onsdag, september 26, 2007

Vi uppbrottslösa nostalgiker

DN:s Märta Myrstener skriver om den förödande ungdomsbilden från 1968. Det är som om det inte finns någon annan typ av ungdom än den som kommer ur 68-rörelsen. Det är som om allt redan är gjort och alla revolutioner avklarade. Myrstener menar att det är 68-generationen – hennes och mina föräldrar – som ivrigt underhåller bilden av sitt eget uppbrott som det mest sanna.



Uppbrott

”68-generationens berättelse om ungdomen har blivit så självklar att vi glömt att den handlar om 1968 och inte om ungdomen”, skriver Myrstener. Så sant. Än idag, 40 år senare, är Dylan och Kerouac stapelvaror i det ungdomliga uppbrottet. Liksom Myrstener har jag tittat på och njutit av Upp till kamp på SVT. Och liksom henne skulle jag gärna se att den blir ett avslut. Låt Birro (född 1966) och Marcimain (född 1970) bli de som sätter punkt för 68-ungdomen.

Dagens ungdom och unga vuxna, 68-generationens barn, skildras lysande i Jesper Ganslandts Farväl Falkenberg. Det är människor som har växt upp utan fördömande föräldrar. Utan något att göra uppbrott emot. Utan en vuxenhet att ta sikte mot, eftersom den vuxenheten monterades ner av föräldrarna som talade om ungdomen som den lyckligaste delen av sina liv. Vuxenheten har blivit något förkastligt som man helst vill undvika. Vuxenpoäng är ett skällsord. Men vi har ingenstans att ta vägen. Vad ska vi ta oss till när vi faktiskt inte är unga längre?


Nostalgi

David och Holger i Farväl Falkenberg vill växa upp men är livrädda för att bli vuxna. De har i hela sina liv fått höra att de kan göra vad de vill. Gör det du tycker om mest, så ska du se att det kommer gå bra. Men att göra vad man vill betyder att man inte tillåts slå sig till ro. Tänk om jag inte gör det som jag tycker är roligast. Tänk om det finns något roligare. Och det värsta: tänk om det roligaste redan har varit. Om något ord sammanfattar oss sena 70-talister så är det nostalgi. Det tryggaste som finns är att återvända till barndomen, rulla runt i estetiken och gosa ner sig i något som nästan funnits.

68-generationen var inte nostalgisk. Nostalgin skulle ha gått emot själva idén om det ungdomliga uppbrottet. Själv sitter jag med dimmig blick och tänker att färgerna på foton från 70-talet är fantastiskt vackra och möblerna hos min mormor och morfar var de finaste. Hur ska en generation nostalgiker kunna förändra något? Har vi förmågan att förändra världen om vi inte ens kan bli vuxna? Eller är det kanske just det som blir vår räddning?

tisdag, september 25, 2007

SL, Facebook och lokal demokrati

Förra veckan gick jag instinktivt med i den nystartade Facebook-gruppen ”Stoppa SL:s vardagsmord”. På tre dagar fick gruppen över 3 000 medlemmar och i skrivande stund är det över 7 000. Gruppen – som startats av Terese Lilliehorn och Rasmus Fleischer – protesterade mot SL:s planerade indragningar av sena tunnelbaneturer på vardagar. Förslaget som lämnats till SL:s styrelse föreslog att de sista tågen skulle gå vid midnatt istället för klockan ett på natten. Som kompensation skulle tågen gå hela natten på fredagar och lördagar.

Lilliehorn och Fleischer menade att SL-ledningens förslag gick åt helt fel håll. Det signalerade att man ska arbeta och hålla sig hemma i förorten på vardagarna och sedan åka in till stan och festa skallen av sig på helgen. Ett föråldrat sätt att se på kollektivtrafik och människors rörlighet. Man ansåg att förslaget skulle vara förödande för den stockholmska vardagsnatten och hämma utelivet. ”Vi menar att tunnelbanan är en vital del av stadslivet, och inte bara en boskapstransport för arbetskraften.”

Igår kom beskedet att SL:s styrelse går emot SL-ledningens förslag och behåller nattrafiken. Dessutom avslog man förslaget om nattaxor som skulle göra det dyrare att åka på kvällar och nätter. Dock antog styrelsen förslaget om prishöjning på månadskort med 70 kr, något som väckt protester från oppositionen i landstinget.
Men, trots prishöjningen är beslutet en rungande seger för Lilliehorn och Fleischers initiativ. Inte nog med att nattrafiken behålls, den utökas t.o.m. eftersom förslaget om fler turer på helgnätter antogs, dessutom till samma taxa som på dagtid. Man kan tycka att Facebook-gruppen skrek lite väl högt. Precis som det påpekas i gruppens diskussionsforum är det få som använder tunnelbanan på vardagsnätter och förslaget från SL:s ledning hade sin grund i just detta. Om det inte åker några, varför ska vi köra tågen?

Samtidigt är det en viktig principdiskussion. Ska kollektivtrafiken styras av efterfrågan, eller ska efterfrågan styras av kollektivtrafiken? Jag tror att tidtabeller och tursträckningar är kraftfulla styrmedel. Finns möjligheten att ta sig in till stan och hem igen så tar man den. Om SL väljer att dra in linjer som har dålig beläggning – bara därför att de har dålig beläggning – så betyder det också att man avsäger sig makten att planera stockholmarnas resvanor. Idag är behovet större än någonsin för alla politiska (och byråkratiska) styrmedel som kan få medborgarna att parkera bilen och åka kollektivt.

Det är intressant att se att Facebook också kan användas som kraftfull plattform för opinionsbildning på lokal nivå. 7 000 medlemmar på under en vecka är bra mycket bättre än namninsamlingar via e-postlistor. Dessutom har medlemmarna ett utmärkt forum att föra debatt i. Stockholms kollektivtrafik har stötts och blötts och vänts upp och ner på under en intensiv vecka, argument har nyanserats och många kloka tankar luftats. Det bådar gott inför framtiden och värmer en kommunal infobyråkrats hjärta!

måndag, september 10, 2007

Är sexism och homofobi idrottens kärna?

Sverige spelar 0 – 0 mot Danmark i lördagens kvalmatch till fotbolls-EM 2008. Det är en underhållande, jämn och välspelad match som speciellt utmärks av en Zlatan i högform. Hemma hos mig är det som vanligt när Sverige spelar EM-kval. Jag sitter som klistrad framför teven och tar endast motvilligt emot signaler från omvärlden. Glädje blandas med förskräckelse och spänd förväntan och det heter inte ”danskar” utan ”danskjävlar”. Sen är matchen över och allt blir som vanligt igen.

Men det var (nästan) inte (alls) det jag tänkte skriva om, utan om septembernumret av Arena (som f.ö. fått sig en grafisk ansiktslyftning) där Magnus Linton skriver en fräsande kolumn om hur gayrörelsen lägger sig platt för en homofob idrottsdito.



”Att sport som fenomen – kommersiellt, kulturellt, estetiskt – är världens
viktigaste homofobigenerator är ingen slump utan självklart. Om man så samlar
all jordens goda liberala vilja kan det inte dölja det faktum att idrottens
sexistiska elitism inte är ett olyckligt skal som kan reformeras bort, utan
kärnan – själva poängen.”


Jag har själv skrivit om sexismen inom idrotten – senast här, om dåvarande JämO Claes Borgströms utspel om prostitution och fotboll. Han möttes givetvis av förakt och öppet hat från sedvanliga representanter av idrottsrörelsen, som högröda hoppade upp och ner i sin vilja att personligen förklara för Borgström vilken jävla fjolla han var och att han uppenbarligen inte hade en aning om vare sig prostitution eller fotboll.

Det var just den svenska idrottsrörelsens talande oförståelse för sexismen inom fotbollen som var poängen med Borgströms utspel. Och samma poäng gjordes på årets Pride-festival – dock omedvetet denna gång. Linton skriver om hur kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth i sitt invigningstal lyckas förolämpa hela hbt-världen genom att säga att ”politiskt tycker jag inte man ska tala om grupper – utom när det gäller idrott”. Det som upprör Linton är att ingen protesterade mot kulturministerns uppenbart föraktfulla inställning mot ”grupper”. Framför sig hade hon ju en samling människor vars frihetskamp till stor del vilar på synliggörande av just gruppförtryck.

Inom idrottsrörelsen verkar inte sexism och homofobi ses som något strukturellt. Där är det uteslutande enskilda individer som gör sig skyldiga till snedsteg. De har ingenting med idrotten i sig att göra, som istället är en hälsosam och välgörande folkrörelse som för människor samman och är blind för etnicitet, kön och sexualitet. Antagligen är det därför som kulturministern också är villig att göra ett undantag från sin anti-strukturella linje när det gäller just idrott. Här och endast här är det möjligt att tala om grupper utan att beröra strukturer.

Men i samband med Pride-festivalen fick vi se en annan bild. Jonas skriver om idrottsklubbarnas ovilja att delta i evenemanget, samtidigt som han tar upp fallet Justin Fashanu, som visar hur det kan gå om man är öppen med sitt ”avvikande” beteende. Lintons påstående, att sexismen och homofobin är själva poängen, kanske inte är så långt från sanningen. Kanske är det just därför som idrottens representanter sparkar så kraftigt bakut. Skulle man gå till botten med anklagelserna om sexism och homofobi så eroderar själva grundbulten i rörelsen; det förhärligade machoidealet och föraktet för svaghet och avvikande beteende.

Men jag vägrar ändå att tro att allt hopp om en jämställd idrottsvärld skulle vara ute. Jag vill fortsätta titta på EM-kvalet, och jag kommer göra det utan att känna någon skuld. Jag kommer också fortsätta att lägga märke till det homosociala och homoerotiska som bubblar under ytan. Som i den klassiska Jan Stenmark-bilden, där två fotbollsspelare står och kramas i en skogsglänta, med bildtexten, ”om någon ser oss så ser det bara ut som om vi just gjort mål”.

Kan inte idrott vara lite mer så här? Från Mark Simpsons blogg.