söndag, februari 26, 2006

Tack så mycket!

Så här skrev jag i vredesmod för fyra år sedan:

Klockan är tjugo över nio på kvällen, den 20 februari 2002. Vad fan hände? Vi var ju bäst. Vi spöade Kanada, utmanövrerade Tjeckien och krossade Tyskland. Sverige ska ju spela semifinal om två dagar mot Kanada som kommer slå Finland i natt.

Kan ett OS bli mer piss än såhär? Vitryssland. Det är ju för fan en diktatur. De borde inte ens få ställa upp i OS. Eller är det Sverige som inte borde få ställa upp? Här har vi ett land med nio miljoner innevånare, där det är vinter alldeles för länge. I ett vinter-OS tar Sverige tre medaljer, inget guld. Det är inte bara sport. För tillfället betyder det så mycket mer. Det här kan vara startskottet på en ny depression. Ett stort duntäcke av uppgivenhet sänker sig ner över hela nationen. Såhär upprörd har jag inte varit på väldigt, väldigt länge. Ingenting som hänt det senaste året (och det har varit en hel del) är ens i närheten av detta. Ordet fiasko är ingenting. Inte ens om man sprängde Öresundsbron och använde betongbitarna till att skriva ordet över hela jävla Skåne skulle man vara i närheten av detta. En nations självkänsla sitter i idrotten. Hur jävligt det än är finns alltid våra idrottare där för att försvara äran. Vi får inte kriga mot andra länder längre. Det är synd. För tillfället skulle vi förmodligen spöa skiten ur Vitryssland (har de kärnvapen?).


Nu känns det helt klart bättre! Hockeyfinalen blev den perfekta avslutningen på ett perfekt OS. På något sätt så kändes finalen som ett destillat av hur Tre Kronor spelat under hela turneringen. Jag var aldrig riktigt orolig för man kunde någonstans se i spelarnas ögon ett uttryck som sa: ”bara lugn, vi har allt under kontroll”. Och det var verkligen som att de hade allt under kontroll. Inte ens när de åkte dit mot Ryssland med fem mål i baken var jag riktigt orolig. Och det är klart att de gick på halvfart mot Slovakien, något annat skulle ju bara ha varit dumdristigt (men kom ihåg, att gå på halvfart är inte detsamma som att förlora med flit). Därför blev jag knappt orolig när Kimmo Timonen gjorde det första målet i finalen i power play, för jag såg de svenska spelarnas blickar: ”ingen fara, vi grejar det här”.

Och visst gjorde de det. Lugnt och säkert tog de sig igenom matchen och vid slutsignalen kände jag hur ett stort lugn sänkte sig. Det var som att det hade varit meningen hela tiden. Det blir än mer tydligt i jämförelse med känslostormen efter vinsten i OS 1994. Då var det en match med oviss utgång som slutligen fick avgöras på straffar och Curre Lundmark grät av lycka. Idag såg jag ingen gråta, allra minst Bengt-Åke Gustavsson. Däremot fick vi alla höra hur Mats Sundin sjöng med det finaste han kunde till ”Du gamla, du fria” efter medaljceremonin. Nöjd och lättad, får man anta, i förvissningen om att han nu kan avsluta sin karriär med hedern i behåll, oavsett hur det kommer att gå för hans Toronto Maple Leafs under de sista åren där.

Ett perfekt OS, som sagt. Jag tror inte att man riktigt kan fatta vilken enorm kollektiv prestation det är för den svenska OS-truppen att ta 14 medaljer varav 7 guld. För även om Sverige är ett vinterland så är det ju faktiskt nästan bara norr om Dalälven som man kan tala om riktig vinter varje år. Norrland är Sveriges huvudsakliga rekryteringsbas för vinter-OS. Där bor runt räknat en miljon människor. Jämför det med länder som Norge eller Österrike där i stort sett varenda kotte är potentiell vinteridrottare, så får man en uppfattning om proportionerna på de svenska insatserna, helt i paritet med ett brons i fotbolls-VM.

Det är ingen mening i att rangordna medaljer. Alla känns verkligen speciella och fantastiska på sitt sätt. Ändå måste jag säga att den medaljen jag kommer att minnas starkast är den allra första, som togs av Anna Dahlberg och Lina Andersson i sprintstafetten. Det var de som visade för alla andra att det går att vinna trots att man inte är favorittippad.

En sista kommentar rörande den avslutande femmilen idag. Näst tempoloppet på cykel i OS i Athen för två år sedan måste detta varit det tråkigaste jag varit med om i idrottssammanhang. Åka skidor i fem mil och så avgörs loppet i en spurt med typ tio åkare inblandade. Det ger ordet ”transportsträcka” en helt ny innebörd. Nej, bort med masstarterna och ge mig de gamla fina individuella loppen där skidåkarna kämpar på själva i spåret, med klockan som enda motståndare. Finns det något mer spännande än ett tomt spår, en klocka som bara går och en kommentator som utbrister, ”men var är han? han borde ju vara här nu!”?

torsdag, februari 23, 2006

Idrottssegregation

Såhär några timmar innan det svenska curlinglaget med Anette Nordberg i spetsen ger sig i kast med att kämpa till sig ytterligare en OS-medalj för Sverige kan det vara på sin plats att ta upp ett gammalt faktum som aldrig slutar att förbrylla. Varför är vissa sporter könsuppdelade när de helt uppenbart inte behöver vara det? Jag är ingen expert så det kan vara så att jag är ute och cyklar här, men vad exakt är det som gör att kvinnor och män skulle ha skilda förutsättningar när det gäller att spela curling? Hanna föreslår att männen kan sopa hårdare än kvinnorna. Om det är så, då erkänner jag mitt misstag. Men om det inte är så (vilket känns troligast, kom igen, vi snackar issopning här, hur stor skillnad kan det vara?) vill jag höja min röst i en ljudlig protest, hur otidsenligt det än må vara, detta år 2006 då feminismen sitter på avbytarbänken och slickar sina sår efter könskrig och misslyckade initiativ.

Samma frågeställning som i curlingen gäller även andra grenar där muskelstyrka har liten eller ingen betydelse, framför allt prickskytte, bågskytte och liknande precisionsgrenar. I ett gammalt nummer av sitt (insomnade?) fanzine bleck skriver Linna Johansson att kvinnligt deltagande tilläts i lerduveskytte under Barcelona-OS 1992 (tror jag). En av de kvinnliga deltagarna sparkade stjärt med det övriga startfältet. Resultat: i nästa OS var könsordningen återställd och segregationen åter ett faktum.

Idrottsvärlden är en av manlighetens sista bastioner och ett år som ger oss både vinter-OS och (herr-)fotbolls-VM kommer naturligtvis att sätta sina spår i medvetandet. Det är alltid lite grann att sparka in öppna dörrar när man anklagar sportkommentatorer för sexism. Men det måste fortfarande påpekas. Lotta noterar att SVT:s kommentator beskriver stämningen inne på hockeyarenan som ”mysig”. Gissa om det var herr- eller damlaget som spelade. I intervjun efter semifinalvinsten blir den svenska supermålvakten Kim Martin ombedd att ta av sig hjälmen, ”så att tittarna få se hur du ser ut”. Skulle vilja se Henrik Lundqvist bli uppmanad att göra samma sak.

Annars är det TV4:s Patrik Ekwall som fortfarande leder gubbsjukeligan när han under friidrotts-VM 2003 (?) frågade Marion Jones, en av de senaste årens största friidrottare, om hon brukade sova naken. Jones replikerade med en avmätt motfråga: ”do you sleep in the nude, does the cameraman?”.

fredag, februari 17, 2006

En dag i en students liv

Igår hade jag den första uppsatshandledningen för min magisteruppsats. Magisterkursen i statsvetenskap är det absolut sista jag kommer att läsa som student. När jag är klar med den kommer en drygt sju år lång period i mitt liv nå sitt slut, vårterminen 1999 läste jag min första kurs på universitetet. Därför känns det extra viktigt att genomföra denna sista kurs så väl och genomarbetat som möjligt eftersom det jag presterar nu på sätt och vis är resultatet av allt jag lärt mig under min studietid.

Uppsatshandledningen igår varade i drygt tre timmar. Det var jag och tretton andra studenter som satt i ett dåligt ventilerat rum tillsammans med vår handledare. Upplägget var att var och en av oss studenter fick berätta om vår uppsatsidé, sen kommenterade handledaren och gav råd om hur man skulle kunna gå vidare.

Inget fel i det, förutom att man kan ifrågasätta nyttan med att tvinga en grupp studenter att avsätta tre timmar av sin arbetsdag för en kvart effektiv handledning. Visst kan det vara intressant att ta del av alternativa teoriansatser och undersökningsobjekt, men tre timmar är en mycket lång tid om man ska hålla sig skärpt och fokuserad.

Nu kommer dock det stora problemet. Handledningen jag fick igår utgjorde en tredjedel av min totala handledning. Statsvetenskapliga institutionen i Lund har avsatt sammanlagt 45 minuter för mig att (tillsammans med tretton andra) diskutera med min handledare om den största uppgiften jag fått under min studietid. Uppgiften där jag ska bekänna färg och visa allt jag har lärt mig. Jag ska heller inte förvänta mig att få några svar via e-post (min handledare har väldigt mycket att göra).

Det är ett hån. Uppsatsen utgör halva magisterkursen (10 poäng). Hur kan det omvandlas till 45 minuter? Hur kan en institution tillåtas göra så? Hur kan en arbetsgivare ta emot någon som gått en sådan kurs? I praktiken kommer jag ägna mig åt självstudier. Jag kommer själv försöka lista ut lämpliga teorier, metoder och problemformuleringar. Utan att ha någon att fråga om råd kommer jag att göra intervjuer och analyser. Och visst, det kan jag göra om jag får betalt för det. Nu skuldsätter jag mig för att göra en uppsats som sedan kommer att bedömas och kritiseras av samma institution som vänt mig ryggen och förvägrat mig den mest basala hjälp och vägledning en student på D-nivå kan begära. Jag överväger att ”glömma” sätta ut min handledares namn på försättsbladet till uppsatsen, allt annat skulle ju faktiskt vara lögn.

Så jag blir alltså blåst på min utbildning. När jag kommer hem har tidningen Studentliv kommit i brevlådan. ”Vägen till jobbet” är rubriken på deras huvudartikel. Tidningen har intervjuat tre studenter med monster-CV:s som berättar om hur de fick sina jobb. Statsvetaren Adam arbetar som utredare på Röda Korset. En tjänst han fick efter en lång oavlönad praktik som han finansierade med kvällsarbete inom åldringsvården. Efter tsunamin behövde Röda Korset mer folk och Adam fick en tidsbegränsad anställning, som visserligen har förlängts två gånger.

I samma artikel uttalar sig karriärcoachen Helena Hermansson: ”Det där med att ’bara jag har en utbildning så får jag nog jobb’ håller inte längre. Vi måste alla bli duktigare på att skapa nätverk, samla information, söka oss fram, tidigt i utbildningen.”

Det går en rak linje från min magisterkurs till Hermanssons konstaterande. För skulle det vara som det är meningen, att heltidsstudier innebär heltidsstudier, så skulle ingen ha tid, möjlighet eller anledning att nätverka (åh vad jag avskyr det ordet). Då skulle utbildningen räcka för att få ett jobb. Nu har istället värdet på en akademisk poäng devalverats så mycket att det knappt spelar någon roll vad man har pluggat.

Det för tankarna till en scen från filmen Nyckeln till framgång. Michael J. Fox letar desperat jobb i New York efter att ha tagit en collegeexamen i ekonomi någonstans ute på vischan. Överallt får han veta att han inte är tillräckligt kvalificerad. ”Then why did I go to college?”, frågar han tillslut, uppgivet. ”You had fun, didn’t you?”, svarar arbetsgivaren.

tisdag, februari 14, 2006

Idag är vi alla svenskar



Åh vad jag älskar sport när den är såhär! Jag vet att det är primitiva nationalkänslor och att jag egentligen inte har något gemensamt med de svenska skidåkarna mer än att vi råkar vara födda inom samma gränser. Men mot bakgrund av de senaste veckornas internationella käbbel runt Muhammed-bilderna är det så befriande och underbart att kunna glädjas åt något som är helt befriat från politiska och religiösa undertoner.

Den senaste gången Sverige tog OS-guld var när Tommy Salo slajdade in Tre Kronor i historieböckerna under OS i Lillehammer 1994, för tolv långa år sedan. Sedan dess har de olympiska vinterspelen varit en jämngrå historia sett genom svenska ögon. Nu sitter jag och ser hur de svenska stafettlagen dammar hem TVÅ guldmedaljer inom loppet av tjugo minuter! Anna Dahlbergs och Lina Anderssons insats är den mest beundransvärda. Ingen väntade sig en vinst, utan kanske, kanske en medalj. Andersson verkade helt slut på sin näst sista sträcka och därför kom hennes fantastiska målspurt som en underbar blixt från klar himmel.

Thobias Fredriksson och Björn Linds insats var mer väntad men likväl en makalös prestation. Fredrikssons sista stapplande stavtag på den näst sista sträckan och Linds till synes fjäderlätta skutt iväg från norrmannen Hetland på målrakan kommer att bli svenska idrottsklassiker.

För en stund så glömmer jag all skit runt omkring i världen, alla småaktiga rasister och hatande fundamentalister trängs bort i den norditalienska vintersolen där vi alla, dagen till ära, är svenskar.


Titta på guldåken

tisdag, februari 07, 2006

Rätt kultur, fel kultur

Att 90-talet är slut och att vi nu lever i ett 1985, fast tjugo år senare, har vid det här laget blivit ett välkänt faktum. Allt, från stödkonserter för de stackars negrerna till den fullständiga fixeringen vid prylar och utseende utan innehåll, pekar mot att vi lever i 80-talet ver. 2.0.

Några som vädrar detta faktum är redaktionen i den nystartade tidningen ODD at lagre. I det första (gratis-)numret skriver de om ”Regimskiftet”, ”indieestetik och hipphetshets har fått ge vika för överklassvurm och paparazzifrosseri”. Borta är tiden då det spelade någon roll vilken tolva som snurrade på Technicsen eller vilka kulturfenomen man var först med att droppa. Brattifieringen har tagit över på alla fronter och idag är det viktigaste att vara hel, ren, proper och jävligt tät.
snodd från tv4.se
”Ebba von Sydow – reinkarnationen av 50-talets pryda, väluppfostrade familjeflicka – propagerar mot svordomar, avskyr rökning och lär sina bloggläsare att äta havregrynsgröt och powerwalka till jobbet”, skriver ODD. Det ligger nära till hands att tala om en tillbakagång, en kulturell och social resignering. Att yta har vunnit över innehåll och pengar blivit viktigare än kritiskt tänkande. Men det är naturligtvis svårare än så.

Någon har sagt att skillnaden mellan 80-talets yuppies och 00-talets brats är att medan de tidigare upphöjde tanken på att arbeta sig rik och bar attachéväskan och ekonomibilagan som troféer, är de senare inställda på att bli rika utan att arbeta, i alla fall inte så att det syns. Den kravlösa rikedomen visar sig så klart allra tydligast i den största arvtagerskan av de alla, Paris Hilton. Men även Ebba von Sydow (arbetarklass, enligt egen utsago) skriver om apdyra prylar som om det handlade om engångsbestick. Hur man får råd är aldrig något problem, man har råd.

ODD at large menar att en del av förändringen de senaste fem-sex åren beror på att den smala populärkulturen blivit berövad sin exklusivitet. Om ett band hypades av Lokko för tio år sedan var den stora utmaningen att störta ner till skivbutiken och leta fram en (helst flera) av bandets skivor, köpa upp dem, slänga ner dem i backen och låtsas som om man varit nere med dem sedan dag ett. ”Den goda smaken” var den största statussymbolen. Idag har Internet effektivt tagit död på sporten att vara ensam om att ha hört ett band, läst en bok eller sett en film före alla andra.

Skivaffären har ersatts av klädaffären och det hypade bandet av en tillfällig prisnedsättning på en Gucci-väska. Ekonomisk rikedom är mycket svårare att fejka än kulturell, om man inte är beredd att begå brott för att skaffa statusmarkörerna, förstås. ODD menar att de två deccennierna måste förenas. Populärkulturen som under 90-talet slutligen fick sitt erkännande bland kulturjournalister har åter fått stå tillbaka för ”riktig” finkultur. ”För att uppskattas av den finkulturella världen är populärkulturen tvungen att vara ’viktig’”, skriver ODD.

Vi står inför en motsättnig mellan finkultur som är viktig i sin egen rätt (Maria Callas och Nobelprisvinnare i litteratur) och populärkultur som bara kan vara viktig av en anledning (Six Feet Under och Chapelle Show). Som lösning på denna motsättning lanserar ODD det Skarpkulturella manifestet. ”Skarpkulturen måste varken vara viktig eller hipp – den måste bara vara bra. Skarpkulturen använder samma bedömningskriterier på all sorts kultur. Den skarpkulturelle ser på Elfride Jelinek och Lil’ Kim med samma kritiskt granskande ögon. ’Oj det här var lite snuskit. Nu ska vi se om det är bra…?’”

Jag tycker om det skarpkulturella manifestet. Vem kan fördöma något som uppmanar till att riva smakmurar och se saker för vad de verkligen är? Samtidigt så står ODD-redaktionen inför samma tjatiga problem som alla kulturjournalister före dem. När de skriver att skarpkultur är R. Kelly, Strindberg, Stina Nordenstam, The Office, Arvo Pärt och Woody Allen, och att skräpkultur är Dan Brown, Il Divo, Mel Gibson och The Life Aquatic, har de redan byggt upp en ny smakmur för mig att vara på rätt sida om. Jag låter mina Arvo Pärt-mp3or gå varma och funderar på ett skivinköp, samtidigt som jag slår mina tankar på att gå och hyra The Life Aquatic ur hågen. Och då är egentligen ingenting vunnet. Den gamla finkulturen och den hippa populärkulturen kompletteras, snarare än ersätts, av ytterligare ett begrepp. Det sämsta av två världar, istället för det omvända.



Pärt och Gibson - skarp och skräp


Frågan är om inte Fredrik Lindström var helt rätt ute när han i sitt program Svenska dialektmysterier talade om stockholmare som ett nervöst släkte som alltid är på jakt efter det senaste från New York, London, Tokyo eller var du vill, och när man väl hittat det så måste man jaga vidare. Ingen annan stans i världen kan saker bli ohippa så snabbt som i Stockholm. Och det som är hippt i Stockholm blir alltid sedan hippt i resten av landet, menade Lindström. Man är alltid efter, samtidigt som man alltid är före. Martin Gelin skrev i sin blogg, efter att han kommit tillbaka till New York från ett Stockholms-besök, att bara där kan Converse-skor anses vara ”sååå 2003”. Att det alls finns behov av ett skarpkulturellt manifest är talande.

måndag, februari 06, 2006

Släpp det och gå vidare

Jäklar vad jag spyr på hela Muhammedbilds-grejen nu! Om jag hör Lars Leijonborg tala om ”dialog med muslimerna”, Laila Freivalds utlova sig att ”säkerställa” något, Jarl Alfredius rapportera om åtgärder för att ”gjuta olja på vågorna” en gång till, eller höra missförstånd staplade på missförstånd, staplade på vilja att missförstå, eller läsa ytterligare ett blogginlägg från någon brådmogen Dick Erixon-kramande libertarian som inte nog kan klarlägga hur himla MYCKET han VÄRDESÄTTER YTTRANDEFRIHETEN, så är det jag som slänger en brandbomb någonstans.

Det finns ingen ”clash of civilizations”. Däremot finns det idioter som älskar att trigga andra idioter, som i sin tur älskar att få en anledning att skjuta i luften och hata. Dra åt skogen med er allihopa så vi andra kan fortsätta med våra liv och engagera oss i saker som faktiskt betyder något!