torsdag, april 24, 2008

"Hur hade ni tänkt att jag skulle klara av det här?"

Bör kommunen hjälpa äldre människor att skruva upp gardiner eller skotta garageuppfarten för att de själva inte orkar? Bör kommunen lita till sina medborgare att de vet hur ofta soporna behöver tömmas? Och på en högre nivå: bör staten rycka ut och hjälpa sina medborgare i nöd på andra sidan jordklotet? Vad kan vi förvänta oss av det offentliga, och vad kan det offentliga förvänta sig av oss?


Vem ska skotta?

För ett tag sen läste jag den förträffliga reportageboken Imperiet av den nyligen avlidne polske politiske reportern Ryszard Kapuscinski. I den skildras Sovjetunionen under två resor och under två epoker. Den första resan gjorde Kapuscinski under 60-talet. Den gick genom de södra delrepublikerna, från Georgien till Uzbekistan. Här skildras enastående kulturella uttryck och uråldriga historiska arv. Folk med anor som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, i vissa fall till den mänskliga civilisationens absoluta vagga. Sin andra resa gör han våren 1989. Då reser han genom hela det sovjetiska imperiet. Och han blir beklämd av intrycken från ett land som nått botten – kulturellt, ekonomiskt och framför allt moraliskt. Jag drar mig till minnes ett uttryck man använde i Litauen när jag bodde där – homo sovieticus.

Homo sovieticus, den sovjetiska människan, är den värsta och mest hopplösa typen av medborgare man kan föreställa sig. Det är en person som litar till att staten ska ta hand om allting men som samtidigt inte känner några förpliktelser gentemot den. Eftersom staten tar hand om allt har också all initiativförmåga och kreativitet försvunnit från den sovjetiska människan. Hon är som en statist i Orwells 1984 eller som ett foster som fungerar som ett värmekraftverk i The Matrix. Det sovjetiska systemet skapade en medborgare som sakta med säkert ledde fram till dess undergång. Nu, snart tjugo år efter imperiets sammanbrott, kämpar fortfarande hela före detta Sovjetunionen med avtrycken som homo sovieticus har lämnat i samhällsmoralen.

Homo sovieticus är en extrem företeelse från ett extremt samhälle. Men det finns lärdomar att dra. I hela västvärlden växer den offentliga sektorns andel av BNP. Och detta oberoende av politisk ledning. Visst finns variationer, i vissa fall stora, mellan olika regioner. Men tendensen är tydlig och lärdomen krass: det medborgaren en gång har fått, det vill hon inte bli av med. I kommunen där jag arbetar fattade politikerna i höstas ett beslut om att de föräldrar som är föräldralediga med ett nyfött barn inte får ha äldre barn i förskolan mer än femton timmar i veckan. Att jämföra med de tidigare 30 timmarna. Femton timmar är lagstadgat minimum men fortfarande mer än de noll timmar som var fallet för mindre än ett decennium sedan.

Nu blir kommunens handläggare nedringda av upprörda småbarnsföräldrar. De ställer frågor som ”hur har ni tänkt att jag ska klara av det här?” och ”vi hinner inte med våra barn om vi inte får mer tid på förskolan!”. Frågorna är ofta ställda på så sätt att det skulle vara kommunens ansvar att ta hand om föräldrarnas barn.

En annan vanlig fråga som kommer från kommunens äldre är den om en s.k. ”fixar-Janne”. En fixar-Janne är en person som är anställd på socialförvaltningen och hjälper äldre med enklare hantverkssysslor. Tjänsten finns i vissa kommuner men inte andra och fram tills förra hösten fanns den inte i min kommun. Det var många äldre som upprört ringde mig och frågade ”hur kommunen hade tänkt att jag [åldringen] skulle kunna skotta min garageuppfart”. Jag fick ofta bita mig i läppen för att inte säga att ”nej, kommunen har inte tänkt någonting på hur du ska kunna skotta din garageuppfart. Är du 85 år och har problem med lederna så kanske du inte ska bo kvar i ditt gamla stora hus”.

Jag sa givetvis aldrig så och jag har full respekt för att man som äldre inte vill flytta om man absolut inte måste. Precis som jag förstår att småbarnsföräldrar har svårt att få tiden att räcka till och därför drabbas hårt av minskade timmar på förskolan. Men det som oroar är frågan: ”hur hade ni tänkt att jag skulle klara av det här?”. Det passiviserar och ibland nästan omyndigförklarar den som ställer frågan. Det offentliga tänker inte av sig själv. Det offentliga gör det som det får i åtagande att utföra. Och den offentliga verksamheten är – i slutändan – ett resultat av politiska beslut från de folkvalda.

Så frågan som egentligen ställs är: ”hur hade jag tänkt att jag skulle klara av det här?”. Att skaffa barn är ett beslut som tas av föräldrarna, inte av det offentliga. Att bo kvar i ett stort gammalt hus trots att man inte egentligen klarar av det är ett beslut som tas av åldringen, inte av det offentliga. Skulle det vara så att det finns en bred uppfattning om att alla äldre som bor i stora gamla hus ska få gratis hantverkshjälp av sin kommun så skulle också politikerna driva den linjen. Men någon sån uppfattning finns inte, av uppenbara skäl.

Allt som det offentliga gör utgår från individen och den enskildes önskemål. Ju mer det offentliga växer, ju svårare kommer det att bli att se den kopplingen. Men det är livsviktigt att vi fortsätter att påminnas om den. Annars är risken stor att vi slutar upp som homo sovieticus allihop. Med massivs av krav på det offentliga, men ingen känsla för vad det offentliga kräver av oss.