måndag, januari 30, 2006

En dansk dumskalle

Jag måste säga att jag är imponerad av den grad av ödeläggelse och förstörelse som Jyllands-Posten har lyckats åstadkomma genom sitt agerande de senaste dagarna. Danska flaggor bräns, danska företag bojkottas och danskar är utsatta för hot över hela den muslimska världen. Visserligen har alltså Jyllands-Postens chefredaktör Carsten Juste bett om ursäkt ikväll, dock inte för de publicerade satirbilderna på profeten Muhammed, utan för att ha ”kränkt många muslimer”. Vad betyder det egentligen? ”Vi är ledsna för att vi kränkt en stor del av den muslimska världen, men vi är inte ledsna för det vi gjorde som kränkte en stor del av den muslimska världen”, eller?

snodd från www.politiken.dk

Jag tänker att bara i Danmark kan detta ske. Och bara i Danmark kan man göra dåligt värre på det här sättet. Juste hänvisar tjurigt till yttrandefrihet och religionsfrihet, ”publiceringen av bilderna strider inte mot dansk lag”, säger han. Det skiter vi fullständigt i!, ropar alla andra inblandade. Diplomatiska protester har kommit från ett stort antal arabiska länder och danska företag bojkottas till en kostnad av miljontals kronor dagligen. ”Det som tog oss 40 år att bygga upp verkar nu försvinna på fem dagar”, säger Arlas utlandschef till DN. Arla som av en direkt konsekvens av bojkotten nu tvingas avskeda över 100 anställda på mejerier runt om på Jylland.

Statsminister Rasmussen har även han lyckats göra dåligt värre genom att vägra ta emot ambassadörer från elva muslimska länder för att diskutera frågan. ”Jag har ingen åsikt så det finns inget att diskutera”, var hans minst sagt tjuriga svar.

Danmark slåss mot väderkvarnar och i bakgrunden finns naturligtvis Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaar som lägger skulden på ”danska extrema imamer”. Allting är alltså i själva verket danska muslimers fel, även om det för en utomstående verkar ganska klart att det är rasistiska jyllänningars fel.

Visst, det kanske är jobbigt att vara dansk i Mellanöstern just nu, men det är ingenting jämfört med hur ännu mycket jobbigare det kommer bli att vara muslim i Danmark framöver.

torsdag, januari 26, 2006

Vad gör han där?!

snodd från aftonbladet.seJag kan inte svälja att Lars Adaktusson är SVT:s korrespondent i Mellanöstern. Sverige, ett land där en kvarts miljon människor talar arabiska och Sveriges Television väljer en frikyrklig, vit, medelålders man med fluffigt hår, utan några som helst kunskaper i arabiska, att rapportera från det palestinska parlamentsvalet.

ETC uppmärksammade det tidigare i höstas men det förtjänar att påpekas igen. När jag som tittare tar del av rapporteringen om Hamas seger igår är det enda jag kan tänka på i hur stor utsträckning som den rapporterade bilden beror på att Adaktusson inte kunde hitta en bra tolk. När han rapporterar om att ”tidningrna talar om en sensation”, är det att likställa med att Jerusalem Post talar om en sensation eller har han suttit med en tolk och läst alla de lokala palestinska tidningarna?

När Lars Adaktusson lämnar Hilton Jerusalem för att intervjua ”folk på gatan”, hur långt från hotellet går han? Väljer har intervjuobjekt baserat på sannolikheten att personen i fråga kan engelska? Och om det händer något oväntat och hastigt, typ en självmordsattack, måste då Lars först ringa upp sin vän tolken innan han kan göra sitt inslag i Rapport?

Jag har en krypande känsla av att Adaktusson baserar en stor del av sin rapportering på telegram från engelskspråkiga nyhetsbyråer. Hans inslag om valet i Palestina har varit tunna och stapplande. När han kommenterade de första valresultaten i Rapport så sa han att de verkade smått sensationella. Dock talade han inte om på vilket sätt de skulle vara sensationella vilket lämnade tittarna som frågetecken, hade Hamas fått väldigt många röster eller väldigt få röster? Det fick vi inte veta eftersom Rapport var tvungna att gå vidare till nästa programpunkt som handlade om att Google censureras i Kina (f.ö. årets hittills största icke-nyhet).

torsdag, januari 19, 2006

Rabbel från en social-liberal

Några reflektioner angående veckans ideologiska beef mellan Per Wirtén och Johan Norberg, där Wirtén slänger handsken framför de svenska liberalerna och frågar var självkritiken finns någonstans.

Frågan känns befogad, särskilt i ljuset av nylanserade Neo där självbelåtenheten går som en röd tråd. Precis som i den numera nedlagda Smedjan.com där det aldrig var någon tvekan om vilka som hade rätt och vilken världsbild det var som gällde. Den Fria Individen var självklar, liksom att liberaler aldrig kan förorda något tvång eller maktmissbruk eftersom man alltid står på individens sida.

När jag var tonåring tänkte jag på samma sätt. Det är lätt att charmas av en världsbild som kan sammanfattas med uttrycken ”frihet”, ”mänsklighet” och ”individen i centrum”. Likt en nyfrälst korsriddare drog jag ut i fält mot trångsynta socialister som inte sett det liberala frihetliga ljuset. Det tog mig några år att ifrågasätta liberalismens ovedersägliga storhet. Det innebar dock inte att jag bytte fot och blev socialist, tvärt om har jag försökt gå med i LUF tre gånger, men alltid ångrat mig i sista stund.

Det som fått mig att förbli tvivlare är den gamla välkända skiljelinjen mellan liberalism och socialism, som måste rivas ner. Liberaler hävdar att frihet är frånvaro av statligt tvång. Medan socialisterna hävdar att statligt tvång är en nödvändighet för att ge alla människor lika möjligheter till ett liv i frihet. Socialister har med rätta kritiserats för sin övertro på staten som altruistisk neutral fördelare av välstånd. En stor, klumpig och korrumperad stat är en förtryckarmaskin som begränsar frihet på alla möjliga sätt.

Men det finns andra sätt att bli förtryckt på än genom en totalitär statsapparat. Den fria marknaden består av vissa aktörer med groteskt mycket makt och andra aktörer med knappt någon makt alls. Hur fri är en indisk bomullsodlare som intecknat sin odlingsjord för att få pengar till att köpa livsfarliga och verkningslösa bekämpningsmedel? Visst, han gör ett eget val när han köper produkten, men eftersom han är analfabet kan han inte läsa vad som står på förpackningen, än mindre veta något om de skadliga effekterna den kommer ha på hans hälsa. Man måste vara cynisk på gränsen till människofientlig om man kallar honom för en rationellt handlande fri individ.

Wirtén hänvisar till boken Svält och kolonialism av Mike Davis. Jag har inte läst den och jag vet inte vem Davis är. Norberg är dock snabb med att upplysa om att Davis, samtidigt som han kritiserat kolonialismen, varit positiv till Mao-regimen. Om Norbrg har rätt i sin kritik så är det bara att konstatera att Wirtén varit klumpig och obetänksam i sitt val av referens. Men, som sagt, jag vet inte vem jag ska lyssna på eftersom jag aldrig har läst karln.

Det som stör mig mest i Norbergs så typiskt liberala argumentering är hans sätt att oreflekterat se på individen – i vilket u-land hon/han än må befinna sig – som en person som vill leva precis som vi gjorde i Väst för hundra år sedan och följa samma utveckling som vi. Ovainfrånperspektivet sticker i ögonen och det är synd att Wirtén inte trycker mer på det i sin artikel.

Norberg skriver: ”Nu deltar länder och människor endast i handelsutbyte om de anser sig tjäna på det. De stora liberaliseringarna har inte gjorts av WTO eller IMF, utan genom enskilda beslut av länder som Kina och Indien som har sett vad de har att vinna på det.”

Nej, WTO har inte genomfört liberaliseringarna, men de har nog gjort sitt bästa för att putta länderna (eller ländernas regeringar, för att vara mer exakt) i rätt riktning. Den fria markanden är ett västerländsk skapelse som prackas på världen. Jag säger inte att den i alla delar är dålig, men lite ödmjukhet skulle vara på sin plats. Den enskilde indiern eller kinesen har inte haft ett skvatt att säga till om gällande frihandel och multi-nationella företag som dundrar in i städerna och ut på landsbygden. De har snällt fått foga sig efter vad deras ledare bestämt.

Norberg talar om världens två största länder som om de vore små behändiga homogena enheter. Enskilda beslut i länder som Indien och Kina kan knappast med automatik anses vara folkligt förankrade. Kina är en diktatur där folk helt enkelt får finna sig i sin situation. Inte särskilt liberalt. Indiens apartaid-liknande kastsystem kombinerat med frihandel skapar knappast ökad individuell frihet.

Levnadsvilkoren har blivit bättre hävdar Norberg. För vissa kanske. Men det ursäktar inte de brott som med frihandelns välsignelse dagligen begås mot mänskligheten i sweat-shops över hela världen. Bara för att man tjänar några dollar i månaden på att göra Nike-skor 12 timmar om dagen betyder inte det ökad lycka, välstånd eller hälsa för den enskilde individen. Framför allt betyder det inte ökad frihet.

söndag, januari 15, 2006

Älskade lilla skithund!

Svenska Kennelklubben presenterade i dagarna sin lista över nyregistrerade hundar i Sverige 2005 (excel-dokument). Listan toppas av schäfern som ståtar ohotad som Sveriges populäraste hundras, följd av golden retriever och labrador retriever.

Det mest anmärkningsvärda med årets lista är de klassiska brukshundarnas tillbakagång, till förmån för mindre raser i allmänhet och sällskapshundar i synnerhet. Trenden var tydlig redan förra året och ser alltså ut att hålla i sig. Den explosionsartade ökningen av hundar totalt verkar dock ha mattats av, det registrerades faktiskt färre hundar 2005 än året innan.

Varför skriver jag om det här?, undrar kanske du, kära läsare. Jo, det är av rent personliga skäl. Jag är sedan ett drygt år tillbaka lycklig hundägare och som sådan blir man lite insnöad. Det kan liknas vid nyblivna golfare eller kanske personer som just tagit körkort, min omgivning har tappert fått stå ut med ett ständigt tjat om hundar och framför allt min egen hund, Konrad. Och nu får även ni bloggläsare en del av sleven.


Konrad

De sociala koderna runt hundägande och hundägare är många och ibland rätt subtila. Det jag framför allt lagt märke till är den enorma skillnaden mellan småhundsägare och eh… storhundsägare. Ibland känns det som att det inte ens är samma djur det handlar om och i hundgården tittas det snett mellan de två grupperna. ”Överspända små skithundar”, tänker labradorägaren. ”Lobotomerade hösäckar”, tänker jack russell-ägaren.

Den senaste uppgången för de små raserna är positiv läsning, eftersom det vittnar om att folk har börjat släppa fixeringen vid de klassiska tråk-hundarna. Att man inte automatiskt tänker golden retriever när man ska skaffa hund. Istället sätter man sig ner och funderar över vilken hund som skulle passa just oss allra bäst. Det finns totalt 287 registrerade hundraser hos Svenska Kennelklubben så det finns ingen anledning att skaffa en apporterande fågelhund eller en vakthund om man inte absolut behöver en sån.

Konrad är en bostonterrier, en ras som sedan slutet på 1800-talet enbart har avlats på utseende och sociala egenskaper. Han är en spelevink och knähund utan några drifter att vilja börja valla cyklister eller maniskt hämta pinnar (även om han är mycket förtjust i att tugga på dem). En av hans kompisar i hundgården är en lika charmig chinese crested, en av de raser som ökar allra mest och numera är 14:e vanligast i landet.

Vi lever annorlunda nu än för 50 år sedan, så det följer naturligt att vi även efterfrågar andra egenskaper hos våra hundar. Jag har inga planer på att skaffa får och har alltså inget behov av en duktig vallhund. Däremot tycker jag om att gå omkring i stan, kolla i affärer och fika. Det är enklare med en knähund på nio kilo än med en schäfer. Vissa kanske tycker att han är en liten skithund, det rör mig inte ryggen.

torsdag, januari 12, 2006

Låt inte rasisterna komma undan så lätt

Hör på radion om förslaget om anonyma arbetsansökningar till tjänster inom den offentliga förvaltningen. – Det låter ju som ett vettigt förslag, tänker jag, i ungefär tre minuter. Jag tänker att det är ju som när juristernas studentkår här i Lund förde fram krav på anonyma tentor, alltså att examinerande lärare inte ska kunna se vems tenta det är hon/han rättar. De menade att det inte fanns någon anledning för examinatorerna att veta namnet på studenten i fråga, eftersom det är tentan som rättas, inte studenten.

Det tog mig alltså tre minuter att se att min parallell haltande betänkligt. En arbetsansökan är ingen tenta. Det är en första inblick, en aptitretare, på en person som kanske skulle kunna vara värsta tillskottet, en fullträff för arbetsplatsen som efterfrågar den nya medarbetaren.

Så när arbetsgivaren bläddrar igenom högen av ansökningar så spelar namnet roll, på samma sätt som arbetserfarenhet, fritidssysselsättning, gymnasieutbildning, språkkunskaper, osv., eftersom all denna information tillsammans skapar en helhetsbild av personen. Och som flera motståndare till förslaget påpekat så räcker det inte med att plocka bort namnet om man vill lura de rasistiska arbetsgivarna. Det finns alltid en massa andra mer eller mindre tydliga markörer som visar vem författaren av ansökan är.

Adressen (Djursholm, Husby, Saltsjöbaden, Rosengård, Nacka, Lund – vad tänker ni?), sättet att formulera sig på, tidigare arbetserfarenhet (femton år som ingenjör i Iran), språkkunskaper (talar mycket god persiska) och en massa andra detaljer leder snabbt den rasistiske arbetsgivaren till att ändå kasta ansökan i papperskorgen, trots att namnet inte står där explicit.

Förslaget leder tankarna till enkla undanflykter. Ungefär som det klassiska, fåfänga försöket att förbättra städaryrkets status genom att döpa om det till lokalvårdare. Vi kommer inte undan rasismen genom att censurera valda delar av arbetsansökan. Däremot får rasistiska arbetsgivare en gyllene möjlighet att skylla ifrån sig när man anklagas för diskriminering. Så lätt ska de inte få komma undan. En ansökan är ju till för att beskriva vem man är, hur ska man kunna göra det utan att beröra sin etniska bakgrund?

fredag, januari 06, 2006

Sverige - något mindre uselt

Andreas skriver en förnuftig kortis om Newsweeks hyllning av Sverige. Även jag tror att den kommer eka ett bra tag framöver, framför allt bland socialdemokrater. Så låt dem hålla på. För att kyla ner sig kan de ju alltid läsa Jonas slägga.

Utländska artiklar om Sverige får alltid fart på min patriotiska ådra. Känslan kan liknas vid när klasskamraterna snackade skit om ens föräldrar på rasten. Trots att man kanske inte alltid var överens med mamma och pappa så inte f*n tolererade man att de fick skit av någon annan liten snorunge. Artiklar som denna ger också en inblick i hur amerikaner måste känna sig mest hela tiden, när utlänningar kommer med åsikter och kritik om hur deras land är och bör vara.

Det är med andra ord inte utan viss stolthet som jag läser Newsweek-artikeln. Samtidigt biter jag mig i läppen bland annat när jag läser om Sveriges "fantastiska" från-vaggan-till-graven-sjukvård (senast Hanna var på sjukhuset fick hon vänta i sammanlagt sex timmar och betala 300 spänn för att få en sjuksköterska och en läkare att titta henne i halsen bara för att bli tillsagd att komma tillbaka nästa dag) och några av Europas bästa universitet – Lund och Uppsala nämns (ett-kryss-två-frågor på B-nivå-tentor, åtta timmar lärarledd tid i veckan och krav på att skriva kandidatuppsats i par med hänvisning till begränsade resurser).

För oss svenskar är artikeln av intresse, mindre för vad den berättar om Sverige (för det vet vi ju redan) och mer för vad den säger om övriga Europa. Att Sverige och de övriga nordiska länderna är ett föredöme gör mig minst sagt orolig över vilka länder vi ingått union med. För ärligt talat, inte är det väl något paradis vi lever i? Om EU-regionen ska har någon chans i framtiden måste länder som Tyskland, Frankrike och Storbritannien leda vägen. Framför allt eftersom de inte lyssnar på några andra. De sätter dagordningen och Sverige, Danmark och Finland kan i bästa fall få komma in med ett "ja, så tycker vi med" eller ett "nej, nu får det vara nog!".

I ljuset av Newsweeks artikel framstår tankarna på en nordisk union som allt mer tilltalande. Men å andra sidan, vilka ska vi handla med om resten av kontinenten sitter i jordhålor och käkar havregrynsgröt?

torsdag, januari 05, 2006


Äntligen har Linna börjat blogga igen!

måndag, januari 02, 2006

Håll tummarna för Stockholmsförsöket

Under mitt (mycket trevliga) julbesök i Stockholm var trängselavgifterna ett återkommande samtalsämne. Stockholmsförsöket, som det heter på byråkratiska, dras igång imorgon. Då kommer det att bli dyrare och krångligare att köra bil innanför tullarna, samtidigt som det blir behagligare och mindre livsfarligt att inte köra bil innanför tullarna.

snodd från stockholmsforsoket.se

Stockholmsförsöket är förkastligt av ett enda – dock högst relevant – skäl. Det genomförs mot stockholmarnas vilja och det strider mot ett solklart vallöfte som det socialdemokratiska finansborgarrådet Annika Billström gav inför det förra kommunalvalet. Det är med andra ord ett demokratiskt fiasko som inte bara ytterligare försämrar väljarnas förtroende för sina politiker, utan även allvarligt skadar förutsättningarna för det fortsatta arbetet för minskade koldioxidutsläpp från trafiken.

Att projektet drivits igenom på ett oprofessionellt sätt är dock ingen anledning att döma ut syftet, vilket är att förbättra innerstadsmiljön och minska koldioxidutsläppen. Bilen är det överlägset mest ineffektiva sättet att transportera sig på i stadsmiljö. Här i Lund har politikerna gjort stora insatser för att försvåra för bilisterna att ta sig fram i de centrala delarna av staden. Istället har man gjort plats för cyklister, gående och kollektivtrafik. Det är fortfarande tillåtet att ta bilen in till stan, men ack så korkat.

Motsatsen upplevde jag i Vilnius där en stor del av rusningstrafiken går rakt igenom den gamla stadskärnan och där bilen är den absolut största statussymbolen. Kollektivtrafik är där endast något man använder om man inte har råd med bil.

Stockholm är varken som Lund eller Vilnius. Under ett års tid körde jag budbil i centrala Stockholm. Under detta år utvecklade jag starka aversioner mot privatbilister. Inte det att de kör dåligt, yrkestrafiken är klart värre på den punkten, men så mycket energi och utrymme som tas upp i onödan av dem, det börjar klia på hela kroppen bara jag tänker på det!

Stockholms Lokaltrafik (SL) driver en kollektivtrafik som är en av de bästa i världen (något som står klart när man bytt från SL till Skånetrafiken). För den som ska in i city finns inga som helst anledningar att ta bilen, framför allt inte i rusningstid. Utan att veta hur det idag ser ut klockan halv nio på Essingeleden norrgående, har jag min tid som yrkeschaufför i klart minne. Övertända morgontrafikanter som gjorde allt annat än kramade varandra i trafiken. En dålig dag kunde det ta uppåt en halvtimme att ta sig från Årsta till Kungsholmenavfarten, något som under normala förutsättningar tar några minuter.

I säkert nio av tio bilar satt en ensam förare. Galenskap. Men det visar också hur kära folk är i sina bilar och att en förändrig i beteende när det gäller dagliga transporter inte kommer att komma utan knorrande. Ingen tycker om att bli kallad för en idiot. Ingen erkänner lättvindigt att man varje morgon sedan studenten har betalat mångdubbelt mer än man behövt för att ta sig till arbetet. Men sen, när man svalt sin stolthet och lämnat SUV:en hemma, kommer man upptäcka stora fördelar och en enda nackdel: man måste (hemska tanke) resa tillsammans med andra.

Jag hoppas verkligen att politikerna inte har sjabblat bort trängselavgifterna genom lögner och taskig timing. I slutändan har vi inget val. Bilen tillhör det förra århundradet, den är otidsenlig, ineffektiv och livsfarlig. Om vi även i framtiden vill kunna ta oss till arbetet, skolan eller åka på semester så måste vi ta oss ut ur bilarna och in i verkligheten.