måndag, oktober 29, 2007
Nej, politiska bloggar är ingen flopp
Dagens DN:s inte så särskilt insiktsfulla artikel om floppande politiska bloggar har fått massiva reaktioner – bland just de politiska bloggarna, kors i taket. Tidningen skriver som sig bör om bloggfenomenet från ett bekvämt ovanifrånperspektiv och intervjuar journalistikprofessorn Kent Asp om att bloggarna ”inte haft något seriöst genomslag i jämförelse med den betydelse som etablerade medier har”.
Det är minst sagt ett icke-konstaterande. De svenska politiska bloggarna har under de senaste tre-fyra åren utgjort ett frisk och frispråkigt alternativ till dagspressen. Men sett till antal läsare eller genomslag i den allmänna debatten så har de hela tiden stått sig slätt. Och nästan ingenstans bland bloggarna har det påståtts något annat. Debatten som förs fyller först och främst ett behov hos den enskilde bloggaren. Forum som tidigare var reserverade för ett exklusivt fåtal finns nu tillgängliga för alla. Med potentiellt obegränsade spridningsmöjligheter.
Jämförelsen med etablerade medier har hela tiden gjorts av… etablerade medier. Som en ryggmärgsreflex för att motivera sin egen verksamhet, kan tänkas. Bloggar i alla ämnen – politik, mode, sport, skvaller – startas inte för att konkurrera med DN eller Aftonbladet. Men de har haft ett mycket synligt inflytande på dessa tidningar. Bland det mest läsvärda på DN.se är just kulturredaktionens bloggar. Och att dagspressen dammsuger bloggosfären på talanger (och icke-talanger) är uppenbart för var och en. Ta bara en titt i min favoritlista här bredvid. Katrine Kielos, Rasmus Fleischer, Louise Persson och Eric Rosén har alla sitt bloggande att tacka för mycket av den uppmärksamhet de fått i etablerade medier. Martin Gelins blogg övergick för ett tag sen i SvD:s regi. Isobel Hadley-Kamptz har hela tiden hållit en hög klass på sin blogg, som ett komplement till sina texter i Expressen.
Bloggen har framför allt haft ett avgörande inflytande på formen i svensk dagspress. Sättet att skriva på har förändrats i grunden. Det nämns inte i DN:s artikel. Det nämns heller ingenting om att den egna ledarsidan inte heller läses av så många fler än de redan insatta och att debatten som förs på ledar- och insändarsidor i dagstidningar många gånger är ännu mer ankdammsbetonad än den som förs på bloggarna. Liksom Louise Persson tycker jag att den politiska bloggen är ”skitlyckad”. Där förs en debatt som annars skulle försvinna i tomma intet och där kan människor komma till tals som annars hade förblivit tysta och oreflekterande.
Att kalla politiska bloggar för en flopp vittnar om en snäv publicistisk syn på det skrivna ordet. Är min blogg en flopp? Tja, antalet läsare är mikroskopiskt satt i relation till DN.se. Men efter drygt två år har jag skrivit hundratusentals tecken i nästan 150 inlägg. De har kommenterats och debatterats av människor som jag aldrig hade kommit i kontakt med annars. Och jag har kommit till nya insikter och tvingat mig själv att omvärdera en massa tidigare åsikter. Om DN vill kalla det för en flopp så står det dem naturligtvis fritt att göra det. Men för min egen del har det varit ovärderligt.
Det är minst sagt ett icke-konstaterande. De svenska politiska bloggarna har under de senaste tre-fyra åren utgjort ett frisk och frispråkigt alternativ till dagspressen. Men sett till antal läsare eller genomslag i den allmänna debatten så har de hela tiden stått sig slätt. Och nästan ingenstans bland bloggarna har det påståtts något annat. Debatten som förs fyller först och främst ett behov hos den enskilde bloggaren. Forum som tidigare var reserverade för ett exklusivt fåtal finns nu tillgängliga för alla. Med potentiellt obegränsade spridningsmöjligheter.
Jämförelsen med etablerade medier har hela tiden gjorts av… etablerade medier. Som en ryggmärgsreflex för att motivera sin egen verksamhet, kan tänkas. Bloggar i alla ämnen – politik, mode, sport, skvaller – startas inte för att konkurrera med DN eller Aftonbladet. Men de har haft ett mycket synligt inflytande på dessa tidningar. Bland det mest läsvärda på DN.se är just kulturredaktionens bloggar. Och att dagspressen dammsuger bloggosfären på talanger (och icke-talanger) är uppenbart för var och en. Ta bara en titt i min favoritlista här bredvid. Katrine Kielos, Rasmus Fleischer, Louise Persson och Eric Rosén har alla sitt bloggande att tacka för mycket av den uppmärksamhet de fått i etablerade medier. Martin Gelins blogg övergick för ett tag sen i SvD:s regi. Isobel Hadley-Kamptz har hela tiden hållit en hög klass på sin blogg, som ett komplement till sina texter i Expressen.
Bloggen har framför allt haft ett avgörande inflytande på formen i svensk dagspress. Sättet att skriva på har förändrats i grunden. Det nämns inte i DN:s artikel. Det nämns heller ingenting om att den egna ledarsidan inte heller läses av så många fler än de redan insatta och att debatten som förs på ledar- och insändarsidor i dagstidningar många gånger är ännu mer ankdammsbetonad än den som förs på bloggarna. Liksom Louise Persson tycker jag att den politiska bloggen är ”skitlyckad”. Där förs en debatt som annars skulle försvinna i tomma intet och där kan människor komma till tals som annars hade förblivit tysta och oreflekterande.
Att kalla politiska bloggar för en flopp vittnar om en snäv publicistisk syn på det skrivna ordet. Är min blogg en flopp? Tja, antalet läsare är mikroskopiskt satt i relation till DN.se. Men efter drygt två år har jag skrivit hundratusentals tecken i nästan 150 inlägg. De har kommenterats och debatterats av människor som jag aldrig hade kommit i kontakt med annars. Och jag har kommit till nya insikter och tvingat mig själv att omvärdera en massa tidigare åsikter. Om DN vill kalla det för en flopp så står det dem naturligtvis fritt att göra det. Men för min egen del har det varit ovärderligt.
onsdag, oktober 10, 2007
Marknadstänkande som gått överstyr
Jonas skriver bokslut (?) över sina år i London och konstaterar lakoniskt att han antagligen har missat den kraftigaste svenska ekonomiska boomen sen mitten av 80-talet. Jag skulle nog inte oroa mig så mycket över det om jag var han. Jag och Jonas gick ut nian 1994, när Sverige låg som en skadeskjuten, arbetslös och devalverad kråka och det enda – säger enda – som lyste upp var en bronsmedalj i fotbolls-VM. Tre år senare var vi försökskaniner för den nya gymnasieskolan, den som skulle rulla ut mattan till kunskapssamhället. Vilket den till viss del också gjorde. Vi var helt på det klara med att det inte var aktuellt med jobb. Det var även den socialdemokratiska regeringen som tittade under varje liten sten den kunde hitta efter åtgärder för att fixa till arbetslöshetssiffrorna. Under en av stenarna fanns den enorma utbyggnaden av högskolan som vi sitter med idag. Som Jonas skriver, ”de fick en att tro att man måste ha 120 högskolepoäng för att överhuvudtaget greja det i vuxenlivet.
Och sett så här i efterhand så funkade det ju ganska bra. Nu står Sverige ekonomiskt starkt och arbetstillfällen är inte fullt så sällsynta som de har varit sen över ett decennium tillbaka (med undantag för de glada åren runt millennieskiftet som jag ägnade åt att transportera 21’-bildskärmar åt dot.com-valpar runt Stureplan). Men det är något som gnager. Som om vi förlorat något på vägen. Jonas pekar på att marknadstänkandet numera genomsyrar allt, till och med sociala relationer och den egna självbilden. Joseph P Kennedy, far till John F, lär ha sagt att det viktiga inte är vad man är, utan vad folk tror att man är. Nu, ett halvt sekel senare är distinktionen överflödig, det folk tror att man är, det är man.
Aktiebolaget Jag är en allmänt accepterad självbild och man gör vad man kan för att bygga sitt varumärke. Detta är ingen nyhet när det gäller att göra karriär eller lyckas i skolan. Det nya är helhetssynen, att bygga en hel självbild, inte genom verklig utan virtuell interaktion. Jag saknar riktiga relationer. Det är ju trevligt att kravlöst kunna hålla kontakt med folk på MySpace eller Facebook, men det handlar inte om det. Dessa sajter och andra fungerar som reklampelare, signalerar grad av social framgång och även sociokulturell tillhörighet. Genom att slå ihop ”vänner”, intressen, favoritfilmer, böcker man läser och kommentarer på anslagstavlan så får man en personlighetsprofil som det skulle ta månader, kanske år, att kommunicera i det verkliga livet.
Så den välkomna ekonomiska boomen kommer med en synnerligen besk bismak. Sociala relationer lyder numera under samma regler som värdepapper eller bostadsrätter. Om de inte uppfyller kraven eller kan visa upp goda prognoser så är det helt okej att klicka på ”remove friend”. Något som för tio år sen skulle betraktas som psykotiskt beteende är idag norm. Men, som Jonas avslutar, vi som fick vår första kontakt med arbetsmarknaden i kölvattnet av depressionen i början av 90-talet står nog trots allt ganska bra rustade inför nästa lågkonjunktur. När det krisar i den verkliga verkligheten så står sig reklampelaren på Facebook slätt.
Uppdatering: Jag glömde nästan bort att nämna Nils krönika i Lundagård som driver marknadsföringen av det egna varumärket till sin spets. Notera psykopatfotot.
Och sett så här i efterhand så funkade det ju ganska bra. Nu står Sverige ekonomiskt starkt och arbetstillfällen är inte fullt så sällsynta som de har varit sen över ett decennium tillbaka (med undantag för de glada åren runt millennieskiftet som jag ägnade åt att transportera 21’-bildskärmar åt dot.com-valpar runt Stureplan). Men det är något som gnager. Som om vi förlorat något på vägen. Jonas pekar på att marknadstänkandet numera genomsyrar allt, till och med sociala relationer och den egna självbilden. Joseph P Kennedy, far till John F, lär ha sagt att det viktiga inte är vad man är, utan vad folk tror att man är. Nu, ett halvt sekel senare är distinktionen överflödig, det folk tror att man är, det är man.
Aktiebolaget Jag är en allmänt accepterad självbild och man gör vad man kan för att bygga sitt varumärke. Detta är ingen nyhet när det gäller att göra karriär eller lyckas i skolan. Det nya är helhetssynen, att bygga en hel självbild, inte genom verklig utan virtuell interaktion. Jag saknar riktiga relationer. Det är ju trevligt att kravlöst kunna hålla kontakt med folk på MySpace eller Facebook, men det handlar inte om det. Dessa sajter och andra fungerar som reklampelare, signalerar grad av social framgång och även sociokulturell tillhörighet. Genom att slå ihop ”vänner”, intressen, favoritfilmer, böcker man läser och kommentarer på anslagstavlan så får man en personlighetsprofil som det skulle ta månader, kanske år, att kommunicera i det verkliga livet.
Så den välkomna ekonomiska boomen kommer med en synnerligen besk bismak. Sociala relationer lyder numera under samma regler som värdepapper eller bostadsrätter. Om de inte uppfyller kraven eller kan visa upp goda prognoser så är det helt okej att klicka på ”remove friend”. Något som för tio år sen skulle betraktas som psykotiskt beteende är idag norm. Men, som Jonas avslutar, vi som fick vår första kontakt med arbetsmarknaden i kölvattnet av depressionen i början av 90-talet står nog trots allt ganska bra rustade inför nästa lågkonjunktur. När det krisar i den verkliga verkligheten så står sig reklampelaren på Facebook slätt.
Uppdatering: Jag glömde nästan bort att nämna Nils krönika i Lundagård som driver marknadsföringen av det egna varumärket till sin spets. Notera psykopatfotot.
onsdag, oktober 03, 2007
Facebook - skrämmande beroendeframkallande
Igår kunde jag – liksom många andra – inte logga in på min Facebook. Ett tag så verkade det till och med som om jag hade raderats från alltihopa. Framåt kvällen visade det sig att allt var i sin ordning igen och jag kunde andas ut. Det var med andra ord precis som det stod på felmeddelandena. Closed for maintenance. Men jag blev rädd för min egen reaktion på eventualiteten att mitt Facebook-konto skulle vara historia. Det tog upp hela mitt medvetande och jag vankade av och an och malde faktumet att jag kanske skulle bli tvungen att leva ett Facebook-löst liv i fortsättningen. Jag har sett på Facebook som en rolig grej och ett bra sätt att hålla kontakt med folk som annars skulle falla i glömska. Aldrig hade jag trott att jag skulle bli en sån junkie för ett internet community.
Vad skulle jag ha gjort om mitt konto hade försvunnit och jag hade ställts inför beslutet huruvida jag skulle börja den mödosamma processen att återskapa hela kalaset på ett nytt konto? Bara tanken känns motbjudande och jag önskar att jag kunde vara lugnt förvissad om att jag i det fallet bara skulle vända ryggen till och fortsätta med mitt vanliga liv. Jag fruktar dessvärre att jag är för svag för det. Att jag skulle sjunka så lågt.
Jag är med i Facebook-gruppen ”I’m scared of Facebook” (påfrestande ironiskt, såklart). Den har inte varit så särskilt aktiv men den utgår, i sann amerikansk anda, från ett konspiratoriskt antagande att Facebook har kopplingar till underrättelsetjänster. Det finns onekligen en hel del att ta av i Facebook om man vill kartlägga en person eller en grupp. Men som användare är det något som man nog oftast är medveten om. Vi fattar att internet-resurser – framför allt Google – kan användas i mycket skumma syften, men vi använder dem ändå. Det är bara att hoppas att företagen fattar att utlämnande av personuppgifter kommer att innebära deras dödsdom. Ungefär som att flygbolag måste kunna garantera att planen aldrig kraschar.
Det skrämmande med Facebook är alltså inte i första hand att det finns massvis av personlig information där, utan att det är så beroendeframkallande. Som institution suger den tag och ändrar beteenden på nolltid. Kom ihåg hur det var för ett halvår sen. Då var Sverige mer eller mindre facebookfritt. Nu sitter vi här, nedsjunkna till knäna i Facebook. Och det blir allt svårare att ta sig loss. Självklart är också Facebook en trend som liksom alla andra trender tids nog kommer att försvinna (frågan är bara hur det kommer att gå till, vem blir den förste att stänga sitt Facebook-konto). Men när det är borta så har det antagligen redan ersatts av något annat, ännu bättre och ännu mer beroendeframkallande.
Vad skulle jag ha gjort om mitt konto hade försvunnit och jag hade ställts inför beslutet huruvida jag skulle börja den mödosamma processen att återskapa hela kalaset på ett nytt konto? Bara tanken känns motbjudande och jag önskar att jag kunde vara lugnt förvissad om att jag i det fallet bara skulle vända ryggen till och fortsätta med mitt vanliga liv. Jag fruktar dessvärre att jag är för svag för det. Att jag skulle sjunka så lågt.
Jag är med i Facebook-gruppen ”I’m scared of Facebook” (påfrestande ironiskt, såklart). Den har inte varit så särskilt aktiv men den utgår, i sann amerikansk anda, från ett konspiratoriskt antagande att Facebook har kopplingar till underrättelsetjänster. Det finns onekligen en hel del att ta av i Facebook om man vill kartlägga en person eller en grupp. Men som användare är det något som man nog oftast är medveten om. Vi fattar att internet-resurser – framför allt Google – kan användas i mycket skumma syften, men vi använder dem ändå. Det är bara att hoppas att företagen fattar att utlämnande av personuppgifter kommer att innebära deras dödsdom. Ungefär som att flygbolag måste kunna garantera att planen aldrig kraschar.
Det skrämmande med Facebook är alltså inte i första hand att det finns massvis av personlig information där, utan att det är så beroendeframkallande. Som institution suger den tag och ändrar beteenden på nolltid. Kom ihåg hur det var för ett halvår sen. Då var Sverige mer eller mindre facebookfritt. Nu sitter vi här, nedsjunkna till knäna i Facebook. Och det blir allt svårare att ta sig loss. Självklart är också Facebook en trend som liksom alla andra trender tids nog kommer att försvinna (frågan är bara hur det kommer att gå till, vem blir den förste att stänga sitt Facebook-konto). Men när det är borta så har det antagligen redan ersatts av något annat, ännu bättre och ännu mer beroendeframkallande.
