tisdag, oktober 31, 2006

Den billiga handduken

I inledningsscenen till filmen Lord of War (Andrew Niccol, 2005) får vi i en enda åkning följa en gevärskula från det att den tillverkas i en västerländsk fabrik till att den slutar upp i huvudet på en gerillasoldat i något afrikanskt land. Samma sak borde göras med våra dagligvaror, fast tvärt om. Vart ifrån kommer våra handdukar och gosedjur?

Ikväll gjorde SVT:s Uppdrag granskning ett nedslag i den indiska textilindustrin. Det de fann var som man kunde vänta sig: omänskligt och fullständigt avskyvärt. Arbetsförhållanden som garanterar en tidig död. Människor som bokstavligt talat badar i kemikalier som klor och syra. Barnarbete. Arbetsgivare som håller sina anställda i skräck och förtryck. Ett kastsystem som är fullt jämförbart med apartheid. En korrumperad statsapparat.



Kemikaliebadande indisk textilarbetare. Foto: SVT


På dessa företag och under dessa förhållanden tillverkas våra textilier. Det kommer som sagt inte som någon överraskning. Jag tror att de flesta av oss känner det någonstans i magtrakten, att importerade varor vi köper är på tok för billiga. Det som programet siktade in sig på var de förljugna orden om ”corporate responsibility” som numera är obligatoriska på varenda multinationellt företags hemsida. För medvetenhet säljer, vi kunder kräver mer. Vi vill inte gå omkring och ha dåligt samvete för att någon stackars fattig sate i Långtbortistan arbetar 12-timmarsskift och andas in giftiga ångor när han tillverkar våra I-Pods.

Jag skrev tidigare om när företag påstår sig ta ansvar och vad det egentligen innebär. Då var det Chiquita som hade slagit ihop sina påsar med den okända organisationen Rainforest Alliance och gick ut på helsidor i dagspressen och intygade att man inte duchade sina plantager i gifter längre. Man värnade numera miljön och sina anställda. Det visade sig senare vara mest luft. Inga större förändringar hade gjorts, den gulliga grodan som är Rainforest Alliance symbol och maskot skulle antagligen inte överleva särskilt länge på ett Chiquita-plantage.

Stora butikskedjor som Jysk, ICA och Indiska har alla leverantörer i Indien och de har alla måldokument med vackra ord på sina hemsidor om hur de vill verka för en god miljö, hållbar utveckling och goda arbetsförhållanden. Alla kedjor hävdar att man har kontrollsystem och att man ställer höga krav på sina leverantörer. Bland annat genom ”oannonserade” besök (man säger att man kommer komma på besök, men inte exakt när). Det krävdes bara för en frilansjournalist att åka ner till Indien och titta med sina egna ögon för att konstatera att kontrollsystemen inte fungerar och att de vackra orden bara är just det: vackra ord.

När representanter för företagen konfronteras med reportagebilderna från deras leverantörer har de egentligen inget annat val än att krypa till korset. De vet vad som står skrivet på deras hemsidor. Samarbetena avbryts med leverantören i reportaget och företagen fördömer. Gott så. Men vad spelar det för roll? Journalisten gjorde ett nedslag på ett indisk textilföretag och hittade grova missförhållanden som ICA, Jysk och Indiska missat. Vad är det som säger att man inte hittar samma sak hos nästa leverantör?

I grund och botten handlar det om vad grejerna kostar. Janne Josefsson frågar ICA:s representant Lisbeth Kohl, som just fått se reportagets indiske journalist vittna om hur han misshandlats av representanter från samma företag som ICA gör mångmiljonaffärer med, om det inte är så att trasmattan som de köper in från det där företaget kanske är lite för billig. Hon tvekar och är i ett svagt ögonblick nära att hålla med. Sedan säger hon att det aldrig någonsin får vara så att priset går före hänsyn till människa och miljö. Hon framstår som uppriktig i sin övertygelse om att det går att köpa in billiga grejer från tredje världen utan att orsaka skada på miljön och lidande bland arbetarna.

Problemet med företag som tar ansvar är det samma som hos alla andra organisationer som granskar sig själva. Man ser genom fingarna eller tittar bort när det hettar till. Ska det säljas billiga handdukar så kan man inte åka och kolla till leverantören i tid och otid. Det får räcka med att man ringer upp chefen för det indiska företaget som får lova jättemycket att det inte förekommer barnarbete på hans företag. I själva verket är det ett systematiserat förtryck i Indien. Det förekommer inga fackföreningar. Det finns kanske någon arbetsskyddslagstiftning men det efterlevs inte. Arbetarna är fullständigt maktlösa och i händerna på sina arbetsgivare. Under sådana förutsättningar kommer arbetare att fara illa. Kanske inte alla. Kanske inte ens en majoritet. Men väldigt många.

Indien och Kina är två av världens snabbast växande ekonomier. Man har siktet inställt på samma välstånd som vi har i västvärlden. Och vem kan klandra dem? Det är klart man vill ha det bra. Men tillväxten vilar på deras enda komparativa fördel: billig arbetskraft. Jag tror man måste ha det i bakhuvudet när man ser indiska arbetares förhållanden. Det är nödvändigt med starkare lagstiftning och arbetarorganisering i Indien och Kina. Men det skulle antagligen innebära en rejäl avmattning av ländernas kapplöpning mot välstånd och materiell lycka. Därför kanske det är så att de som är längst ner kommer att fortsätta vara det.

Till skillnad från Kina är Indien trots allt en demokrati. Men för de kastlösa som vi får följa i reportaget är läget ändå hopplöst. De topprids av giriga arbetsgivare som levererar textiler till underpris till mig, dig och alla andra européer. Och vi har den där malande känslan i magtrakten om att den där handduken nog är lite för billig. Men sen slår vi det ur hågen och går till kassan och betalar.


lördag, oktober 21, 2006

Mera om Sverigedemokraterna

Anna Röd skriver bra om Sverigedemokraterna och hur de bör bemötas. I de efterföljande kommentarerna debatterar vi med sverigedemokraten Erik Almqvist. Givande på flera sätt, även om jag villigt erkänner att jag egentligen borde ha mer på förtterna innan jag ger mig in i såna debatter. Mönstret är tydligt, jag försöker föra debatten på en principiell nivå om invandring som tillgång eller belastning. Framför allt vill jag problematisera begreppet ”invandring” som är minst sagt luddigt. Almqvist använder begreppet istället på ett självklart och oproblematiserande sätt där han utgår ifrån att ”invandringen” är ett problem i Sverige, att den kostar staten miljardbelopp varje år och att den är ett hot mot den allmänna välfärden.

”Om en stor del av invandringen är en belastning – varför ska man inte få erkänna och diskutera det?”, undrar Almqvist. Samtidigt är han för arbetsinvandring och menar att fri rörlighet inom EU är något positivt. Frågan blir då var gränsen för ”bra” och ”dålig” invandring bör dras och när en person upphör att vara invandrare för att istället vara eh… icke-invandrare. Jag undrade vad som gör en litauer till en tillgång på den svenska arbetsmarknaden medan en ukrainare blir en belastning. Almqvist svarade att ”det är givetvis individuellt, men generellt sätt är det lättare för en europé att verka inom andra europeiska länder, än för en utom-europé”. Men begreppet europé är ju också till stora delar godtyckligt. Om man frågar några ukainare i Kiev om de anser sig vara européer, har jag en känsla av att flera skulle svara ja. Ställ samma fråga i en liten ort i Norrlands inland och kan det mycket väl visa sig att ingen där känner sig särskilt européisk.

I Erik Almqvists värld förvandlas helt plötsligt alla ukrainare till européer det ögonblick landet går med i EU (man kan undra vad han tycker om norrmän och islänningar som är här och belastar det svenska samhället). Sverigedemokaternas politik utgår från att vissa grupper utgör en belastning för samhället. Lösningen på problemet är ”högre krav”. Frågan är på vilka sätt som högre krav skulle kunna lösa problem med utanförskap och segregering. Risken är istället att dessa grupper som utpekats som en belastning blir än mer stigmatiserade och utestängs i än större utsträckning från samhället.


Det finns sociala problem i Sverige. Inkomsskillnaderna ökar och sysselsättningsgraden minskar. Detta är ett misslyckande för Sverige som välfärdsstat. Men lösningen är inte att på godtyckliga grunder försöka isolera problemet till någon vagt definierad ”invandring”. Debatten fortsätter.

tisdag, oktober 17, 2006

Bemöt idioterna

Jag har det tveksamma nöjet att bo i Sveriges mest rasisttäta region. För det är bara i Skåne man fortfarande kan gå in på ett konditori och beställa negerbollar. En arbetskamrat till mig undrade helt uppriktigt vad som var så farligt med att Anna Sjödin kallat dörrvakten på Crazy Horse för svartskalle. ”Kan man verkligen bli dömd för något sånt?”, frågade han mig. ”Ja, i hela Sverige utom i Skåne”, svarade jag.


Jimmie Åkesson

Sverigedemokraterna och/eller andra rasistiska partier har numera mandat i nästan varenda skånsk kommun samt en betydande andel i regionfullmäktige. Lund är ett av få undantag. Men här liksom i övriga Skåne är det ute i bushen som rasismen frodas. I centralortens valkretsar var de sverigedemokratiska rösterna lätträknade. Istället var det i de omgivande småsamhällena Dalby och Södra Sandby som rasisterna fick sina röster.

Till skillnad från Sveriges hittills mest framgångsrika främlingsfientliga parti, Ny Demokrati, saknar sd nästan helt färgstarka och karismatiska frontfigurer. Jag har fortfarande inte sett rörliga bilder på partiledaren Jimmie Åkesson och samtliga försök till seriösa intervjuer jag hört med partirepresentanter har haft ett parodiskt skimmer över sig. Sverigedemokraterna har fram tills detta val konsekvent stängts ute från både den politiska och mediala scenen. Det har gjort att de istället utvecklat något slags lågintensiv politisk gerillakrigsförning där kommun efter kommun sakta men säkert intagits. Väl på plats i fullmäktige har inte särskilt mycket uträttats, men det hindrar inte väljarna att återvända till partiet i nästa val.

Södertörnbaserade idéhistorikern Ulla Ekström von Essen menar att denna lågintensiva metod att underifrån nå makten är en högst medveten taktik. Enligt henne använder sverigedemokraterna mandaten i kommunfullmäktige för att ta sig uppåt i den parlamentariska hierarkin. Till skillnad från andra politiska initiativ med siktet inställt på riksdagen, exempelvis Feministiskt initiativ och Junilistan, har sd sett det viktiga legitimitetsvärdet i valframgångar på lokal nivå. Eftersom man inte har haft någon som helst möjlighet att få genomslag i riksmedia och vinna terräng på den politiska dagordningen den vägen, har man istället nått framgång på det lokala planet. Landskrona är det tydligaste exemplet där man med hjälp av lokaltidningens braskande löpsedlar om ett centrum som övertagits av invandrargäng, fick 22,3 procent av rösterna i kommunfullmäktige.

Realpolitiskt har partiet hittills inte haft någon betydelse alls. Men realpolitik har relativt liten betydelse för den allmänna politiska opinionen. För sverigedemokraterna är symbol/signalpolitiken det centrala. Ekström von Essen skriver: ” En stor del av partiets propagandaarbete har utgjorts av den signalpolitik riktad mot etablissemanget och riksdagen som man fört i kommunfullmäktige genom centralt formulerade cirkulärmotioner som egentligen ligger utanför kommunens kompetensområde, men tydligt markerar vilken politik partiet vill föra. Det har varit motioner med rubriker som ’Repatriering av så kallade flyktingar’, ’Åtgärder mot muslimska barns omskolningsresor’ och ’Folkomröstning om invandring’.” Hon tillägger att ” I några kommuner kunde inte representanterna redogöra för vilken politik partiet egentligen företrädde, såsom till exempel i Ronneby. Ändå ökade man här från ett mandat till tre i valet. Det visar att stödet för partiet inte har särskilt mycket att göra med vad man gör i politiken, utan att partiet blir en symbol och katalysator för ett missnöje riktat mot de etablerade partierna i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet.”

Frågan är då vilken taktik som bäst marginaliserar sverigedemokraterna. Helt klart är att de inte längre går att ignorera eller stänga ute från vare sig den mediala eller politiska dagordningen. Men jag tror inte att det kommer utgöra något större problem ändå. Sverigedemokraterna har helt enkelt inget att komma med i en debatt mot en rapp SSU:are eller MUF:are. Problemet är istället att sd, genom att man stängs ute från det politiska arbetet, får en underdog-position och dessutom slipper ta något eget ansvar för den förda politiken. Problemet återfinns bl.a. i Holland där främlingsfientliga partier på sina håll fått över en tredjedel av rösterna. Detta har tvingat övriga partier att ingå regnbågskoalitioner för att kunna stänga dessa partier ute från beslutsfattandet.

Den rimliga taktiken gentemot sverigedemokraterna borde istället vara att låta dem komma fram i media och i den förda politiken. Utan att de för den skull tillåts dominera dagordningen så som Dansk folkeparti har gjort i Danmark där frågan om vad som är att anse som danskt numera överskuggar allt annat. Sverigedemokraterna saknar såväl hållbar politik som människor att föra fram den genom. Det enda man har till sin fördel är ett groende missnöje med alla andra alternativ och en allmän föreställning att sd på något sätt skulle kunna vara lösningen.

För att mota rasisterna krävs alltså att de etablerade partierna återigen börjar uttala sig ideologiskt och (åtminstone delvis) leda opinionen istället för att reagera på tillfälliga svajningar i opinionen. Missnöjespartier får alltid bara så många röster som de etablerade partierna tillåter. Ut och bemöt idioterna!


------

Genom Andreas hittade jag Gudmundson som summerar sd-debatten i Sydsvenskan på ett bra sätt.

onsdag, oktober 11, 2006

Pinsamt och typiskt

Jag vet inte vad som är mest pinsamt. Att kulturminister Cecilia Stigö Chiló inte betalat tv-licensen sedan 1990 (längre bak i tiden finns inga uppgifter) eller att hon helt oförhappandes väljer att betala den några dagar innan hon tillträder som statsråd.


Lägg loggan på micken på minnet, Cecilia. Foto: dn.se


Om inte ens ansvarig minister bryr sig om att betala sin licens är det svårt att finna någon som helst anledning för oss övriga tv-tittare att göra det. Först efter det att hon blivit ertappad ber hon om förlåtelse och lovar att betala tillbaka det hon är skyldig Radiotjänst. Det är bara att överföra resonemanget på andra områden för att se det orimliga. Att ”glömma” betala för sina matvaror i butiken och sedan hoppas på att polisen nöjer sig med att man betalar det man är skyldig och låter bli att sy in en för snatteri. Att planka på tunnelbanan och hoppas att det räcker med att betala tjugo spänn när kontrollanten kommer. Det är beklämmande och om Stigö Chiló har någon heder i kroppen så borde hon avgå ögona böj.

Det samma gäller givetvis handelsminister Maria Borelius vars lagbrott antagligen har kostat staten betydligt mer i uteblivna intäkter än Stigö Chilós springnota. Att anlita svart arbetskraft är olagligt och det är obegripligt att Fredrik Reinfeldt kunde ta in Borelius i regeringen trots att han visste om allt detta. Vad har vi att vänta oss från övriga ministrar? Rattfylla? Barnaga? Narkotikabrott? Flyktingsmuggling? Frågan är vilka brott Reinfeldt tycker är acceptabla och vilka som bör beivras.

Uppenbart är att Borelius brott är lättare för moderaterna att svälja. Det ligger helt i linje med partiprogrammet och Carl Bildt är ”inte upprörd alls”. Han menar att det två moderata statsrådens felsteg visar att regeringen inte är rekryterad från någon elit som har råd att betala vit arbetskraft. Bland många moderater är säkert Borelius agerande rent av ett plus i kanten. Hon framstår som en martyr, ännu ett offer av det förtryckande skattesamhället.

Själv tycker jag istället att Borelius är ett lysande exempel på varför subventioner på hushållsnära tjänster inte bör införas. Hennes familjs samlade inkomst under 90-talet var enligt Expressen 16 miljoner kronor. Huruvida barnflickans inkomst beskattats med trettio procent eller femton ter sig i sammanhanget ovidkommande. Sådana som Borelius skulle inte ha betalat i något av fallen.

Jag är uppriktigt besviken, på de båda statsråden och på Reinfeldts hantering. Trots mina antipatier gentemot delar av den nya regeringens politik blev jag positivt överraskad av regeringssammansättningen som innehöll flera nya spännande namn. Det tog inte mer än några dagar innan bilden grumlats betänkligt. Jag drar mig återigen till minnes varför jag inte röstar på moderaterna. Det är ett parti för höginkomsttagare som vill slippa betala skatt.