onsdag, maj 31, 2006

Män vill vara nakna tillsammans

Hela vuxen-Sverige verkar förfasa sig över filmen där värnpliktiga springer omkring och skjuter granatgevär endast iklädda skyddshjälm. Leni Björklund säger till Sveriges Radio att hon ”utgår från att försvaret gör en noggrann utredning om vad som låg bakom filmen”. Hon utgår också ifrån att det var en enstaka händelse.


Foto: SVT

Leni, för i helv*te, vad tror du det är för pojkar som vill göra lumpen som amfibiesoldater och vad tror du händer när man sätter de tillsammans i en extremt homosocial och macho miljö? Patrik Ehrnst sa det bäst i P3:s Morgonpasset i morse. Han menade att det är något speciellt med killar och nakenhet. När det är riktigt roligt och man vill ta upp det ett snäpp till, då klär man av sig naken. När man gör lumpen är det hur grymt som helst att skjuta granatgevär. Det är dessutom hur grymt som helst att mucka efter 15 månader ute i spenaten med porrtidningar och hormonstinna alfahannar som enda sällskap. De värnpliktiga var med andra ord i ett närmast extatiskt tillstånd när någon kommer med idén, ”ska vi inte ta upp det ett snäpp till?”. Alla visste vad som menades, av med kläderna.

Att detta inträffar hela tiden i den svenska försvarsmakten kan knappast komma som någon överraskning. Alla som har någon som helst insikt i utbildningen av värnpliktiga vet att det är såhär. Därför är det hyckleri av samma sort som visats upp inom idrottsvärlden när ansvariga går ut och fördömer och låtsas som att de inget vet. Machokulturen inom försvaret är grundmurad och självklart vet Leni Björklund och försvarets informationsdirektör Staffan Dopping om det. Och gör de inte det så är det riktigt illavarslande eftersom de i sådana fall inte har en aning om vad det är för organisation de är en del av.

Kanske är det just så att Björklund och Dopping är i en sådan position att de kan blunda för machokulturen i försvaret och gå ut i media och vara välsignat ovetande det inträffade. Kanske är det därför som de operativa cheferna ÖB Håkan Syrén och marininspektör Anders Grenstad inte vill uttala sig, eftersom de vet precis vad det rör sig om. Kanske vet de att det är detta som utgör fundamentet i försvaret och ska man utbilda unga män till soldater är det såhär det blir, gammal hederlig maskulinitet med fallosar som bränner på den nakna huden och smäller jättehögt och borrar djupa hål. Alltihop handlar ju ändå om att döda, eller?

söndag, maj 28, 2006

Miljöpartiet mot blockpolitiken

Frukost framför tv:n och STV24 som sänder från miljöpartiets kongress i Borås. Frågan som vållade mest debatt var den om partiets strategi i kommande regeringsförhandlingar, där partistyrelsen och Wetterstrand/Eriksson förordat ett tydligt avståndstagande från samarbete med det borgerliga blocket. Motståndarlinjen menade bl.a. att detta skulle innebära att miljöpartiet frångår sin roll som blocköverskridare inom svensk rikspolitik.

Jag tycker att miljöpartiets största förtjänst är just att man inte låter sig sorteras in i den förlamande blockpolitiken. Grön politik är blocköverskridande och i mina ögon skulle mp kunna samarbeta med alla riksdagspartier utom moderaterna och möjligen kristdemokraterna. Därför var det olyckligt att debatten på stämman låste in sig på huruvida mp är kompisar med s eller m. Partistyrelsens argument var att man måste ge väljarna tydliga besked om vad en röst på miljöpartiet innebär.

Argumentet känns igen från framför allt dagstidningarnas ledarsidor som alltid har beskyllt mp för att vara ett flumparti utan tydlig politisk riktning. Jag har aldrig förstått mig på detta. Varför måste partier redan under valrörelsen slå fast vilka man kommer att samarbeta med efter valet? Då försvinner ju hela vitsen med ett proportionellt valsystem. Om man behandlar de sju enskilda riksdagspartierna som att de i själva verket skulle vara två homogena block, då kan man lika gärna införa majoritetsvalkretsar av brittisk modell.

En röst på miljöpartiet borde innebära en röst på grön politik, precis som en röst på kristdemokraterna innebär en röst på politik grundad i kristen värdekonservatism. Först efter valdagen står det klart vad den samlade väljarkåren vill. Och först då är det möjligt att fundera över hur en regering kan se ut.

Det skulle vara rent korkat av miljöpartiet att sätta sig i samma låsta position som vänsterpartiet, som kan muttra hur mycket de vill om dålig socialdemokratisk politik, till ingen nytta. I slutändan är sosseregering vänsterpartiets enda alternativ. Miljöpartiet är inget vänsterparti och inget borgerligt parti. De är i dagsläget Sveriges enda gröna parti, det skulle vara synd om man övergav den unika positionen.

tisdag, maj 23, 2006

Splittrande föräldraförsäkring

Söndagens Dokument Inifrån handlade om socialdemokratin och feminismen. Kvinnoförbundet, SSU och studentförbundet har tagit ställning för en individualiserad föräldraförsäkring, en ståndpunkt som den stora, tysta majoriteten i partiet motsätter sig. Programmet inriktade sig framför allt mot frågan om föräldraförsäkring som ett exempel på när klasskampen kommer på kollisionskurs med kampen för jämställdhet mellan könen. Unga, välutbildade kvinnor i storstäder ställs mot äldre lågutbildade kvinnor på landsbygden, där de senare menar att de tidigare bara kämpar för sina egna intressen och glömmer bort solidariteten.

Jag tycker att det är mycket intressant att se hur socialdemokraterna hanterar frågan om individuell föräldraförsäkring. Som Nalin Pekgul framhåller: det har fattats beslut om att socialdemokraterna är ett feministiskt parti. Det borde inte vara någon tvekan. Men socialdemokraterna är ett stort parti och samtidigt som det rymmer förnyare och radikaler så är det också ett av de mest konservativa av riksdagens partier. Förutom feminismen tog Dokument Inifrån även upp HBT-frågor och invandring som exempel på frågor som är potentiellt mycket splittrande för partiet.


Individuell föräldraförsäkring

- vem är för och vem är emot?

Det är därför som Göran Persson med en dåres envishet klamrar sig fast vid den gamla berättelsen om välfärd eller icke-välfärd när han deltar i politiska debatter. Därigenom har han hållit de jobbiga frågorna borta från dagordningen. Tidigare har det fungerat eftersom moderaterna hjälpt till. Det har legat i båda partiernas intresse att polarisera debatten runt ekonomisk politik och välfärdsfrågor. Men nu när Reinfeldts nya moderater talar väl om folkhemmet och kollektivavtal så har läget blivit kritiskt för Persson.

I frågan om föräldraförsäkringen har Persson tagit tydlig ställning mot en individualisering. På kongressen i höstas meddelade han journalisterna att det inte var tal om någon förändring, innan kongressen ens hade fattat beslut i frågan. I partiledardebatten mot Fredrik Reinfeldt använde han t.o.m. frågan mot moderatledaren och antydde att en röst på moderaterna kan innebära individualiserad föräldraförsäkring. Lite grann att kasta sten i glashus för en ledare för ett parti som har ett nära samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Männen lyste naturligtvis med sin frånvaro i söndagens program. Hanne Kjöller skriver på pricken på DN:s ledarsida:



Tänk om man i söndagens ”Dokument Inifrån” ”femini(s)terna” bytt ut alla ”mammor” mot ”pappor” och alla ”kvinnor” mot ”män”. Då hade en hel del konstigt blivit sagt. Eller vad sägs till exempel om det här:

- Ska man tvinga mammor att gå till doktorn med sina barn, även om de själva kanske inte vill?

Vad svarar man? Att nej, självklart inte. Att göra barn innebär ju inget som helst ansvar för att senare ta hand om dem. Visst måste varje mamma själv få avgöra om hon vill ta sitt sjuka barn till läkaren eller om hon vill låta det ligga och dö av en brusten blindtarm för att hon har något roligare för sig.

Nu var det ju förstås inte mammorna det handlade om. Det är papporna som åtskilliga s-kvinnor - de som säger sig "lyssna på sina medlemmar" - gång på gång reducerar till ointresserade, oengagerade och närmast oempatiska spermadonatorer.


För övrigt talades det genomgående om ”kvoterad föräldraförsäkring” i programmet. Uttrycket är missvisande eftersom det antyder att en föräldraförsäkring baserad på individ skulle vara mer inkräktande på människors valfrihet än en baserad på kollektivet familjen. En tankevurpa som även många liberaler brukar göra är just att tala om individualiserad försäkring som begränsande för individens fria val. Någonstans i processen slutar liberalerna att tala om individuell frihet och börjar istället propagera för kollektiv frihet, något som i vanliga fall är att betrakta som en kardinalsynd i dessa kretsar. Jag skulle vara tacksam om någon kunde förklara för mig hur de får det att gå ihop.


måndag, maj 22, 2006

Motorist revisited

För att möta den ström av kritik som riktats mot Motorists inslag om tjejbilar förra veckan – varav en stor del framförts på det egna debattforumet – har programmets projektledare Mikael Howart tagit sig tid och formulerat ett långt och ambitiöst inlägg. Howarts replik (finns en bit ner bland inläggen) går ut på att kritiken mot inslaget som varandes sexistiskt och fördomsfullt bygger på missförstånd. Han går så långt att han antyder att det kanske i själva verket är kritikerna som sitter inne med fördomar om kvinnor och kvinnlighet. ”Med inslaget ville vi provocera motorbranschen lite, samtidigt som vi lyfte fram frågan om det finns skillnader hur män och kvinnor väljer bilar.”


Foto: SVT


Howart fortsätter med att konstatera att bilvärlden är en företrädesvis manlig domän där gamla värderingar och snäva tankesätt begränsar bilens potential. Som exempel nämner han faktumet att krockdockor – s.k. dummies – är gjorda efter manliga förlagor, vilket gör att bilsäkerhet i själva verket är manlig bilsäkerhet. Ett jätteviktigt påpekande! Varför togs inte det upp i programmet för ett par veckor sedan när Joppe Philgren var och rapporterade från just en krocktestanläggning?

Repliken beskriver ett program som ifrågasätter och kritiskt granskar könsroller. Att bilar tillverkas med en viss persontyp i tankarna: ”en man i 40-årsåldern, med kort skinnjacka och Ulf Lundell-komplex”. Visst, så är det! Varför nämndes inte det i programmet? Varför nämndes inte könsskillnader i olycksstatistik, att det är män som oftast fattar det avgörande beslutet i en familjs bilköp, att kvinnor kör mindre bilar? Att kvinnor kör mindre bil?

Om man nu skulle göra ett program om könsskillnader och avslöja stereotyper runt bilism och kön, varför gjorde man då ett program som visar tre flamsiga kvinnor som beter sig precis enligt de värsta fördomarna som finns om kvinnor och bilar? Låt vara att intentionerna var goda, men om varenda tittare missuppfattade dessa intentioner som det motsatta, är inte det ett rungande bevis på att man misslyckats i sina föresatser?

Lite metabloggande

Jag har gjort ett par förändringar bland mina favoriter. Urban Lindstedt slutade blogga 1 maj och jag upptäckte det för ett par dagar sedan. Ett tecken så gott som något på att Urban kanske inte var någon favorit när allt kom omkring.

En annan bloggare som däremot har gjort sig förtjänt av en favoritplats är sossefeministen Katrine Kielos trots visst prov på dåligt omdöme i sin heta beundran av Pär Nuder. Hon är en av de där som tar sig an den ofta påfrestande uppgiften att debattera mot personer som verkligen inte fattat någonting. Som signaturen Nils, till exempel, som menar att förföljelsen av män i Sverige idag kan liknas vid nazisternas förföljelse av judarna under 30-talet (jag skämar inte!). Att vara feminist och dessutom publicera bilder på sig själv visar sig vara förvånansvärt provocerande i dagens politiska klimat.


Och så har en gamal bekant bland favoriterna börjat blogga. Mark Simpson hade tidigare bara en sida där han la ut artiklar han fått publicerade i tidningar, nu skriver han även texter enkom för nätet. Titta in och läs om metrosexualitetens hälsotillstånd (he isn't dead he's just power-napping on the sunbed) och hemelektroniktillverkaren Philips tips på hur man bäst trimmar sitt könshår.

tisdag, maj 16, 2006

Tjejbilar och en sanslös kvinnosyn

Ämnet i kvällens avsnitt av bilprogrammet Motorist på SVT var ”tjejbilar”. Programledaren Pia tog hjälp av två påfrestande tjejiga tjejer, Carina och Kicki, att provköra tre bilar som motorjournalisten Helena Lundberg valt ut som de som borde tilltala kvinnor mest. Det blev en närmast parodisk uppvisning i könsstereotyper och självfördummande scener som ”tre tjejer försöker öppna en bagagelucka” eller ”tre tjejer konstaterar att de inte kan läsa manualer”.

De tre bilarna som valts ut som tjejbilar var Alfa Romeo 147, Peugeot 206 CC och Honda CR-V. Det tjejiga med dessa bilar är enligt Lundberg att de är:

Enligt experten tycker tjejer inte om bilar

  • som är för stora,
  • har många knappar,
  • är för komplicerade att fatta (manualen)
  • eller för ovanliga (”kvinnor vill inte ha det så, lagom är bäst”).

Sedan kom superklyschan om tjejer och bilar: färgen. Kicki tycker om Peugeoten eftersom den har så fin färg… Jag utgår ifrån att Kicki, som verkar vara en någorlunda normalt begåvad människa med ett heltidsjobb inom en kvalificerad bransch, kan räkna ut att det går att få bilar i olika färger. Med andra ord: om hon inte tycker om färgerna på de andra bilarna så går det säkert att ordna. Men det verkar som om hon verkligen vill framstå som mer korkad än hon är. Något som går som en röd tråd genom hela programmet.

Enligt experten är Hondan bäst tjejbil eftersom den ”uppfyller det mesta som kvinnor vill ha”: den är inte för stor, men ändå tillräckligt stor för att få plats med barn, hundar och matkassar. Och så är det lätt att fatta hur man får upp bagageluckan också.

Frågan man ställer sig är naturligtvis, vad är det som är kvinnligt och varför skulle kvinnor tycka om en viss typ av bilar? Ja, enligt Motorist är det kvinnligt att vara korkad på gränsen till infantil. Därför behöver kvinnor bilar som är lagom (man vill ju inte sticka ut), enkla (man vill ju kunna få igång bilen), säkra (mamma kanske klantar sig på vägen till dagis) och lite snygga (det är ju viktigt med utseendet). Därmed har man lyckats med koststycket att effektivt förolämpa minst halva befolkningen.

Men det som förbryllar mest är avslutningen. Efter en halvtimmes könsstereotyp-galore ställer helt plötsligt programledaren frågan: finns det egentligen någon tjejbil? Nej, svarar Carina, det har inte att göra med om man är kvinna eller man, utan om personligt tycke och smak. Kicki svarar något kryptiskt om genus och att man faktiskt måste få tala om könsskillnader.

Jag hade faktiskt lite förväntningar på Motorist när det drog igång tidigare i våras, men de flesta programmen har varit små besvikelser. Inte ens huvudreportaget om förnybara bränslen för några veckor sedan kändes intressant och då är det ändå något av ett specialintresse för mig.

Kvällens avsnitt slog dock alla rekord. Eftersom man i slutet konstaterade att det kanske egentligen inte går att tala om tjej- eller killbilar, varför har man då gjort ett helt program om det? Det som återstår då är ju bara tre fån som berättar för tittarna att de tycker att det är viktigt med belysta sminkspeglar. Inte särskilt bra tv, uruselt rentav.


onsdag, maj 10, 2006

Vad är grönt i det gröna folkhemmet?

Göran Perssons gröna folkhem är en konstig grej. Få vet ens om att det existerar och ännu färre vet vad det innebär. För en statsminister som är notorisk för sin pragmatism är det gröna folkhemmet det närmaste han kommit en hjärtefråga. Många tycker att det gröna folkhemmet låter som en motsägelse. Bilden av det ”gamla” folkhemmet är den av en tvåbarnsfamilj som bor i en stor bostad som tar mycket energi att värma upp och en stor, tung bil (Volvo 240) som drar mycket bensin. Folkhemmets invånare bor inte i storstäder utan i små och medelstora orter där bilen är en självklarhet och där de flesta röstar socialdemokratiskt.

Hur kan ett parti som byggt detta gråa folkhem göra vad som framstår som en total omsvängning och istället börja måla det grönt? I en intervju i gårdagens DN lägger Persson ut texten om hur och varför Sverige ska kunna bryta sitt oljeberoende och gå från ett grått folkhem till ett grönt, och han har också kommit på hur han ska få med sina väljare på tåget.

Oljan är det största handelsvaran i världen. 40 procent av världshandlen utgörs av olja. Den håller inte på att ta slut, men produktionen är på god väg att nå sin topp, något som brukar kallas för peak oil. Det innebär att någon gång inom den närmaste tjugoårsperioden kommer inte oljeproduktionen att öka utan minska. Detta kommer ske samtidigt som världens två största länder – Kina och Indien – går igenom samma modernisering som väst gjorde efter andra världskriget. En modernisering som helt och hållet byggde på olja. Med andra ord kommer efterfrågan på olja de närmaste tjugo åren långt överträffa utbudet, med kraftiga prisökningar som resultat.

Man kan fråga sig vad detta har att göra med det gröna folkhemmet. Oljepriset är ingen miljöfråga, det är en ekonomisk fråga, och det gröna folkhemmet är ett projekt för hållbar ekologisk utveckling. Eller? Den av Persson tillsatta Oljekommissionen har fått i uppdrag att göra Sverige oberoende av olja till år 2020. I DN-intervjun nämner Persson att ett oljeoberoende samhälle framför allt är en fråga om ekonomi och säkerhet, sedan kommer miljöeffekterna lite som en bonus. Han verkar nästan extatisk när han talar om möjligheterna för Sverige att bli självförsörjande på etanol och andra biobränslen. Fatta vad många arbetstillfällen! Fatta vilken tillväxt!

Miljöpolitik och hållbar ekologisk utveckling handlar om ändrade levnadsmönster. Oljan är en parantes i människans utveckling. Den upptäcktes för knappt hundra år sedan och ytterligare hundra år framåt i tiden kommer den vara helt överspelad. Idag är samhället beroende av olja och det ligger i allas intresse – ekonomiskt och ekologiskt – att bryta detta beroende. Men det finns inget likvärdigt alternativ till olja, inget som man kan uppfinna så att det bara är att fortsätta som vanligt. Man kan hämta energi från skogen, det görs redan. Många oljepannor har ersatts av pelletspannor. Etanol kan utvinnas ur träcellulosa men då minskar volymen trä att göra pellets av, liksom till papper och andra träprodukter. Dessutom tar det minst 40 år att odla en fullvärdig energiskog. Biomassa är förnybar men inte obegränsad.

Tekniken för att utvinna energi ur sol och vind är fortfarande inte tillräckligt sofistikerad för att utgöra ett alternativ till de traditionella energikällorna och ingen vet hur lång tid det kan ta och hur mycket forskning som måste göras innan människan kan få obegränsade mängder energi från solen.

Så vad är så grönt med ett folkhem som utgörs av samma stora hus, samma stora bil i samma vidsträckta bostadsområde? Visst, värmepannan eldas med pellets och Volvon går på etanol, men det beror ju bara på att oljan är dyr och tillgången osäker. Den socialdemokratiske kärnväljaren är gärna miljömedveten, bara det inte innebär några jobbiga förändringar, som att byta till en mindre bil eller flytta dit man inte ens behöver någon bil. Till slut är det pragmatikern Persson som vinner och hjärtefrågan får komma med på ett hörn, mest som en tillfällighet. Gärna en god miljö, men först ett rejält ekonomiskt incitament!

tisdag, maj 02, 2006

SVT:s debattdinosaurier

Debatten om debattprogram i SVT:s Debatt (puh!) ikväll, med Siewert Öholm, P O Enquist, Kerstin Hallert och programledaren Lennart Persson, påminde kusligt mycket om hotellbarscenen i Terry Gilliams filmatisering av Fear and Loathing in Las Vegas. Det var fyra förhistoriska ödlor som satt och svällde ut genom min licensbetalda tv-ruta och ömsom gottade sig över sina egna tidigare insatser, ömsom förfasade sig över hur splittrad och dålig den allmänna debatten är idag.

Jag håller med om att Debatt är ett många gånger påfrestande dåligt debattprogram, framför allt borde man hitta en programledare som kan tala tydligt utan att mumla och staka sig. SVT borde har flera program där debattörer kan mötas. Men att hålla låda i tjugo minuter om den allmänna debatten utan att med en stavelse beröra de enorma möjligheter som detta medium – Internet – innebär för en mer rättvis och jämställd samhällsdebatt, det är inget annat än en magnifik uppvisning i ignorant självförhärligande av dessa gamla tv-profiler.

När man lyssnade på debattdeltagarna i programet kunde man luras att tro att den enda offentliga debatt som finns i Sverige idag äger rum i den statliga televisionen. Vi vet ju alla att verkligheten är en helt annan, och det tackar jag djupt för, annars hade det fortfarande varit som i den där debatten mellan Vilhelm Moberg och Olof Palme som visades från 1971. Jösses vilket intetsägande pladder!

måndag, maj 01, 2006

Motormännens tid är förbi

Jag letade runt på Motormännens hemsida och hittade detta citat:


"Bilen är livsnödvändig för att klara vardagen för många människor i Sverige. Man kan inte ta sig till arbetet, lämna barn på dagis eller storhandla utan bil."

Själv har jag lagt märke till att det är många som inte kan ta sig till arbetet med bil, att döma av rusningstrafiken och det faktum att jag dagligen håller på att bli överkörd av övertända morgonbilister när jag är ute och rastar hunden. Barn har jag inga, så jag kan inte uttala mig om det där med att man måste lämna barn på dagis med bil (även om jag har ett klart minne av att jag åkte buss till dagis med pappa när jag var liten). En sak kan jag däremot slå fast: det går alldeles utmärkt att storhandla utan bil, det kan jag och tusentals andra studenter intyga.

Visst, jag vet att det är lite mer komplicerat än så. En student i Lund är inte lika transportberoende som en barnfamilj i glesbygden och det är inte glesbygden det handlar om. Istället är det i städer som Lund som förändringen måste ske, där folk har ett val att låta bilen stå. Jag bor en knapp kilometer från Lunds största köpcentrum och en knapp kilometer i andra riktningen ligger domkyrkan (mitt i stan, alltså). Mina grannar med bil väljer att ta bilen till köpcentret medan jag tar en promenad till stan för att handla. Det är ett mycket nätt och enkelt beslut att fatta: låt bilen stå och ta en promenad på en kvart, om kassarna känns för tunga så kan man ta bussen tillbaka.

Men Motormännen (kan f.ö. kopplingen mellan maskulinitet och fordon göras tydligare?) tycker att allt som leder till inskränkningar för bilisterna är osaklig förföljelse. Man vill ha sänkta bensinskatter, är kategoriskt emot Stockholmsförsöket och verkar tycka att det här med miljöbilar mest är trams. Istället bygger deras opinionsbildning på att det ligger ett egenvärde i att använda bil. Även om man kan klara sig utmärkt utan så är det inte bilisterna, utan bilismen som man värnar.

I sitt Trafik- och miljöpolitiska program slår man fast ”att använda individuella transportmedel är för de flesta en nödvändighet”. Vilket trams! För de flesta (och tänk då efter vilka "de flesta" faktiskt är) är individuella transportmedel en lyx som man kan klara sig utan. För ett fåtal (vi pratar privatbilism här) är bilen oumbärlig, men den nationella trafikpolitiken kan inte styras av förutsättningarna för en krympande minoritet av befolkningen. Den ska utformas efter stockholmaren, lundabon, göteborgaren och sundsvallsbon och med vetskapen om att oljan bara kommer bli dyrare och att klimatförändringarna är ett – i Centraleuropa högst påtagligt – faktum. Motormännen har fastnat i en svunnen tid där en bil var en bil, och framför ratten satt en herre som kunde köra vart han ville utan att någon la sig i.


Citroën DS - vackraste bilen, någonsin