onsdag, augusti 30, 2006
Liberaler och miljöbilar
Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan skriver idag ett förvånansvärt framsynt och nyanserat inlägg om miljöbilar och klimatförändringar, detta i samma tidning som där Carl Rudbeck för ett år sedan jämförde den tyska miljöministern med muslimska fundamentalister. Det går framåt!
Avellan har sett dokumentären ”En obekväm sanning” om hur växthuseffekten blir ett alltmer uppenbart faktum. Hon skriver, ”Den skånska sommaren har varit rekordvarm. Vilket inte var odelat underbart. De tio varmaste åren som uppmätts, globalt, finns bland de senaste fjorton åren. Med 2005 som toppnotering.” Frågan om oljeberoende menar hon borde vara en högt prioriterad valfråga och eftersom hon är politisk chefredaktör på liberala Sydsvenskan så lyckas hon dessutom med konststycket att få alliansen att framstå som lika miljömedvetna som regeringskoalitionen. Hur som helst är det positivt att även liberala debattörer behandlar frågan om klimatförändringar med respekt och utan den tidigare reflexmässiga förnekelsen.
I sin artikel skriver Avellan även om sitt eget miljöbilsengagemang. Hon har valt en gasdriven Volvo som hon brukar pendla med mellan Stockholm och Malmö. Ett val som hon menar har fört med sig många nackdelar, framför allt i form av ett alltför glest nät med tankställen. Nu är ju inte gas det mest spridda biobränslet på den svenska marknaden. Etanol är med sina drygt 400 tankställen klart lättare att få tag på. När gasen i Avellans Volvo börjar tryta är hon förmodligen någonstans i de småländska skogarna där gammal hederlig bensin är det enda som bjuds. Ingen katastrof dock, det är ju trots allt en hybrid och det finns även en bensintank i bilen.
Problemet är att Avellan alltjämt bortser ifrån det orimliga i att ta bilen från Stockholm till Malmö, oavsett drivmedel. En tågbiljett för samma sträcka kostar mellan 400-600 kronor beroende på tidpunkt för avresa. De pengarna täcker endast bränslekostnaderna om Avellan reser ensam i bilen. Till detta kommer värdeminskning (som är betydande på en sprillans ny Volvo) försäkringskostnader, slitage, parkeringsavgifter samt den icke försumbara risken att krocka och dö eller bli rullstolsbunden för resten av sitt liv. Dessutom tar bilresan minst två timmar längre och då får hon inte stanna någon gång utan måste sitta och stirra stint på den framrusande vägbanan.
På tåget kunde hon ha ätit lunch, tagit en tupplur, skrivit morgondagens ledare eller bara dåsat till med blicken vilande ut på det böljande sydsvenska landskapet. För mig framstår valet som ganska självklart. Som miljökämpe borde även Avellan tilltalas av tågets försumbara utsläpp av växthusgaser.
”Naturligtvis vore det bäst för miljön att biltrafiken försvann. Men utan bilen stannar mer än Sverige. Därför är det viktigt att fortsätta utveckla mindre miljöfarliga bilar och få ut dem på vägarna”, skriver Avellan. Visst, bilen kommer inte att försvinna. Behovet av individuella trasporter kommer alltid att finnas. Men i framtiden måste den stora majoriteten transporter ske kollektivt. Avellans syn på bilpendlande som något självklart skvallrar om att hon är ovillig att förändra sitt beteende i den utsträckning som krävs för ett hållbart framtida transportsystem.
Avellan har sett dokumentären ”En obekväm sanning” om hur växthuseffekten blir ett alltmer uppenbart faktum. Hon skriver, ”Den skånska sommaren har varit rekordvarm. Vilket inte var odelat underbart. De tio varmaste åren som uppmätts, globalt, finns bland de senaste fjorton åren. Med 2005 som toppnotering.” Frågan om oljeberoende menar hon borde vara en högt prioriterad valfråga och eftersom hon är politisk chefredaktör på liberala Sydsvenskan så lyckas hon dessutom med konststycket att få alliansen att framstå som lika miljömedvetna som regeringskoalitionen. Hur som helst är det positivt att även liberala debattörer behandlar frågan om klimatförändringar med respekt och utan den tidigare reflexmässiga förnekelsen.
I sin artikel skriver Avellan även om sitt eget miljöbilsengagemang. Hon har valt en gasdriven Volvo som hon brukar pendla med mellan Stockholm och Malmö. Ett val som hon menar har fört med sig många nackdelar, framför allt i form av ett alltför glest nät med tankställen. Nu är ju inte gas det mest spridda biobränslet på den svenska marknaden. Etanol är med sina drygt 400 tankställen klart lättare att få tag på. När gasen i Avellans Volvo börjar tryta är hon förmodligen någonstans i de småländska skogarna där gammal hederlig bensin är det enda som bjuds. Ingen katastrof dock, det är ju trots allt en hybrid och det finns även en bensintank i bilen.
Problemet är att Avellan alltjämt bortser ifrån det orimliga i att ta bilen från Stockholm till Malmö, oavsett drivmedel. En tågbiljett för samma sträcka kostar mellan 400-600 kronor beroende på tidpunkt för avresa. De pengarna täcker endast bränslekostnaderna om Avellan reser ensam i bilen. Till detta kommer värdeminskning (som är betydande på en sprillans ny Volvo) försäkringskostnader, slitage, parkeringsavgifter samt den icke försumbara risken att krocka och dö eller bli rullstolsbunden för resten av sitt liv. Dessutom tar bilresan minst två timmar längre och då får hon inte stanna någon gång utan måste sitta och stirra stint på den framrusande vägbanan.
På tåget kunde hon ha ätit lunch, tagit en tupplur, skrivit morgondagens ledare eller bara dåsat till med blicken vilande ut på det böljande sydsvenska landskapet. För mig framstår valet som ganska självklart. Som miljökämpe borde även Avellan tilltalas av tågets försumbara utsläpp av växthusgaser.
”Naturligtvis vore det bäst för miljön att biltrafiken försvann. Men utan bilen stannar mer än Sverige. Därför är det viktigt att fortsätta utveckla mindre miljöfarliga bilar och få ut dem på vägarna”, skriver Avellan. Visst, bilen kommer inte att försvinna. Behovet av individuella trasporter kommer alltid att finnas. Men i framtiden måste den stora majoriteten transporter ske kollektivt. Avellans syn på bilpendlande som något självklart skvallrar om att hon är ovillig att förändra sitt beteende i den utsträckning som krävs för ett hållbart framtida transportsystem.
lördag, augusti 19, 2006
Vem bryr sig om en ny logga?
Framför mig i kön står en gammal man, antagligen från servicehemmet i närheten, med två paket gräddfil. Han kommer fram till kassan och kassörskan blipar igenom hans varor och uppger mekaniskt summan att betala: 21.50. Den gamle mannen ser bekymrad ut men börjar pilla bland mynten i sin portmonnä. Det är tydligt att de inte räcker till för att betala de 21.50 kassörskan vill ha för gräddfilen.
- Är det inte extrapris på gräddfilen?, frågar han tillslut med sin skröpliga, något darrande stämma.
- Nej, 21.50 kostar den, svarar kassörskan högt och tydligt, på ett sätt som tanter som arbetat för länge inom äldrevården brukar låta.
- Jaha, jag tyckte att det stod här i tidningen att det kostade 16.90 för två paket.
Den gamle mannen tar upp ett skynkligt exemplar av ett reklamblad från Coop där det mycket riktigt står att två gräddfil kostar 16.90.
- Ja, men det erbjudandet gäller bara på Konsum, svarar kassörskan, nu ännu högre och ännu tydligare.
Mannen tittar på kassörskan med en förvirrad och lätt förtvivlad min. Detta har varit en Konsumbutik så länge han bott på servicehemmet och detta är samma kassörska som alltid suttit där och blipat hans varor. Har han misstagit sig på det under alla dessa år?
- Men detta är väl Konsum?
- Nej, detta är Coop Nära. Konsum ligger inne på Mårtenstorget.
”Coop Nära”, mannen hade aldrig hört ordet förut. På servicehemmet sa man alltid att man skulle gå till Konsum. Alla kan väl inte gå omkring och säga fel om en sådan sak? På väg ut från butiken, utan sina två paket gräddfil, tittade han upp på skylten. Där stod det mycket riktigt Coop Nära, i vita bokstäver på smutsgul bakgrund. ”Det var som fan”, mumlade mannen, ”Coop Nära, kan det vara något tyskt kanske?”
Coop Nära är kompis med Coop Konsum, Coop Extra och Coop Forum. Samtliga ägs av Coop Norden, som i sin tur ägs av konsumenkooprationerna i Sverige, Norge och Danmark. Man kan fråga sig vad ett företag vinner på att hålla på och byta namn så att kunderna inte ens vet vad butiken som man handlar i heter. Exemplet med Coop är bara ett i mängden. Ett mer aktuellt är Vodafone som marknadsförde sig stenhårt under flera års tid med färgen rött. Ingen
skulle undgå att tänka Vodafone när de såg färgen rött och jag kan bara gissa hur många hundra miljoner som satsats på marknadsföring för detta åndamål. Vad hände sen? Man bestämde sig för att göra allt detta arbete ogjort och byta namn till Telenor. Nu får marknadsavdelningen börja om från början, den här gången med färgen blått. Alla ska tänka Telenor när de ser färgen blått!
Ett mer extremt exempel är min arbetsgivare under många somrar som parkarbetare på Karolinska sjukhuset i Solna. Under en tioårsperiod byttes logon på bröstfickan ut inte mindre än fem gånger. Först Stockholms läns landsting, sedan Locum (landstingets fastighetsbolag), sedan Locum Drift (landstingets fastighetsbolags helägda drift- och underhållsentreprenör), sedan Dalkia (ett multinationellt företag med totalt 47 000 anställda), sedan Stockholm Entreprenad (tidigare Stockholm stads mark- och parkförvaltning, numera helägt av Peab). Verksamheten var exakt likadan under perioden. Samma gubbar gick omkring i parken och tömde samma papperkorgar och ränsade samma ogräs. Enda skillnaden var att man fick nya arbetskläder oftare.
Det utmärkande i samtliga exempel är att ingeting egentligen förändras. Verksamheten fortsätter som vanligt och ingen, varken anställda eller kunder, bryr sig om det står Coop Nära eller Konsum på butiksskylten. De enda som bryr sig är företagsledningarna och marknadsavdelningarna. Det skrivs måldokument och ledord, utformas nya profiltrycksaker, spelas in nya reklamfilmer och hålls kick-offs för att förankra den nya företagsprofilen.
Folk klagar på att politiker har dålig kontakt med verkligheten. Men det är ingenting emot avgrunden som finns mellan ledningen och de breda lagren anställda hos många företag. Kontoret i reklamfilmen för Telenor, där alla anställda hjälper till att måla blå fondväggar och går omkring och sjunger ”allt blir blått” finns bara i marknadsavdelningens fantasi. I verkligheten svär de anställda över nya rutiner i kundservicen och nya dokumentmallar som inte fungerar som de ska. I verkligheten är inte Lidls anställda sådär glada som på bilden. I verkligheten vill folk bara köpa sin gräddfil och gå.
- Är det inte extrapris på gräddfilen?, frågar han tillslut med sin skröpliga, något darrande stämma.
- Nej, 21.50 kostar den, svarar kassörskan högt och tydligt, på ett sätt som tanter som arbetat för länge inom äldrevården brukar låta.
- Jaha, jag tyckte att det stod här i tidningen att det kostade 16.90 för två paket.
Den gamle mannen tar upp ett skynkligt exemplar av ett reklamblad från Coop där det mycket riktigt står att två gräddfil kostar 16.90.
- Ja, men det erbjudandet gäller bara på Konsum, svarar kassörskan, nu ännu högre och ännu tydligare.
Mannen tittar på kassörskan med en förvirrad och lätt förtvivlad min. Detta har varit en Konsumbutik så länge han bott på servicehemmet och detta är samma kassörska som alltid suttit där och blipat hans varor. Har han misstagit sig på det under alla dessa år?
- Men detta är väl Konsum?
- Nej, detta är Coop Nära. Konsum ligger inne på Mårtenstorget.
”Coop Nära”, mannen hade aldrig hört ordet förut. På servicehemmet sa man alltid att man skulle gå till Konsum. Alla kan väl inte gå omkring och säga fel om en sådan sak? På väg ut från butiken, utan sina två paket gräddfil, tittade han upp på skylten. Där stod det mycket riktigt Coop Nära, i vita bokstäver på smutsgul bakgrund. ”Det var som fan”, mumlade mannen, ”Coop Nära, kan det vara något tyskt kanske?”
Coop Nära är kompis med Coop Konsum, Coop Extra och Coop Forum. Samtliga ägs av Coop Norden, som i sin tur ägs av konsumenkooprationerna i Sverige, Norge och Danmark. Man kan fråga sig vad ett företag vinner på att hålla på och byta namn så att kunderna inte ens vet vad butiken som man handlar i heter. Exemplet med Coop är bara ett i mängden. Ett mer aktuellt är Vodafone som marknadsförde sig stenhårt under flera års tid med färgen rött. Ingen
skulle undgå att tänka Vodafone när de såg färgen rött och jag kan bara gissa hur många hundra miljoner som satsats på marknadsföring för detta åndamål. Vad hände sen? Man bestämde sig för att göra allt detta arbete ogjort och byta namn till Telenor. Nu får marknadsavdelningen börja om från början, den här gången med färgen blått. Alla ska tänka Telenor när de ser färgen blått!Ett mer extremt exempel är min arbetsgivare under många somrar som parkarbetare på Karolinska sjukhuset i Solna. Under en tioårsperiod byttes logon på bröstfickan ut inte mindre än fem gånger. Först Stockholms läns landsting, sedan Locum (landstingets fastighetsbolag), sedan Locum Drift (landstingets fastighetsbolags helägda drift- och underhållsentreprenör), sedan Dalkia (ett multinationellt företag med totalt 47 000 anställda), sedan Stockholm Entreprenad (tidigare Stockholm stads mark- och parkförvaltning, numera helägt av Peab). Verksamheten var exakt likadan under perioden. Samma gubbar gick omkring i parken och tömde samma papperkorgar och ränsade samma ogräs. Enda skillnaden var att man fick nya arbetskläder oftare.
Det utmärkande i samtliga exempel är att ingeting egentligen förändras. Verksamheten fortsätter som vanligt och ingen, varken anställda eller kunder, bryr sig om det står Coop Nära eller Konsum på butiksskylten. De enda som bryr sig är företagsledningarna och marknadsavdelningarna. Det skrivs måldokument och ledord, utformas nya profiltrycksaker, spelas in nya reklamfilmer och hålls kick-offs för att förankra den nya företagsprofilen.
Folk klagar på att politiker har dålig kontakt med verkligheten. Men det är ingenting emot avgrunden som finns mellan ledningen och de breda lagren anställda hos många företag. Kontoret i reklamfilmen för Telenor, där alla anställda hjälper till att måla blå fondväggar och går omkring och sjunger ”allt blir blått” finns bara i marknadsavdelningens fantasi. I verkligheten svär de anställda över nya rutiner i kundservicen och nya dokumentmallar som inte fungerar som de ska. I verkligheten är inte Lidls anställda sådär glada som på bilden. I verkligheten vill folk bara köpa sin gräddfil och gå.
tisdag, augusti 01, 2006
Det har varit tunt med inlägg här på bloggen den senaste tiden. Det beror på att kombinationen sommarjobb och annalkande magisteruppsatsinlämning lämnar dåligt med utrymme till funderingar kring aktuella händelser. Därför kommer det vara sommarstängt på Samtidigt hos Erik fram till mitten av augusti. Men sen jävlar!
