Samtidigt hos Erik

2000-tal

2009-12-15T22:47:00.013+01:00

Att sammanfatta ett decennium är givetvis förbaskat kissnödigt. Men det känns helt rätt att en så egotrippad sak som en topp-100-lista får följa med den här bloggen i graven. Och med en förhoppning om att 2010-talet – eller kan man säga 10-talet, det känns mer snyggt nyretro – kommer att innebära några av de steg framåt vi hoppades på för tio år sedan.

Topp 100-listan här nedan har varit ett utmärkt sätt för mig att tänka tillbaka i ögonblick, att förnimma dofter och att ana pirr och förväntan. Poplåtar är på många sätt som parfymer. Vi tycker om vissa men inte andra, flaskan har sällan något med innehållet att göra, men vi glömmer aldrig ett doftminne. Så när jag sitter och lyssnar på "Is This It" med The Strokes är det som att det inte passerat en dag sen jag lämnat Stockholm för att plugga. Jag flyttade in i min studentkvart en vecka innan två plan flög in i World Trade Center och satte ribban för världspolitiken för en lång tid framöver. Och de gjorde det till tonerna av

Is this it?
Is this it?
Is this… it?

Historien har visat oss att essensen av ett årtionde ofta syns tydligast under de fösta åren i det kommande årtiondet. Kärnkraftsomröstningen 1982 och hockeyfrillorna på det svenska fotbollslandslaget under fotbolls-VM 1990 är två talande exempel. Den bubblande idealismen och politiska engagemanget från 90-talet fanns fortfarande i luften under de första åren på det nya årtusendet. Anti-globaliseringsrörelsen, feminister, djurrättsaktivister och en kader av andra radikala rörelser nådde nog sin peak ungefär där, runt september 2001. Och anti-krigsdemonstrationerna våren 2003 var också en mäktig uppvisning i solidaritet och global enighet mot något så uppenbart fel som USA:s invasion av Irak.

Men de där släpande tonerna från "Is This It" dröjde sig kvar och George W Bush vann valet 2004. Plötsligt vaknade vi en morgon, det politiska engagemanget var som bortblåst och det beställdes in helrör på löpande band. Det märke jag för egen del i studentstaden Lund som tio år tidigare hade lockat den samlade svenska och internationella popeliten, men som nu blivit en tillflyktsort för stureplansstekare som inte lyckats komma in på juristlinjen i Uppsala. Jag resonerade runt detta i ett blogginlägg i februari 2006. Den kravlösa och självklara rikedomen har personifierats av Paris Hilton, Ebba von Sydow, Blondinbella och en kader av andra modebloggare som jag är för gammal för att känna till. Den gemensamma nämnaren är yta före innehåll… tror jag. Samtidigt så får jag den där krypande känslan, ungefär som jag har med reggae: jag tycker det är obeskrivligt trist och osvängigt, men om alla andra gillar det så kanske det är jag som har missat något.

Tjejerna
Det mest besvärande med alla dessa tillsynes innehållslösa dagsländor är att de till den allra största delen är kvinnor. Sex and the City var tidigt ute. Redan 1998 skrev Carrie Bradshaw sin första kolumn och upprörde genom att helt frankt spela huvudrollen i sitt eget liv. Inte nog med det, de tre övriga huvudkaraktärerna var också kvinnor. De liknade verkligen inte 90-talets feminister på något sätt, varken till utseende eller till värderingar. Men de tog plats. Och det har Carries miljontals efterföljare världen över fortsatt att göra på nätet. Förra året var jag på bio och såg den första filmatiseringen av Sex and the City. I valiga fall är jag allergisk mot folk som pratar under en bioföreställning, men den här gången var det annorlunda. I salongen satt jag och 200 tjejer. Det var som att sitta i ett stort kollektivt vardagsrum och titta på ett extra långt avsnitt. Naturligtvis var alla i publiken gamla fans och allt som hände på duken kommenterades med djupt engagemang. Min favorit var en tjej i 15-årsåldern som i uppriktig förskräckelse över bilden av en söndergråten och osminkad Carrie utbrister: ”shit! Hon ser ut att vara minst 40!”.

Killarna
Nej, jag fattar inte vad tjejerna håller på med. Men jag är samtidigt ödmjuk inför faktumet att jag börjar bli äldre och kanske inte ska förstå heller. Något jag däremot förstår, men ändå hyser en odelad avsky inför, är hur manligheten har visat upp sitt motbjudande ansikte de senaste åren. Det mest motbjudande exemplet på manlighet var naturligtvis Busch-administrationens agerande. Maktfullkomliga män som tar sig friheten att sätta en hel j*vla värld i brand. Det finns ingen ursäkt. Ett annat exempel syntes under höstens fotbollsallsvenska. Trots AIK:s guld hade jag svårt att glädjas eftersom det ackompanjerades av apor i hundratal som stormade fotbollsplaner, hotade domare och slog ner spelare. Ingen annan stans i samhället är könsrollerna så djupt rotade som inom idrotten. Homofobin är själva grundbulten i idrottsrörelsen, något som blir tydligt när en person som inte tydligt kan klassificeras som man eller kvinna sätter hela systemet i gungning. Caster Semenya måste enligt IAAF genomgå hormonbehandlingar för att blir ”mer kvinna”. Annars får hon inte fortsätta tävla. Deras motivering är att Semenyas testosteronnivå är onormalt hög och att det är orättvist gentemot hennes medtävlare. I en värld där fysiska excesser är norm är just den här excessen oacceptabel, av någon anledning. Alla elitidrottare har onormal fysionomi, annars skulle de inte kunna vara elitidrottare. Nej, det har inte varit något bra årtionde för manligheten.

Jag
Det var nu inte bara tjejerna som bloggade på 2000-talet. Jag gjorde det också. Det var jättekul, oftast. Och visst gjorde jag det av bitvis samma anledningar som Blondinbella. Jag ville synas. Bekräftas. Eller som Tomas Alfredsson uttryckte det i ett sommarprogram: ”egentligen är det samma fråga som vi alla ställer, ’får jag vara med’?”.Jag ville vara med och tycka saker. För min egen skull, ja visst. Men de där 150 inläggen skulle knappast ha skrivits om jag inte hade kunnat lägga ut dem på nätet. Och före bloggen var det studenttidningar och webbmagasin. För att jag skulle ta till pennan krävdes en presumtiv publik. Skulle jag haft någon skam i kroppen så borde jag ha övat mig lite på kammaren innan jag påtvingade intet ont anande studenter mina kissnödiga texter. Men det orkade jag inte. På det sättet är jag faktiskt en riktig diva.

Tillbaka till pirren som jag skrev om i början. Att göra en topp-100-lista är att vältra sig i nostalgi och det är bara hälsosamt så länge. Gör jag det för länge så riskerar jag att fastna och lyssna på Wolfgang Amadeus Phoenix tills jag dör. Därför är det mer av självbevarelsedrift än något annat som jag slänger ut den här jämra listan. Fullständigt godtycklig och med grova reservationer för ändringar.

Samtidigt säger jag kram och hej då, bloggen. Det har varit underbart ibland. Men det går inte längre, det förstår både du och jag. Kanske får du ett småsyskon någon gång.

Topp 100

100. Forever Lost – The Magic Numbers

Det är egentligen en rätt tråkig grupp, med rätt tråkiga låtar. Fast det är ändå nåt där, i Romeo Stodarts röst som slår an en sentimental sträng i mig.

99. Attack of the Ghost Riders – The Raveonettes

98. Alla som inte dansar – Maskinen
Genialt inlägg i den förvirrade genusdebatten. Våldtäktsbegreppet är antagligen ett av de mest tabubelagda i det svenska samhället. Våldtäktsman är verkligen det värsta man kan vara. Så vad tycker Maskinen att alla som inte dansar till den här sjukt svängiga låten är? Just det...

97. Summer Sun – Koop feat. Yukimi Nagano

96. Oh My Gosh – Basement Jaxx

Kom med på listan mycket tack vare videon som visar ett ålderdomshem med gamlingar som bara inte kan sitta still till den här låten. En snygg bredsida till den supersexistiska Call On Me-videon.

95. Back to Black – Amy Winehouse

94. Gone, Gone, Gone (Done Moved On) – Allison Krauss & Robert Plant

93. What More Can I Say – Jay-Z

92. Happy Valentines Day – OutKast

91. Such Great Heights – The Postal Service

90. Hash Pipe – Weezer

Jan Gradvall skrev i en recension att Rivers Coumos "uh" i Hash Pipe var den bästa sammanfattningen av George Bushs första år som president. Jag är beredd att hålla med.

89. She Want’s To Move – N.E.R.D.

88. Over the Ice – The Field

Decenniets bästa vaggvisa.

87. Take Me Out – Franz Ferdinand

86. Lay It Down (The Golden Filter remix) – Peter, Bjorn and John

85. I’m Not Sorry – Morrissey

Morrissey gjorde ett storstilat återtåg under 2000-talet. Men han blev aldrig bättre än på You Are the Quarry. "I'm Not Sorry" är en avbön som segar sig fram som en elefant men som ändå känns angelägen på ett sätt som bara kan vara Morrissey

84. Trilogy – Kelis

83. Drop It Like It’s Hot – Snoop Dogg feat. Pharell Williams

82. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel – Markus Krunegård

81. Kaahlla mej – Kaah

80. Tiergarten – Rufus Wainwright

79. Light & Day/Reach For the Sun – The Polyphonic Spree

78. Kick, Push – Lupe Fiasco

77. I Want You So Hard (Boy’s Bad News) – Eagles of Death Metal

Josh Hommes sidoprojekt är både sexigare och svängigare än Queens of the Stone Age.

76. The Songs That We Sing – Charlotte Gainsbourg

Blanda lika delar Air, Jarvis Cocker och Neil Hannon. Toppa med en övermänskligt cool fransk skådespelerska. Resultatet: en given plats på Eriks topp-100-lista.

75. The Shortwave Set – Is It Any Wonder

74. 100:- – Fattaru

73. New York, New York – Ryan Adams

72. Smile Around the Face – Four Tet

71. Breaking It Up (Punks Jump Up remix) – Lykke Li

70. Heartbeat – Annie

69. One of Us is Gonna Die Young – The Ark

Den här låten ekade ut över Vilnius paradgata, Gedimino prospektas, från Sveriges utställningstält under en europafestival. Den höjde stämningen tiofalt. Litauerna tycker om androgyna sångare... de vet bara inte om det ännu.

68. Hide and Seek – Imogen Heap

67. Je Veux Te Voir – Yelle

66. Folding Chair – Regina Spektor

65. They Don’t Love You – Juvelen

64. Jan 24 – Lambchop

Utan att egentligen presterat en endaste hitlåt har Lambchop ändå haft en självklar plats i toppen bland banden som gjorde musik som i början av decenniet kallades americana. Det är på dubbelalbumet Aw Cmon/No You Cmon från 2004 som Curt Wagner och hans kompband toppar formen.

63. Words – Doves

U2, fast bättre – och utan messiaskomplex och gigantiska scenbyggen.

62. Saturdays – Cut Copy

61. List of Demands (Reparations) – Saul Williams

Spottande och fräsande säger Saul Williams "I ain't afraid of you, I'm just a victim of your fear" och summerar internationell politik de senaste tio åren.

60. Drain Cosmetics – Serena-Maneesh

59. No Paradise (Adeyhawke remix) – Hail Social

Orginalet är träigt hippieflum. Adeyhawke gjorde om det till bästa 80-talsretron i stan.

58. You’re the Storm – The Cardigans

57. And A Was A Boy From School – Hot Chip

56. Crystalised – The xx

Svenska musikrecensenters gullegrisar under 2009. Men va f*n, det är ju bra juh!

55. Likufanele – Zero7

54. Hate To Say I Told You So – The Hives

53. I Am Trying to Break You Heart – Wilco

52. Blackie’s Dead – Pete Yorn & Scarlett Johansson

51. Soul Meets Body – Death Cab For Cutie

50. Your Kisses Are Wasted On Me – The Pipettes

Ja, så enkelt är det. Ge mig Motown-gung och polkaprickiga klänningar så är jag såld.

49. Give Me back My Man – Chicks On Speed

48. Asleep on a Sunbeam – Belle & Sebastian

47. Divine – Sébastien Tellier

46. Nattöppet – Detektivbyrån

45. Losing My Edge – LCD Soundsystem

44. Paper Planes – M.I.A.

43. Do The Whirlwind – Architecture in Helsinki

42. Guilty of Love – Mylo

41. Say Something New – The Concretes

40. Crosses – Jose Gonzalez

Den första singeln är fortfarande hans bästa. Trots att Sony valde den där covern.

39. 99 Problems – Jay-Z

38. Apple of My Eye – Ed Harcourt

37. SexyBack – Justin Timberlake

FutureSex/LoveSounds sammanfattar 2000-talets upplaga av MTV. Extremt moraliserande och samtidigt extremt sexfixerat. "Dirty babe - you see these shackles baby - I'm your slave - I'll let you whip me if I misbehave."

36. Let My Shoes Lead Me Forward – Jenny Wilson

35. Eple – Röyksopp

34. We Are Your Friends – Justice vs. Simian

33. Piece of Me – Britney Spears

Det är egentligen Robyns låt. Men Britney gör den bra, hon med.

32. Big Sur – The Thrills

31. Take Your Mama – Scissor Sisters

30. I’d Rather Dance With You – Kings of Convenience

29. Atombomb – Håkan Hellström

28. Fiction – The Concretes

27. Julie – Jens Lekman

26. Grace Kelly – Mika

25. Kapitalist! Nu Ska Du Dö! – Doktor Kosmos

Miss Universums sista efterlämningar till Doktor Kosmos-orkestern. Gör dig till socialist på 1 minut och 34 sekunder.

24. Make it Happen – The Tough Alliance

23. Rock Your Body – Justin Timberlake

Justin som värdig arvtagare till Michael Jackson.

22. Alone In Kyoto – Air

Om Daft Punk är klubben och Phoenix är efterfesten, så är Air morgonen därpå.

21. You Make Me Weak at the Knees – Electrelane

Decenniets vackraste instrumentala kärlekslåt.

20. Hey Ya! – OutKast

19. You Are the Generation That Bought More Shoes and You Get What You Deserve – Johnny Boy

18. Nantes – Beirut

Världsmusik kan vara bra. Den kan t.o.m. vara jättebra... om den kommer från Albuquerque, NM.

17. Bloody Mother Fucking Asshole – Martha Wainwright

16. Since I Left You – The Avalanches

15. För en lång lång tid – Håkan Hellström

Det är "Atombomb" åtta år senare. Och vi konstaterar att ja, vi blev nog som dom.

14. It This It – The Strokes

13. 1234 – Feist

12. Scribble Paper – Little Dragon

Decenniets vackraste låt om att göra slut.

11. Lisztomania – Phoenix

10. Världens Bästa Dåliga Låt – bob hund

Ååh vad Sverige behövde bob hund! Och bob hund kom och räddade oss igen!

9. Det snurrar i min skalle – Familjen

8. Let’s Make Love and Listen to Death From Above – CSS

7. 1 Thing – Amerie

6. Carbon Monoxide – Regina Spektor

Decenniets vackraste låt om kollektivt självmord.

5. Bottle Rocket – The Go! Team

Lyckopiller!

4. D.A.N.C.E. – Justice

Vem kunde ana att en falsksjungande barnkör skulle finnas med bland decenniets absolut bästa och svängigaste låtar?!

3. Jag är en vampyr – Markus Krunegård

Börja sjunga på svenska, svårare än så var det inte!

2. Heartbeats – The Knife

Decenniets vackraste hjärtslag.

1. Digital Love – Daft Punk
Den summerar hela årtiondet. Glättig, elektronisk och med en nonsenstext. Men det knottrar sig fortfarande svårt välartat över hela kroppen när sticket kommer i mitten. Bäst på 00-talet, och den kom redan 2001.

Provinshuvudstaden Stockholm

2009-03-26T12:37:00.007+01:00

Det är ett par år nu sedan ett antal kommuner i Stockholmsregionen gick ihop och började marknadsföra ”Stockholm – The Capital of Scandinavia”. Givetvis är det en provocerande slogan. Det är själva vitsen. Stockholm är den största staden i Norden och alla som bor här måste förhålla sig till den, vare sig man vill eller inte.

Storhetsvansinne eller uppriktighet?

Som ett brev på posten har motreaktionerna kommit. Många från Skåne. Och ordet som används extra flitigt för att detronisera det stockholmska högmodet är ”provinsiell”. ”Stockholm är en provinsiell huvudstad halvvägs till polcirkeln” skrev Pernilla Ström i en kolumn i Sydsvenskan för något år sedan, på tal om att hon själv numera bodde i den expansiva Öresundsregionen. Mikael Wiehe intervjuas i DN och återupprepar detta mystiska ord: ”Stockholm är mera provinsiellt än Köpenhamn, Oslo eller Helsingfors”

Vad f*n betyder egentligen ”provinsiellt”? En titt i NE säger att det är något som ”avser eller tillhör landsortsområden; ibland med bibetydelse av inskränkthet, motvilja mot yttre impulser och dylikt”. Men menar då Wiehe att Stockholm skulle vara mer inskränkt och mindre mottagligt för yttre impulser? Nja, det kan väl knappast någon hävda. Inget ont om de övriga städerna – jag är förtjust i både Köpenhamn och Helsingfors, Oslo har jag aldrig varit i – men inte är väl Stockholm den bonnigaste huvudstaden i Norden?

Betydelsen av ordet ”provinsiell” är helt klart den fullständiga motsatsen till ”The Capital of Scandinavia” OM man inte betraktar Skandinavien som en provins. I så fall är sloganen mitt i prick. Stockholm är en provinsiell huvudstad i provinsen Skandinavien. Vilken av de andra nordiska huvudstäderna skulle på allvar kunna hävda sig vara Nordens mittpunkt? Vad har en norrman för kopplingar till Helsingfors? Vad har en finne för kopplingar till Köpenhamn?

I slutändan handlar det om geografi. Sverige gränsar till alla de övriga nordiska länderna – utom Island – och hamnar ofrånkomligen i Nordens centrum. Att Mikael Wiehe uttalar provinsialförbannelsen över just Stockholm ska nog därför tolkas som den raka motsatsen till vad han själv tror sig mena.

Aborter upp till kvinnan – oavsett skäl

2009-02-22T15:04:00.003+01:00

Det är knepigt med aborter. Utgångspunkten för den svenska abortlagstiftningen har sedan mitten på sjuttiotalet varit kvinnans ovillkorliga rätt till abort fram till utgången av den artonde graviditetsveckan. I Sverige är det bred uppslutning kring den här synen på abort. Inga seriösa försök att inskränka abortlagstiftningen har gjorts och det är en kall fråga på den politiska dagordningen.

Men det är som sagt knepigt med aborter. Bland annat har det visat sig vara knepigt med aborter och öppna gränser. Det fick Sverige veta redan på 60-talet i och med den så kallade Polen-affären, där tusentals svenska kvinnor åkte till Polen för att göra aborter de förvägrats hemma. Nu går strömmen åt andra hållet. I Danmark och Norge är det bara tillåtet att göra abort fram till och med den tolfte veckan. Fostrets kön är ett av skälen för kvinnorna att åka över gränsen och göra sina aborter här i Sverige. I Norge har man förbjudit könsbestämning av fostret fram till vecka tolv.

Danska och norska kvinnor kommer till Sverige för att göra abort. I veckan rapporterade SVT också om en kvinna i Eskilstuna som gjort upprepade aborter på grund av att fostret hade ett kvinnligt kön. Svenska sjukvården står inför ett moraliskt dilemma. Å ena sidan principen om kvinnans ovillkorliga rätt till abort, å andra sidan risken att kvinnan gör abort av ”fel” skäl.

Den svenska opinionen – som i vanliga fall mangrant står bakom fri abort – talar plötsligt om att lagstifta mot abort grundad på fostrets kön. Utan att det någonstans är uttalat, så utgår nyhetsrapporteringen från att kvinnorna gör dessa aborter av kulturella skäl. ”Där de kommer ifrån” värderas pojkar högre än flickor, därför är aborterna principiellt fel att tillåta. En bloggare skriver att de norska kvinnorna nog bara är ”norska”, för här i Norden bryr vi ju oss inte om barnets kön. Alla är lika värda.

Jag håller med. Alla är lika värda. Det är stört att abortera sitt foster på grund av kön. Men det är fortfarande kvinnans eget val. Och undertonen av rasism, att kvinnorna inte är ”riktiga” nordbor, ger en sur eftersmak. Vår syn på abort har vuxit fram ur en frigjord syn på sexualitet och övertygelsen om att endast kvinnan själv har rätt att bestämma över sin egen kropp. Det är lätt att börja tala om ”andra kulturer” och att dessa människor inte är redo för den svenska abortlagstiftningen. Sanningen är att varje abort har sina egna speciella skäl. Skulle den svenska sjukvården börja granska och moralisera över detta, då befinner vi oss på brant slutande plan.

Ia-förbannelsen

2009-01-20T21:24:00.003+01:00

Det går att dela in varumärken i olika kategorier beroende på funktion och ursprung. Varumärken kan derivera från grundarens namn (Ford, Ericsson), berätta något om verksamheten (SKF, ICA), vara en symbol (Apple, Jaguar) eller något grekiskt/latinskt stäv (Volvo, Intrum Justitia). Alla dessa namn kan på något sätt kopplas till företagets verksamhet, dessutom fungerar de särskiljande och är identitetsskapande.

Sen finns det en kategori varumärken som jag skulle vilja kalla ia-märken. Det är varumärken som i bästa fall talar om vad företaget sysslar med, men som oftast blir anonyma och intetsägande. Börjar man titta efter varumärken med suffixet -ia, så upptäcker man att de finns överallt. Telia, Bilia, Folkia, Nokia, Previa – listan kan göras hur lång som helst (Jonas har en betydligt längre). Jag tänker instinktivt att dessa varumärken är ett resultat av en lat reklambyrå och en obeslutsam företagsledning. Det finns inget ia-märke som sticker ut. Men det är en säker medelväg. Fram tills alldeles nyss trodde jag att, även om de är tråkiga så går det inte att misslyckas med ia-märken. De blir oftast… okej.

I veckan gick en reklam i dagspressen om att Vägverket Produktion bytt namn. Till Svevia. Smaka på det namnet. Det säger absolut ingenting. Ingenting om verksamheten, ingenting om företagets ”kärnvärden”, ingenting om dess ursprung. Ett företag som heter Svevia kan syssla med vad som helst, från köksutrustning till pensionsförsäkringar. Visst, jag inser att en mycket välvillig tolkning ger att Svevia är en sammanslagning av Sve – som i "svenska", och Via – som i "väg". Men det är alldeles för långsökt för att ha någon effekt.

Det är typiskt att ett före detta statligt verk får ia-förbannelsen. Det är en kompromiss som alla måste vara nöjda med. Liksom Telia är Svevia antagligen en kompromiss som manglats genom ett otal styrelser, informationsavdelningar och politiska utskott. Som skattebetalare blir jag arg över förstörelsen av kapital som det innebär att sänka ett etablerat namn, och ersätta det med ett varumärke som inte kommer att bidra till ett endaste extra kilo lagd asfalt. Vilket blir nästa verk till avrättning? Banverket, kanske. Eller ska vi säga Bania?

Fler medborgare, färre kunder

2009-01-06T14:50:00.003+01:00

Att vara kund är en av de enklaste sakerna i världen. När jag är kund kan jag ställa krav. Jag kan peka på vad jag har lagt som insats och hävda min rätt att få valuta för det. Det är också lätt att hantera kunder. Som säljare vet jag vad som förväntas av mig och hur mycket jag måste anstränga mig. Relationen mellan säljare och kund är oproblematisk. De utgör båda en del av marknad där man säljer och köper till ett pris som kontinuerligt bestäms av dem och samtliga övriga säljare och köpare. På så sätt är priset alltid ”rätt”.

Att vara medborgare är något betydligt svårare. Som medborgare är jag en del av ett samhälle. Jag har rättigheter och skyldigheter, och jag tvingas underordna mig beslut, lagar och regler som jag själv kanske inte alltid är alldeles nöjd med. Till skillnad från marknaden – där priset på en vara anses sättas i en ständigt förändrande koncensus – så finns det inget lägsta pris på hur ett samhälle ska skötas. Det finns ingen börs där man kan läsa av den senaste demokratinoteringen och utifrån den säga att ”idag ska Sverige styras med tre delar nyliberalism, en skopa folkhemssocialism, två nypor kristen moralism och en skvätt ekologism”.

Det är ett lika frustrerande som hoppingivande faktum att ett samhälle inte kan styras utifrån marknadsprinciper. Att få nio miljoner människor att komma överrens kan aldrig vara lika enkelt som att bestämma priset på en liter mjölk. Trots detta – eller kanske snarare på grund av – sneglar ofta politiker och byråkrater över axeln, på det privata näringslivet och önskar att det var lika enkelt att vara statsminister som att vara verkställande direktör. Fredrik Reinfeldt skulle nog gärna vilja gå upp i talarstolen och peka på AB Sveriges årsbokslut och säga, ”titta, Sverige är ett bättre land nu än för ett år sedan”.

Det finns flera exempel på fåfänga försök att få byråkratin att bli mer som ”på riktigt”, det vill säga, mer som ett privat företag. På senaste tiden har det blivit populärt att betrakta sina medborgare som just ”kunder”. I söndagens ledare skriver DN att vi lever ”i en tid då när medborgaren tilltalas som kund – och vill bli tilltalad som kund”. Jag vet inte om det riktigt stämmer. Själv vill jag nog även i fortsättningen tilltalas som medborgare. Fast DN får rätt av äldre- och folkhälsominister Maria Larsson som vill införa ”guldkort” för äldre med stora behov. De ska betraktas som ”vip-kunder”, anser Larsson.

Och visst, det låter ju bra. Vem vill inte vara vip-kund? Problemet är att begreppet vip egentligen betyder något helt annat. Som vip-kund förväntar jag mig bättre service på grund av att jag betalar mer eller är ”viktigare” än övriga. Det fungerar på ett hotell eller i en bar-kö, men inom sjukvården låter det inte bara fel, det klingar odemokratiskt. Alla ska ha rätt till vård. Vissa, som har större vårdbehov än andra, ska också få det. Det är ingen nyhet att jag – en välmående 30-åring – är i mindre behov av vård än min mormor. Gör det mormor till en vip-kund? Knappast. Hon ska få den vård hon har rätt till, som medborgare. Det har hon, jag och alla andra medborgare bestämt.

Att som DN och Maria Larsson börja betrakta medborgare som kunder, skapar ytterligare distans mellan individ och samhälle. Om jag inte är medborgare så har jag heller inte någon känsla för min plats och mitt ansvar i samhället där jag lever. Jag är istället en kund som har betalat en viss summa pengar och förväntar mig därför en viss service. Där slutar mitt åtagande. Det kommer leda till ett samhälle utan samhällsmoral. Istället för demokrati från vi en marknad av skattebetalande individer som endast ser till vad de som kunder får för sin insats. Det är inget samhälle jag är särskilt sugen på att bo i.

Inte-så-särskilt-demokratisk kommunikation

2008-12-23T16:24:00.002+01:00

Vad har reklam med demokrati att göra? Kanske var jag den enda på min kvällskurs på fina reklamskolan som satt och funderade på det. Kanske inte. Jag vet dock att av tjugo kursdeltagare kom endast två från offentlig sektor. Och kursen – liksom reklam i stort – är helt inriktad mot verksamheter där det ska krängas produkter.

Detta är ett problem. För reklam har allting att göra med demokrati. Reklam är kommunikation i dess mest skrikiga form och grällaste färg, och kommunikation är demokratins själva livsluft. Kommunikation i så många och så spridda kanaler som möjligt är avgörande för att nå ut med sitt budskap. På reklamskolan får man på ett ytterst handgripigt sätt lära sig allt sånt. Men syftet är alltid att sälja saker. Målgruppen är alltid vinstdrivande företag.

NCC:s hemsida - bra. Järfälla kommuns hemsida - sisådär

Gästföreläsaren på kurspasset om webbkommunikation är jätteduktig och förklarar precis hur man ska tänka för att lyckas formge en riktigt lyckad hemsida. Principerna är enkla: använd ett genomgående formspråk, utgå från användaren – inte från organisationen och bygg ditt varumärke på specifika egenskaper som skiljer sig från mängden. Han visar exempel från det privata näringslivet och sidor som på ett exemplariskt sätt visar upp frukostflingor, bilmodeller och mobilabonnemang.

Jag är inte i första hand bitter över att min arbetsgivare har en halvdan hemsida. Faktum är att Järfälla kommuns hemsida regelbundet rankas som en av de mest lättillgängliga kommunsidorna i landet. Problemet är att det är så otroligt mycket lättare att hitta chokladdoppade frukostflingor på nätet, än det är att ansöka om förskoleplats. Sveriges 290 kommuner utgör tillsammans landets överlägset största arbetsplats, men det är sällan som det märks i informationsarbetet.

Det är de folkvalda politikerna som anger riktlinjerna för hur medborgarna ska nås av budskapen från kommunen och hur medborgarna ska kunna nå kommunen med sina ärenden. Och det finns en förkärlek bland politiker att ”marknadsföra sin kommun” och ”sätta den på kartan”. Detta görs helst genom affischer i tunnelbanan och massutskick i brevlådor och lokaltidningar. Klassisk envägskommunikation, med andra ord.

Det är synd, för samma resurser skulle istället kunna användas till att metodiskt bygga en identitet för kommunen; det som privata företag gör så bra. Det räcker med att se ett fragment av McDonalds-loggan för att lägga till resten. Apple behöver inte ens sätta ut sitt logga på sina grejer, varumärket syns i själva utformningen av produkten. Målet borde vara att samtliga invånare i Järfälla – och några utanför kommungränsen – känner igen kommunens grafiska profil lika snabbt som de känner igen en Ipod. För visst är sophämtningen och barnets förskoleplats minst lika viktigt som mp3-spelaren?

Om Trollvinter och tallbarr i magen

2008-12-17T11:38:00.006+01:00

Bakom lucka 17 i Järfälla folkbiblioteks julkalender döljer sig ett vinterboktips från undertecknad. Näst ”Trollkarlens hatt” så håller jag ”Trollvinter” som en av Tove Janssons allra bästa Muminbetraktelser. Den börjar med att Mumintrollet vaknar alldeles för tidigt ur sin vintersömn. Resten av familjen ligger i djup dvala med magarna fulla som sig bör av tallbarr.

Mumintrollet finner ingen annan råd än att bege sig ut i en Mumindal i främmande vinterskrud. Som barn kände jag mig illa till mods av Trollvinter. För det är väl alla barns skräck att vakna före alla andra och vara helt ensam. Nu när jag läste om den som vuxen så blev jag både rörd och glatt överraskad av alla små trevliga bekantskaper som finns att träffa på vintern. Trots att Mumintrollet är fullständigt ovetande om vad de små filurerna kan vara av för slag, så jagar han ändå efter dem. Även om de kan visa sig vara lömska så är alla bekantskaper bättre än det ödsliga Muminhuset.

Mumintrollens vana att gå i vinteride var också något som slog mig när jag stötte på den senaste muminmuggen ”Vinterbrasa” på nätet. Både Stefan Ingvarsson och Annina Rabe har redan kommenterat muggen, men jag måste ändå sälla mig till skaran och fråga: hur tänkte Arabia? Bortsett från heteronormativiteten, som introducerades redan med muggen Kärlek – där Mumintrollet och Snorkfröken återskapas som någon finlandssvensk motsvarighet till Musse och Mimmi Pigg – så faller hela vinterbrasemotivet på just detta uppenbara faktum: mumintrollen sover på vintern. Som Stefan Ingvarsson skriver, ”Arabia envisas med att ensidigt förvränga historien och få Tove att vidbränna småkakorna i graven”.

Anakronism i Mumindalen

Den viftande och skakande Peter Jihde

2008-12-15T14:46:00.001+01:00

Idag ägnar Leif Furhammar en hel spalt åt Peter Jihdes kroppsspråk. Det är en spalt jag egentligen önskar att jag själv skrivit, för är det något som jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning inför samtliga Idol-avsnitt under hösten, så är det Jihdes gestikulerande. Som en mimare som återfått talförmågan, men som trots detta inte kan hålla sig från sina gamla vanor, har han vecka efter vecka viftat sig igenom samtliga Idoldeltagare.

Få kanske minns det, men Peter Jihde började sitt liv i rampljuset på TV4 tillsammans med min andra favorit, Patrik Ekwall. Efter en tids harvande i den grabbiga dagisligan som är TV4-sporten blev han draftad till SVT och ledde bland annat sändningarna från OS och fotbolls-VM 2006. Där började han utveckla sin – vad det verkar – fetisch för handskakning. Få personer som klev in i OS-studion undgick de Jihdeska labbarna. Här kunde man också se de första tendenserna till viftandet som han drivit intill perfektion i Idol.

Troligen var det dock handskakandet som gjorde att SVT gav Jihde en egen talk-show , ”Hos Jihde”, där han fick chansen att utvecklas som viftare och skakare. Här fick han det utrymme som kanske tidigare saknats honom när han tvingats dela studio med andra. Nu fick han skaka hand så mycket han ville med varendaste gäst! Efter höstens upplaga av Idol ställer jag – och förmodligen många med mig – frågan: hur kommer Peter Jihde att gå vidare? Vilket är nästa steg för att uppnå fullständig visualisering av det talade ordet?

Som Leif Furhammar poängterar i sin krönika så handlar Jihdes kroppsspråk mycket om att ta uppmärksamheten från det faktum att det inte finns något att säga. Och på det viset konkretiserar Peter ett fenomen som kan härledas i rakt nedstigande led till reklamkanalernas dagsunderhållning. Program som sträcker sig över hela förmiddagar och vars enda syfte är att få kanalernas allra mest sinnessvaga tittare att ringa in och ”tävla” för 9,90 kronor per minut.

Jihde i SVT-upplaga och Jihde i TV4-upplaga.
Det sneda leendet dock intakt.

Även om Idol är klart mer sevärt än dessa lurendrejarprogram, så är grundidén densamma. Idol är egentligen ett utdraget infomercial för att få tittarna att ringa och rösta på produkter (idoler) som de sedan förhoppningsvis även kommer att köpa i form av skivor och ringsignaler. Peter Jihdes uppgift är – liksom spelprogramledarna – att ge tittarna intrycket av att något viktigt är i görningen, när det i själva verket är TV4 som kränger skräpkultur. Och för det ändamålet passar han som en handskakning.

Bloggliket lever

2008-12-10T22:27:00.000+01:00

Jag vet, jag beter mig som det förväntas av mig. Efter två års bloggande verkar det som att många bloggare kommer in i någon sorts övergångsålder. ”The terrible twos” innebär något slags existentiell kris för bloggaren och måste nog i de flesta fall övervinnas genom en fullständig omvärdering av vad hela den här navelskådande och narcissistiska aktiviteten ska vara bra för. Förbered dig därför kära läsare, för ett självupptaget och föga angeläget inlägg. Men trösta dig med att jag i slutändan kommer att kunna återuppta något av mitt forna blogglyster.

November 2007 blev av olika skäl den första inläggslösa månaden för Samtidigt hos Erik sedan starten i augusti 2005. Kanske var det för att jag märkte att inget särskilt hände – himlen föll inte ner över mitt huvud trots detta ohyggliga brott i mina livsringar – som jag slog mig till ro och lät mitt hjärtebarn ligga på nyligen.se:s kalla cybercementgolv och frysa tillsammans med tiotusentals andra övergivna skrivprojekt. Under hösten har dock bloggens vålnad jagat mig alltmer intensivt och slutligen tvingat mig till ett beslut: leva eller låta dö?

Bloggosfären har förändrats näst intill oigenkännlighet sedan jag startade min första blogg från praktikplatsen i Vilnius januari 2005. Ivrigt påhejad av Jonas – som givetvis redan hade bloggat i över ett år – tjusades jag av det fantastiskt fria formatet i bloggen. Jag fick skriva vad jag ville! Bloggen var min egen, it’s my party and I’ll cry if I want to. Min Vilnius-blogg blev en resedagbok med politiska inslag. Väl hemma igen gick jag all out och förverkligade min hemliga dröm att bli ledarskribent. Målsättningen var ett angeläget inlägg i veckan.

Samtidigt – under sommaren 2005 – exploderade den svenska bloggosfären. Jag har inte statistiken framför mig, men det handlade säkert om en tiodubbling av antalet svenska bloggar under en ettårsperiod. Och det var så fantastiskt roligt! Debatten som växte fram bloggar emellan var sällsynt vital och livskraftig.

Vilka var då mina skäl? Jag har aldrig skrivit dagbok. Till min natur är jag så lat att ord som skrivs utan att kunna läsas av andra än mig själv, aldrig lämnar mitt tangentbord. Det är egentligen mitt enda skäl. Bloggen var det enda sättet att få mig själv till att skriva kontinuerligt. Sedan finns det förstås en tjusning i att det kanske eventuellt finns någon därute som läser det jag skriver och tar det till sig. Men att blogga för någon annan än sig själv kan nog inte sluta på något annat sätt än i bitter besvikelse över omvärldens ointresse.

Idag har bloggen blivit en maktfaktor. Den är på god väg att bli en publicistisk institution som gott och väl kan mäta sig med traditionella medier. Men som DN skriver idag så innebär det också nya problem. Att blogga är en personlig handling. Till skillnad från nästan alla andra massmedier så saknar bloggen helt säkerhetsspärrar. Det finns ingen förläggare, redaktör eller producent som kan komma med en andra åsikt. Ett blogginlägg är live från bloggarens bildskärm.

För mig och alla andra vanliga Svenssonbloggare så har detta ingen betydelse. Men för offentliga personer som har ett intresse i hur de återges i medier så kan det uppstå en olycklig maktförskjutning. Lindsay Lohan skriver att i hennes blogg kan hon ”bevisa alla osanna lögner” (f.ö. en intressant negation). Eftersom det är Lohan själv som skriver bloggen – vi får i alla fall anta det – så ses bloggens innehåll som oantastligt.

Lohen och Rosing – två bloggare med en personlig agenda

Samma sak med DN:s andra exempel, Linda Rosing som från sin blogg låter meddela att hon minsann inte har en affär med Andreas Kleerup. Expressen kan hävda motsatsen tills de blir blåa i ansiktet, det kommer inte att hjälpa. Rosing borde ju veta det bäst själv. Sanningen? Tja, förutsatt att man bryr sig om vem Linda Rosing hånglar upp så ser inte jag att Rosing själv skulle vara mer trovärdig än Expressen i det här fallet. Jag har tvärt om svårt att tänka mig någon som skulle vara mer jävig.

Hur som helst så ser jag fram emot att återuppta mitt bloggande, nu när vi närmar oss det sista året på millenniets första decennium. Det är fortfarande ett lika enkelt som genialt format att publicera sig på. Och jag lovar att jag inte ska bli så här långrandig i fortsättningen.

Om sverigedemokrater - riktiga och på låtsas

2008-10-07T14:49:00.002+02:00

Det blåser högervindar i Sverige. Moderaterna noterar sitt högsta väljarstöd på jag vet inte när. Sverigedemokraterna fördubblar sitt stöd, jämfört med Demoskops förra mätning i september, och har nu 4,5 procent av väljarsympatierna.

Att moderaterna vinner på finanskrisen är kanske inte så förvånande. Anders Borg är ekonomisk teknokrat ut i fingerspetsarna och det känns tryggt att luta sig mot en sån när det blåser kallt. Dessutom visade sig ju faktiskt regeringen ha rätt i sin återhållsamma ekonomiska politik. Sverige har lärt av sina tidigare misstag. Det märks inte minst i de svenska kommentarerna om den isländska ekonomiska kollapsen. ”Vad var det vi sa!”, skriker de svenska finanskommentatorerna mellan raderna.

... och det är vi hjärtligt glada över

Sverigedemokraternas monsterskutt är svårare att förklara. I söndags såg jag SVT-dokumentären ”En som alla – alla som en”, om Landskronabornas kamp om tolkningsföreträden och rätt till sin egen stad. Det var första gången på ett bra tag som jag påmindes om (sd) och deras lågintensiva opinionsbildning. Eller, nej förresten. Här i Järfälla har jag också tänkt på (sd), fast till skillnad från Landskrona är det frånvaron som är talande. I förra valet fick partiet sitt första mandat i kommunfullmäktige, Lars Sjögren la några motioner om övergångsställen, men sen tröttnade han. Nu står den sverigedemokratiska stolen tom, som i så många andra kommun- och regionalfullmäktige runt om i landet.

Alla sd-väljare i Järfälla har med andra ord fått se sin röst kastas bort på ingenting. Nu är det ingen som för deras talan. Sverigedemokraterna har ingen bärkraftig politik. Och de har inga lyskraftiga representanter, det visade SVT-dokumentären med all önskvärd tydlighet. Trots detta ökar stödet. Kraftigt.

Sd-väljare röstar inte på Sverigedemokraterna. De röstar på något de önskar skulle kunna vara Sverigedemokraterna. Ett parti fyllt av eldsjälar, som värderingsmässigt är en mix av vänsterpartiet (EU-motstånd), socialdemokraterna (löften om det gamla svenska folkhemmet) och kristdemokraterna (konservativa, kristna värderingar). Men Lars Sjögren här i Järfälla är – hoppas jag – en typisk representant för det verkliga (sd): ett gäng gnälliga smårasister som hoppar av sina förtroendeposter lika snabbt som de fått dem.

Men fantasipartiet Sverigedemokraterna kan gå långt, kanske ända in i riksdagen. Risken är att riksdagsvalet 2010 tajmar lågkonjunkturens djupaste sänka. Pressen – och ansvaret – ligger då på de etablerade riksdagspartierna att visa att de står för sin egen politik. Kristdemokraterna (3,2 procent i Demoskops mätning) är antagligen det parti som hotas mest av (sd). Samtidigt ligger partierna nära varandra i vissa värderingsfrågor. Kanske kan (kd) använda detta till att utmanövrera rasisterna. Det skulle ge dem många sympatipoäng.

Läs mina tidigare inlägg och kommentarer om (sd) här och här.

DN diggar slampiga sorkar

2008-09-02T14:54:00.001+02:00

”Gen hos män avgör om relationen ska bli lyckad.” Rubriken möter mig längst upp till vänster på DN:s förstasida när jag sömndrucken raglar ut i hallen för att hämta morgontidningen. Jag muttrar något om ”jäkla tramstidning” och raglar vidare in i duschen. Sen slår jag på morgonteven och där är det samma visa. Rapport har relationsgenen som andranyhet. Jag känner mig överrumplad. Det är som en väl överlagd biologistgerillaattack.

Så vad handlade egentligen nyheten om? Åter till DN:s artikel. Rubriken talar sitt tydliga språk. Vissa män har en gen som gör att de helt enkelt inte kan lyckas i parrelationer. Men redan i ingressen nyanseras nyheten en smula. Här står att ”otrohet och olyckliga äktenskap hänger delvis på mannens gener” (min kurs.). Viss skillnad, kan man tycka, jämfört med talet om en gen som avgör parrelationens öde.

Undersökningen som nyheten lutar sig mot har gjorts av forskare på Karolinska Institutet och utgår ifrån två olika arter av sork – de monogama präriesorkarna och de slampiga ängssorkarna. Hormonet vasopressin, som enligt forskarna påverkar gnagarnas benägenhet att knulla runt, förekommer i högre halter hos präriesorken än ängssorken. Tydlig korrelation: mycket vasopressin = trogen gnagare, lite vasopressin = otrogen gnagare.

Sen har forskarna överfört sambandet på människor och konstaterat att samma förhållanden råder bland oss. Gentypen allel 334 styr mannens förmåga att ta upp vasopressin. ”Män med dubbeluppsättning av 334:an […] löper dubbelt så hög risk att drabbas av äktenskapsproblem”, skriver DN. Forskarna på KI har använt sig av en tidigare studie av 550 tvillingpar och dess partners och konstaterat att allel 334 är ”statistiskt kopplad till hur starka band mannen kände till sin partner”.

Jag har tidigare skrivit om vad jag tycker om trovärdigheten hos naturvetenskapliga forskare som helt oproblematiserat överför sina rön till den samhällsvetenskapliga och sociologiska forskningssfären. Då var det Annica Dahlström som menade att hormonet oxytocin gjorde män till sämre städerskor. Forskarna på KI går inte lika långt. Tvärtom understryker man i ett pressmeddelande att ”genvariantens effekt på beteende är relativt modest”. Man fortsätter:

Det går inte att med dess hjälp med någon större precision förutbestämma hur
någon kommer att bete sig i en framtida parrelation.

Rapportens främsta värde ligger istället, enligt pressmeddelandet från KI, i att man utifrån dessa nya kunskaper om vasopressin kan få en bättre förståelse för uppkomsten av autism och social fobi.

Låt vara att forskarna har spetsat till sina rön och gjort dem populistiska för att få uppmärksamhet, men i det här fallet är det medierna som svalt betet med hull och hår. Och DN är värst. Inte ens Aftonbladet har spetsat sin rubrik lika hårt. ”Mannens gener kan ge dåligt äktenskap”, skriver de.

Det är inte kontroversiellt att påstå att gener spelar en roll i våra sociala relationer. Det finns många psykiska diagnoser som kan härröras till arvsmassan. Och att hävda att personer med anlag för autism och social fobi skulle ha sämre förutsättningar i parrelationer är inte direkt någon kioskvältare. Men att som DN försöka peka ut en enskild gen som enväldigt styr över vårt samliv, det är inget annat än kalkonjournalistik.

Skyll inte svälten på biobränslen

2008-06-09T15:35:00.002+02:00

– Jag har hört så mycket dåligt om etanol på sistone, så jag tankade bensin senast.
Mina föräldrar kör sedan ett knappt år tillbaka en etanoldriven Ford Focus. De köpte den för att den var en lagom stor och prisvärd bil, och för att slå ett slag för miljön och kampen mot klimatförändringar. Etanolen infördes på bred front i Sverige för ett par år sedan och sågs då som det bästa alternativet till fossila bränslen för personbilar. Idag kan man tanka etanol på över tusen tankställen runt om i hela landet.

På senare tid har dock etanolen ifrågasatts som universallösning på personbilstrafikens klimatpåverkan. Det har visat sig att bränslet ger utsläpp med en relativt hög halt partiklar, framför allt vid kallstarter. Dessutom är energivärdigheten cirka 30 procent lägre för etanol jämfört med bensin, något mina föräldrar ofta påpekar som ett problem.
– Man måste ju tanka stup i kvarten.

Oljeutvinning leder ofta till allvarliga konsekvenser

för miljön. Här utvinner ChevronTexaco

olja i Ecuador. Bild från Yelah.net.

Men etanolen har framför allt pekats ut som boven i dramat om de stigande världsmarknadspriserna på matgrödor som vete, ris, majs och socker. På FAO-konferensen i Rom förra veckan diskuterades bland annat detta, och där fanns de – bl.a. Världsbankens chef Robert Zoellik – som hävdade att 65 procent av den senaste tidens prisökningar på mat beror på utbyggnaden av etanolproduktion. Fast orsakerna till de galopperande matpriserna kan naturligtvis hittas på en mängd olika håll, och det faller på sin egen orimlighet att peka ut etanolproduktionen som Svarte Petter på en marknad som i decennier har präglats av subventioner och skyddstullar.

Det var några år sedan nu, men i en tentafråga i makroekonomi som jag satt och brottades med någon gång under vårterminen -02 användes ett exempel från det franska jordbruket. Där framgick det att en fransk ko kostade de franska – och europeiska – skattebetalarna i genomsnitt 3000 kr i månaden i subventioner. Det är bra mycket mer än vad jag fick i studiebidrag. Och, till skillnad från den franska köttindustrin, ledde mina studier till varken nämnvärt ökande utsläpp av växthusgaser, en kraftigt överviktig befolkning eller djurplågeri.

Över 1,3 miljarder människor är överviktiga. Nästan

samtliga bor i västvärlden. Över 800 miljoner lider

av kronisk hunger. Nästan samtliga bor i u-länder.

Källa: WHO

I ett läge där över en miljard av världens befolkning är överviktig har jag svårt att ta akuta matlarm på allvar. Framför allt har jag svårt att acceptera att matkrisen beror på att en försvinnande liten andel av världens bilpark har börjat köra på etanol de senaste åren. Boven här inte främst mina föräldrars Ford Focus, det är det globala oljeberoendet och den snedvridna jordbrukspolitiken i framför allt EU och USA. Fördelningen av matresurser över världen är alltjämt en fråga om distribution och ekonomiskt makt. Över 800 miljoner människor lider av kronisk hunger. I stort sett samtliga bor i u-länderna.

Det är alltid enkelt att peka ut enskilda företeelser som orsaker till problem och visst är den ökande etanolproduktionen en bidragande orsak till den senaste tidens prisstegringar. Men därifrån är steget stort till att sluta tanka etanol och gå tillbaka till bensin. Etanolens kritiker har alltid pekat på de konsekvenser som en fullständig övergång från fossila bränslen till biobränslen skulle innebära. Och visst, att ersätta samtliga bensin- och dieselmotorer med motorer som går på biobränslen skulle ta en ände i förskräckelse. Men ingen enskild lösning kan ersätta all bensin och diesel.

Etanolen kommer till sin rätt om den är lokalt producerad av råvara som inte tränger ut andra matgrödor. I Sverige passar energiskog utmärkt för det syftet. I andra delar av världen finns annan förnybar råvara som passar. Inom en tjugo-till-trettioårsperiod har antagligen förbränningsmotorn (som bygger på över hundra år gammal teknik) fasats ut mot mer energieffektiva lösningar. Förhoppningsvis kommer allt fler att åka kollektivt. Det kommer att krävas många omställningar och mycket nytänkande för att reducera utsläppen av växthusgaser med 75 procent till 2050. Men under tiden får man ta det som står till buds. Och hur man än vänder och vrider på det, så kommer en tank med etanol alltid vara att föredra framför en tank med bensin.

"Hur hade ni tänkt att jag skulle klara av det här?"

2008-04-24T14:11:00.000+02:00

Bör kommunen hjälpa äldre människor att skruva upp gardiner eller skotta garageuppfarten för att de själva inte orkar? Bör kommunen lita till sina medborgare att de vet hur ofta soporna behöver tömmas? Och på en högre nivå: bör staten rycka ut och hjälpa sina medborgare i nöd på andra sidan jordklotet? Vad kan vi förvänta oss av det offentliga, och vad kan det offentliga förvänta sig av oss?

Vem ska skotta?

För ett tag sen läste jag den förträffliga reportageboken Imperiet av den nyligen avlidne polske politiske reportern Ryszard Kapuscinski. I den skildras Sovjetunionen under två resor och under två epoker. Den första resan gjorde Kapuscinski under 60-talet. Den gick genom de södra delrepublikerna, från Georgien till Uzbekistan. Här skildras enastående kulturella uttryck och uråldriga historiska arv. Folk med anor som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, i vissa fall till den mänskliga civilisationens absoluta vagga. Sin andra resa gör han våren 1989. Då reser han genom hela det sovjetiska imperiet. Och han blir beklämd av intrycken från ett land som nått botten – kulturellt, ekonomiskt och framför allt moraliskt. Jag drar mig till minnes ett uttryck man använde i Litauen när jag bodde där – homo sovieticus.

Homo sovieticus, den sovjetiska människan, är den värsta och mest hopplösa typen av medborgare man kan föreställa sig. Det är en person som litar till att staten ska ta hand om allting men som samtidigt inte känner några förpliktelser gentemot den. Eftersom staten tar hand om allt har också all initiativförmåga och kreativitet försvunnit från den sovjetiska människan. Hon är som en statist i Orwells 1984 eller som ett foster som fungerar som ett värmekraftverk i The Matrix. Det sovjetiska systemet skapade en medborgare som sakta med säkert ledde fram till dess undergång. Nu, snart tjugo år efter imperiets sammanbrott, kämpar fortfarande hela före detta Sovjetunionen med avtrycken som homo sovieticus har lämnat i samhällsmoralen.

Homo sovieticus är en extrem företeelse från ett extremt samhälle. Men det finns lärdomar att dra. I hela västvärlden växer den offentliga sektorns andel av BNP. Och detta oberoende av politisk ledning. Visst finns variationer, i vissa fall stora, mellan olika regioner. Men tendensen är tydlig och lärdomen krass: det medborgaren en gång har fått, det vill hon inte bli av med. I kommunen där jag arbetar fattade politikerna i höstas ett beslut om att de föräldrar som är föräldralediga med ett nyfött barn inte får ha äldre barn i förskolan mer än femton timmar i veckan. Att jämföra med de tidigare 30 timmarna. Femton timmar är lagstadgat minimum men fortfarande mer än de noll timmar som var fallet för mindre än ett decennium sedan.

Nu blir kommunens handläggare nedringda av upprörda småbarnsföräldrar. De ställer frågor som ”hur har ni tänkt att jag ska klara av det här?” och ”vi hinner inte med våra barn om vi inte får mer tid på förskolan!”. Frågorna är ofta ställda på så sätt att det skulle vara kommunens ansvar att ta hand om föräldrarnas barn.

En annan vanlig fråga som kommer från kommunens äldre är den om en s.k. ”fixar-Janne”. En fixar-Janne är en person som är anställd på socialförvaltningen och hjälper äldre med enklare hantverkssysslor. Tjänsten finns i vissa kommuner men inte andra och fram tills förra hösten fanns den inte i min kommun. Det var många äldre som upprört ringde mig och frågade ”hur kommunen hade tänkt att jag [åldringen] skulle kunna skotta min garageuppfart”. Jag fick ofta bita mig i läppen för att inte säga att ”nej, kommunen har inte tänkt någonting på hur du ska kunna skotta din garageuppfart. Är du 85 år och har problem med lederna så kanske du inte ska bo kvar i ditt gamla stora hus”.

Jag sa givetvis aldrig så och jag har full respekt för att man som äldre inte vill flytta om man absolut inte måste. Precis som jag förstår att småbarnsföräldrar har svårt att få tiden att räcka till och därför drabbas hårt av minskade timmar på förskolan. Men det som oroar är frågan: ”hur hade ni tänkt att jag skulle klara av det här?”. Det passiviserar och ibland nästan omyndigförklarar den som ställer frågan. Det offentliga tänker inte av sig själv. Det offentliga gör det som det får i åtagande att utföra. Och den offentliga verksamheten är – i slutändan – ett resultat av politiska beslut från de folkvalda.

Så frågan som egentligen ställs är: ”hur hade jag tänkt att jag skulle klara av det här?”. Att skaffa barn är ett beslut som tas av föräldrarna, inte av det offentliga. Att bo kvar i ett stort gammalt hus trots att man inte egentligen klarar av det är ett beslut som tas av åldringen, inte av det offentliga. Skulle det vara så att det finns en bred uppfattning om att alla äldre som bor i stora gamla hus ska få gratis hantverkshjälp av sin kommun så skulle också politikerna driva den linjen. Men någon sån uppfattning finns inte, av uppenbara skäl.

Allt som det offentliga gör utgår från individen och den enskildes önskemål. Ju mer det offentliga växer, ju svårare kommer det att bli att se den kopplingen. Men det är livsviktigt att vi fortsätter att påminnas om den. Annars är risken stor att vi slutar upp som homo sovieticus allihop. Med massivs av krav på det offentliga, men ingen känsla för vad det offentliga kräver av oss.

This Is Muggig Manlighet

2008-02-18T17:00:00.001+01:00

Så har även jag till slut sett den närmast sönderhyllade This Is England. Filmen utspelar sig 1983, mitt under Margaret Thatchers skoningslösa nedmonterande av det brittiska sociala välfärdssystemet. Den utstötta 12-årige arbetargrabben Shaun, vars far just dödats i Falklandskriget, tas upp av det lokala skinheadgänget. Ledaren, den sympatiske och lite undflyende Woody, representerar den klassiska skinheadkulturen med musikaliska rötter i Västindien. Gänget lyssnar på ska, reggae och northen-soul och känner igen förtrycket och utanförskapet som beskrivs av grupper som Toots And The Maytals, The Specials och Dexys Midnight Runners. Den använder sig av en våldsam estetik med rakade skallar och Dr. Martens-kängor, men ser att de har mer gemensamt med invandrare från Jamaika och Pakistan än de har med den engelska arbetsklassen, med sina drömmar om det gamla brittiska imperiet.

Gänget splittras när den gamle ledaren Combo släpps ut från fängelset. Combo har öppet rasistiska åsikter och är aktiv förespråkare för det främlingsfientliga National Front. Lojalitetsband i den gamla gruppen ställs på sin spets när Combo tvingar samtliga i gänget att välja sida. För eller emot invandrare, för eller emot England. Mitt i allt ihop står Shaun som är ovetande om den bakomliggande politiken. Han vill bara vara stolt över sin pappa som dog i kriget och känna gemenskap och trygghet i gänget.

Mina förväntningar var högt ställda på This Is England. Jag har bokstavligt talat inte hört ett dåligt ord sägas om den. Och visst är det en välspelad och engagerande film. Det är en lysande lektion i modern engelsk nutidshistoria (om det nu är det man är intresserad av) och soundtracket är fantastiskt. Men historien har jag hört förut, många många gånger. Den unga alienerade arbetarpojken utan fadersgestalt. Han brottas med sina våldsamma tendenser och oifrågasatta ”manliga” drifter. Han finner tröst hos äldre män med samma tendenser och drifter, som lever destruktiva och våldsamma liv. Det är mycket våld och undertryckta känslor. Fårade ansikten med ögon som blixtrar till och antyder något rebelliskt och missförstått därbakom.

Jag köper det inte. Alls. Vi är alla missförstådda, på ett eller annat sätt. Vi bär alla på ånger och undertryckta känslor. Vi blir alla kränkta. Varför är det alltid samma unga våldsamma mansperson som skildras?

Filmens framgångar i Sverige kan säkert delvis tillskrivas vår närmast genetiskt medfödda anglofili. Jag och många med mig kan svälja vilken halvdan tv-produktion som helst så länge vi får oss en beskärd dos av engelska uttryck och miljöer. Och This Is England är proppfull av ”cheers”, ”U ört me’ feelins’” och ”Maggie is a twat”. Men den här gången räcker det inte. Jag hade väntat mig ett aningens djupare personporträtt, något överraskande. Istället får jag ytterligare en ”Ondskan”, ”Gentlemen” eller ”Hata Göteborg”. På engelska. Vilket inte direkt gör den mer relevant för mig.

Jag är som sagt den förste att medge This Is Englands kvalitéer. Men jag läser recension, efter recension, efter recension och i var enda en tas ämnet för givet. ”Trovärdigt” är nyckelordet och det verkar räcka för att motivera filmens existens.

Alla älskar Charlotte Kalla

2008-01-08T15:58:00.000+01:00

Hur kan man inte älska Charlotte Kalla? Hon är fantastisk med sin supertalang, sin breda norrbottniska och sin ogenerade, oskuldsfulla framtoning. Själv satt jag i bilen och lyssnade på radiosporten när hon segade sig igenom de sista nio kilometrarna i Tour de Ski i Val di Fiemme. Det var gastkramande. Hon såg ju pigg ut tyckte expertkommentator Torgny Mogren, men ändå förlorade hon tid på Virpi Kuitunen. Kunde det vara för dåligt valla, eller kanske för dålig struktur så hon inte fick bra fäste i lössnön? Och bakifrån närmade sig ryskan och italienskan! Sen rycker Kalla. I den brantaste backen på hela etappen lämnar hon hela fältet bakom sig och vinner med betryggande marginal. Jag sitter i bilen och är rörd till tårar.

Tänk om man kunde frysa tiden där. Precis då, när den nästan helt okända 20-åringen från Tärendö bryter målsnöret och är bäst i världen, känns allting äkta, på riktigt och oförställt. Men det tar inte ens ett dygn innan medielogiken förvandlar Kalla från en ung tjej som är jätteduktig på att åka skidor till en person som är ”folkkär”. Frågan ställdes till henne, som till så många andra unga supertalanger före henne: ”vad tycker du om all uppmärksamhet som du kommer att få nu?”. Vad kan man svara på det? Det är kanske hyggligt av journalisterna att ändå ställa frågan, men det är ingenting som Kalla alls kan tycka något om. Hon får lov att förhålla sig till det, vare sig hon vill eller inte.

Det finns människor som älskar rampljuset och drar sin energi från uppmärksamheten som kommer av att vara en offentlig person. Dessa finns inom de flesta områden. Paris Hilton, Carl Bildt och Zlatan Ibrahimovic har ingenting annat gemensamt än just detta. Sedan finns det de ofrivilliga kändisarna. De som helst av allt bara skulle vilja sitta under sin korkek. Jag tänker på Tomas Gustavson som var en av världens främsta skridskoåkare under 80-talet och tog OS-guld i både Sarajevo 1984 och Calgary 1988. Men han stördes av den mediala fixeringen på sin person och menade att det var något sjukt över att folk brydde sig så mycket om en skridskoåkare när världen står i brand.

Samma intryck gav Carolina Klüft när hon först bröt igenom. Hon sa hela tiden att hon älskade idrotten och ingenting annat. Och hon försökte länge hålla emot när mediedrevet pressade ner henne i den förgjutna formen för ”ung kvinnlig friidrottare” som funnits där långt före henne. Men det blir en fåfäng kamp. Ingen kan i längden stå emot kraften från hundratals journalister som alla vill förmedla samma bild. Det enda sättet att värja sig är att aktivt skapa sin egen mediepersona, att servera en bild av sig själv som medierna kan svälja. Det är inte en sann bild, men man har åtminstone kontroll över den. Skådespelare är duktiga på det. Jag har inte en aning om vad Per Moberg är för person privat, men jag älskar hans offentliga person trots att jag vet att den antagligen är lika fabulerad som vilken som helst av hans rollkaraktärer.

Ingen kan väl förneka att idrott och idrottsliga prestationer egentligen aldrig kan vara så viktiga att de borde gå före nyheter om konflikter, vetenskapliga framsteg eller hotande miljökatastrofer. Men vi har vårt behov av hjältar och framför allt vill vi se vanliga människor i rampljuset som kanske egentligen inte vill vara där. Jämfört med alla kändiskåta talanger och icke-talanger som gör allt för att synas är det en lättnad att se en Charlotte Kalla obekymrat stega upp för den sista branten i Val di Fiemme, inte för att hon vill synas utan för att hon är som fantastisk duktig på att åka skidor. Men det återstår att se om hon har en mediepersona i bakfickan, för hon kommer med största sannolikhet behöva den.

Se det politiska i idrotten

2007-12-17T18:25:00.000+01:00

Jag sitter och tittar på Champions League-matchen mellan Real Madrid och Lazio tillsammans med kompis. Mina känslor svallar inte för något av lagen men som alltid när jag tittar på sport så måste jag välja sida. Om man är likgiltig för vem som vinner i idrott är det enda som återstår en eller flera personer som gör godtyckliga saker under en godtycklig tidsperiod. Tjugotvå män som försöker få in en boll i ett av två stora nät.

Så jag bestämde mig för att heja på Real (ett i backspegeln lyckat beslut, de vann med 3-0). Mina skäl var rent politiska. Lazio är de italienska fascisternas lag och har stöveltrampande anor tillbaka till Mussolini-eran. Man har återkommande problem med fans som smugglar in banderoller med fascistiska slagord och svastikor på arenorna. För ett par år sedan dömdes lagets dåvarande kapten Paulo Di Canio till 10 000 euro i böter för att han gjort en fascisthälsning till klacken. Både fascisthälsningar och symboler är olagliga i Italien med förbuden efterlevs dåligt och polisen prioriterar inte den typen av brott. I Italien är det vanligt med s.k. ultras från båda extremerna på den politiska skalan som drabbar samman. Förutom Lazio är även det andra storlaget i Rom, Roma, ett starkt fascistfäste. På den andra sidan finns Livorno med lika fanatiska kommunistiska anhängare.

I brist på andra beröringspunkter valde jag alltså att tycka illa om Lazio på grund av fascistiska kopplingar. Inget fel i det. Jag är inte så förtjust i fascism och dessutom är Real Madrids dräkter snyggare. Men under matchen växte tanken på det fascistiska Lazio i mitt huvud så till den grad att jag inte kunde koncentrera mig på spelet. För att komplicera saker ytterligare fick jag efter matchen veta att även Real Madrid har en stark förankring bland spanska fascister. Kanske är det den lille statsvetaren i mig som inte riktigt kan acceptera att lag med så tydliga fascistiska förtecken kan spela en hel match utan att det en enda gång kommenteras.

Beröringsskräcken mellan idrott och politik i Sverige är total. Det märks så klart tydligast när det antyds att idrottsrörelsen skulle kunna ha en negativ inverkan på formulerandet av könsroller. Men svenska sportkommentatorer befattar sig inte med någon typ politik över huvudtaget. Idrotten får inte befläckas med såna bångstyriga och svårgreppbara företeelser.

Till skillnad från övriga Europa har Sverige varit förskonat från krig, både inbördes och med andra länder, de senaste tvåhundra åren. Där man på andra håll i Europa använder idrottsklubbar för visa sin kulturella och religiösa tillhörighet är den svenska idrottsrörelsen snarare ett nationalistiskt projekt. Med rötter i scout- och folkhälsorörelserna i början av det förra seklet är svensk idrott först och främst till för att bygga den sunda och friska svensken. En sund själ i en sund kropp.

Visst finns det motsättningar mellan idrottsklubbar i Sverige också. Men de är helt utan politiska förtecken. Att jämföra Livornos maskerade, stenkastande och AFA-doftande ultras med supporters till lag som GAIS eller Hammarby faller på sin egen orimlighet. Och visst representerar Malmö FF någon form av regionalpatriotism men det är ingenting jämfört med en klubb som Athletico Bilbao som endast tillåter baskiska spelare i laget. Matcher mellan Real Madrid och Athletico Bilbao är viktiga regionalpolitiska angelägenheter. När det är sammanstötningar mellan supportrar från olika svenska klubbar handlar rapporteringen uteslutande om hur stor polisinsatsen är och vilka tunnelbanestationer som fick stängas av. För det finns inte så mycket mer att rapportera om. Huliganbråk mellan AIK:are och djurgårdare handlar inte om något annat än två grupper av våldsamma män som använder sig av idrott som en förevändning att slå på varandra.

Som sportjournalist är det naturligtvis enklast att bara rapportera ett resultat eller referera en match. Precis som det är enklast för en musikjournalist att bara skriva om musiken utan att beröra artisten bakom. För svensk musikjournalistik förändrades den synen under sent 80-tal och under 90-talet. Uppfattningen att musik var något som objektivt kunde refereras förbyttes till en subjektiv fanzinekultur som helt utgick ifrån den enskilde journalistens syn på musiken. Jag efterlyser samma utveckling inom den mainstreamade sportjournalistiken. Problematisera faktumet att jag i godan ro en tisdagskväll sitter och kollar på två fascistiska fotbollslag utan att ens veta om det. Berätta historien bakom och försök göra idrotten så mångfacetterad som den faktiskt är.

Nej, politiska bloggar är ingen flopp

2007-10-29T12:19:00.001+01:00

Dagens DN:s inte så särskilt insiktsfulla artikel om floppande politiska bloggar har fått massiva reaktioner – bland just de politiska bloggarna, kors i taket. Tidningen skriver som sig bör om bloggfenomenet från ett bekvämt ovanifrånperspektiv och intervjuar journalistikprofessorn Kent Asp om att bloggarna ”inte haft något seriöst genomslag i jämförelse med den betydelse som etablerade medier har”.

Det är minst sagt ett icke-konstaterande. De svenska politiska bloggarna har under de senaste tre-fyra åren utgjort ett frisk och frispråkigt alternativ till dagspressen. Men sett till antal läsare eller genomslag i den allmänna debatten så har de hela tiden stått sig slätt. Och nästan ingenstans bland bloggarna har det påståtts något annat. Debatten som förs fyller först och främst ett behov hos den enskilde bloggaren. Forum som tidigare var reserverade för ett exklusivt fåtal finns nu tillgängliga för alla. Med potentiellt obegränsade spridningsmöjligheter.

Jämförelsen med etablerade medier har hela tiden gjorts av… etablerade medier. Som en ryggmärgsreflex för att motivera sin egen verksamhet, kan tänkas. Bloggar i alla ämnen – politik, mode, sport, skvaller – startas inte för att konkurrera med DN eller Aftonbladet. Men de har haft ett mycket synligt inflytande på dessa tidningar. Bland det mest läsvärda på DN.se är just kulturredaktionens bloggar. Och att dagspressen dammsuger bloggosfären på talanger (och icke-talanger) är uppenbart för var och en. Ta bara en titt i min favoritlista här bredvid. Katrine Kielos, Rasmus Fleischer, Louise Persson och Eric Rosén har alla sitt bloggande att tacka för mycket av den uppmärksamhet de fått i etablerade medier. Martin Gelins blogg övergick för ett tag sen i SvD:s regi. Isobel Hadley-Kamptz har hela tiden hållit en hög klass på sin blogg, som ett komplement till sina texter i Expressen.

Bloggen har framför allt haft ett avgörande inflytande på formen i svensk dagspress. Sättet att skriva på har förändrats i grunden. Det nämns inte i DN:s artikel. Det nämns heller ingenting om att den egna ledarsidan inte heller läses av så många fler än de redan insatta och att debatten som förs på ledar- och insändarsidor i dagstidningar många gånger är ännu mer ankdammsbetonad än den som förs på bloggarna. Liksom Louise Persson tycker jag att den politiska bloggen är ”skitlyckad”. Där förs en debatt som annars skulle försvinna i tomma intet och där kan människor komma till tals som annars hade förblivit tysta och oreflekterande.

Att kalla politiska bloggar för en flopp vittnar om en snäv publicistisk syn på det skrivna ordet. Är min blogg en flopp? Tja, antalet läsare är mikroskopiskt satt i relation till DN.se. Men efter drygt två år har jag skrivit hundratusentals tecken i nästan 150 inlägg. De har kommenterats och debatterats av människor som jag aldrig hade kommit i kontakt med annars. Och jag har kommit till nya insikter och tvingat mig själv att omvärdera en massa tidigare åsikter. Om DN vill kalla det för en flopp så står det dem naturligtvis fritt att göra det. Men för min egen del har det varit ovärderligt.

Marknadstänkande som gått överstyr

2007-10-10T12:22:00.000+02:00

Jonas skriver bokslut (?) över sina år i London och konstaterar lakoniskt att han antagligen har missat den kraftigaste svenska ekonomiska boomen sen mitten av 80-talet. Jag skulle nog inte oroa mig så mycket över det om jag var han. Jag och Jonas gick ut nian 1994, när Sverige låg som en skadeskjuten, arbetslös och devalverad kråka och det enda – säger enda – som lyste upp var en bronsmedalj i fotbolls-VM. Tre år senare var vi försökskaniner för den nya gymnasieskolan, den som skulle rulla ut mattan till kunskapssamhället. Vilket den till viss del också gjorde. Vi var helt på det klara med att det inte var aktuellt med jobb. Det var även den socialdemokratiska regeringen som tittade under varje liten sten den kunde hitta efter åtgärder för att fixa till arbetslöshetssiffrorna. Under en av stenarna fanns den enorma utbyggnaden av högskolan som vi sitter med idag. Som Jonas skriver, ”de fick en att tro att man måste ha 120 högskolepoäng för att överhuvudtaget greja det i vuxenlivet.

Och sett så här i efterhand så funkade det ju ganska bra. Nu står Sverige ekonomiskt starkt och arbetstillfällen är inte fullt så sällsynta som de har varit sen över ett decennium tillbaka (med undantag för de glada åren runt millennieskiftet som jag ägnade åt att transportera 21’-bildskärmar åt dot.com-valpar runt Stureplan). Men det är något som gnager. Som om vi förlorat något på vägen. Jonas pekar på att marknadstänkandet numera genomsyrar allt, till och med sociala relationer och den egna självbilden. Joseph P Kennedy, far till John F, lär ha sagt att det viktiga inte är vad man är, utan vad folk tror att man är. Nu, ett halvt sekel senare är distinktionen överflödig, det folk tror att man är, det är man.

Aktiebolaget Jag är en allmänt accepterad självbild och man gör vad man kan för att bygga sitt varumärke. Detta är ingen nyhet när det gäller att göra karriär eller lyckas i skolan. Det nya är helhetssynen, att bygga en hel självbild, inte genom verklig utan virtuell interaktion. Jag saknar riktiga relationer. Det är ju trevligt att kravlöst kunna hålla kontakt med folk på MySpace eller Facebook, men det handlar inte om det. Dessa sajter och andra fungerar som reklampelare, signalerar grad av social framgång och även sociokulturell tillhörighet. Genom att slå ihop ”vänner”, intressen, favoritfilmer, böcker man läser och kommentarer på anslagstavlan så får man en personlighetsprofil som det skulle ta månader, kanske år, att kommunicera i det verkliga livet.

Så den välkomna ekonomiska boomen kommer med en synnerligen besk bismak. Sociala relationer lyder numera under samma regler som värdepapper eller bostadsrätter. Om de inte uppfyller kraven eller kan visa upp goda prognoser så är det helt okej att klicka på ”remove friend”. Något som för tio år sen skulle betraktas som psykotiskt beteende är idag norm. Men, som Jonas avslutar, vi som fick vår första kontakt med arbetsmarknaden i kölvattnet av depressionen i början av 90-talet står nog trots allt ganska bra rustade inför nästa lågkonjunktur. När det krisar i den verkliga verkligheten så står sig reklampelaren på Facebook slätt.

Uppdatering: Jag glömde nästan bort att nämna Nils krönika i Lundagård som driver marknadsföringen av det egna varumärket till sin spets. Notera psykopatfotot.

Facebook - skrämmande beroendeframkallande

2007-10-03T10:44:00.000+02:00

Igår kunde jag – liksom många andra – inte logga in på min Facebook. Ett tag så verkade det till och med som om jag hade raderats från alltihopa. Framåt kvällen visade det sig att allt var i sin ordning igen och jag kunde andas ut. Det var med andra ord precis som det stod på felmeddelandena. Closed for maintenance. Men jag blev rädd för min egen reaktion på eventualiteten att mitt Facebook-konto skulle vara historia. Det tog upp hela mitt medvetande och jag vankade av och an och malde faktumet att jag kanske skulle bli tvungen att leva ett Facebook-löst liv i fortsättningen. Jag har sett på Facebook som en rolig grej och ett bra sätt att hålla kontakt med folk som annars skulle falla i glömska. Aldrig hade jag trott att jag skulle bli en sån junkie för ett internet community.

Vad skulle jag ha gjort om mitt konto hade försvunnit och jag hade ställts inför beslutet huruvida jag skulle börja den mödosamma processen att återskapa hela kalaset på ett nytt konto? Bara tanken känns motbjudande och jag önskar att jag kunde vara lugnt förvissad om att jag i det fallet bara skulle vända ryggen till och fortsätta med mitt vanliga liv. Jag fruktar dessvärre att jag är för svag för det. Att jag skulle sjunka så lågt.

Jag är med i Facebook-gruppen ”I’m scared of Facebook” (påfrestande ironiskt, såklart). Den har inte varit så särskilt aktiv men den utgår, i sann amerikansk anda, från ett konspiratoriskt antagande att Facebook har kopplingar till underrättelsetjänster. Det finns onekligen en hel del att ta av i Facebook om man vill kartlägga en person eller en grupp. Men som användare är det något som man nog oftast är medveten om. Vi fattar att internet-resurser – framför allt Google – kan användas i mycket skumma syften, men vi använder dem ändå. Det är bara att hoppas att företagen fattar att utlämnande av personuppgifter kommer att innebära deras dödsdom. Ungefär som att flygbolag måste kunna garantera att planen aldrig kraschar.

Det skrämmande med Facebook är alltså inte i första hand att det finns massvis av personlig information där, utan att det är så beroendeframkallande. Som institution suger den tag och ändrar beteenden på nolltid. Kom ihåg hur det var för ett halvår sen. Då var Sverige mer eller mindre facebookfritt. Nu sitter vi här, nedsjunkna till knäna i Facebook. Och det blir allt svårare att ta sig loss. Självklart är också Facebook en trend som liksom alla andra trender tids nog kommer att försvinna (frågan är bara hur det kommer att gå till, vem blir den förste att stänga sitt Facebook-konto). Men när det är borta så har det antagligen redan ersatts av något annat, ännu bättre och ännu mer beroendeframkallande.

Vi uppbrottslösa nostalgiker

2007-09-26T11:27:00.000+02:00

DN:s Märta Myrstener skriver om den förödande ungdomsbilden från 1968. Det är som om det inte finns någon annan typ av ungdom än den som kommer ur 68-rörelsen. Det är som om allt redan är gjort och alla revolutioner avklarade. Myrstener menar att det är 68-generationen – hennes och mina föräldrar – som ivrigt underhåller bilden av sitt eget uppbrott som det mest sanna.

Uppbrott

”68-generationens berättelse om ungdomen har blivit så självklar att vi glömt att den handlar om 1968 och inte om ungdomen”, skriver Myrstener. Så sant. Än idag, 40 år senare, är Dylan och Kerouac stapelvaror i det ungdomliga uppbrottet. Liksom Myrstener har jag tittat på och njutit av Upp till kamp på SVT. Och liksom henne skulle jag gärna se att den blir ett avslut. Låt Birro (född 1966) och Marcimain (född 1970) bli de som sätter punkt för 68-ungdomen.

Dagens ungdom och unga vuxna, 68-generationens barn, skildras lysande i Jesper Ganslandts Farväl Falkenberg. Det är människor som har växt upp utan fördömande föräldrar. Utan något att göra uppbrott emot. Utan en vuxenhet att ta sikte mot, eftersom den vuxenheten monterades ner av föräldrarna som talade om ungdomen som den lyckligaste delen av sina liv. Vuxenheten har blivit något förkastligt som man helst vill undvika. Vuxenpoäng är ett skällsord. Men vi har ingenstans att ta vägen. Vad ska vi ta oss till när vi faktiskt inte är unga längre?

Nostalgi

David och Holger i Farväl Falkenberg vill växa upp men är livrädda för att bli vuxna. De har i hela sina liv fått höra att de kan göra vad de vill. Gör det du tycker om mest, så ska du se att det kommer gå bra. Men att göra vad man vill betyder att man inte tillåts slå sig till ro. Tänk om jag inte gör det som jag tycker är roligast. Tänk om det finns något roligare. Och det värsta: tänk om det roligaste redan har varit. Om något ord sammanfattar oss sena 70-talister så är det nostalgi. Det tryggaste som finns är att återvända till barndomen, rulla runt i estetiken och gosa ner sig i något som nästan funnits.

68-generationen var inte nostalgisk. Nostalgin skulle ha gått emot själva idén om det ungdomliga uppbrottet. Själv sitter jag med dimmig blick och tänker att färgerna på foton från 70-talet är fantastiskt vackra och möblerna hos min mormor och morfar var de finaste. Hur ska en generation nostalgiker kunna förändra något? Har vi förmågan att förändra världen om vi inte ens kan bli vuxna? Eller är det kanske just det som blir vår räddning?

SL, Facebook och lokal demokrati

2007-09-25T14:20:00.000+02:00

Förra veckan gick jag instinktivt med i den nystartade Facebook-gruppen ”Stoppa SL:s vardagsmord”. På tre dagar fick gruppen över 3 000 medlemmar och i skrivande stund är det över 7 000. Gruppen – som startats av Terese Lilliehorn och Rasmus Fleischer – protesterade mot SL:s planerade indragningar av sena tunnelbaneturer på vardagar. Förslaget som lämnats till SL:s styrelse föreslog att de sista tågen skulle gå vid midnatt istället för klockan ett på natten. Som kompensation skulle tågen gå hela natten på fredagar och lördagar.

Lilliehorn och Fleischer menade att SL-ledningens förslag gick åt helt fel håll. Det signalerade att man ska arbeta och hålla sig hemma i förorten på vardagarna och sedan åka in till stan och festa skallen av sig på helgen. Ett föråldrat sätt att se på kollektivtrafik och människors rörlighet. Man ansåg att förslaget skulle vara förödande för den stockholmska vardagsnatten och hämma utelivet. ”Vi menar att tunnelbanan är en vital del av stadslivet, och inte bara en boskapstransport för arbetskraften.”

Igår kom beskedet att SL:s styrelse går emot SL-ledningens förslag och behåller nattrafiken. Dessutom avslog man förslaget om nattaxor som skulle göra det dyrare att åka på kvällar och nätter. Dock antog styrelsen förslaget om prishöjning på månadskort med 70 kr, något som väckt protester från oppositionen i landstinget.
Men, trots prishöjningen är beslutet en rungande seger för Lilliehorn och Fleischers initiativ. Inte nog med att nattrafiken behålls, den utökas t.o.m. eftersom förslaget om fler turer på helgnätter antogs, dessutom till samma taxa som på dagtid. Man kan tycka att Facebook-gruppen skrek lite väl högt. Precis som det påpekas i gruppens diskussionsforum är det få som använder tunnelbanan på vardagsnätter och förslaget från SL:s ledning hade sin grund i just detta. Om det inte åker några, varför ska vi köra tågen?

Samtidigt är det en viktig principdiskussion. Ska kollektivtrafiken styras av efterfrågan, eller ska efterfrågan styras av kollektivtrafiken? Jag tror att tidtabeller och tursträckningar är kraftfulla styrmedel. Finns möjligheten att ta sig in till stan och hem igen så tar man den. Om SL väljer att dra in linjer som har dålig beläggning – bara därför att de har dålig beläggning – så betyder det också att man avsäger sig makten att planera stockholmarnas resvanor. Idag är behovet större än någonsin för alla politiska (och byråkratiska) styrmedel som kan få medborgarna att parkera bilen och åka kollektivt.

Det är intressant att se att Facebook också kan användas som kraftfull plattform för opinionsbildning på lokal nivå. 7 000 medlemmar på under en vecka är bra mycket bättre än namninsamlingar via e-postlistor. Dessutom har medlemmarna ett utmärkt forum att föra debatt i. Stockholms kollektivtrafik har stötts och blötts och vänts upp och ner på under en intensiv vecka, argument har nyanserats och många kloka tankar luftats. Det bådar gott inför framtiden och värmer en kommunal infobyråkrats hjärta!

Är sexism och homofobi idrottens kärna?

2007-09-10T16:10:00.000+02:00

Sverige spelar 0 – 0 mot Danmark i lördagens kvalmatch till fotbolls-EM 2008. Det är en underhållande, jämn och välspelad match som speciellt utmärks av en Zlatan i högform. Hemma hos mig är det som vanligt när Sverige spelar EM-kval. Jag sitter som klistrad framför teven och tar endast motvilligt emot signaler från omvärlden. Glädje blandas med förskräckelse och spänd förväntan och det heter inte ”danskar” utan ”danskjävlar”. Sen är matchen över och allt blir som vanligt igen.

Men det var (nästan) inte (alls) det jag tänkte skriva om, utan om septembernumret av Arena (som f.ö. fått sig en grafisk ansiktslyftning) där Magnus Linton skriver en fräsande kolumn om hur gayrörelsen lägger sig platt för en homofob idrottsdito.

”Att sport som fenomen – kommersiellt, kulturellt, estetiskt – är världens
viktigaste homofobigenerator är ingen slump utan självklart. Om man så samlar
all jordens goda liberala vilja kan det inte dölja det faktum att idrottens
sexistiska elitism inte är ett olyckligt skal som kan reformeras bort, utan
kärnan – själva poängen.”

Jag har själv skrivit om sexismen inom idrotten – senast här, om dåvarande JämO Claes Borgströms utspel om prostitution och fotboll. Han möttes givetvis av förakt och öppet hat från sedvanliga representanter av idrottsrörelsen, som högröda hoppade upp och ner i sin vilja att personligen förklara för Borgström vilken jävla fjolla han var och att han uppenbarligen inte hade en aning om vare sig prostitution eller fotboll.

Det var just den svenska idrottsrörelsens talande oförståelse för sexismen inom fotbollen som var poängen med Borgströms utspel. Och samma poäng gjordes på årets Pride-festival – dock omedvetet denna gång. Linton skriver om hur kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth i sitt invigningstal lyckas förolämpa hela hbt-världen genom att säga att ”politiskt tycker jag inte man ska tala om grupper – utom när det gäller idrott”. Det som upprör Linton är att ingen protesterade mot kulturministerns uppenbart föraktfulla inställning mot ”grupper”. Framför sig hade hon ju en samling människor vars frihetskamp till stor del vilar på synliggörande av just gruppförtryck.

Inom idrottsrörelsen verkar inte sexism och homofobi ses som något strukturellt. Där är det uteslutande enskilda individer som gör sig skyldiga till snedsteg. De har ingenting med idrotten i sig att göra, som istället är en hälsosam och välgörande folkrörelse som för människor samman och är blind för etnicitet, kön och sexualitet. Antagligen är det därför som kulturministern också är villig att göra ett undantag från sin anti-strukturella linje när det gäller just idrott. Här och endast här är det möjligt att tala om grupper utan att beröra strukturer.

Men i samband med Pride-festivalen fick vi se en annan bild. Jonas skriver om idrottsklubbarnas ovilja att delta i evenemanget, samtidigt som han tar upp fallet Justin Fashanu, som visar hur det kan gå om man är öppen med sitt ”avvikande” beteende. Lintons påstående, att sexismen och homofobin är själva poängen, kanske inte är så långt från sanningen. Kanske är det just därför som idrottens representanter sparkar så kraftigt bakut. Skulle man gå till botten med anklagelserna om sexism och homofobi så eroderar själva grundbulten i rörelsen; det förhärligade machoidealet och föraktet för svaghet och avvikande beteende.

Men jag vägrar ändå att tro att allt hopp om en jämställd idrottsvärld skulle vara ute. Jag vill fortsätta titta på EM-kvalet, och jag kommer göra det utan att känna någon skuld. Jag kommer också fortsätta att lägga märke till det homosociala och homoerotiska som bubblar under ytan. Som i den klassiska Jan Stenmark-bilden, där två fotbollsspelare står och kramas i en skogsglänta, med bildtexten, ”om någon ser oss så ser det bara ut som om vi just gjort mål”.

Kan inte idrott vara lite mer så här? Från Mark Simpsons blogg.

Politisk mod krävs i klimatfrågan

2007-08-20T14:38:00.000+02:00

dLördagens upplaga av DN Motor hade Tema: Miljöbilar. Intressant och matnyttigt för alla som är i begrepp att köpa ny bil. Men konstigt att man påstår att etanol i tanken medför ”upp till 40 procent högre förbrukning”. Vem som helst som kört på etanol vet att det sällan rör sig om mer än 20 procent. 40 procent högre förbrukning skulle dessutom göra det ekonomiskt ohållbart att tanka etanol. Med ett literpris på åtta kronor skulle etanolen omräknat i bensin kosta över elva kronor litern, och därmed inte vara ett dugg konkurrenskraftig. En rimligare omräkning ger ett etanolpris på motsvarande 9,60 kr.

Chalmersprofessorn och flitige miljödebattören Christian Azar intervjuas och pekar på vikten av att politiker tar sitt ansvar. Hittills har debatten varit fokuserad på vad individen kan göra för att minska sin klimatpåverkan. Inget fel i det. Men för att verkliga förändringar ska ske måste politiker våga ta svåra beslut, som exempelvis kraftiga skattehöjningar på fossila drivmedel och driva igenom betydligt snålare utsläppsrätter än idag. ”Idén att problemen skulle lösas för att individer börjar uppträda miljövänligt är i det närmaste befängd. Det är orimligt att tro att alla är så engagerade i den här frågan.”, säger Azar.

Han pekar ut flygtrafiken som den enskilt mest ohållbara näringen ur klimatsynpunkt. ”Det måste bli dyrare att flyga för att dämpa resandet. Det måste bli rejält mycket dyrare på sikt.” Flyget är särskilt problematiskt eftersom det – till skillnad från bilar – inte finns någon alternativ teknik att tillgå. Som jag har skrivit tidigare så kommer flyget ensamt att förbruka alla EU:s utsläppsrätter år 2050, om utvecklingen inte bromsas. Ändå verkar det som om just resande är det område som individen har svårast att dra in på. Idag ses resande av de flesta som en självklar rättighet. Att höja skatten så att priset på en flygresa mellan Stockholm och London kostar 10 000 kr istället för 1 000 är ett av de där svåra besluten som politikerna i EU måste ha tillräckligt med mod för att fatta.

Man måste ju börja någonstans

2007-08-16T14:29:00.000+02:00

Via Gröna bilisters nyhetsbrev läser jag om en debatt om biobränslen som fördes i GP tidigare i somras. Miljöförbundet jordens vänner (MJV) skriver på GP Debatt om hur etanolimporten till Nordamerika och Västeuropa skapar nya globala orättvisor. Etanolproduktionen sker på bekostnad av andra grödor och ofta dessutom under dåliga arbetsförhållanden. MJV menar att man bör införa ett moratorium på etanolimport fram tills dess man kan garantera att etanolen har tillverkats på ett ”socialt och ekologiskt hållbart sätt”.

Det är naturligtvis lovvärt att ställa krav på importerade varor, oavsett om det rör sig om leksaker, vitvaror eller drivmedel. Men frågan, som också ställs av Chalmersforskarna Hans Hellsmark och Karl Johansson, är varför extra höga krav ska ställas på just etanol. Produktionen av etanol lämnar på många håll mycket övrigt att önska, men jämfört med exempelvis oljeutvinning handlar det inte om någon exceptionell påverkan. Visst, arbetsförhållanden är undermåliga på många håll, jordmånen utarmas och vinsten kommer inte alltid lokalbefolkningen till godo. Men oljeutvinning och raffinering är förknippat med långt större nackdelar – ekologiskt, arbetsmiljömässigt och, framför allt, politiskt.

Miljöfarlig verksamhet

Jag skrev om det här tidigare i vintras. Då var det Aftonbladets bilismkramande krönikör Robert Collin som grät krokodiltårar över etanolens miljöpåverkan. Nu är det alltså en miljöorganisation. Debatten om biobränslen skapar underliga sängkamrater. I sitt svar på MJV:s debattartikel skriver Hellsmark och Johansson att man måste beakta alternativen. Vad skulle komma istället för etanol? De menar att hotet framför allt kommer ifrån drivmedel gjort av kol, ett billigt, enkelt och mycket miljöfarligt alternativ till både biodrivmedel och drivmedel gjorda på olja.

För att skapa en bred marknad för biodrivmedel och därmed tränga ut mer miljövådliga alternativ, är det kontraproduktivt att ställa högre krav på det minst skadliga alternativet. Istället borde kanske Jordens vänner och Robert Collin börja med att ställa krav på oljeproducenter och fundera på vilka konsekvenser oljehandeln har för miljön och den politiska stabiliteten i länder som Ecuador, Nigeria, Angola, Saudiarabien och Irak. Till skillnad från merparten av dessa länder är världens största etanolexportör – Brasilien – en hyfsat stabil demokrati med faktiska möjligheter att möta Västs krav på hållbar produktion.

Hellsmark och Johansson framhåller också att etanolproduktionen än så länge befinner sig i ett inledningsskede. ”Sockerrörsetanol har i sig begränsade möjligheter att lösa trafikens klimatpåverkan”, skriver de. Men för att tekniken ska utvecklas och andra- och tredjegenerationens förnybara drivmedel ska kunna tas fram, krävs en stabil efterfrågan. Självfallet kan inte brasilianska sockerrör ersätta den samlade oljeproduktionen, men man måste ju börja någonstans.

Intressant från universitetskanslern

2007-08-06T11:22:00.000+02:00

Högskoleverkets nye universitetskansler Anders Flodström vill modernisera och samordna organisationen av de svenska universiteten. På sikt ser han att landets 14 universitet slås ihop till fem, med både bredd i grundutbildningen och spetskompetens på högre nivåer. Han menar att dagens universitet håller en bra kvalitet när det gäller studenters grundläggande kompetens och levererar kompetenta ekonomer, läkare, jurister, osv. Men för att Sverige även i framtiden ska kunna stå sig i den internationella konkurrensen måste mer resurser läggas på spetskompetens.

För att få universitet i internationell toppklass menar Flodström att lärosätenas verksamheter måste samordnas bättre än idag. Framför allt menar han att den interna konkurrensen mellan svenska universitet fungerar destruktivt och hindrar forskningen att nå sin fulla potential. Istället för att samarbeta profilerar sig många svenska lärosäten mot varandra.

Förslaget är efterlängtat av många. Idag är Sveriges universitet för mycket utbildningsfabriker och för lite forskningscentra. Den breda utbildningen behövs naturligtvis, men som det ha skrivits i bloggkommentarer, Stanford, MIT och Harvard har ungefär samma budget som Lund och Uppsala, men bara en tiondel av studenterna. Mycket av den tid som svenska forskare borde lägga på forskning, går istället till föreläsningar och seminarier på grundnivå. Det är ett resursslöseri, samtidigt som studenterna i många fall får oengagerade lärare som bara väntar på att få undervisningstiden överstökad och komma tillbaka till sitt arbetsrum.

En tydligare uppdelning, liknande den i USA, mellan grundutbildning och master- och doktorandutbildningar skulle höja kvaliteten på både undervisning och forskning. Flodström föreslår att högskolorna i högre utsträckning än idag fungerar som lärosäten för grundutbildning, nära knutna till universiteten. Medan universiteten kan lägga mer resurser på forskning.

Anders Flodström kommer också att driva opinion för mer resurser till humaniora och samhällsvetenskap, två utbildningsområden som idag är påtagligt eftersatta. Det är verkligen välbehövligt och jag hoppas att han håller sitt ord. Dessutom är han positiv till att ta fram rankinglistor över de svenska lärosätena, något som de svenska studenterna är i skriande behov av. Idag köper man grisen i säcken när man söker till svenska universitet och högskolor. Intagningspoäng är det enda som finns att gå på, något som kan vara missvisande. Det är inte alltid som den populäraste kursen också är den bästa.

Han verkar bra, Flodström. Synd att han tillträder nu, när jag redan är klar med mina universitetsstudier.

Starka varumärken

2007-08-02T11:08:00.000+02:00

I veckan publicerade BusinessWeek sin årliga ranking av världens hundra starkaste globala varumärken. Liksom i förra årets rankning toppar Coca Cola listan. Varumärket värderas till drygt 65 mdr dollar. Det följs av Microsoft, IBM, GE, Nokia, Toyota, Intel, McDonald’s, Disney och Mercedes-Benz.

Listan visar dock inte riktigt hela sanningen. Världens största företag, Wal-Mart, saknas. Anledningen är enligt BusinessWeek att ett av kriterierna för att rankas är att varumärket får minst en tredjedel av sina intäkter utanför sin hemmamarknad. Wal-Mart använder till stor del andra varumärken utomlands. Flygbolag är uteslutna från listan eftersom de är alltför knutna till router och tidtabeller, vilket ger en missvisande bild av varumärkets betydelse för företagets verksamhet. Läkemedelsföretag finns inte heller med eftersom konsumenter tenderar att relatera till den specifika produkt de använder, snarare än till företagets varumärke.

Ikea är det enda svenska företaget på listan. Man placerar sig på 38:e plats och varumärket är värderat till 10 mdr dollar. H&M finns inte med på listan, det gör dock huvudkonkurrenten Zara, (plats 64) som är ett av de varumärken som stärkts mest under året. Detta illustrerar att ett företags storlek inte behöver ha något att göra med styrkan på dess varumärke, då H&M har en större andel av klädmarknaden. Fenomenet blir ännu tydligare bland biltillverkarna där varumärkets prestige ofta är helt avgörande. Världens (numera) näst största billtillverkare, kris- och förlusttyngda GM, är inte respresenterat på listan alls. Medan tyska Volkswagen har med både sitt eget varumärke (plats 54) och sitt lyxmärke Audi (plats 68). Världsledande Toyota är det femte högst värderade varumärket och deras lyxmärke Lexus ligger på plats 92.

Varumärken undgår ingen och påverkar oss alla i våra dagliga liv, i våra beslut och våra tankar. Att köpa en läsk utan att tänka ”Coca Cola” är praktiskt taget omöjligt, liksom det inte går att värja sig från Microsoft när man använder en dator eller från McDonald’s när man ska stanna till på bilsemestern och äta lunch. Med det är inte sagt att man stannar till och köper den där BigMacen, men den finns alltid där som ett alternativ.

När man läser listan blir det nästan övertydligt hur liten roll det spelar vad som finns bakom ett varumärke. Hur kan det komma sig att människor världen över känner igen – och relaterar till – loggan för ett kolsyrat sockervatten? Är det för att de tycker att sockervatten är viktigare än exempelvis snabbkaffe, mobiltelefoner eller frukostflingor? Nej, självfallet inte. Varumärken lyder under en närmast metafysisk marknadsavdelningslogik och att bygga ett framgångsrikt varumärke är en stor konst som inte har något att göra med ett företags faktiska verksamhet.

Vad är en miljöbil?

2007-07-25T12:09:00.000+02:00

Bränslestation i Brasilien

Vad är en miljöbil? Begreppet har varit omtvistat ända sedan det togs i bruk. Och det är givetvis relativt vad som kan anses vara rimlig miljöbelastning från en bil. Men att som biltillverkaren KIA påstå att man tillverkar ”miljövänliga” bilar kommer alltid att vara vilseledande. Ingen bil kommer någonsin att vara miljövänlig i bemärkelsen att den inte lämnar något avtryck i miljön.

Beroende på vem man frågar så kan allt från bränslesnåla dieselbilar till el-hybrider, etanolbilar och gasbilar klassas som miljöbilar. Men, som sagt, det är beroende på vem man frågar. Etanol har sedan några år tillbaka varit det vanligaste biobränslet i Sverige. Det är resultatet av växelverkan mellan ett växande distributionsnät, två etanolmodeller – Ford Focus och Saab 9-5 – som tidigt etablerade sig på den svenska bilmarknaden och ett framgångsrikt lobbyarbete från svenska etanoltillverkare och intresseorganisationer som BAFF.

Kanske just på grund av sin dominerande ställning har etanolen också granskats och utsatts för en del kritik. Man undrar om den verkligen är lämplig som alternativt bränsle och om miljövinsterna verkligen är så stora. Den största delen av etanolen som säljs på svenska mackar är kommer fortfarande från sockerplantage i Brasilien, något som biltillverkaren Peugeot gick ut och kritiserade i en kampanj för ett tag sedan. Man menade att miljövisten var större med en bränslesnål dieselbil än med en etanoldriven bil, eftersom tillverkningsvillkoren och transporterna av det brasilianska etanolet skulle äta upp eventuella miljövinster. Kampanjen möttes av massiv kritik från både miljöorganisationer och biobränsleindustrin, och den anmäldes också till konsumentombudsmannen KO för vilseledande marknadsföring (Peugeot har ändrat inställning den senaste tiden).

Kritiken mot etanolen kommer nu istället från andra biobränsletillverkare. Anders Nylander på Svenska Biogasföreningen skriver i en debattartikel att skillnaderna mellan biogas och etanol borde göras tydligare när man talar om miljöbilar. Biogas är, menar Nylander, överlägset etanol, både när det gäller små utsläpp av växthusgaser och möjlighet till lokal produktion som skonar miljön. Tidningen The Ecologist var inne på samma linje i ett temanummer förra hösten, där man menade att etanolen inte är något långsiktigt alternativ för att ersätta fossila bränslen. Kritiken riktas framför allt mot etanolens energieffektivitet, att man får en alltför liten mängd energi ut i relation till energin som går åt till produktionen. Men, som jag har skrivit tidigare, så beror det helt på varifrån etanolen kommer. Balansen kan variera från 0,7 till 5 gånger satsad energi, beroende på om etanolen kommer från överblivet franskt vin, brasilianska sockerrör eller svensk lignocellulosa (energiskog).

Men det stämmer fortfarande att biogas är ett bättre alternativ än etanol. Dess främsta fördel är att produktionen inte inkräktar på odlingsbar mark som kan användas till matgrödor. Biogas kommer till stor del från slaggprodukter från reningsverk och jordbruk och blir en del av kretsloppet. Dessutom är utsläppen av växthusgaser mindre från biogas än bränsleblandningen E85 som består till 15 procent av bensin. Samtidigt är gas svårare att handskas med än etanol och därmed dyrare att distribuera. Det är ett av skälen till att det finns betydligt färre tankställen för gas. Utbudet av bilmodeller med gasdrift är också begränsat.

Både etanol- och gasbilar är miljöbilar. Jämfört med bilar som drivs av fossila bränslen orsakar de mycket små utsläpp av växthusgaser. Dessutom är produktionen i de allra flesta fall att föredra framför oljeutvinning och raffinering. Däremot kommer man aldrig kunna kalla bilismen för ”miljövänlig”. Bilen är ineffektiv och har, jämfört med kollektiva färdmedel, en mycket låg nyttjandegrad. På lång sikt bör vi därför bygga samhällen där bilen spelar en mycket mindre roll än idag.

Läs mer om definitionen av "miljöbil" på Miljöfordon.se.

Britter sätter hårt mot hårt

2007-07-18T10:00:00.000+02:00

Är det bara jag som går loss på det här? Äntligen en konflikt där det är lätt att ta ställning. Nobla, rättrådiga britter mot hycklande och skrupelfria ryssar. Det är som kalla kriget återuppstått i en titta-lyssna-läs-version. I en tid då internationell politik blivit mer eller mindre antispetiskt befriad från ideologi och bara handlar om vem som har störst kanon, så handlar konflikten mellan Storbritannien och Ryssland om värderingar och folkrätt på den mest basala nivån.

Goda London...

Bakgrunden är känd för de flesta. Den ryske ex-agenten och sedermera brittiske medborgaren Alexander Litvinenko avlider på ett sjukhus i London efter att ha förgiftats med det radioaktiva ämnet polomium 210. Efter omfattande undersökningsarbete pekar brittisk polis ut den ryske affärsmannen Andrej Lugovoj som huvudmisstänkt. Storbritanniens ambassad i Moskva begär att Ryssland lämnar ut Lugovoj. Ryssarna vägrar och hänvisar till rysk grundlag, Dessutom låter man hälsa att anklagelserna mot Lugovoj – som liksom Litvinenko har ett förflutet i rysk underrättelsetjänst – är trams och endast uttryck för anti-ryska stämningar i Väst. Ryssland och Lugovoj har sedan gått vidare och anklagat Storbritannien för att försöka värva samme Lugovoj till sin egen säkerhetstjänst.

... mot onda Moskva.

För var och en som är född och uppvuxen väster om den forna järnridån är situationen glasklar. Semi-diktaturen Ryssland har tagit sig friheten att skicka över en av sina gubbar till London, med fickorna fulla av polonium, för att röja en störig dissident ur vägen. Detta görs på ett synnerligen osmidigt sätt – det måste finnas en miljon sätt att i lönndom ta någons liv utan att lämna ett lysande radioaktivt spår efter sig. Men uppenbarligen var det viktigare för Moskva att Litvinenko dog, än eventuella diplomatiska fnörror på tråden med Storbritannien.

Det är den situationen som britterna nu befinner sig i. De vet att detta är rysk logik. Man väger för- och nackdelar, sen skjuter man och hoppas på det bästa. Så vad göra? De flesta bedömare är på det klara med att det inte finns en chans i h*lvete att Lugovoj blir utlämnad. Ändå sätter britterna hårt mot hårt. I förrgår lämnades besked om att fyra ryska diplomater utvisas från Storbritannien. Den brittiske utrikesministern David Miliband kommenterar beslutet med att ”vi måste skicka en klar signal på hur allvarligt fallet är”.

Igår kom den oväntat milda reaktionen från Moskva. Man utvisar inte några brittiska diplomater, utan nöjer sig med att fördöma och beklaga. Det är säkerligen inte det sista som sägs i konflikten. Hur kommer övriga EU att ställa sig i frågan? USA? Och hur långt är britterna beredda att gå? Ryssland och Storbritannien har omfattande handelsrelationer och det är mer än bara nationell stolthet på spel om parterna väljer att trappa upp.

Den grundläggande frågan är dock: vad är Ryssland? Vad är det vi har att göra med? I P1-morgon talar historikern Gudrun Persson om Rysslands gamla imperialistdrömmar. Det är inte ens två decennier sedan Sovjet utgjorde den ena halvan av de två stormakterna som delade världen mellan sig. Persson menar att omställningen till att bli en aktör bland andra måste vara smärtsam, och påminner om att både Frankrike och Storbritannien gick igenom liknande processer efter andra världskriget. Dagens ledare i DN är inne på samma spår och skriver om att den ryska taktiken är hämtad från den gamla tiden, före murens fall. Just därför är den också dömd att misslyckas.

Det kalla krigets rigida blockuppdelning har ersatts
av globaliseringens mer oförutsägbara tillstånd. Makt och inflytande uppnås
genom förtroendeskapande åtgärder, inte diktat.

Det är som sagt lätt att ta ställning mot Ryssland. Västs påstådda ”rysshat” som det talas om i Moskva kanske finns, men det är i så fall till allra största delen en direkt konsekvens av det egna agerandet. För Putin och övriga i den högsta ledningen i Kreml finns det ett intresse av att distansera sig från Europa och skapa en fiende gentemot vilken man kan visa styrka. Styrka är en viktig egenskap för de ryska väljarna. Då är det troligen också mindre riskabelt att mucka gräl med Storbritannien än exempelvis Kina.

Death Proof och mansfixerade recensenter

2007-07-11T15:11:00.000+02:00

Det blir rätt mycket bio såhär på sommaren när både sol och flickvän är på annan ort. Igår såg jag Quentin Tarantinos senaste retrostänkare ”Death Proof” och jäklar vad det svängde! Till skillnad från Kill Bill-filmerna så är ”Death Proof” en bagatell, både i handling och i upplägg. Men det spelar liksom ingen roll då Tarantino skriver dialog som är i en klass för sig. Få andra filmmakare kan låta sina karaktärer snacka skit i en kvart utan att det känns det minsta långtråkigt. Tvärt om sitter jag och märker hur mitt småleende sakta spricker upp till ett brett grin när huvudpersonerna pratar om hur de ska få tag på gräs. Banalt och genialt på samma gång. Castingen hjälper till, framför allt Sydney Poitier och Tracie Thoms som levererar replikerna som pumphagel. Sedan är jag en sucker för biljakter och håller följaktligen på att spricka av lycka i slutet av filmen, som blir en orgie i vrålande V8:or och skrikande däck.

”Death Proof” har fått blandade recensioner i svensk press. En majoritet tycker som jag, att den sparkar rumpa. Något som framhålls i alla positiva recensioner är att de kvinnliga karaktärerna tillåts dominera, på alla plan. Jämfört med övrig sommaraction på landets biografer så känns det väldigt fräscht. Lika tydlig är frånvaron av detta perspektiv i de negativa recensionerna. Trots att filmen endast har en manlig karaktär (Kurt Russel som Stuntman Mike) är det just denna och ingen annan som Expressens Mats Bråstedt nämner i sin recension. De övriga nio kvinnliga karaktärerna nämns i förbifarten som ”unga, attraktiva och lättklädda”. Att de var för sig har typ tre gånger så mycket dialog som Russel verkar inte bekomma Bråstedt.

Samma intryck fick Sydsvenskans Mikael Tapper som sammanfattar filmen som ”mycket yta av svordomar, påklädda sexinslag, knasigt våld och longörer av dösnack”. Inte heller han nämner med ett ord de blixtrande kvinnliga huvudrollsinnehavarna. Det är visserligen en prestation i sig att Bråstedt och Tapper lyckas ta såna omvägar runt filmens epicentrum. Jag skulle vilja läsa den recension av Die Hard 4 där Bruce Willis inte nämns vid namn i första meningen.

Uppdatering: Roger Wilson på Rodeo skriver intressant om hur grabbgänget framför honom i biosalongen tystnade under visningen av Death Proof. Han tror att det beror på att ”den manliga blicken bara halkade runt och inte visste vad den skulle fastna”. Han fortsätter och skriver om att inte ens Vanessa Ferlitos lapdance för Kurt Russel fick grabbarna att reagera. Kanske därför att maktrelationerna i scenen inte är lika tydliga som vanligt. Blicken är inte Russels, som den normalt skulle varit i en mainstream-action. Snarare tillhör den Ferlitos karaktär och, framför allt, publiken som tittar på. En publik som bara består av kvinnor.

Wilson avslutar:

När filmen var slut sprang killgänget framför mig ut,
medan andra delar av publiken applåderade. Allra till sist stannade några
förundrade - ja, nästan chockskadade - unga tjejer som satt kvar tills
eftertexterna var slut.
Lyckliga.

Underbart barnsliga Transformers

2007-07-09T11:13:00.000+02:00

Nej, jag håller inte med Fredrik Strage. Dialogen i ”Transformers” är inte ”bottenlöst usel” och skådespelarna är inte så kassa att man vill att de ska krossas av decepticons. Framför allt förstår jag inte att man i samma recension kan tala om att man får gåshud av presidenttalet i ”Independence Day” och sedan döma ut Transformers som rekryteringsmaterial för al-Qaida.

Själv får jag kväljningar av ”Independence Day”. Den är påfrestande patriotisk och saknar distans till ämnet. Transformers däremot är proppfull av distans, vilket ursäktar nästan allt annat. Som t.ex. sanslöst stereotypa könsroller, skamlös bilpropaganda (BARA bilar från GM) och oräkneliga kameraåkningar över unga kvinnokroppar med mycket bar hud.

Transformers är en nördig trettonårig pojkes dagdrömmar om allting som är ballt: bilar, brudar, okända legendariska förfäder och stora j*vla robotar. Emma Gray Munthe skriver om hur filmen andas 80-tal. Man bara väntar på att Michael J Fox ska kliva fram och skära med rösten. Samme Fox som har fått en värdig efterträdare i Shia LeBeouf. Scenen där han i panik förklarar för sin pappa hur mycket han ÄLSKAR honom samtidigt som hans robotkompisar försöker gömma sig i trädgården är som hämtad ur ”Nyckeln till framgång”. I like!

Inte bara USA hotar

2007-07-02T12:08:00.000+02:00

Visst, jag uppskattar godtyckliga opinionsundersökningar lika mycket som DN (uppenbarligen), men dagens klipp från Financial Times hör nog snarare hemma bland läsarfrågor i Metro. FT har genom Harris Polls frågat drygt 5 000 personer i Storbritannien, Spanien, Tyskland, Frankrike och Italien om vilket land som utgör det största hotet mot global stabilitet. För att inte låta respondenterna spejsa ut för mycket så är antalet svarsalternativ begränsat till sju: USA, Kina, Iran, Irak, Nordkorea, Ryssland och övriga/inga.

Som man frågar får man svar. Intressant är t.ex. att Europa inte ens finns med som ett potentiellt hot. Eller FN. Eller Al-Qaida, OPEC, McDonalds, Paris Hilton, Microsoft och The Pirate Bay. Är det inte en smula enfaldigt att begränsa ”hot mot stabiliteten i världen” till länder? Särskilt i ljuset av den gränsöverskridande terrorismen som i detta nu sysselsätter tusentals och åter tusentals poliser och säkerhetstjänstemän. Terrorismen vars mest utmärkande egenskap är just att den är immun mot nationsgränser eller nationella identiteter.

Inte särskilt oväntat anser den största andelen svaranden, 32 procent, att USA är det största hotet mot stabiliteten i världen. Och satt i relation till övriga svarsalternativ så är jag böjd att hålla med. Framför allt eftersom nästan samtliga övriga alternativ endast utgör hot tillsammans med USA. Vilket naturligtvis hänger ihop med landets enorma krigsmakt och deras förmåga att involvera sig i varenda konflikt i hela världen. Skulle det bryta ut ett inbördeskrig på Påskön kan man ge sig fan på att USA är tredje part i konflikten.

Det undersökningen egentligen vill visa är naturligtvis hur illa Europa tycker om USA för tillfället, och där är bilden tydlig. Europa tycker mycket illa om USA, mer illa än tidigare, dessutom. Missnöjet kommer delvis att ärvas av nästa president, samtidigt som hela världen (nästan) välkomnar ett alternativ, vilket som helst, till George Bush.

Obegripligt om kärnfamiljen

2007-06-25T22:06:00.000+02:00

Käre läsare! Ta dig gärna några minuter och läs det här debattinlägget av Bitte Assarmo på SvD:s Brännpunkt. Sedan kan du få förklara för mig var sjutton människan menar. ”Spotta inte på kärnfamiljen” lyder rubriken och det är ju ett tydligt och klart budskap. Men sen då? Vem vänder hon sig till och vad är det hon propagerar för?

Om man sammanfattar Assarmos text så blir det ungefär såhär:

Det finns de som menar att kärnfamiljen är dålig. En av dem är Gudrun Schyman.
Dessa personer vill framhäva alternativa familjeformer. Det har Assarmo inget problem med.
Det är ett problem när man ser saker i svart eller vitt.
Våld är lika vanligt i alla typer av familjer.
Ungdomsbrottsligheten ökar och ungdomar mår sämre.
Detta bevisar ingenting.
Feminister borde predika trygghet för barnen.

Verkar det rörigt? Ja, det tycker jag med. Assarmo har tidigare skrivit på Brännpunkt om att man inte ska hacka på kristna och jag antar att hon placerar sig på den konservativa delen av det politiska spektret. Troligen är artikeln ett försök att kritisera vänsterfeminister och försvara kärnfamiljen, men sällan har jag läst ett så innehållslöst resonemang.

Assarmo börjar med att skissa upp en mycket vag motståndare – förkroppsligad i Gudrun Schyman – och förse denne med några suddiga åsikter. En välvillig läsning kan ge vid hand att hon menar att vänsterfeminister slänger ut barnet med badvattnet när man vill framhålla alternativa familjeformer framför kärnfamiljen. I kärnfamiljen är det lika tryggt, om inte tryggare, än i andra familjeformer, menar hon.

I resonemanget likställs trygghet med frånvaro av våld. Kvinnor misshandlas inte mer i kärnfamiljer än någon annanstans. För att befästa sin tes åberopar Assarmo statistik om ungdomsbrottslighet och psykisk ohälsa som har ökat under senare år. Och det är här som jag börjar tappa greppet. De illavarslande siffrorna för svenska ungdomars psykiska tillstånd är enligt Assarmo ”ett uselt betyg för Sverige och pekar obarmhärtigt på att det svenska samhället blir alltmer otryggt för barn och ungdomar”.

Jag trodde att artikeln handlade om kärnfamiljens förtjänster, nu handlar den istället om det otrygga svenska samhället. Assarmo skriver: ”Naturligtvis bevisar inte dessa siffror att de nya, alternativa familjeformer som tar allt större plats i samhället är skadliga för barnen. Men de bevisar heller inte motsatsen […].”

Assarmo verkar ha missat att den feministiska debatten inte handlar om barnen i första hand, utan om föräldrarna. Att barn ska få växa upp i en trygg miljö är viktigt. Det är också viktigt med jämlika relationer där alla har möjlighet att komma till sin rätt och där den ene inte sätts i beroendeställning gentemot den andre. Men framför allt verkar Assarmo ha missat en möjlighet att föra ett vettigt resonemang i ett av landets mest lästa debattforum. Jag som trodde att Brännpunkt var på väg att bli en seriös utmanare till DN Debatt. Så fel man kan ha.

Är Littorin en El-Sayed?

2007-06-21T11:39:00.000+02:00

Arrrgh… Jag kan nog inte hålla mig ifrån att kommentera Sven Otto Littorins fejkexamen från Fairfax University i Louisiana. (Andreas Bergh har lagt upp abstracten här.) Nu meddelar han att meriten kommer tas bort från både CV och regeringens hemsida. Och det är väl bra. Men han tillägger att det görs med förhoppning om att debatten ska ”sluta handla om något som hände för tio år sedan, utan att den [istället] ska fokusera på det som händer idag”.

Problemet är inte själva uppsatsen. Littorin har skrivit ett helt normalt ex-jobb som man varken kan säga bu eller bä om. Visserligen florerar rykten om att någon skulle ha skrivit den åt honom. Skulle det visa sig stämma är Littorins dagar räknade. Minns Reefaat El-Sayeds öde efter att det uppdagats att hans doktorstitel var fejk. Men Littorin är inte där… ännu. Det som stör är hans ovilja att diskutera frågan. Om jag hade en MBA som jag åberopar i mitt CV och lagt ner en massa jobb på, så skulle jag stå upp och försvara den. Om Littorin står för sin examen och tycker att den – liksom lärosätet – är oklanderlig, varför tar han då bort den från sitt CV?

Som arbetsmarknadsminister borde det vara en angelägen fråga. I en tid då värdet på ”riktiga” examina sjunker i takt med att kvalitet ersätts med kvantitet på svenska universitet och högskolor, så borde Littorin ta tillfället i akt och diskutera hur examenssystem och akademiska titlar kan bli tydligare för arbetsgivare. Istället duckar han. Har han tagit en MBA eller inte? Enligt uttalandet idag, tydligen inte. Det innebär att han under tio års tid lämnat ut ett CV med en fejkad examen. Likheterna med Reefaat El-Sayed kanske är större än man anar.

I transit

2007-06-18T09:43:00.000+02:00

Halvtimmesregeln har länge varit välkänd här i Stockholm. Vart man än ska någonstans så tar det alltid runt en halvtimme. Faktisk geografi har ingenting med saken att göra. Oavsett om resan går från Karlaplan till Vitabergsparken eller från Tullinge till Upplands Väsby så får man räkna med den där halvtimmen. Och jag tycker om det. Tiden som man tillbringar ”i transit” ser jag lite som bonustid. Tid för reflektion, tidningsläsande, att lyssna på podradio eller att bara stänga av hjärnan och titta ut genom fönstret. I mindre orter där avstånden är kortare och kollektivtrafiken glesare går man miste om den här bonustiden. Där är man sällan på väg, utan befinner sig i ett statiskt tillstånd där man måste vara effektiv. Saker ska utföras, nytta ska maximeras.

Mellan vakenhet och sömn. Från Pipilotti Rists installation
"Tyngdkraft, var min vän" på Magasin 3.
Foto: Johan Warden.

Det låg något i SJ:s reklam för några år sedan. ”Den inre resan.” Nya idéer, kreativa infall och insikter kommer till en lättare när man reser, eftersom det inte finns några yttre krav eller förväntningar. Precis som att man får sina bästa idéer just i gränslandet mellan vakenhet och sömn, då man har slappnat av och lämnat alla måstetankar. Egentligen skulle jag nog vilja leva hela mitt liv i transit. Men det skulle ju inte gå, tänk på vad som skulle hända med växthuseffekten.

Lund är bäst – men inte för studenter

2007-06-15T10:16:00.000+02:00

Lund är bäst. Enligt tidningen Fokus genomgång av samtliga Sveriges kommuner är Lund en stad med friska och välavlönade invånare som är glada och nöjda med sitt boende och stadens läge mitt i den expansiva Öresundsregionen. Företagarklimatet är också gott, enligt Fokus undersökning, och staden gynnas av stor tillgång på kvalificerad arbetskraft från universitetet och av goda kommunikationer med tåg- och flygförbindelser nära till hands.

Själv flyttade jag från Lund för ett halvår sedan och jag kan inte säga att jag längtar tillbaka. Fokus redogörelse för den lundensiska idyllen saknar, liksom kommunens politik, studentperspektiv. Jag har påpekat det förut, utan sina studenter skulle Lund inte vara något annat än en liten skånsk håla på vägen mellan Helsingborg och Malmö. Av runt 80 000 invånare är en fjärdedel studenter. Lägg till detta alla universitetsanställda och kringverksamhet som universitetet genererar – från falafelstånd till researrangörer – så är det uppenbart att studenterna utgör stadens livsnerv.

I Fokus granskning talas det om höga medelinkomster och låga ohälsotal. Frågan är vilken statistik detta baseras på. Min gissning är att folkbokföringen ligger som grund, vilket i sådana fall ger en grovt snedvriden bild av den lundensiska verkligheten. En stor del av studenterna väljer att stå skrivna i sina gamla hemkommuner när de flyttar till Lund. Det kostar pengar med adressändring, dessutom vet man inte hur länge man kommer att stanna. Likväl bor man i Lund och ska självfallet räknas som kommuninvånare.

Det säger sig självt att en stad där kanske uppåt hälften av den vuxna befolkningen är studenter aldrig kan betraktas som höginkomstkommun. Ohälsotalen bland studenter är höga. Framför allt är stressrelaterade sjukdomar och psykisk ohälsa vanligt. Men eftersom reglerna kring sjukskrivning för studenter är oklara är det många som pluggar på och avstår från att anmäla sin sjukdom.

En vän brukar regelmässigt referera till Lund som Dockhuset. Staden ligger som en liten isolerad ö, nästan som ett museum, där alla invånare gör sitt bästa för att upprätthålla bilden av det idylliska och anrika. I min verklighet saknar Lund charmen och – framför allt – det levande kulturlivet som staden ger sken av. I stadskärnan tvingas småaffärerna flytta på grund av höga hyror och krympande kundunderlag. Kulturutbudet som för tio år sedan låg i Sveriges framkant, har emigrerat till Malmö där det lever och frodas. Allt som finns kvar är utflyttade stureplansstekare som beställer in helrör och lyssnar på sommarhits.

Inget av detta märker givetvis barnfamiljerna av. De gläds åt den goda barnomsorgen, den vackra domkyrkan, det rikliga utbudet av kvalificerade arbetstillfällen och grannsämjan. Och det är helt i sin ordning. Men det är tydligt att Fokus uppfattning av vad som är ”bra boende” är högst vinklad. ”Bra boende för barnfamiljer och folk mitt i karriären” kanske skulle vara en bättre beskrivning. I en annan ranking, den som tidningen Studentliv gör över landets studentvänligaste kommuner, har Lund sedan länge prenumererat på jumboplaceringen.

Rättvisa - när inget annat hjälper

2007-06-14T10:54:00.000+02:00

Rättvisa. Av alla tomma ord inom politiken måste det vara det tommaste. Vem är mot rättvisa? Vem vill bli orättvist behandlad eller leva i ett orättvist samhälle? Men, framför allt, vem kan tala om för mig vad ett rättvist samhälle är?

Mona Sahlin tycker om att tala om rättvisa. Hon upprepade ordet som ett mantra under partiledardebatten i riksdagen igår och socialdemokraterna omfamnar det som sitt första budord. För att vara en person som talar så mycket om rättvisa är dock Sahlin påfrestande dålig på att fylla ordet med mening. Det är tydligt att hon vill markera gentemot regeringskoalitionen, de står inte för rättvisa. Deras politik är orättvis och… dum.

De flesta kommentarer är hyfsat eniga om att Sahlin låg lågt igår och satt still i båten. Goda – förvisso dalande – opinionssiffror och ett parti i långsam förändring, utan tydliga profilfrågor, gör att hennes bästa alternativ är att tiga still. Och då passar rättvisa som hand i handske. Ett ord som betyder allt och ingenting.

Välbehövlig eko-märkning

2007-06-13T15:35:00.000+02:00

EU kommer att införa en gemensam märkning för ekologiskt odlade livsmedel, med början 2009. Ett välkommet och välbehövligt beslut. För tillfället är de ekologiska märkningarna en veritabel djungel av små färgglada jordklot, stiliserade barn som dansar och obegripliga abbreviationer. En EU-märkning kommer att göra det lättare för konsumenten.

Framför allt minskar risken för tveksamma märkningar och märkningar som inte betyder något alls. När miljömärkningar infördes på 90-talet var det många företag som satte små miljöaktiga symboler på förpackningarna, en sol eller ett vattenfall, med rubriken ”miljöinformation”, som inte betydde mer än att kunden fick veta hur mycket fosfat det fanns i tvättmedlet.

Livsmedelsbutiker är nerlusade med märkningar, symboler och varumärken. Därför måste märkningar av livsmedel och dagligvaror vara extremt tydliga och symbolerna vara välkända. Inga, eller mycket få, konsumenter tar sig besväret att titta igenom förpackningar efter en specifik märkning. Nordiska rådets svanmärkning är ett bra exempel på en symbol som bryter igenom bruset och förhoppningsvis lyckas EU lika bra med sin eko-märkning.

KRAV kritiserar EU:s märkning och menar att det finns ett djupt förtroende för deras egen märkning bland svenska konsumenter, och att det därför inte finns något behov för ännu mer symboler. Dessutom menar man att EU:s definition av ekologisk mat är för tam och i vissa fall kontraproduktiv. Bland annat tillåts ”oavsiktlig” inblandning av genmodifierade produkter upp till 0,9 procent.

Det är förståligt att KRAV gruffar. Den egna märkningen kommer att förlora i betydelse, dessutom ställer man högre krav på de ekologiska produkterna än EU. Trots det väger förledarna med en gemensam europeisk märkning över. Framför allt kommer det göra det svårare för företag att hitta på egna märkningar och svämma över marknaden med gröna grodor och annat konstigt. De konsumenter som värderar den tuffare märkningen kommer dessutom fortfarande kunna göra ett aktivt val, eftersom de nationella märkningarna kommer finnas parallellt.

ESC är det nya Europa

2007-05-13T16:11:00.000+02:00

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Eurovisionsschlagerfestivalen – ESC – är fortfarande den mest lyckade och väletablerade representationen av Europa. Det är det pan-europeiska svaret på Allsång på Skansen. I en tid då EU befinner sig i en djup kris, en praktrasist blir vald till president i Frankrike och Europas ledare inte ens kan enas om hur vi bör ta itu med klimatförändringarna, så är ESC ett – måhända symboliskt – ljus i mörkret. En påminnelse om vad som är det europeiska. Det som australiensare sitter och tittar på för att känna gemenskap med den gamla världen. Den enda mediala institution som förenar en 60-årig spanjor med en tonåring från Åkarp.

Serbien vann Eurovision Song Contest 2007

Därför är det extra beklämmande att se de buttra svenska reaktionerna på gårdagens tävling, som alla går ut på att den reducerats till att bli en ryggdunkaruppvisning, grannar emellan. Magnus Larsson på Aftonbladet skriver att detta innebar dödsstöten för Eurovision. Expressens Anders Nunstedt tycker att man borde införa uppdelade jurygrupper eller låta olika regioner rösta. Under sändningen raljerade – den för övrigt lysande – Kristian Luuk över hur östland efter östland röstade på varandra. Undantaget klagosången är DN:s Mattias Dahlström som konstaterar att det bästa bidraget vann och att ingen med förståndet i behåll kan hävda att Storbritannien, Tyskland, Frankrike eller Spanien skulle varit värdiga vinnare.

Kommentarerna är en sorglig uppvisning i västcentrismen som råder i Europa. I EU har de stora västländerna vant sig vid att få grannarna i öst att dansa efter deras pipa. De fattiga kusinerna från landet har inget val – det är ju vi i väst som sitter inne med fiolerna. Men när det kommer till en förutsättningslös tävling ritas kartan om. Då består Europa av 42 länder och mittpunkten ligger inte i Paris, Bryssel eller Stockholm, utan kanske snarare i Prag, Belgrad eller Warszawa. Att tala om att ”det bara är östländer som vinner” är en grov förenkling av verkligheten. I det svenska medvetandet börjar ”öst” i Lettland och slutar i Moldova. En ungefär lika intelligent observation som att bunta ihop Sverige med Portugal och kalla det för ”väst”.

Det handlar om en rädsla för det okända. Var ligger Georgien? Fan vet, men jag är ganska övertygad om att fler vet om det idag, efter den underhållande Björk-pastischen som landets utsända tävlade med igår. Att Ukraina kom tvåa är visserligen nedslående men bevisar inte mycket mer än att dålig smak är gränsöverskridande. Serbien fick – liksom tidigare vinnare – röster från alla länder. Inget land har så många grannar att det ensamt räcker för att vinna.

Det är alltså dags för väst att sluta tjura om att östländerna röstar på varandra. Hur var det förresten förut? Sverige deltog i nästan två decennier utan att vinna. Regeln om att tävla med sitt modersmål gjorde att nästan enbart engelsk- och franskspråkiga bidrag vann. Just den frankofona kompisröstningen överträffar vida dagens grannsolidaritet. Nu deltar alla på lika villkor och folket röstar på det de tycker bäst om.

Att The Ark presterade den sämsta svenska placeringen sedan Christer Björkman är inte särskilt förvånande, efter gårdagens katastrofala framförande. Ljudproduktionen var under all kritik, med Ola Salos röst som överröstade allt övrigt arr. Blidproduktionen var också kass, dessutom var själva framförandet stelt och oengagerat. Med detta är inte sagt att Sverige hade varit med och tävlat om segern även om framförandet varit bättre, låten tilltalar nog inte Europa. Men nu fick vi bara poäng från övriga nordiska länder (och Storbritannien), vilket tyder på att The Ark helt enkelt inte gick genom rutan.

Blotta myten om Sverigedemokraterna

2007-04-22T18:40:00.000+02:00

Debattvågorna går höga om Mona Sahlins möte med Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson i TV4. Många menar att det är fel att släppa in det rasistiska partiet i en debatt med ledaren för landets största oppositionsparti. Det sänder signalen att Åkesson och Sahlin på något sätt skulle vara jämbördiga parter. Samtidigt är uppmärksamheten som debatten väckt i sig ett tecken på ett uppdämt behov. Det är som den första tonårsfyllan där man får smaka på något farligt och mytomspunnet.

Sverigedemokraterna har länge surfat på myten om sig själva. Deras väljare har inte röstat på partiets faktiska politik, eftersom denna är praktiskt taget icke-existerande. I många kommunfullmäktige gapar de sverigedemokratiska stolarna tomma, och på de ställen där partiets förtroendevalda faktiskt är på plats så har de inte gjort någon skillnad alls i de beslut som fattats. Väljarna röstar på en påhittad berättelse om ett främlingsfientligt folkhem som aldrig funnits och som aldrig kommer att finnas.

Just därför är det nödvändigt att ta debatten med Sverigedemokraterna. Att ställa dem till svars för den egna politiken är den enda vägen att gå om man vill utrota myten om dem som ett alternativ till de etablerade partierna. Det var tydligt i debatten i TV4. Som väntat anslog Åkesson ett aggressivt debattläge där han gång på gång avbröt Sahlin och talade i generella termer om ”välfärd”, ”invandring” och ”utanförskap”. Han refererade till ”ett flertal undersökningar” och uppgav en massa olika kostnader för invandring. Men så fort debattledaren Lennart Ekdal ställde frågor om Sverigedemokraternas politik utöver invandrarfrågorna så svävade Åkesson på målet.

Det var frustrerande att titta på debatten mellan Sahlin och Åkesson. TV-debatters snuttifierade format passar utmärkt för populistiska och förenklade slagordsresonemang. Sahlin gav uttryck för det efter de 25 minuterna när hon spontant utbrast till Lennart Ekdal, ”ska du putta ut mig redan?”. Det stämmer säkert att Sverigedemokraterna tjänade på debatten även om det uppenbart var Sahlin som vann i sak. I det senaste riksdagsvalet fick partiet 2,93 procent av rösterna utan att synas i TV och tidningar och höras i radio. Oavsett om Åkesson är full av skit så kommer det finnas en andel av väljarkåren som hör precis det de vill höra i hans retorik. För dessa väljare spelar det ingen roll hur rätt Sahlin har i sak. De nickar ändå igenkännande när Åkesson talar om ”kravallerna” i Rosengård.

Frågan är hur stor denna andel är. Tre, fem, tio procent? Femton? En sak är säker, rasismen finns i Sverige och den måste konfronteras. Och om nu tio procent av de svenska väljarna är redo att rösta på ett främlingsfientligt parti, vad är att föredra, Sverigedemokraterna eller sofflocket? För mig är svaret självklart. I en demokrati värd namnet är det alltid bättre om medborgarna uttrycker sina åsikter, hur dunkla de än må vara.

Likaså måste det verkliga utanförskapet behandlas på allvar av de etablerade partierna. Man kan exempelvis ställa frågan hur mycket man minskar på utanförskapet genom att premiera bostadsrätten som boendeform. Eller genom att sänka förmögenhetsskatten. Alla säger sig vilja göra något åt utanförskapet men sociala reformer måste göras långsiktigt och framstegen syns sällan direkt. Man vinner tyvärr inga val på en seriös integrationspolitik, då är det bevisligen effektivare att propagera för språktest som lösning på… något, oklart vad.

Sydsvenskan backar inte för att exponera Sverigedemokraterna, istället följde man med Jimmie Åkesson dagen efter tv-debatten.

Jag och Anna debatterade med sverigedemokraten Erik Almqvist tidigare i höstas. Inlägg och kommentarer här, här och här.

Glöm inte lokalpolitiken

2007-04-21T20:07:00.000+02:00

Ett sällsamt skådespel utspelar sig för närvarande mellan politiker och tjänstemän i Malmö stad. Det hela tog sin början i höstas då undersökningar av betongfundament i badhuset och äventyrsbadet Aq-va-kul (f.ö. en ordvits som skulle göra den mest inbitne spexare grön av avund) visade att hela byggnaden var på väg att rasa samman. Vidare fanns där läckor, asbest i VVS-systemet, dålig uppvärmning av badvattnet vilket kan leda till risk för legonärssjuka, och så vidare. Konsultfirmorna som gjort undersökningarna menade sammantaget att anläggningen var i mycket dåligt skick och i stort behov av renovering. Eventuellt hade förfallet gått så långt att rivning var det enda alternativet.

Undersökningarna gjordes i november, Malmös fritidsförvaltning och fritidsnämndens ordförande dröjde tre månader med att offentliggöra dem. Väl ute i det öppna har det visat sig att Aq-va-kul inte är den enda av Malmös fritidsanläggningar som håller på att förfalla. Situationen är likartad för ett antal fritidsanläggningar i Malmö, bland andra Ribersborgs kallbadhus, Malmö stadion, Heleneholms IP och Baltiska hallen. Malmös invånare har, sedan rapporten om Aq-va-kul kom till allmän kännedom, dagligen kunnat läsa om turer mellan politiker och tjänstemän, om vilket ansvar som vilar på vem och vilka förväntningar som förvaltare och politiker kan ha på varandra.

Oaktat det skamliga i att Malmö stad har låtit fastigheter förfalla till den grad att nödvändig upprustning kommer kosta hundratals miljoner kronor, har det kommit åtminstone en positiv effekt av all uppståndelse. Malmöborna har lärt sig en himla massa om den kommunala beslutsprocessen. Hur nördigt det än låter, så är det ett stort framsteg för den lokala demokratin. Överallt stöts och blöts de olika aktörernas delaktighet och numera är det allmänt känt vad som skiljer fritidsnämnd från serviceförvaltning och kommunfullmäktige.

Den största delen av våra skattepengar går till kommunal verksamhet. Den kommunala servicen, så som äldreomsorg, daghem och skolor är central för oss alla. Därför är det konstigt att den kommunala demokratiska processen får så lite uppmärksamhet. Hur många känner till namnen på de högst uppsatta politikerna i sin kommun, jämfört med exempelvis ministrar och riksdagsledamöter? I Malmö tror jag få känner igen något annat namn än kommunstyrelsens ordförande, Ilmar Reepalu.

Det har naturligtvis främst att göra med mediebevakningen. Bara i Malmö rapporteras det om Malmös angelägenheter. Men även lokala medier, där Sydsvenskan är den dominerande rösten, är dåliga på att prioritera sånt som är viktigt för Malmö men mindre viktigt för resten av landet. Dessutom finns det nog en allmän uppfattning om att kommunalpolitik är tråkigt och händelsefattigt. Få vill egentligen veta något om det.

Men resultatet av att inte intressera sig för lokalpolitik visar sig just nu på Malmös fritidsanläggningar. Långt gången vanskötsel och avsaknad av underhållsplaner borde naturligtvis ha uppmärksammats av politiker och tjänstemän. Men borde inte även Sydsvenskan och Skånska Dagbladet ta en del av skammen för att man inte varit tillräckligt vassa i sin bevakning? Lite självkritik skulle vara på sin plats.

Läs mer om härvan i Malmö stad här.

PJ Anders Linder och makten över tanken

2007-04-08T18:20:00.000+02:00

På ledarplats i dagens Svenska Dagbladet skriver PJ Anders Linder att den borgerliga regeringen är för tam när det gäller att ta över makten över tanken. Som exempel tar han upp fastighetsskatten som den 1 januari 2008 kommer att ersättas av en fast kommunal avgift som är i stort sett samma oavsett var i landet man bor. På en presskonferens sa Lars Leijonborg apropå övergången från skatt till avgift att det slår negativt ur fördelningssynpunkt. Detta eftersom resultatet av reformen blir att boenden i attraktiva bostadsområden i storstäderna kommer att få en skattelättnad i förhållande till boenden i övriga landet. Själv menar Linder att fastighetsskatten är orättfärdig eftersom det är ”en godtycklig överbeskattning av vissa människor, som råkar bo där prisläget är högre”.

Vad har då detta att göra med makten över tanken? Linder menar att Leijonborg utan att blinka uttrycker sig och tänker som en socialdemokrat. ”Han sätter helt enkelt likhetstecken mellan rättvis fördelning och ökad jämlikhet”, skriver Linder. Socialdemokraterna har alltså, trots att de förlorat regeringsmakten, fortfarande makten över tanken i svensk politik. Det ligger säkert en hel del i det. Det parti som styrt landet i nästan ett helt sekel har naturligtvis satt avtryck i sättet att se på svensk politik. Men det som intresserar är just Linders ordval: makten över tanken.

Makt?

Uttrycket kommer från den brittiske sociologen Steven Lukes som 1974 introducerade teorin om maktens tre dimensioner – makten över beslutet, dagordningen och tanken. För att som samhällsvetare kunna tala om makt hade man tidigare varit tvungen att kunna presentera falsifierbara hypoteser rörande faktiskt utövad makt. Statsvetare som t.ex. Robert Dahl menade att man endast kunde tala om politisk maktutövning i form av faktiska politiska beslut. Eller, mer schematiskt uttryckt, makt är när A – genom exempelvis politiska beslut – lyckas få B att göra något som B annars inte skulle ha gjort. Detta kallar Lukes för maktens första dimension.

I den andra dimensionen finns makt som utövas utan faktiska politiska beslut. Istället handlar det om makt att fatta icke-beslut, att utesluta vissa potentiella beslut från dagordningen. I både den första och andra maktdimensionen förutsätts att maktutövningen är medveten och att makt är något konkret som förutsätter en faktisk konflikt mellan motsatta intressen.

Lukes tredje maktdimension, makten över tanken, handlar om makt att hindra latenta konflikter från att bli faktiska. Detta är också den mest kraftfulla typen av maktutövning. ”[T]he most effective and insidious use of power is to prevent such conflict from arising in the first place.” Om det finns en latent konflikt mellan två aktörer ligger det i den dominerande – eller starka – aktörens intresse att hindra den dominerade – eller svaga – aktören från att inse att det finns en konflikt. Det ligger också i den starka aktörens intresse att inför sig själv förneka konflikten.

Att tala om makt över tanken innebär alltså att man erkänner strukturella maktförhållanden. Det finns grupper i samhället som systematiskt utövar makt över andra grupper genom att – medvetet eller omedvetet – förneka att det finns konflikter mellan dessa grupper. Ett exempel skulle kunna vara det patriarkala förtrycket av det kvinnliga kollektivet där två grupper, kvinnor och män, står inför en konflikt som den starka gruppen vill hålla latent och den svaga gruppen vill konkretisera och göra till en faktisk konflikt. Liknande exempel på latenta konflikter kan man tänkas hitta mellan stad och land, nord och syd, rik och fattig, och så vidare.

Makten över tanken handlar alltså mycket om den enskilde individens vanmakt inför sin position och ställning i samhället. Man skulle kunna tro att PJ Anders Linder i egenskap av politisk chefredaktör på en Sveriges ledande borgerliga dagstidningar skulle tveka lite innan han använde ett sådant uttryck. I vanliga fall brukar uttryck som ”det fria valet” och ”den självbestämmande individen” vara centrala på Svenska Dagbladets ledarsida. Men nu menar alltså Linder att de borgerliga måste ta makten över tanken. De måste styra det svenska folket bort från gammalt socialdemokratiskt tankemög – få oss att glömma gamla uttjatade konflikter mellan fattiga och rika – för att istället tänka på konflikten mellan generationerna (?!). Att vi medborgare och Lars Leijonborg själva skulle kunna ha makten över våra egna tankar verkar inte finnas med på Linders karta.

Eller så är det så att PJ Anders Linder menar något annat. Han tycker helt enkelt att Lars Leijonborg har fel. Han tycker att det är orättvist att välbärgade hushåll i Nacka med fastigheter som stadigt ökar i värde, ska betala mer i skatt än hushåll i Skövde med lägre inkomster och fastigheter vars värde står mer eller mindre still. Det kan han ju tycka om han vill. Men det är fortfarande ganska förminskande av honom att påstå att Lars Leijonborg ”dansar efter vänsterns pipa”. Kan det inte bara vara så att Leijonborg av sig själv kommit fram till att övergången från statlig fastighetsskatt till kommunal avgift är dåligt ur fördelningssynpunkt, trots att det sammanfaller med sossarnas ståndpunkt? Men det kanske smärtar Linder för mycket att inse.

Miljön mot byråkratin

2007-03-21T20:55:00.000+01:00

I sitt första tal som partiledare inriktade sig Mona Sahlin på miljön. Liksom sin företrädare ser hon vikten av att bekämpa bilden av socialdemokraterna som ett betonggrått Volvo 240-parti där ekologiska hänsyn alltid kommer i andra hand. Det gröna folkhemmet var det närmaste Göran Persson kom en politisk framtidsvision. Det har givit resultat i form av klimatmål, satsningar på förnybara bränslen, med mera. Mona Sahlin ledde arbetet med det gröna folkhemmet i sin roll som samhällsbyggnadsminister och har kommit att bli ett av partiets främsta miljöförespråkare.

Men det är svårt att driva miljöpolitik nuförtiden. Bara det faktum att Sahlin hade titeln samhällsbyggnadsminister skvallrar om hur komplext området har blivit under de senaste decennierna. Miljö är inte ett avskilt litet prydligt politikområde längre. Det handlar inte om enkla sakfrågor som skogsdöd, miljögifter eller djurskydd. Miljön har idag mycket lite med natur att göra, och desto mer med samhället. I stort sett varenda politisk fråga har en miljödimension, vilket följaktligen gör miljöbegreppet abstrakt på gränsen till oanvändbart. Statsvetare talar om en övergång från s.k. end-of-pipe-lösningar, reaktiva lösningar som behandlar symptomen snarare än orsakerna, till en helhetssyn på problemet som även tar hänsyn till vad som leder fram till situationen vi befinner oss i, med vårat kolossala energislöseri och vår kortsiktiga syn på naturens begränsade resurser.

Synen beskrivs ofta med begreppet ”hållbarhet”. Det tog sin början i slutet av 80-talet då man började tala om ekologiskt hållbara samhällen. Men efterhand försvann ekologin och kvar fanns bara hållbarheten, som kunde appliceras på alla områden. ”Hållbar utveckling” är numera en välförankrad maxim inom svensk politik. Och vem kan vara emot hållbar utveckling? Vilka vill arbeta för en ohållbar utveckling? Problemet är att begreppet har kommit att omfatta allt och ingenting. Att gå från ett ohållbart till ett hållbart samhälle är en monstruöst stor uppgift som kan få vilken världsförbättrare som helst att vända i farstun. Det är mycket svårare att förändra ett helt samhälle än att lagstifta om katalysatorer på bilar eller förbjuda freoner i kylskåp.

I förra onsdagens DN ställde statsvetaren Victor Galaz frågan om politiker ens har en rimlig chans att göra något åt dagens globala miljöhot. Han skriver om kontrasten mellan omständliga politiska förhandlingar med klena resultat (Kyoto-protokollet) och globala miljöhot som uppstår snabbt och drabbar hänsynslöst. Problemet, menar Galaz, är inte att politiker skulle vara oförmögna finna lösningar på globala problem. Viljan att förändra och förbättra finns där. Det handlar istället är det ett byråkratiskt problem som varje samhälle möter efter en period av organisatorisk tillväxt. ”Uppkomna utmaningar möts med ny lagstiftning, mer administration och ytterligare central kontroll. Strategin är kortsiktigt mycket framgångsrik, men sedan hamnar samhällena i en fälla som ekonomerna kallar för ’minskad marginalnytta’.”

Ju mer man reglerar, desto mer måste man reglera. Och här ligger det riktigt kniviga. Hade vi stått inför dagens problem, men varit utan redan existerande regelverk och institutioner hade de enligt Galaz varit mycket lättare att angripa. Men det går inte att montera ner byråkratin. Inte ens Reagan och Thatcher under neoliberalismens glansdagar på 80-talet lyckades stoppa den organisatoriska tillväxten i den offentliga sektorn. Den byråkratiska logiken leder ofrånkomligen till allt större organisationer i allt fler sektorer. När ett beslut ska fattas – framför allt på den internationella nivån – måste hänsyn tas till en oöverskådlig mängd lagar, regler och institutioner. Inom EU vittnar tjänstemän och politiker om att när väl en överenskommelse är nådd, oavsett om den är bra eller uppåt väggarna ologisk, så håller man fast vid den. Alternativet, att riva upp ett samförstånd och börja om från början, är alltid värre. Lägg till detta faktumet att de statliga institutionerna inte längre är ensamma om att fatta beslut. ”Privata, frivilliga och akademiska organisationer från lokal till internationell nivå formulerar i allt högre grad sin egen agenda, skapar opinion och bedriver egna projekt”, skriver Galaz. Inom flera områden har staten fört över ansvar på utomstatliga aktörer.

Så hur ska man kunna förhindra stundande miljöproblem med en byråkratisk organisation som lider av elefantiasis? Kanske ska vi inte stirra oss blinda på staten. Idag har vi mer än någonsin tidigare själva makt att påverka vår verklighet. Vi kan söka och hitta information och dra slutsatser av våra upptäckter. Med ett ökat globalt medvetande kan vi också hoppas på att alla aktörer, stora som pyttesmå, förändrar beteenden. Frågan är bara om vi hinner.

Melodifestivalen går framåt

2007-03-11T14:42:00.000+01:00

Det kan bero på att jag börjar bli gammal – troligen är det därför – men tyckte inte ni också att melodifestivalen var rätt bra i år? Så långt tillbaka jag kan minnas (vilket är till melodifestivalen 1986 och en spetsinlindad Anna Book, 15) så har tävlingen varit en underhållande freak show som på sin höjd har nått upp till hyfsad musikalisk nivå. Framför allt har tävlingen hållit sig till en typ av ”schlagermelodier” som gjort att den känts hopplöst utdaterad.

I år var det annorlunda. Bortsett från den första deltävlingen i Jönköping där Tommy Nilsson och Anna Book gick vidare (sist, respektive näst sist i finalen) var startfälten riktigt starka – och breda. Från tråkschlager med titlar som ”Jag tror på människan”, ”För att du finns” och ”Kom”, till dansgolvsdängor med The Attic, gamla Alcazar-medlemmar och Addis Black Widow (de senare föll dessvärre på att de sjunger som riktiga krattor). Där emellan fanns klockrena Tracks-hits med Idol-Måns, Idol-Sebastian, Andreas Johnson och Sarah Dawn Finer. Och så The Ark, så klart.

Istället för att vara en gammal musikalisk artefakt för evergreens har Melodifestivalen blivit ett tvärsnitt av aktuell svensk musik. Alla har numera något att hämta härifrån och jag vågar redan nu hävda den svenska finalen höll bra mycket högre klass än det vi kommer få genomlida i Helsingfors.

Med det sagt så är det naturligtvis inte särskilt spännande musik man bjuds på. Tuggmotståndet är minimalt och den obligatoriska tonartshöjningen i den sista refrängen är obligatorisk alltjämt. Men det går i rätt riktning och i framtiden kanske tävlingen kan utveckla sig till att omfatta alla Sveriges största artister och låtskrivare som möts i mäktiga showdowns. Jag tänker Ison & Fille, Salem al Fakir, Jens Lekman, The Hives, Timbuktu, The Knife, Robyn, Fattaru, Backyard Babies, Laleh, ja va fan, hela den riktiga svenska musikeliten.

Eller kanske inte. Hur som helst blir Melodifestivalen vad man gör den till och det behöver inte vara smöriga Carola-hits. Att årets upplaga slog både tittar- och röstningsrekord visar, om inte annat, att svenska folket har helt okej smak.

Energieffektivitet hos bioetanol

2007-02-27T14:27:00.000+01:00

Jag vet att jag kan bli tjatig när det kommer till biobränslen, men apropå diskussionen om energieffektivitet hos bioetanol hittade jag – via Christoffer – den här rapporten (pdf) av Pål Börjesson vid institutionen för teknik och samhälle på Lunds tekniska högskola. Här presenteras en sammanställning av resultat från svenska och internationella energibalansstudier av etanol. Det visar sig att beroende på framställningsmetod varierar balansen mellan 0,7 och 5, där vin ger minst energi och lignocellulosa ger mest. Nyttiga fakta.

"Totally green!"

2007-02-26T19:50:00.000+01:00

Igår natt gick den 79:e Oscarsgalan av stapeln. För oss som orkade stanna uppe och titta blev det en halvdan tillställning som gick i miljöns och den dåliga ljudproduktionens tecken. Ellen DeGeneres gjorde en slätstruken och hyfsat intetsägande debut som galavärd och övertrumfades flera gånger av prisutdelare som Tom Hanks och Jerry Seinfeld (varför har han aldrig fått leda galan?).

Årets Oscarsgala var enligt arrangörerna ”totally green” och i alla delar hade man strävat efter minsta möjliga ekologiska fotavtryck. På röda mattan kunde publiken på plats och över en miljard tv-tittare se kändisarna anlända i ”spectacular hybrids” så som Tesla Roadster (bilden). Under prisutdelningen fick dokumentären En obekväm sanning två statyetter, för bästa dokumentär och bästa låt (”I Need To Wake Up” av Melissa Etheridge) och Al Gore hyllades för sitt arbete för att upplysa om klimatförändringar.

Naturligtvis är det trevligt att miljöfrågor står så högt på dagordningen och att skådespelare använder sitt kändisskap för att bilda opinion. Samtidigt är det något som skorrar. Hollywood är ytans huvudstad. Man har byggt upp en storindustri på yta utan innehåll och hollywoodfilmer görs med ekonomiska intressen för ögonen, snarare än artistiska eller ideologiska. Inget fel i det. Filmindustrin fungerar som vilken annan industri som helst, investerare vill se sina insatser växa och anställda vill få ut sin lön. Men man måste komma ihåg att frågor endast uppmärksammas när det finns pengar att tjäna på dem. Oavsett om det handlar om förintelsen, USA:s krig i Irak eller klimatförändringar är bäst-före-datumen korta i Hollywood, och om agenterna tycker att en fråga börjar svalna tar man sin skådespelare och hoppar snabbt över till nästa balla grej.

Men även om Hollywood är yta utesluter det inte att det kan finnas något under ytan. Enskilda skådespelare, regissörer och producenter kan brinna för ett budskap och kämpa hårt för att föra fram det. Al Gore har arbetat med miljöfrågor sedan början av 70-talet och ingen kan klandra honom för att han lapar i sig av all uppmärksamhet han kan få, nu när någon äntligen bryr sig. Man kan raljera över hollywoodstjärnors fåfänga försök att vara miljövänliga och ”carbon neutral” samtidigt som de lever ett liv i absurt överflöd. Men det handlar om ett fåtal opinionsbildare som ändå förhoppningsvis lämnar betydande avtryck i folks medvetande.

När klimatfrågan slutar vara ball får vi bara hoppas att Hollywood inte går över till SUV:ar igen, utan nöjer sig med en sex-cylindrig herrgårdsvagn.

Lägg ner svensk vapenindustri

2007-02-22T18:21:00.000+01:00

Uppdrag gransknings dokumentär om försäljningen av JAS 39 Gripen till Tjeckien är samtidigt både spännande och frustrerande. Spännande eftersom det är en välgjord film om skumraskaffärer och korrupta personer som hanterar astronomiska summor pengar. Frustrerande eftersom sakernas tillstånd verkar hopplöst och ingenting kan ändra verkligheten: att en grupp åldrande män i kostym smörar in varandra och håller varandra om ryggen.

JAS 39 Gripen - svindyrt

Man måste naturligtvis vara naiv för att tro att affärer i mångmiljardklassen kan fortlöpa utan fiffel. Vapenindustrin brottas med imageproblem när det gäller korruption. Bilder av leende shejker i solglasögon som glider omkring med oljepengar kommer upp i huvudet. Men i Sverige sysslar vi inte med korruption. Vi ligger jättehögt upp på Transparency Internationals lista över renhåriga länder. Våra idrottare dopar sig inte, vårt nötkött är fritt från Creutzfeldt-Jakob och våra politiker och företagsledare spelar tjyst.

Så vad ska man göra med Uppdrag gransknings dokumentär som redovisar att över en miljard kronor betalats ut till ljusskygga individer med konton i skatteparadis, i syfte att kränga stridsplan till Tjeckien? Tja, från industrin kommenteras uppgifterna med att det inte är så mycket att höja på ögonbrynen åt. När det rör sig om så stora affärer måste man lägga lite extrapengar på representation.

I gårdagens Studio Ett i P1 säger Jan Nygren, tidigare vice VD på SAAB, numera ordförande för Försvarsindustriföreningen, att det finns intressen som vill odla myten om en korrupt vapenindustri. Egentligen fungerar vapenhandel precis som vilken annan industri som helst, menar han. Han fortsätter sedan att tala om motköp, något som ingen har frågat om och som inte tas upp alls i dokumentären. Dock har Nygren ingenting att säga om mellanhänderna eller ”agenterna” som enligt Uppdrag granskning har tagit emot över en miljard kronor av Gripen International. ”Nu kallar man de för ’hemliga agenter’ och det gör att det får en speciell touche”, säger han. Om det nu är så normalt och allmänt accepterat med sådana agenter, varför vill ingen kännas vid dem? Om Nygren är bekymrad över vapenindustrins imageproblem, varför inte berätta för lyssnarna hur det går till när man säljer JAS?

Försvar- och vapenindustrin är problematisk eftersom tillverkningen och handeln nästan alltid involverar stater. Och om stater är involverade är medborgarna det likaså. JAS-projektet skulle aldrig ha existerat utan statliga initiativ. Det har pumpats in massor av skattemiljarder för att göra verklighet av planerna på ett svenskt stridsflygplan. Likadant på köparsidan. De tjeckiska skattebetalarna står för fiolerna. Alltså gäller inte samma moraliska regler för SAAB som för andra privata industriföretag. Man representerar inte bara sig själv utan hela Sverige. Och när man pumpar in mutor för att smörja presumtiva spekulanter är det inte företagsledare utan folkvalda parlamentsledamöter man handskas med.

Gripen International agerar säkert på samma sätt som alla andra. Antagligen går det inte att sälja vapen utan att ge mutor. Frågan är då varför Sverige måste vara världens största vapenexportör, sett per capita. För mig är det högst omoraliskt av en regering som ger sken av att främja fred, avspänning och demokrati, att samtidigt göra allt man kan för att pumpa ut än mer vapen på världsmarknaden. Nej, lägg ner svensk vapenindustri så kan vi vara på köparsidan om bordet istället. Då har vi det höga nöjet att ge fingret åt de som vill muta oss, samtidigt som vi gör världen till ett lite säkrare ställe.

Andra delen av Uppdrag gransknings dokumentär går nästa söndag.

"Stanna inomhus!"

2007-02-22T17:35:00.000+01:00

Ibland undrar man om man lever i ett land eller i en klyscha. Här i södra Götaland verkar det räcka med att viska ”snö” för att bussar och tåg ska stanna, långtradare köra av vägen och medier slå på katastroftrumman. Det faller någon decimeter snö samtidigt som det blåser. Uppmaning från myndigheterna: Stanna inomhus! Herregud, det är väl inget gaslarm det handlar om, det är bara lite snö. (Intressant att Vägverket inte kan föreställa sig att folk går ut i andra ärenden än för att köra bil.)

Biologisterna slår till igen

2007-02-20T15:07:00.000+01:00

Få saker är så underhållande som biologer som försöker härleda sociala fenomen till minimala skillnader i hjärnan. Annica Dahlström är nervcellsforskare och har väckt uppseende med sina påståenden om att skillnader mellan kvinnor och män kan förklaras med variationer i hjärnan hos respektive kön. Tidigare i år utkom hennes bok Könet sitter i hjärnan där hon driver tesen att hormoner och gener bestämmer om man får en manlig eller kvinnlig hjärna.

Dahlström menar att manliga och kvinnliga hjärnor varierar i både vikt och funktion. Något hon härleder till hormonhalter som fostret utsätts för. Flickfoster påverkas av jämna låga halter av östrogen medan pojkfoster utsätts för två ”testosteronchocker”. Beroende på om mamman är stressad menar Dahlström att flickfostret kan få en mer maskulin hjärna, eftersom det då utsöndras mer testosteron. Och det bara fortsätter. Dahlberg hävdar till och med att kvinnor är bättre på att jollra med barn beroende på hormonet oxytocin, som hon hävdar är grunden för omvårdnadsinstinkten.

I en artikel på DN Debatt i söndags går ett antal forskare, med docent Agnes Wold i spetsen, till angrepp på Dahlbergs yttranden som de menar saknar vetenskaplig grund. På punkt efter punkt pekar man på otillräckliga rön och ibland rena felaktigheter. Exempelvis tillbakavisar Wold påståendet att stress skulle påverka hormonhalterna som fostret utsätts för. ”Vi har varken i Annika Dahlströms referenslista eller medicinska och psykologiska databaser hittat några studier av stress och testosteronnivåer hos gravida kvinnor”, skriver man.

Man tillbakavisar också Dahlströms påstående om att kvinnor skulle vara bättre lämpade än män att ta hand om småbarn och att barn som lider brist på mammakontakt blir aggressiva och osäkra. Enligt Wold hänvisar Dahlström till försök som gjorts på djurungar. ”Denna försöksmodell innebär att djurungar för ligga ensamma och hungriga och pipa på ett kallt burgolv.” Wold menar att parallellen haltar betänkligt mellan dessa djurförsök och miljön som barn lever i på ett dagis eller tillsammans med en pappa.

Debattartikeln pekar på ytterligare ett antal punkter som man menar är felaktiga och rent missvisande. Som lekman och samhällsvetare har jag naturligtvis inte någon möjlighet att veta om Wold eller Dahlström har ”rätt”. Jag kan dock konstatera att Dahlström i sin replik på DN Debatt idag inte bemöter en enda av de invändningar som Wold presenterade i sin artikel i söndags. Eller, jo förresten. Dahlström skriver om IQ-testen som hon menar visar att intelligensnivån hos män uppvisar större variation än hos kvinnor. Alltså, det finns fler manliga idioter och fler manliga genier. Kvinnor är jämnsmarta. Vilket hormon detta skulle kunna förklaras med berättar dock inte Dahlström. Själv tänker jag att det måste finnas massvis med skäl till olika variationer bland kvinnor och män i intelligenstester. Allt från hur testet är utformat till hur sociala faktorer påverkar kvinnor och mäns förförståelse för testet.

Utöver IQ-testet kommer alltså inte Dahlström med något som stödjer hennes egna teser. Hon skriver istället svepande och generaliserande om biologiska könsskillnader och hur dessa påverkar vårt sociala beteende. Och det är detta som är så underhållande! Det är självklart att naturvetenskaplig forskning färgas av den enskilda forskarens utgångspunkter. Om man letar efter skillnader mellan män och kvinnor kommer man också att hitta såna. Dahlström visar att fick- och pojkfoster utsätts för olika hormoner och att hjärnaktiviteten ser annorlunda ut. Men hon stannar där. Hon undrar inte hur stor betydelse dessa skillnader har jämfört med sociala faktorer, hon bara utgår ifrån att de har betydelse.

Dahlström menar att män är sämre lämpade att ta hand om spädbarn och göra hushållssysslor eftersom de har sämre känsel i fingertopparna, dålig hörsel och begränsat synfält. På grund av testosteronchockerna, får man anta. Men, som Wold påpekar, om mäns begränsade synfält gör att de är sämre skickade att uppfatta barn eller dammråttor i ögonvrån, hur kan de tillåtas att vara piloter eller köra bil? Män och kvinnor skiljer sig säkert åt genetiskt och utsätts säkert för olika hormoner i fosterstadiet. Det intressanta är hur biologister så problemfritt kan göra hoppet från naturvetenskap till samhällsvetenskap och hävda att oxytocin gör män till sämre städerskor.

Malmös nya kostym

2007-02-18T23:07:00.000+01:00

Sedan några veckor tillbaka är jag Malmöbo. Det trivs jag på det hela taget bra med. Jämfört med Lund är det ett ordentligt uppbyte att bo en stad istället för ett dockskåp. Egentligen skulle nog jag och Hanna bosatt oss i Malmö direkt när vi flyttade ner till Skåne, men det är inte alltid så lätt att veta.

Malmö är – känns det som – en stad i förändring. Om det beror på Öresundsbron låter jag vara osagt men helt klart är stadens gamla rykte som ”Sveriges tråkiga nummer tre” på väg att försvinna. Många flyttar hit och stortrivs. Samtidigt är det en ambivalent stad. Inte liten, men inte heller särskilt stor. Antagonismen gentemot Stockholm gör sig ofta påmind, något jag har upplevt särskilt på mitt sommarjobb som parkarbetare, där jag aldrig för ett ögonblick tillåts glömma bort varifrån jag kommer.

Lorensborg

Att jag som stockholmare i exil inte riktigt tillåts bli en del av det skånska är en sak, men om jag har problem kan man föreställa sig hur svårt det är om man kommer från en annan världsdel. Det finns ett utbrett avståndstagande till utomsoknes, och utan att gå så långt som att kalla det rasism så finns det ändå en anledning till Sverigedemokraternas framgångar just i Skåne. Jag har tidigare skrivit om de skånska negerbollarna.

Samtidigt är det kanske olyckligt att just Malmö blivit den mest invandrartäta staden i landet. Segregationen är på många håll total. Trots att 40 procent av Malmös invånare är invandrare kan man åka buss 4 mot Bunkeflo och bara se vita – mycket svenska – passagerare. Som Nils skriver går det en knivskarp gräns mellan väst och öst i Malmö. Det speciella i Malmö är just de knivskarpa sociala kontrasterna, som kan skifta dramatiskt mellan ett par kvarter. Priserna på bostadsrätter på vår sida om John Eriksson väg – i Lorensborg – är cirka 30 procent lägre än på andra sidan vägen i Dammfri. Det handlar om ungefär hundra meter.

Jag jämför Malmö med Sollentuna där jag växte upp och tänker att segregationen inte är alls lika tydlig där. Även om det finns stora inkomstskillnader där också. Sollentuna är i stort sett ett jättelikt villaområde med fyra miljonprogram som sticker upp som stora utslag på flygfotot. Men kommuninvånarna delar på allmänna resurser som mataffärer, kollektivtrafik, skolor (med möjligt undantag för Turebergsskolan som ligger vid invandrartäta Malmvägen) och så vidare. När jag pratar med folk som växt upp i liknande förorter som Nacka, Älvsjö och Jakobsberg hör jag samma sak. Förorten har en uppblandande effekt.

Malmö har inga förorter. Det har delvis att göra med den speciella skånska geografin där det är tätt mellan orterna. Det finns helt enkelt ingen plats för förorter. Mellan Malmö och Lund är det en och en halv mil. På vägen ligger orterna Arlöv, Åkarp och Hjärup. Det är konstant bebyggelse men nästan vattentäta mentala skott mellan orterna. Det blir som allra tydligast i kollektivtrafiken där turerna blir markant glesare så fort man inte reser inom en och samma ort. Det går exempelvis inte att ta sig från Malmö till Lund efter klockan ett på natten en vardag. Något jag surt fått erfara ett antal gånger och tvingats övernatta hos välvilliga vänner. I förbifarten kan nämnas att det går utmärkt att åka mellan Malmö och Köpenhamn hela natten, en betydligt längre resa som dessutom går mellan två länder.

Men Malmö är som sagt en stad i förändring och jag har en känsla av att även inskränkta attityder kan förändras. En del i förändringen kan komma av inflyttningen från andra delar av landet. Folk som flyttar från landsorten till staden tenderar att ha ett öppnare sinne än andra och ha lättare att hantera olikheter. Kanske är det just för att slippa inskränktheten som man lämnar landsorten. Malmö är kanske på väg att kasta av sig ett stort sjok landsortspläd och istället ta på en snygg storstadskostym.

Vi behöver alla bränslealternativ

2007-02-07T23:23:00.001+01:00

Ett längre inslag i kvällens Rapport handlade om det ökande miljömedvetandet hos svenska bilister och problemen med den svenska bilparkens höga utsläpp. Vi kör långa sträckor i för stora bilar. Sedan i höstas har klimatförändringsfrågan blivit allmänt tankegods och många funderar på hur man kan bidra till en bättre miljö.

Men det finns också de som tar slår dubbelknut på sig själva för att hitta negativa vinklingar på alternativ till bensin- och dieseldrivna bilar. Förnybara bränslen – framför allt etanol – har blivit motorjournalisternas käraste hatobjekt. Etanolet är inte energieffektivt menar man. Det krävs alltför mycket fossila bränslen för att producera och det går inte att producera tillräckliga kvantiteter för att ersätta fossila bränslen. Allt detta är naturligtvis sant, frågan är bara om det är skäl nog att avfärda etanolet som ett intressant första alternativ till olja.

En av dem som intervjuades i Rapports inslag var Aftonbladets motorreporter Robert Collin. Han anförde ytterligare ett skäl till varför etanol skulle vara dåligt: det tillverkas under dåliga ekologiska och mänskliga förhållanden. Det är sant. Etanolet görs mestadels av sockerrör från Brasilien och de brasilianska sockerbaronerna är riktiga svin som skövlar marken och utnyttjar arbetarna. Frågan är – återigen – om det är skäl nog att avfärda bränslet i sig.

Jag har inte hört Collin ondgöra sig över den enorma miljöförstörelse som oljeutvinningen orsakar. För att inte tala om den korrumperade effekten olja har på länder som Nigeria, Ryssland, Angola, Irak och en hel massa andra. Uranbrytning är också mycket vanskligt för människa och miljö, liksom kolbrytning och vattenkraftsutbyggnad. Kort sagt, nästan all energiproduktion är förknippad med risker. Att den brasilianska sockerbetsodlingen sker under dåliga förhållanden har inget att göra med huruvida sockret görs om till etanol. Lösningen är högre krav på producenterna, inte mindre handel, precis som med de indiska textiltillverkarna.

Etanol kan inte ensamt ersätta olja som drivmedel. Det kan på sin höjd vara ett alternativ bland flera. Men i diskussionen om alternativa drivmedel verkar det bara finnas plats för ett åt gången. För tillfället är det el som är den balla lösningen. Plugin-bilar som laddas från elnätet kan visst vara ett utmärkt alternativ, men även den energin kommer någonstans ifrån. Om den kommer från solfångare eller vindkraftverk är det bra, om den kommer från kolkraft är det sämre. Flexibiliteten är den största fördelen med plugin. Men om energiomställningen inom transportsektorn ska lyckas har vi inte råd att avstå några alternativ, varken el eller etanol.

Enkelt att skylla på psykvården

2007-01-27T11:13:00.000+01:00

Knivdådet i Jönköping i förrgår är förstasidesstoff i samtliga svenska nyhetsmedier. Händelsen är naturligtvis djupt tragisk på det personliga planet och tankarna går främst till pojkens anhöriga. Även den misstänkte förövaren är antagligen ett tragiskt livsöde och nu sitter han häktad på sannolika skäl.

Ändå kanske den mediala uppmärksamheten är det mest tragiska med hela historien. Landets samtliga kriminalreportrar studsade upp från sina kontorsstolar, överväldigade och med blodad tand. Ända sedan mordet på Anna Lindh har den svenska psykvården fått bära hundhuvudet för alla s.k. vansinnesdåd. Bilden som skapas i medierna känns groteskt överdriven.

Det är lätt att se varför händelser som den här blir uppblåsta. Allt finns där; oskyldigt barn, galen förövare och ”ansvariga” byråkrater. Vinklingen från första stund har varit att mannen varit kontakt med psykvården. Just konstaterandet – ”mannen har varit i kontakt med psykvården” – verkar räcka som bevis för att misstag har begåtts och att det därmed finns enskilda ansvariga att hänga ut.

Uppenbarligen har misstag begåtts någonstans eftersom ett barn har mördats, men att psykvården skulle vara den enda instans som kan ställas till svars är en grov förenkling. Från vaggan till graven finns det oändligt många faktorer som påverkar en enskild individs handlande. En psykisk sjukdom kan – inbillar jag mig – uppstå och utvecklas olika från person till person. Psykiska problem är inte som ett brutet ben eller tarmvägsinfektion och man kan aldrig på samma sätt konstatera om en person är ”frisk” eller inte vid avslutad behandling.

När Martin Grann, forskare vid Centrum för Våldsprevention på Karolinska Institutet, intervjuades i Studio Ett i P1 fick han frågan om vad han tänkte om att den misstänkte förövaren tidigare skrivits ut från tvångsvård och numera stod under öppen vård, och om detta ”friskförklarande” inte var felaktigt. Grann svarade att psykiskt sjuka aldrig blir friska i ordets egentliga mening utan att det alltid är en avvägning som måste göras mellan säkerhet och frihet för patienten. Kort sagt, när svårt psykiskt sjuka släpps ut från sluten vård är det aldrig helt riskfritt.

Samtidigt menar Grann att rapporteringen ger en skev bild av psykiskt sjuka och att patienter stigmatiseras. Enligt honom sker dåd liknande det i Jönköping i genomsnitt en gång per år. Risken att råka ut för en galning med kniv är med andra ord försvinnande liten. I de allra flesta fall gör psykiatrivården en riktig bedömning.

Nu ropar landets ledarsidor efter ökade resurser till öppenvården. Det är samma sak efter varje liknande händelse, men proportionerna saknas. Psykiatrireformen i början av 90-talet är en väl dokumenterad katastrof som har lett till ökad utslagning bland de patienter som tidigare var inskrivna vid psykiatriska vårdanstalter. Den vardagliga misären hos dessa människor är den verkliga tragedin, men det fungerar inte lika bra att sälja lösnummer på. Istället skapas bilden av psykiskt sjuka som knivmän som löper amok.

Mindre gubbsjuk statistik

2007-01-16T12:15:00.000+01:00

Bloggande kan förändra världen – eller i alla fall en kursbok. Det fick jag veta igår när min kära gamla kårtidning Samtid damp ned i brevlådan. Ett bra nummer (möjligen bortsett från framsidan som ser ut som en inbjudan till julfesten på något dagcenter), Samtid blir alltid bättre för varje nummer som går på läsåret. Något man kanske borde ta fasta på i fullmäktige när tidningens eventuella nedläggning diskuteras.

Ola har intervjuat Svante Körner, professor och föreläsare i statistik på Lunds universitet. En, som det verkar, trevlig prick som tycker att statistik är hur kul som helst och brinner för att få sina studenter att tycka samma sak. Såna personer borde det finnas fler av på universitetet. Svante Körner är också enda halvan av ”Körner och Wahlgren” som har skrivit kursboken Statistisk dataanalys. Bekant för alla samhällsvetare som haft statistik med på schemat.

Själv tragglade jag Statistisk dataanalys förra hösten och då slogs jag av att många av uppgifterna gav ett gubbigt och mossigt intryck. De kunde handla om ”pojke som väntar på flicka som aldrig kommer”, ”hur stor andel av alla statistiker som har skägg” och min favorit, ”professor som spanar på vacker flicka”. Det senaste tog jag upp i ett inlägg förra hösten som exempel på gubbsjukan som är genomgående i boken. Det kunde ha tagit slut där om det inte vore för Ola på Samtid som tar upp frågan i sin intervju. Tydligen har Körner hittat mitt inlägg av en slump:

Jag upptäckte det av en slump när jag sökte på mitt eget namn på internet. Ett ögonblick tänkte jag svara att jag är gubbe och dessutom sjuk och därmed uppfyller båda kraven. Men sen tyckte jag inte att det var värt att lägga någon tid på eftersom jag inte alls kände mig träffad av beskrivningen. Vi tog faktiskt bort nämnda uppgift i den nya upplagan, då den tydligen kunde stöta någon.

Fantastiskt! Mitt inlägg har lett till en faktisk revidering av en standardbok på en grundkurs. Nu var ju inte det den enda uppgiften som stack i ögonen, men jag är ändå mycket nöjd. Tusentals studenter slipper nu läsa om Professor W:s spanande på nätta små studentskor.

Jag har aldrig haft Svante Körner som föreläsare eftersom jag läste min statistik på Linköpings universitet. Alltså har jag inget att säga om hans engagemang eller förmåga att entusiasmera och lära ut. Han är säkert en mycket duktig föreläsare och jag är den förste att uppmuntra glädje och humor i undervisningen. Det är heller inget fel på Statistisk dataanalys som lärobok. Den är för det mesta lätt att följa och enkel att förstå.

Humor är, som Körner själv framhåller i intervjun, ofta en balansgång där man petar på tabun och testar gränser. Det finns säkert fortfarande många som tycker att hon-han-skämt är hur roliga som helst och jag vill verkligen inte gå i bräschen för något censurivrande. Men själv satt jag och störde mig på hur uppgifterna var formulerade, för jag tycker inte att han-hon-skämt är särskilt järva. Bara tröttsamma och fantasilösa.

Återuppstånden anka

2007-01-08T13:16:00.000+01:00

Lagom till tågresan hem från Stockholm tittar jag in på Pressbyrån och köper det nya Arne Anka-albumet ”Återuppståndelsen”. Tio år sen sist, ja jäklar! Tydligen har ankan förekommit i Dagens Arbete sedan några år tillbaka och det är en tjock volym till bredden fylld, som sig bör, med bitska kommentarer om samtiden.

I förordet skriver Charlie Christensen att det framför allt är två personer som är huvudansvariga för Arnes återkomst: George W Bush och Gudrun Schyman. Båda är givna måltavlor för satir men de första serierna – där den desillusionerade utrikeskorrespondenten Konrad K spelar huvudrollen – känns rätt platta. Visst finns det världshav med spydig sarkasm att ösa ur både när det gäller amerikansk imperialism och svensk feminism gone bonkers men utan smarta referenser till vardagen blir det mest plattityder av alltihopa.

Därför gör Christensen rätt i att skrota Konrad K och istället släppa in ankan i handlingen. Arne har hunnit gifta sig, skaffa två barn och skilja sig sedan sist, men annars är allt som vanligt. Ingenting undgår hans smädande vilket också är hans bästa karaktärsdrag. Ingen kan använda ankan i sina egna syften, alla får en del av sleven. Den mesta kritiken faller dock på hälsosamhället som givetvis går emot allt som Arne Anka står för. Varningstexter, stavgångare och miljönoja är detaljer som förgiftar tillvaron för Arne och hans vänner. Rökförbudet som införs sommaren 2005 symboliserar den slutgiltiga segern för hälsofascismen och kommenteras genom en monolog av bartendern Zeke: ”Folk tror inte på döden längre! De joggar, käkar lättfil och alger och flåsar runt med motionsstavar, allt i den fåfänga tron att dom ska leva för evigt!” Han avslutar – något pretentiöst – med devisen ”Bara den som tror på döden kan definiera friheten”.

Det är befriande att läsa Arne Anka eftersom han inte gör några försök att vara varken politiskt korrekt eller överdrivet provocerande. Han bara är – spottande, fräsande och cynisk. Samtidigt märks det att Arne blivit äldre. Och att Charlie Christensen bott ytterligare tio år i Pamplona. Stockholmsskildringarna som var en viktig ingrediens i de tidiga Arne-serierna är helt borta. Det är synd för det gör handlingen tunn och karaktärerna identitetslösa. Arne Anka är en stockholmskarikatyr men jämfört med t.ex. Rocky känns det som att han numera bor i landet Ingenstans. Synd på en sån rar anka.

Erkänn etanolen, Bergström!

2006-12-17T20:26:00.000+01:00

Förra helgen skrev Hans Bergström i DN om hur de svenska medierna tappar huvudet inför klimathotet. Han menar att man måste kunna förhålla sig kritisk till frågan om utsläpp och livsföring utan att stämplas som ”anhängare av jordens undergång”.

Det är svårt att inte hålla med Bergström när det gäller mediernas omsvängning i frågan. Populistiskt och sensationslystet så det förslår. Om man, som undertecknad, har följt miljödebatten ett antal år så är det verkligen ett mysterium varför det helt plötsligt är dåligt med city-jeepar när det för några år sedan uppmanades till bensinuppror.

Samtidigt är det farligt att tala om dagens miljöproblem som en fråga om kronor och ören och huruvida man ska köra city-jeep eller etanolbil. Många debattörer i den politiska mittfåran vågar sällan gå längre än att räkna på hur mycket den statliga subventionen på biobränslen kostar skattebetalarna. Eller hur många företag som eventuellt kommer tvingas till nedläggning på grund av höjda energiskatter.

Frågeställningarna är påfrestande kortsiktiga. Med risk för att låta tjatig – det känns som om jag skrivit och sagt det minst hundra gånger – men det handlar i grund och botten om ändrad livsföring. Ska vi klara en global omställning av energislag måste vi ta till alla medel som står till buds. Men när man för fram detta stämplas man genast som fanatiker. Bergström själv menar att miljödebatten i Aftonbladet är kortsiktig. Inget scoop direkt. Säg det i Aftonbladet som inte är kortsiktigt. Men hans eget resonemang är inte så mycket bättre.

Bergströms slutsats blir – inte alldeles överraskande – att kärnkraften är lösningen på alla våra problem. Med kärnkraft kan man möta det ökande behovet av energi i Indien och Kina och med kärnkraft kan man framställa vätgas att använda i bilar. Kärnkraften är framtiden! Däremot är satsningar på biobränslen kortsiktiga och dömda att misslyckas. Han pekar på forskning som visar att det skulle krävas enorma arealer odlingsmark för att tillgodose efterfrågan och att det även skulle innebära övergödning och ökad kemikalieanvändning.

En stilla undran: om etanol inte är någon framtidslösning – hur kan kärnkraft vara det? Missförstå mig rätt, jag är ingen rabiat kärnkraftsmotståndare. Men om man talar om biobränslen som kortsiktiga och oövertänkta lösningar, måste man då inte i ärlighetens namn erkänna de minst sagt omfattande konsekvenser – på miljö, säkerhet och hälsa – som kommer med en massiv global utbyggnad av kärnkraft? Dessutom är uran ett fossilt bränsle som otvivelaktigt kommer att ta slut. Inte direkt någon framtidslösning det heller.

I sin ledare tar Hans Bergström också upp teknologiska framsteg inom energisektorn. Han nämner bl.a. vätgasbilen, mer och bättre utnyttjad kärn- och vattenkraft, bränsleceller och ”nya material som sänker vikten hos bilar och därmed energiåtgången”. Allt detta är intressant och hoppfullt, men varför väljer han att bortse ifrån teknologiska framsteg inom vind- och solkraft och etanolproduktion? Små privata vindkraftverk som förser hushåll med energi till ingen kostnad alls och utan utsläpp. Pilotanläggningen för etanolproduktion i Örnsköldsvik där man forskar kring möjligheterna att framställa etanol från skogsråvara.

Hans Bergström väljer att ta fram vissa goda exempel och bortse från andra. Han företräder en tydlig borgerlig agenda där man har svårt att tänka bortom vattenkraft, kärnkraft och bilism. Där stämplas allting som mynnar ur miljörörelsen som orealistiskt flum. Det är synd, för ”nya material som sänker vikten hos bilar och därmed energiåtgången” är lika gynnsamma för bilar som går på etanol som på bränsleceller. Och om bilindustrin lyckas minska energiförbrukningen hos en personbil med 75 %, vilket enligt Ulf Perbo på BIL Sweden är en rimlig prognos, kommer man bara behöva använda 25 % av dessa ”enorma arealer” för att odla energigrödor som Bergström talar om.

Bra, eller hur?

Ja, jag är tacksam - nej, det har ingen betydelse

2006-12-10T12:17:00.000+01:00

En av fördelarna med att blogga är att man får debattera med folk som man aldrig träffat, vars åsikter ofta skiljer sig från ens egna. Oavsett ämne finns det alltid en myriad angreppsvinklar och nya argument som förtjänar att stötas och blötas. Fortsätt debattera allihopa!

Sen händer det ibland att diskussioner går i stå. Som två utmattade boxare står debattörerna och slänger samma argument i ansiktet på varandra om och om igen. Det har hänt ett par gånger under hösten här på min blogg. I det förra inlägget om BRIC-ekonomierna talar signaturen tomten om för mig – gång på gång – att jag borde flytta ut i skogen eftersom jag är mot tillväxt. Att jag – gång på gång – hävdar att jag faktiskt inte är mot tillväxt, verkar inte ha någon betydelse för tomten.

Det leder mig in på en mer allmän frågeställning när det gäller argument från marknadsliberaler. Tomten är ett skolboksexempel på en marknadsliberal med skygglappar vars argument ser ut ungefär så här: marknadsekonomin har dragit miljarder ur fattigdom, därför är den oantastlig och får inte kritiseras.

Liknande tongångar kan man finna i magasinet Neo som det senaste året revitaliserat den svenska liberala debatten. Det senaste numret är inget undantag. Bland annat skriver Thord Eriksson ett öppet brev till stockholmstidningarnas chefredaktörer och ställer frågan om morgontidningen håller på att bli kvällstidning, Annika Ström Melin undersöker det demokratiska underskottet i EU-kommissionen och Isobel Hadley-Kamptz skriver om borgerliga dygder.

Som alltid i Neo sjunger man entreprenörens lov och för fram positiva exempel på egna företagare som sliter och lyckas – trots regelverk som är anpassade efter storindustrin. Jag tycker om att läsa om entreprenörer som lyckas. Det känns hoppfullt då den reguljära arbetsmarknaden verkar vara havererad och de enda som anställs är 35-åringar med grym förmåga att hålla många bollar i luften.

Det som stör mig med Neo – och här kommer kopplingen till tomtens argumentation – är att vi ska vara tacksamma för entreprenören som gör det alla vanliga knegare inte vågar. I den senaste ledaren med rubriken ”Entreprenören är alla tiders hjälte” uppmanas läsaren att skänka ”en gnutta tacksamhet till dem som har gjort att du lever ett längre och rikare liv i bättre hälsa än kungar för 200 år sedan”.

Vad spelar det för roll om jag känner tacksamhet inför att jag är född just nu och inte för 200 år sedan? Jag säger inte att jag inte är tacksam – jag är mycket glad och lättad över att jag slipper vara undernärd och dö när jag 40. Men frågan är vad det har med någonting att göra idag. Vad hjälper min tacksamhet gatubarnen i Rio? På vilket sätt gör min tacksamhet att utsläppen av växthusgaser minskar? Hur bidrar min tacksamhet till minskad statskorruption och kriminell företagsamhet?

Jag får en känsla av att vissa svenska liberala debattörer har förlegad bild av sina meningsmotståndare. I sin iver att prisa marknadsekonomin bortser man ifrån att ingen har ifrågasatt den. Man vill så gärna sätta dit vänsterflummarna att man hittar på åsikter åt dem, som man sedan furiöst bemöter.

Debatt är bland det roligaste jag vet. Det finns ingenting som stimulerar till eftertanke som en giftig känga från ett oväntat håll. Just därför blir jag besviken när debatten förs på slentrian och man glömt bort varför den fördes från första början. Ja, entreprenörer är jätteviktiga. Ja, jag är tacksam för att jag lever idag och inte på medeltiden. Nej, det var inte det jag ville diskutera.

Ekonomer i garderoben

2006-12-06T10:53:00.000+01:00

För några inlägg sedan skrev jag om Uppdrag gransknings reportage om arbetsförhållanden i Indien och vilken inställning man som konsument borde ha till produkter som tillverkats under slavliknande förhållanden. I kommentarerna länkar Petter till en Power Point-presentation där Jim O’Neill på Goldman Sachs berättar om vad han kallar för the BRIC-economies.

Kunder på börsen i Peking. Foto: Getty Images

Fyra ekonomier – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – kommer enligt O’Neill växa så det knakar de närmaste decennierna och för hungriga entreprenörer finns det ”amazing investment opportunities”. Tillväxtpotentialen hos medelklassen i BRIC-ekonomierna anses vara enorm. Bland annat förutspås att det kommer att köpas fler bilar i Kina än i USA år 2025 och att prisutvecklingen på energi även fortsättningsvis kommer att vara ”very strong”.

Jag tittade på BRIC-filmen direkt efter att jag sett det andra avsnittet av SVT:s Planeten och det är nästan komiskt hur man kan skildra samma fenomen på så diametralt olika sätt. Planeten (som visserligen var en mindre besvikelse – snygg men tunn på hårda fakta) beskriver den accelererande globala tillväxten som en katastrof i vardande. Mänskligheten står inför en skärseld där vi antingen måste börja fatta omfattande kollektiva beslut rörande vår livsföring och – framför allt – vår energiförbrukning.

Den dramatiska tillväxten i Väst under det förra seklet förväntas toppas av en likvärdigt dramatisk tillväxt i Kina och Indien. Under kommande decennier kommer pressen på planeten lämna djupa spår i biosfären, leda till brist på råvaror som olja och stål samt drastiskt förändra väderläget.

På Goldman Sachs verkar man helt bortse från denna problematik. Att tala om att energimarknaderna kommer att vara fortsatt starka är antagligen tidernas största underdrift. Oljan – som alltjämt är Jordens viktigaste energikälla och omfattar 40 % av världsekonomin – kommer inte att räcka för en årlig tillväxt på runt 5 % i BRIC-ekonomierna. Klimatförändringar kommer leda till att glaciärer i Himalaya smälter bort och därmed kommer bevattning för hundratals miljoner kineser försvinna. Och så vidare.

Har Goldman Sachs tagit med detta i sina tillväxtkalkyler eller räknar man kallt med att naturen kommer fortsätta att förse oss med oändliga rikedomar? Har man räknat med nödvändiga omställningar i energisystem? Kommer alla bilar som köps i Kina 2025 drivas av biobränsle och vad kommer i så fall detta biobränsle att produceras av? När O’Neill pratar är det som att lyssna på någon som suttit i en garderob de senaste trettio åren. Han framstår som en verklighetsfrånvänd kuf. Men jag befarar att han inte är det, tvärt om delar han troligen verklighetsuppfattning med alla världens investment bankers och coporate finance-konsulter. När ska de komma ut ur sina garderober, när ska de kassera BNP som enda mått på rikedom?

Varför högkultur?

2006-11-15T21:33:00.000+01:00

I det senaste numret av Odd at Large (5/06) skriver Eric Schüldt om högkulturens osäkra framtid. Han bollar vidare frågan från Horace Engdahl, om högkulturen – finkulturen – håller på att degraderas till att bli en subkultur bland andra. Från att ha rollen som statligt subventionerade folkbildare kan institutioner som Operan och Dramaten komma att tvingas stå på egna ben. Och då är antagligen inte steget långt till att Dramatens foajé görs om till ett Wayne's Coffee.

Men vad är egentligen högkultur och varför skulle det vara så speciellt att gå på opera och citera Hegel? Varför känner Schüldt att han ens måste ställa frågan? När han står och dricker skumpa i Gyllene salen på Stockholmsoperan tycker han sig se ”den långa traditionen, de långa linjernas tänkande och skapande”. Han fortsätter:

Ute i samhället byter rollerna plats. Den gamla kulturen är inte längre norm. Idag är det populärkulturen som är ”kulturen”. Högkulturen står vid sidan om och tittar på.

I artikeln samtalar Schüldt med Horace Engdahl, Maria Schottenius, kulturchef på DN och Fredrik Strage, kulturskribent på samma tidning. Av de tre är Schottenius den som mest förfasas över högkulturens resignering:

Det är förödande för ett kulturland om man av lättja eller andra skäl förslösar all denna kunskap. Bara fenomenet att man ska behöva förklara värdet av att hålla kulturen vid liv är alarmerande.

Detta att motivera högkulturens särställning tycks vara den knäckande punkten. Varken Engdahl eller Schottenius har någon egentlig förklaring till varför staten ska subventionera Dramaten men inte Debaser. Det bara är så. Engdahl är dock medveten om problemet och menar att man måste börja se sig om efter den där förklaringen. ”När det blir skarpt läge måste vi ha ett mycket bra svar”, säger han.

Fredrik Strage berättar om hur hans finkulturella ambitioner från gymnasiet förbyttes när han kom till Stockholm och började skriva för Pop. ”Jag slutade läsa om filosofer och författare för att istället börja läsa på om soulmusik och hiphop.” Han pekar på skillnaden mellan sin egen generation kulturskribenter och den äldre. Kritiker från den gamla skolan ser kritiken och tyckandet som åtskilt från den objektiva refererande journalistiken, medan Strage själv kommer från en fanzinebakgrund där man alltid är subjektiv.

Genom hela artikeln sitter jag och väntar på svaret: vad är det som är så speciellt med högkultur? Men det kommer aldrig något svar. Björn af Kleen stör sig också på det i senaste numret av Rodeo (9/06). Han menar att han som journalist inte ser vad han har att hämta på operan eller vad den säger om samtiden.

Engdahl skriver i sin artikel att det som skiljer högkultur från subkultur är allmängiltigheten i den senare. Men problemet är att högkulturen, hur allmängiltig den än må vara, inte är allmänt tillgänglig. Den tilltalar kulturella eliter världen över men saknar betydelse för den breda allmänheten. Subkulturer är däremot smala men tillgängliga för alla.

Kontentan av Schüldts artikel blir tillslut (mot hans egna intentioner?) att högkulturen redan är en subkultur, låt vara en subventionerad och särbehandlad sådan. Hans samtida kulturskribenter är minst lika pålästa som sina föregångare men de är ute i ett annat ärende. De frågar vad kulturen betyder för dem snarare än vilket allmängiltigt värde den har. Högkulturens värde för Schüldt tycks vara högst personligt. För honom symboliserar operan klassiska bildningsideal och långa traditioner men han har ingenting att säga om dess allmängiltighet.

Schüldt hänvisar tillbaka till ”Det skarpkulturella manifestet” som fanns med i det första numret av Odd at Large. Han menar att manifestet ville jämka samman högkultur och populärkultur och få ut det bästa av två världar. Jag såg mest manifestet som ytterligare en måttstock på ”god smak”, en ursäkt för Odd at Large-redaktionen att tillåtas skriva om Arvo Pärt och Elfride Jelinek. Men om det är som Schüldt säger, att högkulturen och populärkulturen borde skaka hand, ska inte handslaget ske på lika vilkor? Om finkulturen ändå fortsätter att vara fin, vad är vunnet? Varför ska Dramaten få statligt stöd medan Debaser blir utan? Jag väntar fortfarande på ett mycket bra svar.

Uppdatering: Sisådär en månad försent hittar jag det här inlägget på Det Ljuva Livet, med efterföljande kommentarer. Läste hela alltet med stort intresse.

Övervaka bilisterna

2006-11-14T00:34:00.000+01:00

Ett av inslagen i kvällens Rapport handlade om försök i Danmark där unga bilförare satelitövervakas. Det är ett försäkringsbolag som tagit initiativet där de förare som håller hastighetsgränsen får en lägre försäkringspremie. För varje meter som föraren ligger över den tillåtna hastigheten läggs en extra avgift till försäkringen.

Samtidigt i Stockholm går planeringen vidare för att återinföra trängselavgifter. Den 1 mars anges som ett troligt datum då kamerorna vid Stockholms infarter slås på igen. Varenda registreringsskylt som passerar betalstationerna registreras.

Bilistens integritet ifrågasätts allt mer. Bilen och bilistens agerande är inte längre en privat angelägenhet, bilismen är en samhällsfråga som angår alla.

Till skillnad från kollektiva transportmedel har bilen alltid varit en del av den privata sfären. I bilkupén är man avskild från omvärlden. Man kan svära, prutta, lyssna på jättehög musik och bete sig lite hur man vill. Den förmenta avskildheten från omgivningen leder till att gränsen för vad man kan tillåta sig själv göra gentemot andra flyttas framåt. Att tuta på en okänd person som går alltför långsamt över övergångsstället är lättare än att svära åt samma okända person öga mot öga. Det ligger också närmare till hands att ta lagen i egna händer, exempelvis bryta mot hastighetsbegränsningar.

Just hastighetsbegränsningar har alltid varit en het potatis för motorjournalister. De är för lågt satta och det finns inget samband mellan hastighet och dödsfall i trafiken, menar man. Att väga in miljöskäl i hastighetsbegränsningarna ses som ”trakasserier av fortkörare”. Robert Collins krönika från i somras är talande. Collin talar om att fortkörare trakasseras. Jag menar att det är fortkörarna som trakasserar mig, min trafikförsäkring, min ljudmiljö och min luftmiljö. Kort sagt: de är en samhällsbelastning.

I ett PM (pdf) skriver SIKA om trafikens externa effekter i form av infrastrukturkostnad (slitage), avgasemissionskostnad, bullerkostnad och olyckskostnad. Man konstaterar att ”den enda kategori av fordon som via energiskatten täcker sina externa kostnader är bensindrivna personbilar med katalysator, och då endast i landsbygdstrafik. I tätortstrafik täcks knappa två tredjedelar av dessa bilars kostnader av energiskatten”.

Mest kostsamma för samhället är dieselbilarna. ”I landsbygdstrafik täcker energiskatten ungefär en femtedel av de externa kostnader som bilarna orsakar medan motsvarande täckningsgrad i tätortstrafik endast uppgår till knappt en tiondel.”

Trots höga skatter på bränsle täcker alltså inte bilismen de kostnader som den är upphov till. Värt att påpeka är att trängselkostnader inte ingår i SIKA:s undersökning.

Bilister måste köra börja köra säkrare, mer miljövänligt och mer effektivt. Det är inte bara något som berör de innanför vindrutan, utan även de utanför. Just på det här området känns det därför motiverat med utökad övervakning.

Bättre att köpa rätt

2006-11-04T09:14:00.000+01:00

”Köp ännu mer indiskt” är Stefan Olssons inte så särskilt originella förslag på hur vi kan hjälpa de kastlösa indiska arbetarna i Uppdrag gransknings reportage. Han fortsätter:

Som vanligt är det underförstådda budskapet hos Josefsson att kapitalisterna, i det här fallet ICA, är hycklande skitstövlar. Men vilket är Josefssons konstruktiva bidrag? Vad är det vi förväntas ha lärt oss efter detta program? Skall vi sluta köpa varor från Indien?

Nej, Stefan Olsson, vi ska inte sluta köpa varor från Indien och det var inte heller vad som föreslogs i programmet. Däremot ska vi vara medvetna om under vilka förhållanden som de indiska exportvarorna är tillverkade. Vi ska också vara medvetna om att västeuropeiska företag som skryter med sin ansvarskänsla inför arbetare och miljö inte är att lita på.

Vi ska handla med Indien på villkor som inte bara gagnar oss och den rikaste kvartilen i Indien, utan som gör att alla i Indien får det bättre. Detta gör vi genom att tvinga butikskedjor som ICA och Jysk att bara handla med indiska företag som respekterar grundläggande mänskliga rättigheter.

”Indiens ekonomi har aldrig vuxit så mycket som den gör nu”, utbrister Olsson triumfatoriskt. Ett i sammanhanget rätt oviktigt konstaterande. Sen när har ekonomisk tillväxt – enbart – varit ett tecken på välstånd, på ett lyckat samhällsbygge? Tillväxt är en förutsättning för välstånd, absolut, men den kan lika gärna fungera förtryckande och förstärka redan skeva maktförhållanden.

Vi konsumenter i Väst ska använda makten vi har i form av köpkraft till att hjälpa alla indier, inte bara de redan rika, genom att tvinga Indien utveckla en ekonomisk och social struktur som inte fungerar förtryckande. Bort med den korrumperade byråkratin, barnarbetet och kastsystemet. Fram med en fungerande fackföreningsrörelse och mänskliga rättigheter åt alla. Köp en massa grejer av dem, men köp rätt grejer.

Linton bloggar från Argentina

2006-11-01T00:39:00.000+01:00

En av mina favoritskribenter alla kategorier (mest därför att han ser snyggare ut i ett par glasögon än jag någonsin kommer att göra) har börjat blogga. Läs Magnus Linton utan versaler (?) här.

Den billiga handduken

2006-10-31T22:34:00.000+01:00

I inledningsscenen till filmen Lord of War (Andrew Niccol, 2005) får vi i en enda åkning följa en gevärskula från det att den tillverkas i en västerländsk fabrik till att den slutar upp i huvudet på en gerillasoldat i något afrikanskt land. Samma sak borde göras med våra dagligvaror, fast tvärt om. Vart ifrån kommer våra handdukar och gosedjur?

Ikväll gjorde SVT:s Uppdrag granskning ett nedslag i den indiska textilindustrin. Det de fann var som man kunde vänta sig: omänskligt och fullständigt avskyvärt. Arbetsförhållanden som garanterar en tidig död. Människor som bokstavligt talat badar i kemikalier som klor och syra. Barnarbete. Arbetsgivare som håller sina anställda i skräck och förtryck. Ett kastsystem som är fullt jämförbart med apartheid. En korrumperad statsapparat.

Kemikaliebadande indisk textilarbetare. Foto: SVT

På dessa företag och under dessa förhållanden tillverkas våra textilier. Det kommer som sagt inte som någon överraskning. Jag tror att de flesta av oss känner det någonstans i magtrakten, att importerade varor vi köper är på tok för billiga. Det som programet siktade in sig på var de förljugna orden om ”corporate responsibility” som numera är obligatoriska på varenda multinationellt företags hemsida. För medvetenhet säljer, vi kunder kräver mer. Vi vill inte gå omkring och ha dåligt samvete för att någon stackars fattig sate i Långtbortistan arbetar 12-timmarsskift och andas in giftiga ångor när han tillverkar våra I-Pods.

Jag skrev tidigare om när företag påstår sig ta ansvar och vad det egentligen innebär. Då var det Chiquita som hade slagit ihop sina påsar med den okända organisationen Rainforest Alliance och gick ut på helsidor i dagspressen och intygade att man inte duchade sina plantager i gifter längre. Man värnade numera miljön och sina anställda. Det visade sig senare vara mest luft. Inga större förändringar hade gjorts, den gulliga grodan som är Rainforest Alliance symbol och maskot skulle antagligen inte överleva särskilt länge på ett Chiquita-plantage.

Stora butikskedjor som Jysk, ICA och Indiska har alla leverantörer i Indien och de har alla måldokument med vackra ord på sina hemsidor om hur de vill verka för en god miljö, hållbar utveckling och goda arbetsförhållanden. Alla kedjor hävdar att man har kontrollsystem och att man ställer höga krav på sina leverantörer. Bland annat genom ”oannonserade” besök (man säger att man kommer komma på besök, men inte exakt när). Det krävdes bara för en frilansjournalist att åka ner till Indien och titta med sina egna ögon för att konstatera att kontrollsystemen inte fungerar och att de vackra orden bara är just det: vackra ord.

När representanter för företagen konfronteras med reportagebilderna från deras leverantörer har de egentligen inget annat val än att krypa till korset. De vet vad som står skrivet på deras hemsidor. Samarbetena avbryts med leverantören i reportaget och företagen fördömer. Gott så. Men vad spelar det för roll? Journalisten gjorde ett nedslag på ett indisk textilföretag och hittade grova missförhållanden som ICA, Jysk och Indiska missat. Vad är det som säger att man inte hittar samma sak hos nästa leverantör?

I grund och botten handlar det om vad grejerna kostar. Janne Josefsson frågar ICA:s representant Lisbeth Kohl, som just fått se reportagets indiske journalist vittna om hur han misshandlats av representanter från samma företag som ICA gör mångmiljonaffärer med, om det inte är så att trasmattan som de köper in från det där företaget kanske är lite för billig. Hon tvekar och är i ett svagt ögonblick nära att hålla med. Sedan säger hon att det aldrig någonsin får vara så att priset går före hänsyn till människa och miljö. Hon framstår som uppriktig i sin övertygelse om att det går att köpa in billiga grejer från tredje världen utan att orsaka skada på miljön och lidande bland arbetarna.

Problemet med företag som tar ansvar är det samma som hos alla andra organisationer som granskar sig själva. Man ser genom fingarna eller tittar bort när det hettar till. Ska det säljas billiga handdukar så kan man inte åka och kolla till leverantören i tid och otid. Det får räcka med att man ringer upp chefen för det indiska företaget som får lova jättemycket att det inte förekommer barnarbete på hans företag. I själva verket är det ett systematiserat förtryck i Indien. Det förekommer inga fackföreningar. Det finns kanske någon arbetsskyddslagstiftning men det efterlevs inte. Arbetarna är fullständigt maktlösa och i händerna på sina arbetsgivare. Under sådana förutsättningar kommer arbetare att fara illa. Kanske inte alla. Kanske inte ens en majoritet. Men väldigt många.

Indien och Kina är två av världens snabbast växande ekonomier. Man har siktet inställt på samma välstånd som vi har i västvärlden. Och vem kan klandra dem? Det är klart man vill ha det bra. Men tillväxten vilar på deras enda komparativa fördel: billig arbetskraft. Jag tror man måste ha det i bakhuvudet när man ser indiska arbetares förhållanden. Det är nödvändigt med starkare lagstiftning och arbetarorganisering i Indien och Kina. Men det skulle antagligen innebära en rejäl avmattning av ländernas kapplöpning mot välstånd och materiell lycka. Därför kanske det är så att de som är längst ner kommer att fortsätta vara det.

Till skillnad från Kina är Indien trots allt en demokrati. Men för de kastlösa som vi får följa i reportaget är läget ändå hopplöst. De topprids av giriga arbetsgivare som levererar textiler till underpris till mig, dig och alla andra européer. Och vi har den där malande känslan i magtrakten om att den där handduken nog är lite för billig. Men sen slår vi det ur hågen och går till kassan och betalar.

Mera om Sverigedemokraterna

2006-10-21T14:33:00.000+02:00

Anna Röd skriver bra om Sverigedemokraterna och hur de bör bemötas. I de efterföljande kommentarerna debatterar vi med sverigedemokraten Erik Almqvist. Givande på flera sätt, även om jag villigt erkänner att jag egentligen borde ha mer på förtterna innan jag ger mig in i såna debatter. Mönstret är tydligt, jag försöker föra debatten på en principiell nivå om invandring som tillgång eller belastning. Framför allt vill jag problematisera begreppet ”invandring” som är minst sagt luddigt. Almqvist använder begreppet istället på ett självklart och oproblematiserande sätt där han utgår ifrån att ”invandringen” är ett problem i Sverige, att den kostar staten miljardbelopp varje år och att den är ett hot mot den allmänna välfärden.

”Om en stor del av invandringen är en belastning – varför ska man inte få erkänna och diskutera det?”, undrar Almqvist. Samtidigt är han för arbetsinvandring och menar att fri rörlighet inom EU är något positivt. Frågan blir då var gränsen för ”bra” och ”dålig” invandring bör dras och när en person upphör att vara invandrare för att istället vara eh… icke-invandrare. Jag undrade vad som gör en litauer till en tillgång på den svenska arbetsmarknaden medan en ukrainare blir en belastning. Almqvist svarade att ”det är givetvis individuellt, men generellt sätt är det lättare för en europé att verka inom andra europeiska länder, än för en utom-europé”. Men begreppet europé är ju också till stora delar godtyckligt. Om man frågar några ukainare i Kiev om de anser sig vara européer, har jag en känsla av att flera skulle svara ja. Ställ samma fråga i en liten ort i Norrlands inland och kan det mycket väl visa sig att ingen där känner sig särskilt européisk.

I Erik Almqvists värld förvandlas helt plötsligt alla ukrainare till européer det ögonblick landet går med i EU (man kan undra vad han tycker om norrmän och islänningar som är här och belastar det svenska samhället). Sverigedemokaternas politik utgår från att vissa grupper utgör en belastning för samhället. Lösningen på problemet är ”högre krav”. Frågan är på vilka sätt som högre krav skulle kunna lösa problem med utanförskap och segregering. Risken är istället att dessa grupper som utpekats som en belastning blir än mer stigmatiserade och utestängs i än större utsträckning från samhället.

Det finns sociala problem i Sverige. Inkomsskillnaderna ökar och sysselsättningsgraden minskar. Detta är ett misslyckande för Sverige som välfärdsstat. Men lösningen är inte att på godtyckliga grunder försöka isolera problemet till någon vagt definierad ”invandring”. Debatten fortsätter.

Bemöt idioterna

2006-10-17T16:41:00.000+02:00

Jag har det tveksamma nöjet att bo i Sveriges mest rasisttäta region. För det är bara i Skåne man fortfarande kan gå in på ett konditori och beställa negerbollar. En arbetskamrat till mig undrade helt uppriktigt vad som var så farligt med att Anna Sjödin kallat dörrvakten på Crazy Horse för svartskalle. ”Kan man verkligen bli dömd för något sånt?”, frågade han mig. ”Ja, i hela Sverige utom i Skåne”, svarade jag.

Jimmie Åkesson

Sverigedemokraterna och/eller andra rasistiska partier har numera mandat i nästan varenda skånsk kommun samt en betydande andel i regionfullmäktige. Lund är ett av få undantag. Men här liksom i övriga Skåne är det ute i bushen som rasismen frodas. I centralortens valkretsar var de sverigedemokratiska rösterna lätträknade. Istället var det i de omgivande småsamhällena Dalby och Södra Sandby som rasisterna fick sina röster.

Till skillnad från Sveriges hittills mest framgångsrika främlingsfientliga parti, Ny Demokrati, saknar sd nästan helt färgstarka och karismatiska frontfigurer. Jag har fortfarande inte sett rörliga bilder på partiledaren Jimmie Åkesson och samtliga försök till seriösa intervjuer jag hört med partirepresentanter har haft ett parodiskt skimmer över sig. Sverigedemokraterna har fram tills detta val konsekvent stängts ute från både den politiska och mediala scenen. Det har gjort att de istället utvecklat något slags lågintensiv politisk gerillakrigsförning där kommun efter kommun sakta men säkert intagits. Väl på plats i fullmäktige har inte särskilt mycket uträttats, men det hindrar inte väljarna att återvända till partiet i nästa val.

Södertörnbaserade idéhistorikern Ulla Ekström von Essen menar att denna lågintensiva metod att underifrån nå makten är en högst medveten taktik. Enligt henne använder sverigedemokraterna mandaten i kommunfullmäktige för att ta sig uppåt i den parlamentariska hierarkin. Till skillnad från andra politiska initiativ med siktet inställt på riksdagen, exempelvis Feministiskt initiativ och Junilistan, har sd sett det viktiga legitimitetsvärdet i valframgångar på lokal nivå. Eftersom man inte har haft någon som helst möjlighet att få genomslag i riksmedia och vinna terräng på den politiska dagordningen den vägen, har man istället nått framgång på det lokala planet. Landskrona är det tydligaste exemplet där man med hjälp av lokaltidningens braskande löpsedlar om ett centrum som övertagits av invandrargäng, fick 22,3 procent av rösterna i kommunfullmäktige.

Realpolitiskt har partiet hittills inte haft någon betydelse alls. Men realpolitik har relativt liten betydelse för den allmänna politiska opinionen. För sverigedemokraterna är symbol/signalpolitiken det centrala. Ekström von Essen skriver: ” En stor del av partiets propagandaarbete har utgjorts av den signalpolitik riktad mot etablissemanget och riksdagen som man fört i kommunfullmäktige genom centralt formulerade cirkulärmotioner som egentligen ligger utanför kommunens kompetensområde, men tydligt markerar vilken politik partiet vill föra. Det har varit motioner med rubriker som ’Repatriering av så kallade flyktingar’, ’Åtgärder mot muslimska barns omskolningsresor’ och ’Folkomröstning om invandring’.” Hon tillägger att ” I några kommuner kunde inte representanterna redogöra för vilken politik partiet egentligen företrädde, såsom till exempel i Ronneby. Ändå ökade man här från ett mandat till tre i valet. Det visar att stödet för partiet inte har särskilt mycket att göra med vad man gör i politiken, utan att partiet blir en symbol och katalysator för ett missnöje riktat mot de etablerade partierna i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet.”

Frågan är då vilken taktik som bäst marginaliserar sverigedemokraterna. Helt klart är att de inte längre går att ignorera eller stänga ute från vare sig den mediala eller politiska dagordningen. Men jag tror inte att det kommer utgöra något större problem ändå. Sverigedemokraterna har helt enkelt inget att komma med i en debatt mot en rapp SSU:are eller MUF:are. Problemet är istället att sd, genom att man stängs ute från det politiska arbetet, får en underdog-position och dessutom slipper ta något eget ansvar för den förda politiken. Problemet återfinns bl.a. i Holland där främlingsfientliga partier på sina håll fått över en tredjedel av rösterna. Detta har tvingat övriga partier att ingå regnbågskoalitioner för att kunna stänga dessa partier ute från beslutsfattandet.

Den rimliga taktiken gentemot sverigedemokraterna borde istället vara att låta dem komma fram i media och i den förda politiken. Utan att de för den skull tillåts dominera dagordningen så som Dansk folkeparti har gjort i Danmark där frågan om vad som är att anse som danskt numera överskuggar allt annat. Sverigedemokraterna saknar såväl hållbar politik som människor att föra fram den genom. Det enda man har till sin fördel är ett groende missnöje med alla andra alternativ och en allmän föreställning att sd på något sätt skulle kunna vara lösningen.

För att mota rasisterna krävs alltså att de etablerade partierna återigen börjar uttala sig ideologiskt och (åtminstone delvis) leda opinionen istället för att reagera på tillfälliga svajningar i opinionen. Missnöjespartier får alltid bara så många röster som de etablerade partierna tillåter. Ut och bemöt idioterna!

------

Genom Andreas hittade jag Gudmundson som summerar sd-debatten i Sydsvenskan på ett bra sätt.

Pinsamt och typiskt

2006-10-11T22:11:00.000+02:00

Jag vet inte vad som är mest pinsamt. Att kulturminister Cecilia Stigö Chiló inte betalat tv-licensen sedan 1990 (längre bak i tiden finns inga uppgifter) eller att hon helt oförhappandes väljer att betala den några dagar innan hon tillträder som statsråd.

Lägg loggan på micken på minnet, Cecilia. Foto: dn.se

Om inte ens ansvarig minister bryr sig om att betala sin licens är det svårt att finna någon som helst anledning för oss övriga tv-tittare att göra det. Först efter det att hon blivit ertappad ber hon om förlåtelse och lovar att betala tillbaka det hon är skyldig Radiotjänst. Det är bara att överföra resonemanget på andra områden för att se det orimliga. Att ”glömma” betala för sina matvaror i butiken och sedan hoppas på att polisen nöjer sig med att man betalar det man är skyldig och låter bli att sy in en för snatteri. Att planka på tunnelbanan och hoppas att det räcker med att betala tjugo spänn när kontrollanten kommer. Det är beklämmande och om Stigö Chiló har någon heder i kroppen så borde hon avgå ögona böj.

Det samma gäller givetvis handelsminister Maria Borelius vars lagbrott antagligen har kostat staten betydligt mer i uteblivna intäkter än Stigö Chilós springnota. Att anlita svart arbetskraft är olagligt och det är obegripligt att Fredrik Reinfeldt kunde ta in Borelius i regeringen trots att han visste om allt detta. Vad har vi att vänta oss från övriga ministrar? Rattfylla? Barnaga? Narkotikabrott? Flyktingsmuggling? Frågan är vilka brott Reinfeldt tycker är acceptabla och vilka som bör beivras.

Uppenbart är att Borelius brott är lättare för moderaterna att svälja. Det ligger helt i linje med partiprogrammet och Carl Bildt är ”inte upprörd alls”. Han menar att det två moderata statsrådens felsteg visar att regeringen inte är rekryterad från någon elit som har råd att betala vit arbetskraft. Bland många moderater är säkert Borelius agerande rent av ett plus i kanten. Hon framstår som en martyr, ännu ett offer av det förtryckande skattesamhället.

Själv tycker jag istället att Borelius är ett lysande exempel på varför subventioner på hushållsnära tjänster inte bör införas. Hennes familjs samlade inkomst under 90-talet var enligt Expressen 16 miljoner kronor. Huruvida barnflickans inkomst beskattats med trettio procent eller femton ter sig i sammanhanget ovidkommande. Sådana som Borelius skulle inte ha betalat i något av fallen.

Jag är uppriktigt besviken, på de båda statsråden och på Reinfeldts hantering. Trots mina antipatier gentemot delar av den nya regeringens politik blev jag positivt överraskad av regeringssammansättningen som innehöll flera nya spännande namn. Det tog inte mer än några dagar innan bilden grumlats betänkligt. Jag drar mig återigen till minnes varför jag inte röstar på moderaterna. Det är ett parti för höginkomsttagare som vill slippa betala skatt.

Alla var nöjda

2006-09-19T22:51:00.000+02:00

Jag har fortfarande svårt att förlika mig med tanken på Fredrik Reinfeldt som statsminister. Ännu svårare har jag med tanken på Lars Leijonborg som utrikesminister. Nu är det inte är helt säkert att Lars får bli utrikesminister eftersom han inte direkt slog någon på fingrarna (knappt ens Laila Freivalds) när det gällde krishantering i samband med folkpartiets intrång på sossarnas interna nätverk. Kanske skulle Reinfeldt kunna vara både statsminister och utrikesminister. Klart är att han talar bättre engelska än någon av sina företrädare på statsministerposten.

Det som kanske bäst summerar riksdagsvalet 06 är att alla var nöjda. Inga känsloutbrott, ingen Per Gahrton som säger åt Carl Bildt att hålla truten, inga bittra beskyllningar om orent spel. Lars Ohly var nöjd eftersom hans parti som av många varit ”helt uträknat” ändå lyckats komma igen ”så starkt”. Maria Wetterstrand och Peter Eriksson var nöjda eftersom de som enda koalitionsparti ökat sitt väljarstöd. Maud Olofsson var nöjd eftersom centern blev största borgerliga parti efter moderaterna. Lars Leijonborg och Göran Hägglund var trots stora väljartapp nöjda båda två, eftersom man tog regeringsmakten från sossarna. Fredrik Reinfeldt hade alla skäl att vara nöjd efter partiets bästa resultat sedan förra istiden.

Nöjdast av alla verkade paradoxalt nog Göran Persson vara. Hans parti gjorde sitt sämsta val sedan förra istiden och detta på toppen av en högkonjunktur, ändå satt han och myslog i soffan när han intervjuades av K-G Bergström på valnatten. Jag tänker på valutfrågningen i TV4 någon vecka tidigare där han intygade för Jan Guillou att ”livet är gott, Jan”. Han sa det på sitt fullständigt oefterhärmliga sätt som inte lämnar någon som helst plats för tvivel eller invändningar och avslutade med en patenterad utandning, ”ehhhh…”. Då stod det klart för mig att Göran Persson inte brydde sig ett skvatt om valresultatet. Han var redan nöjd.

En partiledare som är nöjd en vecka före ett val borde bytas ut illa kvickt. Många har redan lastat Persson för sossarnas historiskt dåliga resultat och jag instämmer helt. Vem vill rösta på en nöjd pösmunk som sitter och säger att det går bra för Sverige när en miljon människor står utanför den ordinarie arbetsmarknaden (på toppen av en högkonjunktur, återigen värt att påpeka)? Reinfeldt hade rätt när han gång på gång i debatten anklagade Göran för att bara tala om borgarnas politik. Sossarna hade ingen egen valfråga. En röst på sossarna innebar… vadå? Att alla ska med? Då föredrog jag t.o.m. Folkpartiets smått kusliga valaffischer där det stod: Arbete. Ordning och reda. Språktest. Ingen tvekan där inte!

Jag hoppas och tror att den nya regeringen kan fixa upp den svenska arbetsmarknadspolitiken. I övrigt är jag mest orolig för hur mycket skada den kommer orsaka i form av avbrutna miljöprojekt, stopp för trängselavgifter, vårdnadsbidrag, buggningslagar, utbyggd kärnkraft, sänkt bensinskatt, osv. Det är skönt att tillslut bli av med Göran Persson, frågan är om det är värt det när det innebär fyra år av borgerligt regeringsinnehav. Vi får se.

Säljpitchar mot verklig politik

2006-09-16T15:57:00.000+02:00

Jonas kommenterar mitt förra inlägg om den heta miljön och påminner om att det krävs slips och kavaj för att övertyga de som verkligen behöver övertygas, underförstått: de som idag röstar på moderaterna. Det ligger säkert mycket i det och även om miljöfrågorna har rört sig stadigt uppåt på den valpolitiska dagordningen så är det fortfarande många som reflexmässigt sorterar bort dem som idealistiskt flum.

Peter Eriksson angriper Fredrik Reinfeldt i en av valdebatterna och menar att det är förmätet att klaga på några tioöringar i skattehöjningar på bensin i ljuset av stundande klimatförändringar. Reinfeldt replikerar med att uppmana Eriksson att tala om för väljarna hur mycket deras trasportkostnader kommer att öka med miljöpartiets politik och får entusiastiska bifall från den moderata delen av studiopubliken. Svaret är ganska självklart att ja, kostnaderna kommer att öka. Peter Eriksson kan säga det eftersom han ändå inte kommer attrahera potentiella moderata väljare med sin politik. Reinfeldt däremot fiskar i egenskap av statsministerkandidat i samtliga väljarvatten och har inte råd att distansera sig från vare sig miljövänner eller SUV-ägare från Täby.

I valspurten kommer den sämsta typen av politisk debatt fram. ”Det är då politikerna blir simpla marknadsförare”, skriver Birger Schlaug i Dagens ETC. Han fortsätter, ”det är då man som medborgare lätt låter känslorna styra, ungefär som när man köper godis vid kassan på Konsum”. Under de senaste par veckorna har skillnaderna mellan partierna som siktar på regeringsmakten (framför allt socialdemokraterna och moderaterna) och de andra varit tydliga. Sossarna tycker helt plötsligt att fildelningslagen – som Bodström offrat sin vänstra njure för att driva igenom – inte alls är särskilt bra. Den borde avskaffas. Moderaterna tycker att det är viktigt med miljö. Klimatförändringarna måste förhindras.

Martin Gelin (igen) skriver i Sydsvenskan (igen) om libertarianismens återkomst i den amerikanska politiska debatten och framför allt i den politiska satiren. Han tar filmen ”Thank you for smoking” och tv-serien ”South Park” som exempel på ett ideologiskt klimat som dras allt närmare en libertariansk, nihilistisk och anti-moralistisk syn på politik. ”Den politiska debatten i USA har devalverats till den grad att man egentligen kan säga vad som helst, bara man har rätt retorik. Sanningen är död, kvar finns bara pr-personer”, skriver Gelin. Tendensen känns igen även i den svenska valrörelsen. Ideologi förs fram som ett säljknep snarare än som något som faktiskt spelar roll.

I Sverige kanske man inte kan säga riktigt vad som helst, men ”Alla ska med” och ”Sverige behöver ett nytt arbetarparti” är inte ideologi, det är säljpitchar utan substans. Groucho Marx klassiska citat ”detta är mina principer, tycker ni inte om dem har jag andra” summerar situationen. Idag står inte den politiska kampen mellan två block (sossar och moderater) utan mellan de som vill bevara den politiska debatten i sin nuvarande form (alliansen, sossar och vänsterpartister) och de som vill förändra (miljöpartiet, feministisk initiativ och… ja, sverigedemokraterna). De senare kör inte med innehållslösa säljpitchar utan menar verkligen något med sin politik. Det innebär att man inte kan fiska i alla väljarvatten, vissa kommer ogilla och hatmejla. Därför kommer Peter Eriksson inte att ta på sig slips och kavaj för att attrahera moderater. Det är istället moderaterna som borde dra på sig en ullpläd och sälja sina Volvo XC90.

Miljö het fråga i slutspurten

2006-09-10T17:03:00.000+02:00

Ikväll ska jag gå och se Davis Guggenheims ”En obekväm sanning”, en filmatisering av Al Gores Power Point-presentation om klimatförändringar. Det låter kanske inte så upphetsande men genomslagskraften som filmen hittills haft är imponerande. Den senaste veckan har den kärleksbombats i svensk media och i USA har den fått hela den ansvarskännande Hollywoodmaffian att börja köpa hybridbilar och vara ”carbon neutral” genom att plantera träd som ska absorbera utsläppen som bland annat kommer från deras flygpendlande mellan Los Angeles och New York.

Man kan tycka vad man vill om denna ”miljökamp i lyxklass” som Martin Gelin kallade det i Sydsvenskan, och frågan är hur många träd som skulle behöva planteras för att neutralisera samtliga utsläpp från flygtrafiken. Men klart är ändå att kändisarnas nyväckta miljöintresse fått realpolitiska konsekvenser, bland annat genom att Kaliforniens guvernör Terminator har infört hårdare lagar mot koldioxidutsläpp.

Här hemma i Sverige känns premiären för ”En obekväm sanning” som något mer än en lycklig slump. Frågan om klimatförändringar har fått oräkneliga spaltmeter såhär en dryg vecka före valet och plötsligt tävlar politiker och andra om vilka som är mest kompisar med naturen. Heidi Avellan var tidigt ute förra veckan med vad jag då betecknade som ett konststycke: att få alliansens miljöpolitik att framstå som bättre och mer progressiv än regeringskoalitionens. De senaste dagarna har dock flera anslutit sig till den synen och centerpartiets Claes Västerteg sa till SR Ekot igår att ”det är tydligt att socialdemokraterna har sneglat på alliansen för att få till en tydlig politik, för att få till en politik kring förnyelsebara bränslen”.

Socialdemokraterna har å sin sida släppt loss det tunga miljöpolitiska artilleriet och Mona Sahlin lovade igår en femdubbling av vindkraften under nästa mandatperiod. När Maria Wetterstrand intervjuades av Annika Lantz i P3 fick hon frågan om Al Gore bjudits in av miljöpartiet för att driva frågan om klimatförändringar eftersom det passade så himla bra in i miljöpartiets valkampanj. Men nu framstår det nästan som om miljöpartiet kommit i skuggan av de stora elefanterna som helt plötsligt tycker det är jätteviktigt med biobränsle och talar tyst om de långtgående planerna för en sänkning av bensinskatten. Och hur var det nu alliansen ställde sig till trängselskatter?

Fort och fel

2006-09-03T09:59:00.000+02:00

Sydsvenskans Heidi Avellan svarar och misstänker att blogginlägget angående hennes ledare om miljöbilar och växthuseffekten nog skrevs lite väl hastigt.

Det gick visst lite fort där.
Fort och fel.

I min lördagskrönika 26/7 skriver jag inte att jag "brukar pendla" mellan Stockholm och Malmö. Det skulle aldrig falla mig in - det handlar om drygt 60 mil. För en som bor och jobbar i Malmö finns för övrigt ingen anledning att "pendla" . Jag skriver att jag åkt sträckan tidigare, i bensindriven bil av samma märke. Och jämför. Härifrån är steget till att se "bilpendlande som något självklart" långt.

Lika tokig är din slutsats att jag åker ensam i bilen. Eller att tåget kunde vara ett alternativ: Föll det dig inte in att jag skulle vidare från Stockholm till en plats utan järnväg eller bussförbindelse? Eller att jag har för mycket bagage, barn och hundar för att kunna åka tåg? Eller ens att vi var så många att biljetterna hade kostat mycket mer än drivmedlet till bilen?

Carl Rudbeck är för övrigt fri krönikör.

//Heidi Avellan

__________________

Svar:

Heidi Avellan bilpendlar inte mellan Stockholm och Malmö. Det är ju utmärkt och jag tar tillbaka min förhastade slutsats. Men jag står fast vid att miljöbilen, trots sin jämförelsevis låga miljöbelastning, är något av en nödlösning i övergången från ett oljesamhälle till något annat, än så länge okänt. Bilen är ineffektiv i sitt energiutnyttjande. Dessutom är nyttjandegraden oftast mycket låg jämfört med kollektiva transporter.

När jag går till tåget på mornarna passerar jag tjogvis med stillastående, outnyttjade bilar. Massvis med transportresurser som står oanvända på grund av att de råkar ägas av en enskild individ. Föreställ er om exempelvis kraftverk skulle nyttjas på samma sätt. Alla skulle vara tvungna att köpa sitt eget lilla kraftverk . Skulle det gå sönder så skulle det inte finnas någon möjlighet att låna från grannen. Och det är ju precis det som personbilar är: små privata kraftverk, vanligtvis drivna av olja.

Tåg och bussar har till skillnad från bilen en mycket hög nyttjandegrad och det kommer vara livsnödvändigt när bränslebristen blir ett faktum. Oljan kommer delvis att kunna ersättas av andra – förhoppningsvis förnybara – bränslen. Men de flesta forskare och branschmänniskor är eniga om det orimliga i att lyckas producera biobränsle i en sådan mängd så att oljan kan ersättas rakt av. Visserligen hägrar vätgassamhället i en avlägsen horisont. Men för att inte vara hänvisade till häst och vagn till dess så är nog den klokaste strategin att effektivisera energiutnyttjandet så långt det går. Jag tycker vi borde börja med bilen.

Liberaler och miljöbilar

2006-08-30T22:39:00.000+02:00

Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan skriver idag ett förvånansvärt framsynt och nyanserat inlägg om miljöbilar och klimatförändringar, detta i samma tidning som där Carl Rudbeck för ett år sedan jämförde den tyska miljöministern med muslimska fundamentalister. Det går framåt!

Avellan har sett dokumentären ”En obekväm sanning” om hur växthuseffekten blir ett alltmer uppenbart faktum. Hon skriver, ”Den skånska sommaren har varit rekordvarm. Vilket inte var odelat underbart. De tio varmaste åren som uppmätts, globalt, finns bland de senaste fjorton åren. Med 2005 som toppnotering.” Frågan om oljeberoende menar hon borde vara en högt prioriterad valfråga och eftersom hon är politisk chefredaktör på liberala Sydsvenskan så lyckas hon dessutom med konststycket att få alliansen att framstå som lika miljömedvetna som regeringskoalitionen. Hur som helst är det positivt att även liberala debattörer behandlar frågan om klimatförändringar med respekt och utan den tidigare reflexmässiga förnekelsen.

I sin artikel skriver Avellan även om sitt eget miljöbilsengagemang. Hon har valt en gasdriven Volvo som hon brukar pendla med mellan Stockholm och Malmö. Ett val som hon menar har fört med sig många nackdelar, framför allt i form av ett alltför glest nät med tankställen. Nu är ju inte gas det mest spridda biobränslet på den svenska marknaden. Etanol är med sina drygt 400 tankställen klart lättare att få tag på. När gasen i Avellans Volvo börjar tryta är hon förmodligen någonstans i de småländska skogarna där gammal hederlig bensin är det enda som bjuds. Ingen katastrof dock, det är ju trots allt en hybrid och det finns även en bensintank i bilen.

Problemet är att Avellan alltjämt bortser ifrån det orimliga i att ta bilen från Stockholm till Malmö, oavsett drivmedel. En tågbiljett för samma sträcka kostar mellan 400-600 kronor beroende på tidpunkt för avresa. De pengarna täcker endast bränslekostnaderna om Avellan reser ensam i bilen. Till detta kommer värdeminskning (som är betydande på en sprillans ny Volvo) försäkringskostnader, slitage, parkeringsavgifter samt den icke försumbara risken att krocka och dö eller bli rullstolsbunden för resten av sitt liv. Dessutom tar bilresan minst två timmar längre och då får hon inte stanna någon gång utan måste sitta och stirra stint på den framrusande vägbanan.

På tåget kunde hon ha ätit lunch, tagit en tupplur, skrivit morgondagens ledare eller bara dåsat till med blicken vilande ut på det böljande sydsvenska landskapet. För mig framstår valet som ganska självklart. Som miljökämpe borde även Avellan tilltalas av tågets försumbara utsläpp av växthusgaser.

”Naturligtvis vore det bäst för miljön att biltrafiken försvann. Men utan bilen stannar mer än Sverige. Därför är det viktigt att fortsätta utveckla mindre miljöfarliga bilar och få ut dem på vägarna”, skriver Avellan. Visst, bilen kommer inte att försvinna. Behovet av individuella trasporter kommer alltid att finnas. Men i framtiden måste den stora majoriteten transporter ske kollektivt. Avellans syn på bilpendlande som något självklart skvallrar om att hon är ovillig att förändra sitt beteende i den utsträckning som krävs för ett hållbart framtida transportsystem.

Vem bryr sig om en ny logga?

2006-08-19T18:23:00.000+02:00

Framför mig i kön står en gammal man, antagligen från servicehemmet i närheten, med två paket gräddfil. Han kommer fram till kassan och kassörskan blipar igenom hans varor och uppger mekaniskt summan att betala: 21.50. Den gamle mannen ser bekymrad ut men börjar pilla bland mynten i sin portmonnä. Det är tydligt att de inte räcker till för att betala de 21.50 kassörskan vill ha för gräddfilen.
- Är det inte extrapris på gräddfilen?, frågar han tillslut med sin skröpliga, något darrande stämma.
- Nej, 21.50 kostar den, svarar kassörskan högt och tydligt, på ett sätt som tanter som arbetat för länge inom äldrevården brukar låta.
- Jaha, jag tyckte att det stod här i tidningen att det kostade 16.90 för två paket.
Den gamle mannen tar upp ett skynkligt exemplar av ett reklamblad från Coop där det mycket riktigt står att två gräddfil kostar 16.90.
- Ja, men det erbjudandet gäller bara på Konsum, svarar kassörskan, nu ännu högre och ännu tydligare.
Mannen tittar på kassörskan med en förvirrad och lätt förtvivlad min. Detta har varit en Konsumbutik så länge han bott på servicehemmet och detta är samma kassörska som alltid suttit där och blipat hans varor. Har han misstagit sig på det under alla dessa år?
- Men detta är väl Konsum?
- Nej, detta är Coop Nära. Konsum ligger inne på Mårtenstorget.
”Coop Nära”, mannen hade aldrig hört ordet förut. På servicehemmet sa man alltid att man skulle gå till Konsum. Alla kan väl inte gå omkring och säga fel om en sådan sak? På väg ut från butiken, utan sina två paket gräddfil, tittade han upp på skylten. Där stod det mycket riktigt Coop Nära, i vita bokstäver på smutsgul bakgrund. ”Det var som fan”, mumlade mannen, ”Coop Nära, kan det vara något tyskt kanske?”

Coop Nära är kompis med Coop Konsum, Coop Extra och Coop Forum. Samtliga ägs av Coop Norden, som i sin tur ägs av konsumenkooprationerna i Sverige, Norge och Danmark. Man kan fråga sig vad ett företag vinner på att hålla på och byta namn så att kunderna inte ens vet vad butiken som man handlar i heter. Exemplet med Coop är bara ett i mängden. Ett mer aktuellt är Vodafone som marknadsförde sig stenhårt under flera års tid med färgen rött. Ingen skulle undgå att tänka Vodafone när de såg färgen rött och jag kan bara gissa hur många hundra miljoner som satsats på marknadsföring för detta åndamål. Vad hände sen? Man bestämde sig för att göra allt detta arbete ogjort och byta namn till Telenor. Nu får marknadsavdelningen börja om från början, den här gången med färgen blått. Alla ska tänka Telenor när de ser färgen blått!

Ett mer extremt exempel är min arbetsgivare under många somrar som parkarbetare på Karolinska sjukhuset i Solna. Under en tioårsperiod byttes logon på bröstfickan ut inte mindre än fem gånger. Först Stockholms läns landsting, sedan Locum (landstingets fastighetsbolag), sedan Locum Drift (landstingets fastighetsbolags helägda drift- och underhållsentreprenör), sedan Dalkia (ett multinationellt företag med totalt 47 000 anställda), sedan Stockholm Entreprenad (tidigare Stockholm stads mark- och parkförvaltning, numera helägt av Peab). Verksamheten var exakt likadan under perioden. Samma gubbar gick omkring i parken och tömde samma papperkorgar och ränsade samma ogräs. Enda skillnaden var att man fick nya arbetskläder oftare.

Det utmärkande i samtliga exempel är att ingeting egentligen förändras. Verksamheten fortsätter som vanligt och ingen, varken anställda eller kunder, bryr sig om det står Coop Nära eller Konsum på butiksskylten. De enda som bryr sig är företagsledningarna och marknadsavdelningarna. Det skrivs måldokument och ledord, utformas nya profiltrycksaker, spelas in nya reklamfilmer och hålls kick-offs för att förankra den nya företagsprofilen.

Folk klagar på att politiker har dålig kontakt med verkligheten. Men det är ingenting emot avgrunden som finns mellan ledningen och de breda lagren anställda hos många företag. Kontoret i reklamfilmen för Telenor, där alla anställda hjälper till att måla blå fondväggar och går omkring och sjunger ”allt blir blått” finns bara i marknadsavdelningens fantasi. I verkligheten svär de anställda över nya rutiner i kundservicen och nya dokumentmallar som inte fungerar som de ska. I verkligheten är inte Lidls anställda sådär glada som på bilden. I verkligheten vill folk bara köpa sin gräddfil och gå.

2006-08-01T00:28:00.000+02:00

Det har varit tunt med inlägg här på bloggen den senaste tiden. Det beror på att kombinationen sommarjobb och annalkande magisteruppsatsinlämning lämnar dåligt med utrymme till funderingar kring aktuella händelser. Därför kommer det vara sommarstängt på Samtidigt hos Erik fram till mitten av augusti. Men sen jävlar!

Smålögner från Dell och Lidl

2006-07-20T11:58:00.000+02:00

Visst, vi vet alla att reklam i regel ska tas med en nypa salt. Reklam är fluff utan innehåll där man försöker skapa en påhittad, fantastisk och glamorös verklighet runt något som i själva verket är ytterst ordinärt. Coca Cola är ingen livsstil, det är sockrat och kolsyrat vatten med lite artificiella smak- och färgämnen i. Och trots att reklamen hävdar motsatsen är det nog ytterst få, om ens någon, som får orgasm av ett hårschampo, även om det kommer från Herbal Essences. Men jag kan leva med sån reklam. Det är något harmlöst med att försöka göra vardagen till något större. Då är det svårare med reklam som kommer med rena lögner. Två exempel som jag lagt märke till den senaste tiden:

Småfascistiska livsmedelskedjan Lidl påstår i sin reklam att man alltid kan handla ”billiga grönsaker till högsta kvalitet” i deras butiker. Vem som helst som varit i närheten av en grönsaksdisk på Lidl vet att det är lögn. Inte ens om man töjer riktigt mycket på sanningen kan någon hävda att grönsaker man handlar där är av ”högsta kvalitet”, om man inte med högsta kvalitet menar överbesprutat och smaklöst som producerats långt bort och säljs av butiksbiträden som inte får gå med i facket.

"Hej, vi får inte gå med i facket, kul eller hur?"
Foto: Lidl

I en reklamfilm för världens största datortillverkare Dell ser man en fiskare i sin båt på drift mot ett vattenfall. Först när fiskaren är farligt nära vattenfallet vänder han sig om mot sin motor och drar igång den för att åka uppåt floden igen. Speakern säger att man på Dell vet hur högt kunderna värderar driftsäkerhet. En Dell kan man lita på. Jag och många Dell-kunder med mig vet att det är lögn. Datorn som denna text skrivs på, en Dell Inspiron 5100 laptop har ett löjligt underdimensionerat chassi och ett värmeutblås på undersidan. Detta gör att min Dell blir överhettad och stänger av sig själv om för många fönster är öppna samtidigt, om man spelar upp en film eller om man försöker köra krävande program som Photoshop eller Azureus. Intryck från många olika håll säger, tvärt emot reklamen, att Dell tillverkar notoriskt driftosäkra datorer.

Lidl och Dell, två exempel som kanske inte är så himla anmärkningsvärda, men just det är min poäng. Ingen verkar bry sig om att dessa två storföretag kommer undan med att kränga skit samtidigt som man påstår att det är produkter av ”högsta kvalitet”. Jag manar inte till något konsumentuppror, men lite krav kan vi väl ändå ställa, både på grejerna vi köper och på reklamen som får oss att köpa dem.

När allmänheten blir överflödig

2006-07-11T00:29:00.000+02:00

Jonas ställer frågan om varifrån vi får den överlägset största andelen av vår kunskap om omvärlden och samhället. Svaret är självklart: från media. Vår bild av vad som är viktigt och oviktigt är helt styrd av vad som presenteras som viktigt i media. Exempelvis är konflikten mellan israeler och palestinier långt mycket viktigare än något inbördeskrig i Afrika eftersom den givits stor plats i media under de senaste femtio åren.

Individen får sin information om samhället från media, men det motsatta gäller också. Politiker kan inte kommunicera direkt med sina väljare utan är nästan uteslutande tvingade att göra detta genom någon typ av (mass)medium. De kan omöjligen ha någon objektiv kunskap om vad deras väljare anser vara den viktigaste frågan, inte ens genom opinionsundersökningar eftersom dessa är beroende av vilka frågor som ställs.

En allmänt vedertagen modell som utformats Dearing och Rogers (finns i Agenda-Setting från 1996) går ut på att det finns en politisk dagordning och en medial dagordning som påverkar varandra. Den mediala dagordningen kan påverka/påverkas av allmänheten direkt medan den politiska dagordningen bara kan påverka/påverkas av allmänheten genom media.

Under Almedalsveckan har det visat sig hur de två dagordningarna kan existera oberoende av någon jobbig allmänhet som kommer in och stör. Det har varit direktkontakt mellan media och politiker, och journalister och opinionsbildare har gått runt och inbillat varandra vilka frågor som är viktiga och vilka som kan avfärdas. Exempelvis har fastighetsskatten ansetts vara mycket viktig, liksom mer läxor i skolan. Algblomningen hade turen att kicka igång ordentligt just när politiker och journalister var på väg hem från Gotland. ”Det här är ju fruktansvärt”, utbrast alla unisont när de blickade ut över relingen och vips talas det om ett förbud mot fosfater i tvättmedel, en fråga som varit kall som en nyfångad sill fram tills i förrgår.

Fosfater bidrar till övergödning av Östersjön vilket i sin tur leder till algblomning. Det kommer bli riktigt intressant när frågan om övergödning krockar med frågan om koldioxidutsläpp. För att nå målet om ett Sverige som är oberoende av olja 2020 krävs massiva satsningar på odling av energiskog vilket naturligtvis kommer att innebära mer konstgödsling med övergödning som resultat. I slutändan kommer avgörandet mellan dessa två frågor falla på vad som är enklast att presentera på de mediala och politiska dagordningarna. Om frågan ställs mitt i vintern då avgaserna syns mer, är det lättare att driva frågan om minskade utsläpp från transporter. Övergödningen är lättare att uppmärksamma på sommaren på grund av algblomningen.

Vad som egentligen är viktigast? Läs i tidningen, där står det.

Stoppa det perversa EU-pendlandet

2006-07-04T11:05:00.000+02:00

EU är på många sätt en byråkrats våta dröm. Jättestora hus, med jättelånga korridorer där en massa människor springer runt och ser viktiga ut. Varje försök att förklara EU:s organisation och verksamhet är dömt att sluta upp förvirring och munhuggning. Oftast mynnar det ut i diskussioner om böjda gurkor, tullmurar och ersättningsnivåer för EU-parlamentariker.

Det är svårt att förstå sig på allt som händer inom EU och det är ofta ännu svårare att förstå varför. Men vissa saker är riktigt enkla. Som den att EU-parlamentet flyttar från Bryssel till Strasbourg några dagar varje månad. En procedur som ingen kan motivera men som kostar EU-medborgarna 200 miljoner euro varje år. Detta, liksom mycket annat ont i EU, har sin grund i fransk stolthet och tjurighet och det är egentligen bara fransmännen som står upp för vikten av denna månatliga pendlingsexercis.

Sunt förnuft och allmän anständighet talar för att detta omedelbart bör upphöra. Därför har en grupp EU-parlamentariker sjösatt en kampanj för att göra Bryssel till EU-parlamentets enda säte. För att få upp frågan på kommissionens agenda behövs en miljon underskrifter. Gå in på www.oneseat.eu du också, och visa ditt missnöje med detta perversa resursslöseri. I skrivande stund har nästan 760 000 EU-medborgare skrivit under listan. (Tack Aapo för tipset!)

Vad vore Lund utan studenter?

2006-07-02T18:56:00.000+02:00

Jag bor i en anrik studentstad. På Lunds universitets emblem står det ”anno 1666”, vilket skulle göra det till ett av Nordens äldsta lärosäten. Jag bor också i en stor studentstad. Från universitetshåll hävdas t.o.m. att Lunds universitet är landets största med över 40 000 registrerade studenter. Siffran är omstridd och vad jag förstår så beror det mycket på hur man räknar, Göteborgs universitet hävdar bestämt att Lund skarvar. Göteborgarna menar istället att det är deras universitet som är störst. Det må vara som det vill med den saken, hur som helst kan man konstatera att det bor en himla massa studenter i Lund. Även om man halverar den officiella siffran om antal studenter så utgör gruppen i runda slängar en fjärdedel av stadens befolkning.

En fjärdedel studenter, alltså. Till det ska läggas all personal som arbetar på universitetet och all verksamhet som är fullständigt beroende av universitetet för sin existens. Man kan kort och gott konstatera att Lund skulle vara en liten sketen håla utan sitt universitet. Det märks om inte annat nu på sommaren då många lämnat stan. Det är en närmast spöklik stämning som sänker sig över gator och torg, nattlivet är icke-existerande och uteserveringarna gapar tomma. Man tackar sin lyckliga stjärna att Malmö bara ligger en kvart bort med pågatåg.

Foto: raketa.nu.

Det är med denna verklighet i åtanke som jag läser premiärnumret av Idéernas Lund, ”en tidning till alla kommuninvånare – om Lunds kommun, från Lunds kommun [med en] ambition att spegla det som händer i vår kommun”, allt enligt kommundirektör Jan-Inge Ahlfridh. Han tar bland annat upp att Lund siktar på att bli Europas kulturhuvudstad 2014 och att ”vägen dit kantas av många spännande evenemang”.

I denna tidning – från och om landets överlägset studenttätaste kommun – nämns inte ordet ”student” en enda gång. Detta beror på att Lund enligt tidningen Studentliv är en av landets minst studentvänliga kommuner. Man struntar helt enkelt i studenterna. Ett av många exempel på detta ges i det senaste numret av Lundagård där man rapporterar om den kroniska bostadsbristen i staden och kommunens fullständiga ovilja att göra något åt den. Trots löften inför det förra kommunalvalet så har kommunen byggt mycket få nya studentbostäder. Istället ligger hela ansvaret att tillhandahålla studentbostäder på studentdrivna Akademiska Föreningen och de olika nationerna. Ett klassiskt citat från kommunhåll har varit, ”du ser inga studenter som sover på gatorna, alltså löser det sig”.

Denna arroganta inställning mot studenterna tänker jag på när jag går igenom ett sommarsovande Lund. Hur många affärer skulle finnas utan 25 000 studenter som handlar i dem, hur många löner skulle betalas ut utan ett fullbelagt universitet, hur många skattekronor skulle gå kommunen förbi om alla dessa studenter skulle välja något annat lärosäte? Det skulle bli en sommarsömn året runt, något för Jan-Inge Ahlfridh och hans kompisar att fundera på. En gissning från min sida är att allt fler av alla de studenter som väljer att bosätta sig i Malmö på grund av bostadsbristen i Lund, också kommer att upptäcka fördelarna med Malmö högskola. En högskola med engagerade lärare, nya fräscha lokaler och små studentgrupper, i en studentstad utan arrogant bemötande, höga boendekostnader och mossiga studentikosa traditioner.

Lund kommer att ansöka om att bli Europas kulturhuvudstad 2014. Mycket möda läggs ned från kommunens sida för att nå detta mål, många extra miljoner har pumpats in i kulturbudgeten. Återigen är det på sin plats att ställa frågan hur mycket kultur Lund skulle kunna erbjuda utan sina studenter. Lundakarneval, filmförening, studentafton, en hel drös studenttidningar, spex, föreningen Ordkonst, listan över studentdriven kulturverksamhet kan göras nästan hur lång som helst. Detta är dock inte något som kommunen tar hänsyn till i samband med kulturstadskandidaturen. ”Kultur Lund har fått många konkreta idéer på satsningar”, säger Kultur Lunds chef Torbjörn Nilsson, i Idéernas Lund. Men inga av dessa idéer verkar ha någon som helst koppling till studenter eller universitetet och studentföreningar kan inte söka bidrag ur kommunens budget.

Varför ignoreras konsekvent Lunds studenter av sin kommun? Frågan har ställts av många före mig, men den förtjänas att upprepas tills någon kan ge ett vettigt svar.

Tråkig fotboll, tråkigt val

2006-06-28T10:47:00.000+02:00

Åttondelsfinalerna i fotbolls-VM bjöd inte på någon större underhållning. Mycket tillknäppt defensivt spel även i de matcher där det gjordes många mål. Mina omdömen match för match ser ut såhär:

Tyskland – Sverige: tråkig, inte främst på grund av resultatet utan därför att matchen i praktiken tog slut efter tolv minuter.
Argentina – Mexico: tråkig, bortsett från Maxi Rodriguez drömmål i 98:e minuten som antagligen var turneringens hittills snyggaste.
Italien – Australien: tråkig, dessutom fullständigt sanslöst av en domare att döma straff – inte i de sista minuterna av en match – utan i de absolut sista sekunderna. Domaren, ingen annan, avgjorde matchen.
Schweiz – Ukraina: bedövande tråkig. Schweiz har ingenting i ett VM att göra. Detta visade man med all önskvärd tydlighet när man efter 120 minuters spel och tre straffar ändå inte lyckas göra ett enda mål.
England – Ecuador: tråkig. Jag försöker komma ihåg matchen men det är helt blankt.
Portugal – Holland: mycket underhållande, men nu var det ju fotboll det handlade om, inte American Gladiators.
Brasilien – Ghana: tråkig. Brasilien går fortfarande på halvfart och behöver lite riktigt motstånd om det ska bli åka av. Här påminde Ghana mest om Mowgli som försöker knocka Baloo. Baloo skakar på huvudet och utbrister ”störtlöjligt!”.
Spanien – Frankrike: tråkig, upp med handen alla som sagt ”det här blir Spaniens VM” den här gången också, och fått fel det här gången också.

Kvartsfinalerna ser roligare ut, med undantag för Italien – Ukraina, men som jag ser det så är frågan bara vilka som Brasilien får möta i finalen, Tyskland eller Argentina. Jag tror på Tyskland.

För Sveriges del kan jag inte låta bli att återknyta till min teori om den positiva korrelationen mellan fotbollslandslagets prestation och socialdemokratiska valframgångar. Någon alliansbloggare, har glömt vem, hoppades att det inte skulle gå alltför bra för Sverige i VM eftersom det skulle göra folk glada och nöjda. Väljare som är glada och nöjda tenderar att rösta på regeringspartiet. Det ligger nog en hel del i det.

En jämförelse med fotbolls-VM 2002 kan vara på sin plats. Resultatmässigt en nästan identisk turnering för svensk del, byt bara ut Trinidad och Tobago mot Nigeria och Paraguay mot Argentina. Och så förstås Tyskland mot Senegal. Ändå var det en helt annan turnering då, för fyra år sedan, händelserik och spännande inte bara för svensk del. Om man utifrån detta ska tolka hur valet i september kommer bli så tycker jag att allting pekar på en jämngrå tillställning med förutsebara utspel och defensiva strategier. Och så vinner sossarna tillslut i alla fall.

SVT 6-0 TV4

2006-06-19T22:19:00.000+02:00

Vad var det sämsta med matchen mellan Sverige och Paraguay? För oss som inte såg den på plats är svaret enkelt: TV4. Ingen har nog kunnat undgå märka att kanalen har tappat i kvalitet de senaste åren, men det har aldrig varit så tydligt som nu, när den ställs sida vid sida med SVT.

Skillnaden märks på alla sätt, från taffliga spelarintervjuer till bedövande tråkigt studiosnack. Kvällen när Sverige vinner sin första match på typ ett halvår är naturligtvis en glädjens kväll. Men TV4:s ”VM-lag” gör som vanligt sitt allra bästa för att dra ner stämningen. Studioankaret Ola Wenström har ett outgrundligt och mycket ansträngt leende som väl matchar hans likvärdigt ansträngda frågor till expertkommentatorerna. Han utstrålar osäkerhet och framstår, jämfört med SVT:s Peter Jhide, som en glad amatör.

TV4:s svaga VM-uppställning

Det är svårt att vara expertkommentator i fotboll, denna klychornas högborg. Hemma i soffan är alla experter och vem som helst kan häva ut sig analyser som ”de måste spela mer i djupled”, ”det är viktigt att inte sjunka för långt ned med mittfältet” eller ”det räcker inte med att äga spelet, man måste göra mål också”. En duktig expertkommentator ska ha expertkunnande och kunna se detaljer som ingen annan sett och sedan presentera dem på ett bra sätt. Hon eller han ska vara väl förberedd och vet vad som ska sägas när frågan ställs från studioankaret.

Att jämföra SVT:s studiosnack med TV4:s är som att jämföra en division ett-match mellan Quiding och Falkenberg med en VM-final mellan Brasilien och Argentina. Hos SVT har Peter Jihde full koll och bollar frågor mellan de mycket väl förberedda Ola Andersson och Anna Pohjanen som inte bara kommer med relevanta kommentarer, men också verkar vara riktigt trevliga personer. Till detta kommer Sladjan Osmanagic som hanterar tittarnas reaktioner och kommentarer på ett bra sätt. Jihde, Andersson, Pohjanen och Osmanagic lyckas med konststycket att få mig att sitta och längta efter analys och eftersnack, starkt jobbat!

I TV4-studion är det annorlunda. Efter segermatchen mot Paraguay är den enda frågan som Ola Wenström verkar ha på sitt cue card, ”hur glad är du?”. Magnus Hedman gör väl sitt bästa för att vinkla Wenströms frågor till något intressant, men kommer ändå mest med plattityder. Hasse Backe är däremot en fullständig katastrof. Hans analyser sträcker sig sällan längre än svepande redogörelser av typen, ”Sverige flyttade upp sina positioner i början av andra halvlek”, och han levererar sina pärlor med en osannolikt arrogant kroppshållning och i en ton som signalerar att detta är Sanningen.

Genomgående för Hedman och Backe är att de verkar fullständigt oförberedda på frågorna från Wenström. Man undrar vad de gör under matchen, några förberedelser inför eftersnacket gör de i alla fall inte. På plats i Tyskland är Patrik Ekwall lika outhärdlig som vanligt. I spelarintervjuerna efter Sverige-Paraguay verkade han fortfarande vara mest intresserad av vad exakt som hade sagts i ”storbråket” efter Trinidad & Tobago-matchen. Sparka honom, han kan säkert få jobb på Expressen.

Ge mig Sveriges Television, ge mig Sverige-England, ge mig vinst!

Mer om flygskatt

2006-06-13T23:40:00.000+02:00

Jag var ganska ensam i bloggosfären om att kommentera riksdagens beslut om flygskatt förra veckan. Tydligen var inte ämnet så angeläget jämfört med fildelningsdebatten som varje stackare med en blogg verkar känna sig tvungen att skriva något om (denna stackare inräknad).

Därför blev jag förvånad igår när jag gjorde en sökning på knuff.se och såg att frågan tagits upp i sex-sju bloggar de senaste två dagarna. Varför? Jo, Ryanair har meddelat att man planerar att lägga ner avgångar från ett antal flyplatser runt om i landet, något som uppenbarligen väcker känslor bland de politiska bloggarna. Lite elakt kan man kanske säga att klimatförändringar tydligen inte räcker för att få folk att reagera. Vad som krävs är indraget lågprisflyg, då ställer man sig på barrikaderna. Gärna lite översvämnningar, men rör inte min förlängda week-end i Prag!

Jag har redan redovisat min syn på flygskatt här och den står jag principiellt fast vid. I de intressanta efterföljande kommentarerna togs bl.a. frågan om utsläppsrätter upp. Anna Röd funderade på om inte ett sådant system skulle vara effektivare för att driva flygnäringen mot mindre miljöpåverkan. För, som flera mycket riktigt har påpekat, en fast flygskatt gynnar bara andra transportslag utan att ge flygbranschen några incitament för att minska sina egna utsläpp. En skatt som grundar sig i en statisk syn på transport och kommunikationer.

Mer om detta finns även att läsa i Rasmus Karlssons papper ”Fly me to the end of the world?” (pdf) om hur flygindustrin ska kunna fortsätta utveckas och expandera utan att runt år 2050 egenhändigt ta upp samtliga EU-länders samlade utsläppskvoter. Rasmus föreslår några radikala grepp, men framför allt menar han att politiker måste börja tro på teknikutveckling igen, istället för att driva en reaktiv politik, som i fallet med de svenska flygskatterna. Dessutom pekar han på det orimliga i att driva en nationell linje i en fråga som ofrånkomligen är transnationell. Rekomenderas för läsning!

Jag vill stanna hemma!

2006-06-12T17:18:00.000+02:00

Igår sände P3 Frispel dokumentären ”Jag vill bort” av Hanna Nyberg, om hur tankarna på en spännande och händelserik resa till ett avlägset land kan fungera som flykt bort från den tråkiga och gråa vardagen. Och om hur de dessa drömmar om ett exotiskt paradis väl på plats förbyts i en sörja av sömnlösa nätter, påträngande gatuförsäljare, diarré och tristess.

Så hiiimla exotiskt!

Nyberg åker till Indien för att komma bort och uppleva något fantastiskt. I dokumentären får vi ta del av alla kval och besvär som möter henne där. Sånt som man inte tänker på hemma i tråkiga gamla Sverige. Hela backpacker-romantiken blir lustfyllt avklädd in på bara kroppen och fram träder kackerlackor, oförstående lokalbefolkning, värme och oväsen som gör sig bra på kort och i anekdoter, men som är fullständigt outhärdligt i verkligheten.

”Jag vill bort” känns befriande i en ungdomskultur där det största tabut är att vilja stanna hemma. Att vara bekväm. Att inte vilja kasta sig ut i världen ”innan det är för sent”. En kultur där det viktigaste är att kunna droppa destinationer lite flyktigt, nämna en pittoresk detalj om en basar i Kairo, bergsby i Bolivia eller sandstrand på Bali. Där det viktiga är att det bara droppas, som en kul grej som inte är så viktig utan bara förtjänar att nämnas i förbifarten. Det markerar att man varit runt, att det minsann finns mer varifrån det kom.

Jag avskyr att sitta och lyssna på såna reseberättelser. De är fullständigt ointressanta eftersom de allihop följer samma mall. I Nybergs dokumentär intervjuas sociologen Erika Andersson Cederholm som talar om backpacker-berättelsen som alltid låter likadant, oavsett vad som egentligen hänt på resan. Hon menar att det beror på att förväntningarna som resenären har före resan måste uppfyllas. Uppfylls de inte till hundra procent (vilket de givetvis aldrig gör) så skarvar man historien när man kommer hem. Egentligen är det inte själva resan, utan snarare tanken på resan som är det viktiga.

Det förklarar varför backpackers sällan har något intressant att säga om ställena där de varit. De har helt enkelt inte brytt sig om att titta efter. Jag är alltid nyfiken och vill veta mer om platser där jag själv aldrig varit, eftersom jag är för lat och bekväm för att resa och upptäcka dem själv. Därför är det ofta en frustrerande upplevelse för mig att prata med folk som varit på en spännande plats, eftersom de sällan kan berätta något annat än det som står att läsa i Lonely Planet.

Fenomenet är tydligt i ett annat P3-program, resemagasinet Transit, som rapporterar från alla världens hörn, men som låter påfrestande likadant från program till program. Oavsett om en korre rapporterar från Chile eller Kina så tränger reportagen sällan djupare än hur dåliga folk är på att passa tider eller hur fantastiskt det är med så billig mat. Aldrig har jag hört ett kritiskt reportage i Transit om rika västerländska ungdomar som kan åka till andra sida Jorden och förundras över hur annorlunda allt är. Aldrig försöker någon ta reda på varför det är så billigt. Reportagen görs alltid utifrån ett säkert väst-perspektiv, vilket naturligtvis är ofrånkomligt, men det störande är att ingen verkar vilja kännas vid det.

Alla backpackers (obs generaliseringsvarning!) ser på sig själva som ståendes utanför likriktningen. Men eftersom det egentligen handlar om en mycket homogen grupp människor så blir effekten den motsatta: alla står på samma ställe, ser, hör och tänker samma saker, och skapar en världsbild med sig själva i mittpunkten och världen som ett vykort där allt är som man tror att det ska vara.

Så tack Hanna Nyberg för att du gjort en dokumentär fri från pretentioner där det är helt tillåtet att tycka illa om det exotiska och lääängta tillbaka till den vardagliga tryggheten. Hemma bäst, punkt slut!

Pinsam nivå på fildelningsrapporteringen

2006-06-05T22:17:00.000+02:00

”Ivar Wenster tycker att det ska bli lagligt att ladda
ner filer från nätet.”

- Bengt Magnusson i TV4-nyheterna ikväll. Säger väl egentligen allt om nivån på rapporteringen om fildelningsdebatten.

Läs istället Rasmus Fleischers utmärkta tal vid Reboot-konferensen förra helgen på Copyriot, för att få en aning om vad det egentligen handlar om.

Flygskatt en självklarhet

2006-06-03T17:03:00.000+02:00

Igår beslutade riksdagen om en miljöskatt på flygresor (tack Jonas för tipset). I fortsättningen kommer varje flygbiljett beskattas med 94 kr för destinationer inom Europa och 188 kr utanför Europa. Resor från och till flygplatser i glesbygden kommer troligen att undantas från beskattning, förutsatt att undantagen godkänns av EU.

Beslutet klubbades igenom trots kraftiga protester från de borgerliga partierna som menade att skatten inte kommer leda till mer än marginellt positiva effekter för miljön samtidigt som näringslivet kommer digna under ytterligare kostnader. Man pekar framför allt på de ödesdigra effekter skatten kommer ha på Sturup som bl.a. kommer att förlora Ryanair som flyttar sina avgångar till Kastrup. Kritikerna menar att de totala miljöeffekterna i det fallet blir negativa eftersom flygresenärerna tvingas resa längre för att komma till flygplatsen. Dessutom går man miste om skatteintäkter samtidigt som man sparkar undan benen för en flygplats som är viktig för regionen.

Frågan som bör ställas är dock inte varför flygtrafik ska beskattas utan varför den inte ska beskattas. Till skillnad från exempelvis bil- och busstrafik har flyget varit fullständigt skattebefriat, samtidigt som det är det transportsätt som avger mest koldioxidutsläpp per passagerare. Inte ens en personbil med en ensam förare kommer i närheten av vad ett flygplan med full beläggning släpper ut per person. Tiden är förbi då flyget stod för en exklusiv och marginell del av persontransporterna. Idag är flygnäringen inriktad på prispress och effektivitet i konkurrens med andra transportsätt som exempelvis buss och tåg. Det finns ingen anledning att ge flyget skattesubventioner. För en regering som vill lansera det gröna folkhemmet är alltså en beskattning av flygresor en självklarhet.

Att Sturup drabbas har naturligtvis att göra med Skånes närhet till Köpenhamn och de danska flygskattereglerna. Men man kan inte utforma långsiktig miljöpolitik och samtidigt ta hänsyn till enskilda tröskeleffekter. Dessutom visar det skånska dilemmat hur viktigt det är med en sammanhållen europeisk skattepolitik för långdistanstransporter. Det är inte rimligt att en flygresa från Stockholm till London kostar mindre än en tågresa till Linköping. I dagsläget är det också nästan lika billigt att flyga mellan Skåne och Stockholm som det är att ta tåget, en anledning så god som någon att beskatta flyget.

Foto: Gefle Dagblad

Män vill vara nakna tillsammans

2006-05-31T14:51:00.000+02:00

Hela vuxen-Sverige verkar förfasa sig över filmen där värnpliktiga springer omkring och skjuter granatgevär endast iklädda skyddshjälm. Leni Björklund säger till Sveriges Radio att hon ”utgår från att försvaret gör en noggrann utredning om vad som låg bakom filmen”. Hon utgår också ifrån att det var en enstaka händelse.

Foto: SVT

Leni, för i helv*te, vad tror du det är för pojkar som vill göra lumpen som amfibiesoldater och vad tror du händer när man sätter de tillsammans i en extremt homosocial och macho miljö? Patrik Ehrnst sa det bäst i P3:s Morgonpasset i morse. Han menade att det är något speciellt med killar och nakenhet. När det är riktigt roligt och man vill ta upp det ett snäpp till, då klär man av sig naken. När man gör lumpen är det hur grymt som helst att skjuta granatgevär. Det är dessutom hur grymt som helst att mucka efter 15 månader ute i spenaten med porrtidningar och hormonstinna alfahannar som enda sällskap. De värnpliktiga var med andra ord i ett närmast extatiskt tillstånd när någon kommer med idén, ”ska vi inte ta upp det ett snäpp till?”. Alla visste vad som menades, av med kläderna.

Att detta inträffar hela tiden i den svenska försvarsmakten kan knappast komma som någon överraskning. Alla som har någon som helst insikt i utbildningen av värnpliktiga vet att det är såhär. Därför är det hyckleri av samma sort som visats upp inom idrottsvärlden när ansvariga går ut och fördömer och låtsas som att de inget vet. Machokulturen inom försvaret är grundmurad och självklart vet Leni Björklund och försvarets informationsdirektör Staffan Dopping om det. Och gör de inte det så är det riktigt illavarslande eftersom de i sådana fall inte har en aning om vad det är för organisation de är en del av.

Kanske är det just så att Björklund och Dopping är i en sådan position att de kan blunda för machokulturen i försvaret och gå ut i media och vara välsignat ovetande det inträffade. Kanske är det därför som de operativa cheferna ÖB Håkan Syrén och marininspektör Anders Grenstad inte vill uttala sig, eftersom de vet precis vad det rör sig om. Kanske vet de att det är detta som utgör fundamentet i försvaret och ska man utbilda unga män till soldater är det såhär det blir, gammal hederlig maskulinitet med fallosar som bränner på den nakna huden och smäller jättehögt och borrar djupa hål. Alltihop handlar ju ändå om att döda, eller?

Miljöpartiet mot blockpolitiken

2006-05-28T13:46:00.000+02:00

Frukost framför tv:n och STV24 som sänder från miljöpartiets kongress i Borås. Frågan som vållade mest debatt var den om partiets strategi i kommande regeringsförhandlingar, där partistyrelsen och Wetterstrand/Eriksson förordat ett tydligt avståndstagande från samarbete med det borgerliga blocket. Motståndarlinjen menade bl.a. att detta skulle innebära att miljöpartiet frångår sin roll som blocköverskridare inom svensk rikspolitik.

Jag tycker att miljöpartiets största förtjänst är just att man inte låter sig sorteras in i den förlamande blockpolitiken. Grön politik är blocköverskridande och i mina ögon skulle mp kunna samarbeta med alla riksdagspartier utom moderaterna och möjligen kristdemokraterna. Därför var det olyckligt att debatten på stämman låste in sig på huruvida mp är kompisar med s eller m. Partistyrelsens argument var att man måste ge väljarna tydliga besked om vad en röst på miljöpartiet innebär.

Argumentet känns igen från framför allt dagstidningarnas ledarsidor som alltid har beskyllt mp för att vara ett flumparti utan tydlig politisk riktning. Jag har aldrig förstått mig på detta. Varför måste partier redan under valrörelsen slå fast vilka man kommer att samarbeta med efter valet? Då försvinner ju hela vitsen med ett proportionellt valsystem. Om man behandlar de sju enskilda riksdagspartierna som att de i själva verket skulle vara två homogena block, då kan man lika gärna införa majoritetsvalkretsar av brittisk modell.

En röst på miljöpartiet borde innebära en röst på grön politik, precis som en röst på kristdemokraterna innebär en röst på politik grundad i kristen värdekonservatism. Först efter valdagen står det klart vad den samlade väljarkåren vill. Och först då är det möjligt att fundera över hur en regering kan se ut.

Det skulle vara rent korkat av miljöpartiet att sätta sig i samma låsta position som vänsterpartiet, som kan muttra hur mycket de vill om dålig socialdemokratisk politik, till ingen nytta. I slutändan är sosseregering vänsterpartiets enda alternativ. Miljöpartiet är inget vänsterparti och inget borgerligt parti. De är i dagsläget Sveriges enda gröna parti, det skulle vara synd om man övergav den unika positionen.

Splittrande föräldraförsäkring

2006-05-23T16:22:00.000+02:00

Söndagens Dokument Inifrån handlade om socialdemokratin och feminismen. Kvinnoförbundet, SSU och studentförbundet har tagit ställning för en individualiserad föräldraförsäkring, en ståndpunkt som den stora, tysta majoriteten i partiet motsätter sig. Programmet inriktade sig framför allt mot frågan om föräldraförsäkring som ett exempel på när klasskampen kommer på kollisionskurs med kampen för jämställdhet mellan könen. Unga, välutbildade kvinnor i storstäder ställs mot äldre lågutbildade kvinnor på landsbygden, där de senare menar att de tidigare bara kämpar för sina egna intressen och glömmer bort solidariteten.

Jag tycker att det är mycket intressant att se hur socialdemokraterna hanterar frågan om individuell föräldraförsäkring. Som Nalin Pekgul framhåller: det har fattats beslut om att socialdemokraterna är ett feministiskt parti. Det borde inte vara någon tvekan. Men socialdemokraterna är ett stort parti och samtidigt som det rymmer förnyare och radikaler så är det också ett av de mest konservativa av riksdagens partier. Förutom feminismen tog Dokument Inifrån även upp HBT-frågor och invandring som exempel på frågor som är potentiellt mycket splittrande för partiet.

Individuell föräldraförsäkring
- vem är för och vem är emot?

Det är därför som Göran Persson med en dåres envishet klamrar sig fast vid den gamla berättelsen om välfärd eller icke-välfärd när han deltar i politiska debatter. Därigenom har han hållit de jobbiga frågorna borta från dagordningen. Tidigare har det fungerat eftersom moderaterna hjälpt till. Det har legat i båda partiernas intresse att polarisera debatten runt ekonomisk politik och välfärdsfrågor. Men nu när Reinfeldts nya moderater talar väl om folkhemmet och kollektivavtal så har läget blivit kritiskt för Persson.

I frågan om föräldraförsäkringen har Persson tagit tydlig ställning mot en individualisering. På kongressen i höstas meddelade han journalisterna att det inte var tal om någon förändring, innan kongressen ens hade fattat beslut i frågan. I partiledardebatten mot Fredrik Reinfeldt använde han t.o.m. frågan mot moderatledaren och antydde att en röst på moderaterna kan innebära individualiserad föräldraförsäkring. Lite grann att kasta sten i glashus för en ledare för ett parti som har ett nära samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Männen lyste naturligtvis med sin frånvaro i söndagens program. Hanne Kjöller skriver på pricken på DN:s ledarsida:

Tänk om man i söndagens ”Dokument Inifrån” ”femini(s)terna” bytt ut alla ”mammor” mot ”pappor” och alla ”kvinnor” mot ”män”. Då hade en hel del konstigt blivit sagt. Eller vad sägs till exempel om det här:
- Ska man tvinga mammor att gå till doktorn med sina barn, även om de själva kanske inte vill?

Vad svarar man? Att nej, självklart inte. Att göra barn innebär ju inget som helst ansvar för att senare ta hand om dem. Visst måste varje mamma själv få avgöra om hon vill ta sitt sjuka barn till läkaren eller om hon vill låta det ligga och dö av en brusten blindtarm för att hon har något roligare för sig.

Nu var det ju förstås inte mammorna det handlade om. Det är papporna som åtskilliga s-kvinnor - de som säger sig "lyssna på sina medlemmar" - gång på gång reducerar till ointresserade, oengagerade och närmast oempatiska spermadonatorer.

För övrigt talades det genomgående om ”kvoterad föräldraförsäkring” i programmet. Uttrycket är missvisande eftersom det antyder att en föräldraförsäkring baserad på individ skulle vara mer inkräktande på människors valfrihet än en baserad på kollektivet familjen. En tankevurpa som även många liberaler brukar göra är just att tala om individualiserad försäkring som begränsande för individens fria val. Någonstans i processen slutar liberalerna att tala om individuell frihet och börjar istället propagera för kollektiv frihet, något som i vanliga fall är att betrakta som en kardinalsynd i dessa kretsar. Jag skulle vara tacksam om någon kunde förklara för mig hur de får det att gå ihop.

Motorist revisited

2006-05-22T23:42:00.000+02:00

För att möta den ström av kritik som riktats mot Motorists inslag om tjejbilar förra veckan – varav en stor del framförts på det egna debattforumet – har programmets projektledare Mikael Howart tagit sig tid och formulerat ett långt och ambitiöst inlägg. Howarts replik (finns en bit ner bland inläggen) går ut på att kritiken mot inslaget som varandes sexistiskt och fördomsfullt bygger på missförstånd. Han går så långt att han antyder att det kanske i själva verket är kritikerna som sitter inne med fördomar om kvinnor och kvinnlighet. ”Med inslaget ville vi provocera motorbranschen lite, samtidigt som vi lyfte fram frågan om det finns skillnader hur män och kvinnor väljer bilar.”

Foto: SVT

Howart fortsätter med att konstatera att bilvärlden är en företrädesvis manlig domän där gamla värderingar och snäva tankesätt begränsar bilens potential. Som exempel nämner han faktumet att krockdockor – s.k. dummies – är gjorda efter manliga förlagor, vilket gör att bilsäkerhet i själva verket är manlig bilsäkerhet. Ett jätteviktigt påpekande! Varför togs inte det upp i programmet för ett par veckor sedan när Joppe Philgren var och rapporterade från just en krocktestanläggning?

Repliken beskriver ett program som ifrågasätter och kritiskt granskar könsroller. Att bilar tillverkas med en viss persontyp i tankarna: ”en man i 40-årsåldern, med kort skinnjacka och Ulf Lundell-komplex”. Visst, så är det! Varför nämndes inte det i programmet? Varför nämndes inte könsskillnader i olycksstatistik, att det är män som oftast fattar det avgörande beslutet i en familjs bilköp, att kvinnor kör mindre bilar? Att kvinnor kör mindre bil?

Om man nu skulle göra ett program om könsskillnader och avslöja stereotyper runt bilism och kön, varför gjorde man då ett program som visar tre flamsiga kvinnor som beter sig precis enligt de värsta fördomarna som finns om kvinnor och bilar? Låt vara att intentionerna var goda, men om varenda tittare missuppfattade dessa intentioner som det motsatta, är inte det ett rungande bevis på att man misslyckats i sina föresatser?

Lite metabloggande

2006-05-22T23:41:00.000+02:00

Jag har gjort ett par förändringar bland mina favoriter. Urban Lindstedt slutade blogga 1 maj och jag upptäckte det för ett par dagar sedan. Ett tecken så gott som något på att Urban kanske inte var någon favorit när allt kom omkring.

En annan bloggare som däremot har gjort sig förtjänt av en favoritplats är sossefeministen Katrine Kielos trots visst prov på dåligt omdöme i sin heta beundran av Pär Nuder. Hon är en av de där som tar sig an den ofta påfrestande uppgiften att debattera mot personer som verkligen inte fattat någonting. Som signaturen Nils, till exempel, som menar att förföljelsen av män i Sverige idag kan liknas vid nazisternas förföljelse av judarna under 30-talet (jag skämar inte!). Att vara feminist och dessutom publicera bilder på sig själv visar sig vara förvånansvärt provocerande i dagens politiska klimat.

Och så har en gamal bekant bland favoriterna börjat blogga. Mark Simpson hade tidigare bara en sida där han la ut artiklar han fått publicerade i tidningar, nu skriver han även texter enkom för nätet. Titta in och läs om metrosexualitetens hälsotillstånd (he isn't dead he's just power-napping on the sunbed) och hemelektroniktillverkaren Philips tips på hur man bäst trimmar sitt könshår.

Tjejbilar och en sanslös kvinnosyn

2006-05-16T23:05:00.000+02:00

Ämnet i kvällens avsnitt av bilprogrammet Motorist på SVT var ”tjejbilar”. Programledaren Pia tog hjälp av två påfrestande tjejiga tjejer, Carina och Kicki, att provköra tre bilar som motorjournalisten Helena Lundberg valt ut som de som borde tilltala kvinnor mest. Det blev en närmast parodisk uppvisning i könsstereotyper och självfördummande scener som ”tre tjejer försöker öppna en bagagelucka” eller ”tre tjejer konstaterar att de inte kan läsa manualer”.

De tre bilarna som valts ut som tjejbilar var Alfa Romeo 147, Peugeot 206 CC och Honda CR-V. Det tjejiga med dessa bilar är enligt Lundberg att de är:

säkra
och snygga

Enligt experten tycker tjejer inte om bilar

som är för stora,
har många knappar,
är för komplicerade att fatta (manualen)
eller för ovanliga (”kvinnor vill inte ha det så, lagom är bäst”).

Sedan kom superklyschan om tjejer och bilar: färgen. Kicki tycker om Peugeoten eftersom den har så fin färg… Jag utgår ifrån att Kicki, som verkar vara en någorlunda normalt begåvad människa med ett heltidsjobb inom en kvalificerad bransch, kan räkna ut att det går att få bilar i olika färger. Med andra ord: om hon inte tycker om färgerna på de andra bilarna så går det säkert att ordna. Men det verkar som om hon verkligen vill framstå som mer korkad än hon är. Något som går som en röd tråd genom hela programmet.

Enligt experten är Hondan bäst tjejbil eftersom den ”uppfyller det mesta som kvinnor vill ha”: den är inte för stor, men ändå tillräckligt stor för att få plats med barn, hundar och matkassar. Och så är det lätt att fatta hur man får upp bagageluckan också.

Frågan man ställer sig är naturligtvis, vad är det som är kvinnligt och varför skulle kvinnor tycka om en viss typ av bilar? Ja, enligt Motorist är det kvinnligt att vara korkad på gränsen till infantil. Därför behöver kvinnor bilar som är lagom (man vill ju inte sticka ut), enkla (man vill ju kunna få igång bilen), säkra (mamma kanske klantar sig på vägen till dagis) och lite snygga (det är ju viktigt med utseendet). Därmed har man lyckats med koststycket att effektivt förolämpa minst halva befolkningen.

Men det som förbryllar mest är avslutningen. Efter en halvtimmes könsstereotyp-galore ställer helt plötsligt programledaren frågan: finns det egentligen någon tjejbil? Nej, svarar Carina, det har inte att göra med om man är kvinna eller man, utan om personligt tycke och smak. Kicki svarar något kryptiskt om genus och att man faktiskt måste få tala om könsskillnader.

Jag hade faktiskt lite förväntningar på Motorist när det drog igång tidigare i våras, men de flesta programmen har varit små besvikelser. Inte ens huvudreportaget om förnybara bränslen för några veckor sedan kändes intressant och då är det ändå något av ett specialintresse för mig.

Kvällens avsnitt slog dock alla rekord. Eftersom man i slutet konstaterade att det kanske egentligen inte går att tala om tjej- eller killbilar, varför har man då gjort ett helt program om det? Det som återstår då är ju bara tre fån som berättar för tittarna att de tycker att det är viktigt med belysta sminkspeglar. Inte särskilt bra tv, uruselt rentav.

Vad är grönt i det gröna folkhemmet?

2006-05-10T23:44:00.000+02:00

Göran Perssons gröna folkhem är en konstig grej. Få vet ens om att det existerar och ännu färre vet vad det innebär. För en statsminister som är notorisk för sin pragmatism är det gröna folkhemmet det närmaste han kommit en hjärtefråga. Många tycker att det gröna folkhemmet låter som en motsägelse. Bilden av det ”gamla” folkhemmet är den av en tvåbarnsfamilj som bor i en stor bostad som tar mycket energi att värma upp och en stor, tung bil (Volvo 240) som drar mycket bensin. Folkhemmets invånare bor inte i storstäder utan i små och medelstora orter där bilen är en självklarhet och där de flesta röstar socialdemokratiskt.

Hur kan ett parti som byggt detta gråa folkhem göra vad som framstår som en total omsvängning och istället börja måla det grönt? I en intervju i gårdagens DN lägger Persson ut texten om hur och varför Sverige ska kunna bryta sitt oljeberoende och gå från ett grått folkhem till ett grönt, och han har också kommit på hur han ska få med sina väljare på tåget.

Oljan är det största handelsvaran i världen. 40 procent av världshandlen utgörs av olja. Den håller inte på att ta slut, men produktionen är på god väg att nå sin topp, något som brukar kallas för peak oil. Det innebär att någon gång inom den närmaste tjugoårsperioden kommer inte oljeproduktionen att öka utan minska. Detta kommer ske samtidigt som världens två största länder – Kina och Indien – går igenom samma modernisering som väst gjorde efter andra världskriget. En modernisering som helt och hållet byggde på olja. Med andra ord kommer efterfrågan på olja de närmaste tjugo åren långt överträffa utbudet, med kraftiga prisökningar som resultat.

Man kan fråga sig vad detta har att göra med det gröna folkhemmet. Oljepriset är ingen miljöfråga, det är en ekonomisk fråga, och det gröna folkhemmet är ett projekt för hållbar ekologisk utveckling. Eller? Den av Persson tillsatta Oljekommissionen har fått i uppdrag att göra Sverige oberoende av olja till år 2020. I DN-intervjun nämner Persson att ett oljeoberoende samhälle framför allt är en fråga om ekonomi och säkerhet, sedan kommer miljöeffekterna lite som en bonus. Han verkar nästan extatisk när han talar om möjligheterna för Sverige att bli självförsörjande på etanol och andra biobränslen. Fatta vad många arbetstillfällen! Fatta vilken tillväxt!

Miljöpolitik och hållbar ekologisk utveckling handlar om ändrade levnadsmönster. Oljan är en parantes i människans utveckling. Den upptäcktes för knappt hundra år sedan och ytterligare hundra år framåt i tiden kommer den vara helt överspelad. Idag är samhället beroende av olja och det ligger i allas intresse – ekonomiskt och ekologiskt – att bryta detta beroende. Men det finns inget likvärdigt alternativ till olja, inget som man kan uppfinna så att det bara är att fortsätta som vanligt. Man kan hämta energi från skogen, det görs redan. Många oljepannor har ersatts av pelletspannor. Etanol kan utvinnas ur träcellulosa men då minskar volymen trä att göra pellets av, liksom till papper och andra träprodukter. Dessutom tar det minst 40 år att odla en fullvärdig energiskog. Biomassa är förnybar men inte obegränsad.

Tekniken för att utvinna energi ur sol och vind är fortfarande inte tillräckligt sofistikerad för att utgöra ett alternativ till de traditionella energikällorna och ingen vet hur lång tid det kan ta och hur mycket forskning som måste göras innan människan kan få obegränsade mängder energi från solen.

Så vad är så grönt med ett folkhem som utgörs av samma stora hus, samma stora bil i samma vidsträckta bostadsområde? Visst, värmepannan eldas med pellets och Volvon går på etanol, men det beror ju bara på att oljan är dyr och tillgången osäker. Den socialdemokratiske kärnväljaren är gärna miljömedveten, bara det inte innebär några jobbiga förändringar, som att byta till en mindre bil eller flytta dit man inte ens behöver någon bil. Till slut är det pragmatikern Persson som vinner och hjärtefrågan får komma med på ett hörn, mest som en tillfällighet. Gärna en god miljö, men först ett rejält ekonomiskt incitament!

SVT:s debattdinosaurier

2006-05-02T23:41:00.000+02:00

Debatten om debattprogram i SVT:s Debatt (puh!) ikväll, med Siewert Öholm, P O Enquist, Kerstin Hallert och programledaren Lennart Persson, påminde kusligt mycket om hotellbarscenen i Terry Gilliams filmatisering av Fear and Loathing in Las Vegas. Det var fyra förhistoriska ödlor som satt och svällde ut genom min licensbetalda tv-ruta och ömsom gottade sig över sina egna tidigare insatser, ömsom förfasade sig över hur splittrad och dålig den allmänna debatten är idag.

Jag håller med om att Debatt är ett många gånger påfrestande dåligt debattprogram, framför allt borde man hitta en programledare som kan tala tydligt utan att mumla och staka sig. SVT borde har flera program där debattörer kan mötas. Men att hålla låda i tjugo minuter om den allmänna debatten utan att med en stavelse beröra de enorma möjligheter som detta medium – Internet – innebär för en mer rättvis och jämställd samhällsdebatt, det är inget annat än en magnifik uppvisning i ignorant självförhärligande av dessa gamla tv-profiler.

När man lyssnade på debattdeltagarna i programet kunde man luras att tro att den enda offentliga debatt som finns i Sverige idag äger rum i den statliga televisionen. Vi vet ju alla att verkligheten är en helt annan, och det tackar jag djupt för, annars hade det fortfarande varit som i den där debatten mellan Vilhelm Moberg och Olof Palme som visades från 1971. Jösses vilket intetsägande pladder!

Motormännens tid är förbi

2006-05-01T21:33:00.000+02:00

Jag letade runt på Motormännens hemsida och hittade detta citat:

"Bilen är livsnödvändig för att klara vardagen för många människor i Sverige. Man kan inte ta sig till arbetet, lämna barn på dagis eller storhandla utan bil."

Själv har jag lagt märke till att det är många som inte kan ta sig till arbetet med bil, att döma av rusningstrafiken och det faktum att jag dagligen håller på att bli överkörd av övertända morgonbilister när jag är ute och rastar hunden. Barn har jag inga, så jag kan inte uttala mig om det där med att man måste lämna barn på dagis med bil (även om jag har ett klart minne av att jag åkte buss till dagis med pappa när jag var liten). En sak kan jag däremot slå fast: det går alldeles utmärkt att storhandla utan bil, det kan jag och tusentals andra studenter intyga.

Visst, jag vet att det är lite mer komplicerat än så. En student i Lund är inte lika transportberoende som en barnfamilj i glesbygden och det är inte glesbygden det handlar om. Istället är det i städer som Lund som förändringen måste ske, där folk har ett val att låta bilen stå. Jag bor en knapp kilometer från Lunds största köpcentrum och en knapp kilometer i andra riktningen ligger domkyrkan (mitt i stan, alltså). Mina grannar med bil väljer att ta bilen till köpcentret medan jag tar en promenad till stan för att handla. Det är ett mycket nätt och enkelt beslut att fatta: låt bilen stå och ta en promenad på en kvart, om kassarna känns för tunga så kan man ta bussen tillbaka.

Men Motormännen (kan f.ö. kopplingen mellan maskulinitet och fordon göras tydligare?) tycker att allt som leder till inskränkningar för bilisterna är osaklig förföljelse. Man vill ha sänkta bensinskatter, är kategoriskt emot Stockholmsförsöket och verkar tycka att det här med miljöbilar mest är trams. Istället bygger deras opinionsbildning på att det ligger ett egenvärde i att använda bil. Även om man kan klara sig utmärkt utan så är det inte bilisterna, utan bilismen som man värnar.

I sitt Trafik- och miljöpolitiska program slår man fast ”att använda individuella transportmedel är för de flesta en nödvändighet”. Vilket trams! För de flesta (och tänk då efter vilka "de flesta" faktiskt är) är individuella transportmedel en lyx som man kan klara sig utan. För ett fåtal (vi pratar privatbilism här) är bilen oumbärlig, men den nationella trafikpolitiken kan inte styras av förutsättningarna för en krympande minoritet av befolkningen. Den ska utformas efter stockholmaren, lundabon, göteborgaren och sundsvallsbon och med vetskapen om att oljan bara kommer bli dyrare och att klimatförändringarna är ett – i Centraleuropa högst påtagligt – faktum. Motormännen har fastnat i en svunnen tid där en bil var en bil, och framför ratten satt en herre som kunde köra vart han ville utan att någon la sig i.

Citroën DS - vackraste bilen, någonsin

Skillnaden mellan Jyllands-Posten och South Park

2006-04-27T22:07:00.000+02:00

Okej, nu har jag sett South Park-avsnitten ”Cartoon Wars” I och II som handlar om den tecknade tv-serien Family Guy (en metanivå så typisk för South Park) som i ett av sina avsnitt ska visa en bild på Muhammed. Hela storyn finns på Egon Motwhalls blogg här och här.

Jag tänker inte gå in på detaljer i avsnitten, utan de handlar kort och gott om yttrandefrihet och det sluttande planet, vilket man hamnar på om man börjar bli selektiv i sina val av satirobjekt. Rent underhållningsmässigt är avsnitten inte några av Parker och Stones höjdpunkter, även om scenerna med rader av människor med sina huvuden nedgrävda i sanden – för att undvika att se en ocensurerad Muhammed och få skit från terroristerna – är lysande.

Avsnitten har kommenterats på flera bloggar och de flesta är upprörda över att Muhammed till slut censurerades, inte i Family Guy, med väl i South Park, då de ansvariga utgivarna Comedy Central inte vågade riskera repressalier från ”terroristerna”. Kommentarerna har också pekat på att Muhammed faktiskt redan har förekommit i South Park, i avsnittet ”Super Best Friends” i säsong fyra.

Jag håller med om att det är fullständigt ologiskt att censurera bort Muhammed ur South Park, särskilt om han har varit med i ett tidigare avsnitt, och jag sympatiserar med sensmoralen ”ska man göra satir får man inte vika undan för känsliga ämnen; allt eller inget”.

– Så vad är du för himla vindflöjel?, utbrister kanske du, kära läsare. – Du skrev ju förut att det var fel av Jyllands-Posten att publicera sina Muhammedbilder, vad är det för dubbla agendor du kör med?

Jo, det ska jag tala om. Skillnaden mellan Jyllands-Posten och South Park är att den senare inte hycklar med sina syften utan driver med precis allt, därav sensmoralen i ”Cartoon Wars”. Historien slutar med muslimernas hämndaktion: en film där George W Bush och Jesus bajsar på varandra. Serien är omoralisk och briljant, och ett lysande exempel på en kulturyttring som vi har vår yttrandefrihet och toleranta samhälle att tacka för.

Jyllands-Posten är moraliserande och gör skillnad på folk och folk, religion och religion. Om deras Muhammedbilder hade flankerats av en Ecce Homo-Jesus eller drottning Margrethe i lack och läder, hade det varit en annan sak. Men Jyllands-Postens uppenbara syfte med sin Muhammed-satir var att håna från ett bekvämt ovanifrånperspektiv och sånt kommer aldrig att få mitt stöd.

Det har alltså inte främst med yttrandefrihet att göra. Självklart hade Jyllands-Posten rätt att publicera sina bilder. Frågan är om det var rätt av Jyllands-Posten att publicera bilderna. Jag har rätt att kalla Carl Rudbeck för kukhuvud, frågan är om det är rätt av mig att göra det. Det kan vi ju ta och fundera lite på.

2006-04-21T17:35:00.000+02:00

Sådär, nu har jag tillslut placerat min blogg i Lund på bloggkartan.se

Samtidigt vill jag slå ett slag för originalet.