söndag, februari 22, 2009

Aborter upp till kvinnan – oavsett skäl

Det är knepigt med aborter. Utgångspunkten för den svenska abortlagstiftningen har sedan mitten på sjuttiotalet varit kvinnans ovillkorliga rätt till abort fram till utgången av den artonde graviditetsveckan. I Sverige är det bred uppslutning kring den här synen på abort. Inga seriösa försök att inskränka abortlagstiftningen har gjorts och det är en kall fråga på den politiska dagordningen.

Men det är som sagt knepigt med aborter. Bland annat har det visat sig vara knepigt med aborter och öppna gränser. Det fick Sverige veta redan på 60-talet i och med den så kallade Polen-affären, där tusentals svenska kvinnor åkte till Polen för att göra aborter de förvägrats hemma. Nu går strömmen åt andra hållet. I Danmark och Norge är det bara tillåtet att göra abort fram till och med den tolfte veckan. Fostrets kön är ett av skälen för kvinnorna att åka över gränsen och göra sina aborter här i Sverige. I Norge har man förbjudit könsbestämning av fostret fram till vecka tolv.



Danska och norska kvinnor kommer till Sverige för att göra abort. I veckan rapporterade SVT också om en kvinna i Eskilstuna som gjort upprepade aborter på grund av att fostret hade ett kvinnligt kön. Svenska sjukvården står inför ett moraliskt dilemma. Å ena sidan principen om kvinnans ovillkorliga rätt till abort, å andra sidan risken att kvinnan gör abort av ”fel” skäl.

Den svenska opinionen – som i vanliga fall mangrant står bakom fri abort – talar plötsligt om att lagstifta mot abort grundad på fostrets kön. Utan att det någonstans är uttalat, så utgår nyhetsrapporteringen från att kvinnorna gör dessa aborter av kulturella skäl. ”Där de kommer ifrån” värderas pojkar högre än flickor, därför är aborterna principiellt fel att tillåta. En bloggare skriver att de norska kvinnorna nog bara är ”norska”, för här i Norden bryr vi ju oss inte om barnets kön. Alla är lika värda.

Jag håller med. Alla är lika värda. Det är stört att abortera sitt foster på grund av kön. Men det är fortfarande kvinnans eget val. Och undertonen av rasism, att kvinnorna inte är ”riktiga” nordbor, ger en sur eftersmak. Vår syn på abort har vuxit fram ur en frigjord syn på sexualitet och övertygelsen om att endast kvinnan själv har rätt att bestämma över sin egen kropp. Det är lätt att börja tala om ”andra kulturer” och att dessa människor inte är redo för den svenska abortlagstiftningen. Sanningen är att varje abort har sina egna speciella skäl. Skulle den svenska sjukvården börja granska och moralisera över detta, då befinner vi oss på brant slutande plan.