torsdag, mars 30, 2006

Legalisering av alkoholimport - men bara på nätet

Idag lämnade generaladvokaten i EG-domstolen fram ett förslag till dom rörande ett fall där en privatperson importerat alkohol från Spanien via Internet. Vinet som importerats beslagtogs i tullen enligt gällande svensk lagstiftning.

Enligt generaladvokaten utgör svenska regler ett hinder för den fria rörligheten för varor inom EU. I Dagens Nyheter säger Ulf Bernitz, professor i europeisk integrationsrätt, att risken är stor att EU:s domstol kommer att följa generaladvokatens förslag, vilket skulle innebära ett kraftigt försvagat alkoholmonopol i Sverige. Folkhälsominister Morgan Johansson håller inte med Bernitz och menar att EG-domstolen tar andra saker i beaktande utöver de strikt juridiska och därför ofta kommer till andra slutsatser än sina generaladvokater.

Personligen har jag svårt att se varför import av alkohol helt plötsligt skulle tillåtas bara därför att beställningen skett över Internet. Det problemet verkar dock inte DN:s läsare ha. I en webbfråga anser (i skrivande stund) 80 procent av de 8800 svarande att privatpersoner borde få köpa alkohol på Internet från andra EU-länder.

Frågan är då om en lika stor andel är för ett fullständigt avskaffande av det svenska alkoholmonopolet, eftersom det rimligen skulle bli den verkliga konsekvensen av fri import. För om man får beställa alkohol över Internet från utlandet finns det inga logiska skäl till att inte få beställa inom landet, över Internet. Och får man göra det över Internet är det väl inget som hindrar att man även tillåts göra det per telefon, SMS eller över den gamla hederliga disken?

Det här handlar inte om man är för eller emot Systembolaget utan bara om lite förbaskad stringens. Ska vi ha ett alkoholmonopol ska vi väl ha det på riktigt. Ska vi inte ha det så ska alla hinder tas bort utan några specialarrangemang som förfördelar vissa. Vad kommer härnäst, legalisering av prostitution förutsatt att affären gjorts upp på nätet?

tisdag, mars 28, 2006

Min liiilla försäkring

Då och då händer det att jag får ett brev från SEB, en av våra största banker, hem i brevlådan. Jag blir alltid lika förvånad eftersom jag, vad jag vet, inte är kund hos dem. Brevet innehåller min ”TryggPlan” och det står i stora tydliga siffror att om jag går i pension när jag är 65 år kommer jag få 37 kronor i månaden av SEB.

Min kundrelation med SEB grundar sig antagligen i ett jobb jag hade för flera år sedan, där jag hann arbeta ihop ett liiitet pensionskapital. Detta liiilla pensionskapital förvaltas med varm hand av SEB. Så pass varm hand att nästan hälften av avkastningen från mitt kapital går åt till förvaltningsarvode. Och det är när det är goda tider. För några år sedan då börsen inte galopperade som den gör idag, gick min pension back.

Nu är jag inte någon försäkringsekonom (eller vad kan det heta, senior insurance financing account manager, kanske?). Allt är säkert i sin ordning. Men det är helt klart att jag valt fel bransch. Någonstans i Sverige (antagligen i den där bunkern på Sveavägen) sitter någon försäkringsvalp och lapar i sig hälften av krämen från mitt kapital, oavsett hur väl det har förvaltats, och utan att jag bett om det.

torsdag, mars 23, 2006

Saab visar upp etanolhybrid

Äntligen kommer det som jag och många med mig gått och väntat på. Den självklara driftslösningen för personbilar de närmaste decennierna: en el-etanolhybrid som går på el i stadstrafik och E85 på landsvägskörning. Enligt Saab ger etanolhybriden koldioxidutsläpp på 15-20 gram per kilometer, att jämföra med Toyotas bensinhybrid Prius som idag släpper ut, än så länge rekordlåga, 104 gram per kilometer. Motorn har testats i Saabs 9-3-modell och en prototyp kommer att visas på Stockholms bilsalong i nästa vecka. Enligt Dagens Industri dröjer det troligen till 2010 innan Saabhybrider rullar på vägarna.



Extra glädjande är att det är ett svenskt samarbetsprojekt mellan Saab och Lunds tekniska högskola. Ytterligare ett exempel på att Sverige ligger i framkant när det gäller att hitta alternativ till fossila bränslen. Efter att SVT:s sevärda Vetenskapsmagasinet igår påminde om oljesituationen i världen och ”Peak Oil” känns det extra angeläget att snabbt hitta alternativ för kort till medellång sikt.

På lång sikt är dock biltrafik som vi känner den idag en omöjlighet. Även om problemet med drivmedel blir löst, är hela sättet att transportera sig på groteskt ineffektivt och farligt. Därför bör man, trots uppmuntrande framsteg inom bilindustrin, arbeta för en marginalisering av personbilstrafik i framtiden och istället förtäta städerna och bygga ut kollektiva trafiklösningar.

tisdag, mars 21, 2006

Freivalds, syndabocken

Jag har aldrig varit något fan av Laila Freivalds. Hon kan inte hantera media och verkar också vara en stel och oengagerad chef. Sveriges utrikespolitik har inte varit särskilt spännande under hennes tid som minister.

Detta är dock inget skäl för att kräva hennes avgång, särskilt inte från Perssons ministär. En ministär som mer än något annat präglas av profillöshet, undflyende och ovilja att ta ansvar. Freivalds är en i mängden av ministrar som förtjänar att få sparken.

Det är ödets ironi att hon ersätts – låt vara bara för några dagar – av Bosse Ringholm, en långt mycket mer inkompetent minister som, om han bedömts efter samma måttstock som Freivalds, hade fått gå redan i höstas. Samma sak gäller Björn Rosengren som förbrukade sitt politiska förtroendekapital många gånger om. Först som ordförande för TCO sedan som näringsminister. Och så får vi inte glömma Thomas Bodström som på egen hand håller på att montera ner det öppna demokratiska samhället.

Frågan som bör ställas är alltså inte varför Laila Freivalds får gå. Till det finns skäl så det räcker och blir över. Istället bör man fråga sig varför det är just Freivalds och ingen annan. Av alla inkompetenta ministrar i regeringen bara råkar det bli den bistra äldre damen.

Visst, tsunamikatastrofen sköttes säkert riktigt illa av regeringen. Visst, Freivalds bär ett stort ansvar för det. Visst, det är helt i sin ordning att hon ställs till svars för det. Men, den som bär det största ansvaret är mannen som utsett alla dessa inkompetenta ministrar, Göran Persson. Men han har visat sig vara en mästare på att fly undan ansvar och ställa sig vid sidan om sin egen politik och sina egenhändigt utsedda ministrar.

Legorasism



Oavsett om det var ett sammanträffande eller ett övertänkt tjyvnyp så kan jag inte låta bli att småle åt affischen från FN:s kommisariat för mänskliga rättigheter. Visst kan jag förstå om Lego blir purkna över att deras varumärke helt oförhappandes blir sammankopplat med rasism och vill att FN drar in affischen. Det har Lego all rätt till.

Det intressanta är reaktionen från Pia Kjaersgaard. Hon menar att affischen är ett exempel på att FN mist sina grundläggande värderingar. Hmm… Pia, vilka värderingar var det nu igen? Att inte spela på fördomar eller underblåsa konflikter som bygger på stereotyper och xenofobi? Visst låter det kusligt bekant?

(Värt att tillägga är att Dansk Folkepartis husorgan, Jyllands-Posten, väljer att publicera affischen i arabiskt utförande. Vilka associationer man vill väcka med det kan vi bara gissa oss till.)

tisdag, mars 14, 2006

Tveksam antisemitism

Idag presenterade Forum för levande historia en rapport om antisemitism i Sverige som visar att 36 procent av svenskarna har en ”delvis ambivalent inställning till judar”. Till dessa kommer 5 procent som ger uttryck för en ”stark och konsekvent antisemitisk inställning”. På DN Debatt skriver Heléne Lööw vid Forum för levande historia och Henrik Bachner, historiker och en av de två forskare som gjort rapporten, att resultatet visar att ”antisemitismen utgör ett allvarligt samhällsproblem i vårt land”.

Rapportens slutsatser är raka och svåra att missförstå. Över 40 procent av svenskarna är mycket eller ganska antisemitiska. En mycket hög siffra som klart pekar på att antisemitism är ett stort problem som inte kan ignoreras.

Att antisemitism är ett stort problem i Sverige, precis som på många andra ställen i världen, kommer inte direkt som någon nyhet. Den stora nyheten med den här rapporten är, som jag ser det, hur man har kunnat komma fram till att en så exakt andel av svenskarna, 41 procent, är antisemiter. För, om man genom vetenskapliga metoder kan komma fram till en så exakt andel antisemiter, borde man väl, med samma metoder även kunna beräkna andelen manshatare, homofober, USA-hatare och en massa andra ljusskygga grupper. Eller?

Eller kan det vara så att vad som anses vara antisemitiskt är en högst subjektiv bedömning som inbegriper på förhand gjorda antaganden? Exempelvis att det går att tala om ”judarna” som en grupp och att man också har en uppfattning eller åsikt om den gruppen. Enkäten som rapporten bygger på ställer frågor som förutsätter att respondenten stämmer in i båda dessa antaganden.

På en skala från ”stämmer inte alls” till ”stämmer helt” ska man svara på påståenden som t.ex.:

Värt att notera är att det inte finns någon ”vet ej”-ruta att kryssa i. Man tvingas att svara på frågor som förutsätter existensen av gruppen ”judarna”. Själv är jag av den övertygelsen att ingen grupp kan bedömas på ett sådant generaliserande sätt. Det är väl skillnad på judar och judar, precis som det är skillnad på mig (en sekulär kristen som inte varit på högmässa i hela mitt liv) och en konservativ mormon i Texas?

Skulle jag fått svara på enkäten skulle det ligga nära till hands för mig att svara att judarna har ett stort inflytande över medierna, eftersom familjen Bonnier är en av Sveriges största medieägare. På samma sätt skulle jag kunna tänka mig att instämma i att judarna har ett starkt inflytande över amerikansk utrikespolitik, eftersom det finns en kraftfull judisk lobby i USA och att de politiska och ekonomiska banden mellan USA och Israel är mycket starka. Dessa svar skulle antagligen tolkas som antisemitiska i enkäten, eftersom de bygger på stereotypa uppfattningar om ”judarna”. Problemet är att det är enkäten som lagt dessa stereotypa uppfattningar i min mun. Jag vet naturligtvis mycket väl att en jude inte har större makt över media eller amerikansk utrikespolitik än någon annan bara för att hon är jude, men det finns judar som har stor makt över svensk media och amerikansk utrikespolitik.

Jag ser dessa som enskilda individer och jag skulle vilja påstå att jag ställer mig ganska likgiltig till huruvida någon är jude eller inte. Men enkäten tvingar mig att sortera in enskilda individer som råkar vara judar (ex. familjen Bonnier) i den stereotypa gruppen ”judarna”. Det känns därför som att rapporten säger mer om författarnas uppfattning och förståelse av begreppet ”antisemitism” än om svenska folkets åsikter om judar.

Som sagt, att antisemitism är ett stort problem i Sverige, det visste vi redan. Exakt hur stort är av mindre betydelse, och dagens rapport framstår i bästa fall som överflödig, i värsta fall som ett bidrag till ytterligare stereotypifiering av "det judiska".

Uppdatering: Statsvetaren Peter Esaiasson kritiserar rapporten från Forum för levande historia för att de drar allför långtgående slutsatser av sitt material. Han menar bland annat att det stora bortfallet, av drygt 5 000 svarade knappa 3 000 på enkäten, gör att resultatet blir missvisande. "Det enda sättet att inte framstå som fördomsfull är att vägra vara med och säga att man inte ställer upp på frågeställningen", säger Esaiasson.

Det verkar vara på sin plats att citera vad min kära lärobok i statistik har att säga om svarsbortfall:

[Svarsbortfall] kan bero på att personerna inte kan anträffas eller vägrar att svara. Orsakerna till svarsvägran kan vara att man inte vill eller inte kan svara. Känsliga frågor och språksvårigheter leder ofta till stora bortfall. De individer som inte svarar är ofta viktiga för helhetsbilden. Därför kan ett stort svarsbortfall helt snedvrida undersökningsresultatet. Man kan inte heller kompensera svarsbortfallet genom att ta ett större stickprov. Tvärtom är ett mindre stickprov utan bortfall normalt tillförlitligare än ett större stickprov med bortfall. (Körner och Wahlgren 2000, förf. kursivering)

En grundkurs i statistik kanske vore på sin plats för rapportförfattarna Henrik Bachner och Jonas Ring.


måndag, mars 13, 2006

Karriärboskap

För några dagar sedan damp magasinet Shortcut ner i brevlådan. En fascinerande publikation på många sätt. Till att börja med fattar jag inte varför vi får den. Varken jag eller Hanna har någonsin bett om den, men den framhärdar med en dåres envishet i att dimpa ner hos oss. Det är också svårt att se vem som skulle betala pengar för att läsa Shortcut. Den handlar om hur man tar sig fram på arbetsmarknaden och det kan ju vara nog så intressant, men den faller på sin närmast människofientliga framtoning. Efter att ha läst Shortcut vill man helst bara gå i pension på en gång.

I Shortcuts värld kan du alltid pressa in några fler aktiviteter, sälja dig lite bättre och tänka lite mer på vilka människor du borde lära känna. Det handlar om att fatta att det inte funkar att gå runt och dra benen efter sig längre. ”Se dig omkring, både du och dina kollegor är utbytbara.” Så börjar en artikel om bemanningsföretagens segertåg på den svenska arbetsmarknaden. Man skulle kunna tro att en artikel som inleds så är kritisk mot en allt mer osäker situation för landets arbetstagare. Inte i Shortcut! Istället följer en lång lovsång för den nya personalmarknaden där ”utbudet bara växer”. Några sidor längre fram i tidningen kan man läsa en lika okritisk artikel om karriären som börjar i barnvagnen. ”En del föräldrar ringer direkt från BB för att ställa sina barn i kö”, säger Ragnar Gawelin, biträdande rektor på Enskilda gymnasiet.

Sedan förjer en kavalkad av lyckade människor som berättar om hur viktigt det är att nätverka, ställa sig in hos chefen och välja rätt fritidsintresse för maximal CV-effekt. Jag får några självklara råd inför arbetsintervjun (”visa att du vill ha jobbet”, ”skryt inte”).

Shortcut är naturligtvis ett symtom snarare än en sjukdom. Det är bistra tider på arbetsmarknaden och man måste stånga sig fram för att lyckas. Men det är en sak att konstatera och acceptera faktum, och en helt annan att omfamna situationen och skapa en livsstil runt den. Vad är det som får människor att frivilligt låta sig betraktas som boskap som tas in, används och kasseras? Vari ligger det avundsvärda i det? Om du vet, kära läsare, får du gärna förklara för mig.

tisdag, mars 07, 2006

Pettah och politiken

Jonas har väl egentligen skrivit det som behöver skrivas om Petter Alexis, eller ska vi kalla honom ”Pettah”? När Jörgen var och hälsade på här nere i Lund i helgen så blev ”V-power!” vårt stridsrop, men det slog oss efter ett tag att det lätt kunde missuppfattas som ”Vit makt!”, särskilt i kombination med ett v-tecken och en knuten näve.

Hur som helst, bara den bästa bensinen är bra nog i Pettahs SUV och alla fildelare borde avrättas och i Sverige får man inte tjäna pengar för det är fult. Alltsammans är naturligtvis hur kul som helst. En rappare på dekis som vill göra det klart för hela Sverige att det faktiskt ”går bra nu”. Var det någon som undrade? Är det någon som är intresserad? Det finns få saker som är så komiska som när personer utan självdistans går ut och lämnar öppet mål utan att fatta ett dugg.

Petter skryter med att han köper extra dyr bensin i ett läge där den vanliga bensinen kostar elva spänn litern och klimatförändringar är ett av de största globala miljöhoten. Det är helt okej, han är inte första, det fåniga är att han tror att det är nåt slags statement. Det blir än värre när han häver ur sig klyschan, ”i Sverige får man inte säga att man tjänar pengar”. Nähä Petter, vem är det som hindrar dig?

Förut tyckte jag att Petter verkade vara en kul kille. När Fredrik Strage avfärdade hans första album som ”grötrim” satte Petter ett citat från recensionen i sin annons. Strage fick dessutom vara med i Petters nästa video. Det har ofta varit lite grötrim över Petters musik, men den har ju sålt ändå. Partymusik behöver inte vara så himla briljant, bara det svänger. ”Det går bra nu” svänger också, och texten skulle vara lite kul om det inte vore för att Petter menar blodigt allvar med den.

Många artister, från Sean Paul och Boyzone till Liam Gallagher, har insett att man inte behöver uttala sig i politiska frågor bara för att man är känd. Det formulerades nog bäst av Povel Ramel när han sa att ”bara för att jag kan skriva en behjälplig boogie woogie betyder inte det att jag har något att säga om läget i samhället”. Samma sak gäller Petter. Bara för att han kan skriva tjyssta grötrim betyder inte det att han har något att säga om fildelning och när han skryter med att han bara vill stoppa Shell V-power i sin bil, säger det ingenting mer än att han är pinsamt mottaglig för enkla marknadsföringsknep.