lördag, januari 27, 2007

Enkelt att skylla på psykvården

Knivdådet i Jönköping i förrgår är förstasidesstoff i samtliga svenska nyhetsmedier. Händelsen är naturligtvis djupt tragisk på det personliga planet och tankarna går främst till pojkens anhöriga. Även den misstänkte förövaren är antagligen ett tragiskt livsöde och nu sitter han häktad på sannolika skäl.

Ändå kanske den mediala uppmärksamheten är det mest tragiska med hela historien. Landets samtliga kriminalreportrar studsade upp från sina kontorsstolar, överväldigade och med blodad tand. Ända sedan mordet på Anna Lindh har den svenska psykvården fått bära hundhuvudet för alla s.k. vansinnesdåd. Bilden som skapas i medierna känns groteskt överdriven.

Det är lätt att se varför händelser som den här blir uppblåsta. Allt finns där; oskyldigt barn, galen förövare och ”ansvariga” byråkrater. Vinklingen från första stund har varit att mannen varit kontakt med psykvården. Just konstaterandet – ”mannen har varit i kontakt med psykvården” – verkar räcka som bevis för att misstag har begåtts och att det därmed finns enskilda ansvariga att hänga ut.

Uppenbarligen har misstag begåtts någonstans eftersom ett barn har mördats, men att psykvården skulle vara den enda instans som kan ställas till svars är en grov förenkling. Från vaggan till graven finns det oändligt många faktorer som påverkar en enskild individs handlande. En psykisk sjukdom kan – inbillar jag mig – uppstå och utvecklas olika från person till person. Psykiska problem är inte som ett brutet ben eller tarmvägsinfektion och man kan aldrig på samma sätt konstatera om en person är ”frisk” eller inte vid avslutad behandling.

När Martin Grann, forskare vid Centrum för Våldsprevention på Karolinska Institutet, intervjuades i Studio Ett i P1 fick han frågan om vad han tänkte om att den misstänkte förövaren tidigare skrivits ut från tvångsvård och numera stod under öppen vård, och om detta ”friskförklarande” inte var felaktigt. Grann svarade att psykiskt sjuka aldrig blir friska i ordets egentliga mening utan att det alltid är en avvägning som måste göras mellan säkerhet och frihet för patienten. Kort sagt, när svårt psykiskt sjuka släpps ut från sluten vård är det aldrig helt riskfritt.

Samtidigt menar Grann att rapporteringen ger en skev bild av psykiskt sjuka och att patienter stigmatiseras. Enligt honom sker dåd liknande det i Jönköping i genomsnitt en gång per år. Risken att råka ut för en galning med kniv är med andra ord försvinnande liten. I de allra flesta fall gör psykiatrivården en riktig bedömning.

Nu ropar landets ledarsidor efter ökade resurser till öppenvården. Det är samma sak efter varje liknande händelse, men proportionerna saknas. Psykiatrireformen i början av 90-talet är en väl dokumenterad katastrof som har lett till ökad utslagning bland de patienter som tidigare var inskrivna vid psykiatriska vårdanstalter. Den vardagliga misären hos dessa människor är den verkliga tragedin, men det fungerar inte lika bra att sälja lösnummer på. Istället skapas bilden av psykiskt sjuka som knivmän som löper amok.

tisdag, januari 16, 2007

Mindre gubbsjuk statistik

Bloggande kan förändra världen – eller i alla fall en kursbok. Det fick jag veta igår när min kära gamla kårtidning Samtid damp ned i brevlådan. Ett bra nummer (möjligen bortsett från framsidan som ser ut som en inbjudan till julfesten på något dagcenter), Samtid blir alltid bättre för varje nummer som går på läsåret. Något man kanske borde ta fasta på i fullmäktige när tidningens eventuella nedläggning diskuteras.

Ola har intervjuat Svante Körner, professor och föreläsare i statistik på Lunds universitet. En, som det verkar, trevlig prick som tycker att statistik är hur kul som helst och brinner för att få sina studenter att tycka samma sak. Såna personer borde det finnas fler av på universitetet. Svante Körner är också enda halvan av ”Körner och Wahlgren” som har skrivit kursboken Statistisk dataanalys. Bekant för alla samhällsvetare som haft statistik med på schemat.

Själv tragglade jag Statistisk dataanalys förra hösten och då slogs jag av att många av uppgifterna gav ett gubbigt och mossigt intryck. De kunde handla om ”pojke som väntar på flicka som aldrig kommer”, ”hur stor andel av alla statistiker som har skägg” och min favorit, ”professor som spanar på vacker flicka”. Det senaste tog jag upp i ett inlägg förra hösten som exempel på gubbsjukan som är genomgående i boken.
Det kunde ha tagit slut där om det inte vore för Ola på Samtid som tar upp frågan i sin intervju. Tydligen har Körner hittat mitt inlägg av en slump:
Jag upptäckte det av en slump när jag sökte på mitt eget namn på internet. Ett ögonblick tänkte jag svara att jag är gubbe och dessutom sjuk och därmed uppfyller båda kraven. Men sen tyckte jag inte att det var värt att lägga någon tid på eftersom jag inte alls kände mig träffad av beskrivningen. Vi tog faktiskt bort nämnda uppgift i den nya upplagan, då den tydligen kunde stöta någon.
Fantastiskt! Mitt inlägg har lett till en faktisk revidering av en standardbok på en grundkurs. Nu var ju inte det den enda uppgiften som stack i ögonen, men jag är ändå mycket nöjd. Tusentals studenter slipper nu läsa om Professor W:s spanande på nätta små studentskor.

Jag har aldrig haft Svante Körner som föreläsare eftersom jag läste min statistik på Linköpings universitet. Alltså har jag inget att säga om hans engagemang eller förmåga att entusiasmera och lära ut. Han är säkert en mycket duktig föreläsare och jag är den förste att uppmuntra glädje och humor i undervisningen. Det är heller inget fel på Statistisk dataanalys som lärobok. Den är för det mesta lätt att följa och enkel att förstå.

Humor är, som Körner själv framhåller i intervjun, ofta en balansgång där man petar på tabun och testar gränser. Det finns säkert fortfarande många som tycker att hon-han-skämt är hur roliga som helst och jag vill verkligen inte gå i bräschen för något censurivrande. Men själv satt jag och störde mig på hur uppgifterna var formulerade, för jag tycker inte att han-hon-skämt är särskilt järva. Bara tröttsamma och fantasilösa.

Etiketter: , , ,


måndag, januari 08, 2007

Återuppstånden anka

Lagom till tågresan hem från Stockholm tittar jag in på Pressbyrån och köper det nya Arne Anka-albumet ”Återuppståndelsen”. Tio år sen sist, ja jäklar! Tydligen har ankan förekommit i Dagens Arbete sedan några år tillbaka och det är en tjock volym till bredden fylld, som sig bör, med bitska kommentarer om samtiden.

I förordet skriver Charlie Christensen att det framför allt är två personer som är huvudansvariga för Arnes återkomst: George W Bush och Gudrun Schyman. Båda är givna måltavlor för satir men de första serierna – där den desillusionerade utrikeskorrespondenten Konrad K spelar huvudrollen – känns rätt platta. Visst finns det världshav med spydig sarkasm att ösa ur både när det gäller amerikansk imperialism och svensk feminism gone bonkers men utan smarta referenser till vardagen blir det mest plattityder av alltihopa.

Därför gör Christensen rätt i att skrota Konrad K och istället släppa in ankan i handlingen. Arne har hunnit gifta sig, skaffa två barn och skilja sig sedan sist, men annars är allt som vanligt. Ingenting undgår hans smädande vilket också är hans bästa karaktärsdrag. Ingen kan använda ankan i sina egna syften, alla får en del av sleven. Den mesta kritiken faller dock på hälsosamhället som givetvis går emot allt som Arne Anka står för. Varningstexter, stavgångare och miljönoja är detaljer som förgiftar tillvaron för Arne och hans vänner. Rökförbudet som införs sommaren 2005 symboliserar den slutgiltiga segern för hälsofascismen och kommenteras genom en monolog av bartendern Zeke: ”Folk tror inte på döden längre! De joggar, käkar lättfil och alger och flåsar runt med motionsstavar, allt i den fåfänga tron att dom ska leva för evigt!” Han avslutar – något pretentiöst – med devisen ”Bara den som tror på döden kan definiera friheten”.

Det är befriande att läsa Arne Anka eftersom han inte gör några försök att vara varken politiskt korrekt eller överdrivet provocerande. Han bara är – spottande, fräsande och cynisk. Samtidigt märks det att Arne blivit äldre. Och att Charlie Christensen bott ytterligare tio år i Pamplona. Stockholmsskildringarna som var en viktig ingrediens i de tidiga Arne-serierna är helt borta. Det är synd för det gör handlingen tunn och karaktärerna identitetslösa. Arne Anka är en stockholmskarikatyr men jämfört med t.ex. Rocky känns det som att han numera bor i landet Ingenstans. Synd på en sån rar anka.