måndag, juni 25, 2007

Obegripligt om kärnfamiljen

Käre läsare! Ta dig gärna några minuter och läs det här debattinlägget av Bitte Assarmo på SvD:s Brännpunkt. Sedan kan du få förklara för mig var sjutton människan menar. ”Spotta inte på kärnfamiljen” lyder rubriken och det är ju ett tydligt och klart budskap. Men sen då? Vem vänder hon sig till och vad är det hon propagerar för?

Om man sammanfattar Assarmos text så blir det ungefär såhär:

Verkar det rörigt? Ja, det tycker jag med. Assarmo har tidigare skrivit på Brännpunkt om att man inte ska hacka på kristna och jag antar att hon placerar sig på den konservativa delen av det politiska spektret. Troligen är artikeln ett försök att kritisera vänsterfeminister och försvara kärnfamiljen, men sällan har jag läst ett så innehållslöst resonemang.

Assarmo börjar med att skissa upp en mycket vag motståndare – förkroppsligad i Gudrun Schyman – och förse denne med några suddiga åsikter. En välvillig läsning kan ge vid hand att hon menar att vänsterfeminister slänger ut barnet med badvattnet när man vill framhålla alternativa familjeformer framför kärnfamiljen. I kärnfamiljen är det lika tryggt, om inte tryggare, än i andra familjeformer, menar hon.

I resonemanget likställs trygghet med frånvaro av våld. Kvinnor misshandlas inte mer i kärnfamiljer än någon annanstans. För att befästa sin tes åberopar Assarmo statistik om ungdomsbrottslighet och psykisk ohälsa som har ökat under senare år. Och det är här som jag börjar tappa greppet. De illavarslande siffrorna för svenska ungdomars psykiska tillstånd är enligt Assarmo ”ett uselt betyg för Sverige och pekar obarmhärtigt på att det svenska samhället blir alltmer otryggt för barn och ungdomar”.

Jag trodde att artikeln handlade om kärnfamiljens förtjänster, nu handlar den istället om det otrygga svenska samhället. Assarmo skriver: ”Naturligtvis bevisar inte dessa siffror att de nya, alternativa familjeformer som tar allt större plats i samhället är skadliga för barnen. Men de bevisar heller inte motsatsen […].”

Assarmo verkar ha missat att den feministiska debatten inte handlar om barnen i första hand, utan om föräldrarna. Att barn ska få växa upp i en trygg miljö är viktigt. Det är också viktigt med jämlika relationer där alla har möjlighet att komma till sin rätt och där den ene inte sätts i beroendeställning gentemot den andre. Men framför allt verkar Assarmo ha missat en möjlighet att föra ett vettigt resonemang i ett av landets mest lästa debattforum. Jag som trodde att Brännpunkt var på väg att bli en seriös utmanare till DN Debatt. Så fel man kan ha.

torsdag, juni 21, 2007

Är Littorin en El-Sayed?

Arrrgh… Jag kan nog inte hålla mig ifrån att kommentera Sven Otto Littorins fejkexamen från Fairfax University i Louisiana. (Andreas Bergh har lagt upp abstracten här.) Nu meddelar han att meriten kommer tas bort från både CV och regeringens hemsida. Och det är väl bra. Men han tillägger att det görs med förhoppning om att debatten ska ”sluta handla om något som hände för tio år sedan, utan att den [istället] ska fokusera på det som händer idag”.

Problemet är inte själva uppsatsen. Littorin har skrivit ett helt normalt ex-jobb som man varken kan säga bu eller bä om. Visserligen florerar rykten om att någon skulle ha skrivit den åt honom. Skulle det visa sig stämma är Littorins dagar räknade. Minns Reefaat El-Sayeds öde efter att det uppdagats att hans doktorstitel var fejk. Men Littorin är inte där… ännu. Det som stör är hans ovilja att diskutera frågan. Om jag hade en MBA som jag åberopar i mitt CV och lagt ner en massa jobb på, så skulle jag stå upp och försvara den. Om Littorin står för sin examen och tycker att den – liksom lärosätet – är oklanderlig, varför tar han då bort den från sitt CV?

Som arbetsmarknadsminister borde det vara en angelägen fråga. I en tid då värdet på ”riktiga” examina sjunker i takt med att kvalitet ersätts med kvantitet på svenska universitet och högskolor, så borde Littorin ta tillfället i akt och diskutera hur examenssystem och akademiska titlar kan bli tydligare för arbetsgivare. Istället duckar han. Har han tagit en MBA eller inte? Enligt uttalandet idag, tydligen inte. Det innebär att han under tio års tid lämnat ut ett CV med en fejkad examen. Likheterna med Reefaat El-Sayed kanske är större än man anar.

måndag, juni 18, 2007

I transit

Halvtimmesregeln har länge varit välkänd här i Stockholm. Vart man än ska någonstans så tar det alltid runt en halvtimme. Faktisk geografi har ingenting med saken att göra. Oavsett om resan går från Karlaplan till Vitabergsparken eller från Tullinge till Upplands Väsby så får man räkna med den där halvtimmen. Och jag tycker om det. Tiden som man tillbringar ”i transit” ser jag lite som bonustid. Tid för reflektion, tidningsläsande, att lyssna på podradio eller att bara stänga av hjärnan och titta ut genom fönstret. I mindre orter där avstånden är kortare och kollektivtrafiken glesare går man miste om den här bonustiden. Där är man sällan på väg, utan befinner sig i ett statiskt tillstånd där man måste vara effektiv. Saker ska utföras, nytta ska maximeras.


Mellan vakenhet och sömn. Från Pipilotti Rists installation

"Tyngdkraft, var min vän" på Magasin 3.
Foto: Johan Warden.

Det låg något i SJ:s reklam för några år sedan. ”Den inre resan.” Nya idéer, kreativa infall och insikter kommer till en lättare när man reser, eftersom det inte finns några yttre krav eller förväntningar. Precis som att man får sina bästa idéer just i gränslandet mellan vakenhet och sömn, då man har slappnat av och lämnat alla måstetankar. Egentligen skulle jag nog vilja leva hela mitt liv i transit. Men det skulle ju inte gå, tänk på vad som skulle hända med växthuseffekten.

fredag, juni 15, 2007

Lund är bäst – men inte för studenter

Lund är bäst. Enligt tidningen Fokus genomgång av samtliga Sveriges kommuner är Lund en stad med friska och välavlönade invånare som är glada och nöjda med sitt boende och stadens läge mitt i den expansiva Öresundsregionen. Företagarklimatet är också gott, enligt Fokus undersökning, och staden gynnas av stor tillgång på kvalificerad arbetskraft från universitetet och av goda kommunikationer med tåg- och flygförbindelser nära till hands.

Själv flyttade jag från Lund för ett halvår sedan och jag kan inte säga att jag längtar tillbaka. Fokus redogörelse för den lundensiska idyllen saknar, liksom kommunens politik, studentperspektiv. Jag har påpekat det förut, utan sina studenter skulle Lund inte vara något annat än en liten skånsk håla på vägen mellan Helsingborg och Malmö. Av runt 80 000 invånare är en fjärdedel studenter. Lägg till detta alla universitetsanställda och kringverksamhet som universitetet genererar – från falafelstånd till researrangörer – så är det uppenbart att studenterna utgör stadens livsnerv.

I Fokus granskning talas det om höga medelinkomster och låga ohälsotal. Frågan är vilken statistik detta baseras på. Min gissning är att folkbokföringen ligger som grund, vilket i sådana fall ger en grovt snedvriden bild av den lundensiska verkligheten. En stor del av studenterna väljer att stå skrivna i sina gamla hemkommuner när de flyttar till Lund. Det kostar pengar med adressändring, dessutom vet man inte hur länge man kommer att stanna. Likväl bor man i Lund och ska självfallet räknas som kommuninvånare.

Det säger sig självt att en stad där kanske uppåt hälften av den vuxna befolkningen är studenter aldrig kan betraktas som höginkomstkommun. Ohälsotalen bland studenter är höga. Framför allt är stressrelaterade sjukdomar och psykisk ohälsa vanligt. Men eftersom reglerna kring sjukskrivning för studenter är oklara är det många som pluggar på och avstår från att anmäla sin sjukdom.

En vän brukar regelmässigt referera till Lund som Dockhuset. Staden ligger som en liten isolerad ö, nästan som ett museum, där alla invånare gör sitt bästa för att upprätthålla bilden av det idylliska och anrika. I min verklighet saknar Lund charmen och – framför allt – det levande kulturlivet som staden ger sken av. I stadskärnan tvingas småaffärerna flytta på grund av höga hyror och krympande kundunderlag. Kulturutbudet som för tio år sedan låg i Sveriges framkant, har emigrerat till Malmö där det lever och frodas. Allt som finns kvar är utflyttade stureplansstekare som beställer in helrör och lyssnar på sommarhits.

Inget av detta märker givetvis barnfamiljerna av. De gläds åt den goda barnomsorgen, den vackra domkyrkan, det rikliga utbudet av kvalificerade arbetstillfällen och grannsämjan. Och det är helt i sin ordning. Men det är tydligt att Fokus uppfattning av vad som är ”bra boende” är högst vinklad. ”Bra boende för barnfamiljer och folk mitt i karriären” kanske skulle vara en bättre beskrivning. I en annan ranking, den som tidningen Studentliv gör över landets studentvänligaste kommuner, har Lund sedan länge prenumererat på jumboplaceringen.

torsdag, juni 14, 2007

Rättvisa - när inget annat hjälper

Rättvisa. Av alla tomma ord inom politiken måste det vara det tommaste. Vem är mot rättvisa? Vem vill bli orättvist behandlad eller leva i ett orättvist samhälle? Men, framför allt, vem kan tala om för mig vad ett rättvist samhälle är?

Mona Sahlin tycker om att tala om rättvisa. Hon upprepade ordet som ett mantra under partiledardebatten i riksdagen igår och socialdemokraterna omfamnar det som sitt första budord. För att vara en person som talar så mycket om rättvisa är dock Sahlin påfrestande dålig på att fylla ordet med mening. Det är tydligt att hon vill markera gentemot regeringskoalitionen, de står inte för rättvisa. Deras politik är orättvis och… dum.

De flesta kommentarer är hyfsat eniga om att Sahlin låg lågt igår och satt still i båten. Goda – förvisso dalande – opinionssiffror och ett parti i långsam förändring, utan tydliga profilfrågor, gör att hennes bästa alternativ är att tiga still. Och då passar rättvisa som hand i handske. Ett ord som betyder allt och ingenting.

onsdag, juni 13, 2007

Välbehövlig eko-märkning

EU kommer att införa en gemensam märkning för ekologiskt odlade livsmedel, med början 2009. Ett välkommet och välbehövligt beslut. För tillfället är de ekologiska märkningarna en veritabel djungel av små färgglada jordklot, stiliserade barn som dansar och obegripliga abbreviationer. En EU-märkning kommer att göra det lättare för konsumenten.

Framför allt minskar risken för tveksamma märkningar och märkningar som inte betyder något alls. När miljömärkningar infördes på 90-talet var det många företag som satte små miljöaktiga symboler på förpackningarna, en sol eller ett vattenfall, med rubriken ”miljöinformation”, som inte betydde mer än att kunden fick veta hur mycket fosfat det fanns i tvättmedlet.

Livsmedelsbutiker är nerlusade med märkningar, symboler och varumärken. Därför måste märkningar av livsmedel och dagligvaror vara extremt tydliga och symbolerna vara välkända. Inga, eller mycket få, konsumenter tar sig besväret att titta igenom förpackningar efter en specifik märkning. Nordiska rådets svanmärkning är ett bra exempel på en symbol som bryter igenom bruset och förhoppningsvis lyckas EU lika bra med sin eko-märkning.

KRAV kritiserar EU:s märkning och menar att det finns ett djupt förtroende för deras egen märkning bland svenska konsumenter, och att det därför inte finns något behov för ännu mer symboler. Dessutom menar man att EU:s definition av ekologisk mat är för tam och i vissa fall kontraproduktiv. Bland annat tillåts ”oavsiktlig” inblandning av genmodifierade produkter upp till 0,9 procent.

Det är förståligt att KRAV gruffar. Den egna märkningen kommer att förlora i betydelse, dessutom ställer man högre krav på de ekologiska produkterna än EU. Trots det väger förledarna med en gemensam europeisk märkning över. Framför allt kommer det göra det svårare för företag att hitta på egna märkningar och svämma över marknaden med gröna grodor och annat konstigt. De konsumenter som värderar den tuffare märkningen kommer dessutom fortfarande kunna göra ett aktivt val, eftersom de nationella märkningarna kommer finnas parallellt.