söndag, december 17, 2006

Erkänn etanolen, Bergström!

Förra helgen skrev Hans Bergström i DN om hur de svenska medierna tappar huvudet inför klimathotet. Han menar att man måste kunna förhålla sig kritisk till frågan om utsläpp och livsföring utan att stämplas som ”anhängare av jordens undergång”.

Det är svårt att inte hålla med Bergström när det gäller mediernas omsvängning i frågan. Populistiskt och sensationslystet så det förslår. Om man, som undertecknad, har följt miljödebatten ett antal år så är det verkligen ett mysterium varför det helt plötsligt är dåligt med city-jeepar när det för några år sedan uppmanades till bensinuppror.

Samtidigt är det farligt att tala om dagens miljöproblem som en fråga om kronor och ören och huruvida man ska köra city-jeep eller etanolbil. Många debattörer i den politiska mittfåran vågar sällan gå längre än att räkna på hur mycket den statliga subventionen på biobränslen kostar skattebetalarna. Eller hur många företag som eventuellt kommer tvingas till nedläggning på grund av höjda energiskatter.

Frågeställningarna är påfrestande kortsiktiga. Med risk för att låta tjatig – det känns som om jag skrivit och sagt det minst hundra gånger – men det handlar i grund och botten om ändrad livsföring. Ska vi klara en global omställning av energislag måste vi ta till alla medel som står till buds. Men när man för fram detta stämplas man genast som fanatiker. Bergström själv menar att miljödebatten i Aftonbladet är kortsiktig. Inget scoop direkt. Säg det i Aftonbladet som inte är kortsiktigt. Men hans eget resonemang är inte så mycket bättre.

Bergströms slutsats blir – inte alldeles överraskande – att kärnkraften är lösningen på alla våra problem. Med kärnkraft kan man möta det ökande behovet av energi i Indien och Kina och med kärnkraft kan man framställa vätgas att använda i bilar. Kärnkraften är framtiden! Däremot är satsningar på biobränslen kortsiktiga och dömda att misslyckas. Han pekar på forskning som visar att det skulle krävas enorma arealer odlingsmark för att tillgodose efterfrågan och att det även skulle innebära övergödning och ökad kemikalieanvändning.

En stilla undran: om etanol inte är någon framtidslösning – hur kan kärnkraft vara det? Missförstå mig rätt, jag är ingen rabiat kärnkraftsmotståndare. Men om man talar om biobränslen som kortsiktiga och oövertänkta lösningar, måste man då inte i ärlighetens namn erkänna de minst sagt omfattande konsekvenser – på miljö, säkerhet och hälsa – som kommer med en massiv global utbyggnad av kärnkraft? Dessutom är uran ett fossilt bränsle som otvivelaktigt kommer att ta slut. Inte direkt någon framtidslösning det heller.

I sin ledare tar Hans Bergström också upp teknologiska framsteg inom energisektorn. Han nämner bl.a. vätgasbilen, mer och bättre utnyttjad kärn- och vattenkraft, bränsleceller och ”nya material som sänker vikten hos bilar och därmed energiåtgången”. Allt detta är intressant och hoppfullt, men varför väljer han att bortse ifrån teknologiska framsteg inom vind- och solkraft och etanolproduktion? Små privata vindkraftverk som förser hushåll med energi till ingen kostnad alls och utan utsläpp. Pilotanläggningen för etanolproduktion i Örnsköldsvik där man forskar kring möjligheterna att framställa etanol från skogsråvara.

Hans Bergström väljer att ta fram vissa goda exempel och bortse från andra. Han företräder en tydlig borgerlig agenda där man har svårt att tänka bortom vattenkraft, kärnkraft och bilism. Där stämplas allting som mynnar ur miljörörelsen som orealistiskt flum. Det är synd, för ”nya material som sänker vikten hos bilar och därmed energiåtgången” är lika gynnsamma för bilar som går på etanol som på bränsleceller. Och om bilindustrin lyckas minska energiförbrukningen hos en personbil med 75 %, vilket enligt Ulf Perbo på BIL Sweden är en rimlig prognos, kommer man bara behöva använda 25 % av dessa ”enorma arealer” för att odla energigrödor som Bergström talar om.

Bra, eller hur?

söndag, december 10, 2006

Ja, jag är tacksam - nej, det har ingen betydelse

En av fördelarna med att blogga är att man får debattera med folk som man aldrig träffat, vars åsikter ofta skiljer sig från ens egna. Oavsett ämne finns det alltid en myriad angreppsvinklar och nya argument som förtjänar att stötas och blötas. Fortsätt debattera allihopa!

Sen händer det ibland att diskussioner går i stå. Som två utmattade boxare står debattörerna och slänger samma argument i ansiktet på varandra om och om igen. Det har hänt ett par gånger under hösten här på min blogg. I det förra inlägget om BRIC-ekonomierna talar signaturen tomten om för mig – gång på gång – att jag borde flytta ut i skogen eftersom jag är mot tillväxt. Att jag – gång på gång – hävdar att jag faktiskt inte är mot tillväxt, verkar inte ha någon betydelse för tomten.

Det leder mig in på en mer allmän frågeställning när det gäller argument från marknadsliberaler. Tomten är ett skolboksexempel på en marknadsliberal med skygglappar vars argument ser ut ungefär så här: marknadsekonomin har dragit miljarder ur fattigdom, därför är den oantastlig och får inte kritiseras.

Liknande tongångar kan man finna i magasinet Neo som det senaste året revitaliserat den svenska liberala debatten. Det senaste numret är inget undantag. Bland annat skriver Thord Eriksson ett öppet brev till stockholmstidningarnas chefredaktörer och ställer frågan om morgontidningen håller på att bli kvällstidning, Annika Ström Melin undersöker det demokratiska underskottet i EU-kommissionen och Isobel Hadley-Kamptz skriver om borgerliga dygder.

Som alltid i Neo sjunger man entreprenörens lov och för fram positiva exempel på egna företagare som sliter och lyckas – trots regelverk som är anpassade efter storindustrin. Jag tycker om att läsa om entreprenörer som lyckas. Det känns hoppfullt då den reguljära arbetsmarknaden verkar vara havererad och de enda som anställs är 35-åringar med grym förmåga att hålla många bollar i luften.

Det som stör mig med Neo – och här kommer kopplingen till tomtens argumentation – är att vi ska vara tacksamma för entreprenören som gör det alla vanliga knegare inte vågar. I den senaste ledaren med rubriken ”Entreprenören är alla tiders hjälte” uppmanas läsaren att skänka ”en gnutta tacksamhet till dem som har gjort att du lever ett längre och rikare liv i bättre hälsa än kungar för 200 år sedan”.

Vad spelar det för roll om jag känner tacksamhet inför att jag är född just nu och inte för 200 år sedan? Jag säger inte att jag inte är tacksam – jag är mycket glad och lättad över att jag slipper vara undernärd och dö när jag 40. Men frågan är vad det har med någonting att göra idag. Vad hjälper min tacksamhet gatubarnen i Rio? På vilket sätt gör min tacksamhet att utsläppen av växthusgaser minskar? Hur bidrar min tacksamhet till minskad statskorruption och kriminell företagsamhet?

Jag får en känsla av att vissa svenska liberala debattörer har förlegad bild av sina meningsmotståndare. I sin iver att prisa marknadsekonomin bortser man ifrån att ingen har ifrågasatt den. Man vill så gärna sätta dit vänsterflummarna att man hittar på åsikter åt dem, som man sedan furiöst bemöter.

Debatt är bland det roligaste jag vet. Det finns ingenting som stimulerar till eftertanke som en giftig känga från ett oväntat håll. Just därför blir jag besviken när debatten förs på slentrian och man glömt bort varför den fördes från första början. Ja, entreprenörer är jätteviktiga. Ja, jag är tacksam för att jag lever idag och inte på medeltiden. Nej, det var inte det jag ville diskutera.

onsdag, december 06, 2006

Ekonomer i garderoben

För några inlägg sedan skrev jag om Uppdrag gransknings reportage om arbetsförhållanden i Indien och vilken inställning man som konsument borde ha till produkter som tillverkats under slavliknande förhållanden. I kommentarerna länkar Petter till en Power Point-presentation där Jim O’NeillGoldman Sachs berättar om vad han kallar för the BRIC-economies.


Kunder på börsen i Peking. Foto: Getty Images

Fyra ekonomier – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – kommer enligt O’Neill växa så det knakar de närmaste decennierna och för hungriga entreprenörer finns det ”amazing investment opportunities”. Tillväxtpotentialen hos medelklassen i BRIC-ekonomierna anses vara enorm. Bland annat förutspås att det kommer att köpas fler bilar i Kina än i USA år 2025 och att prisutvecklingen på energi även fortsättningsvis kommer att vara ”very strong”.

Jag tittade på BRIC-filmen direkt efter att jag sett det andra avsnittet av SVT:s Planeten och det är nästan komiskt hur man kan skildra samma fenomen på så diametralt olika sätt. Planeten (som visserligen var en mindre besvikelse – snygg men tunn på hårda fakta) beskriver den accelererande globala tillväxten som en katastrof i vardande. Mänskligheten står inför en skärseld där vi antingen måste börja fatta omfattande kollektiva beslut rörande vår livsföring och – framför allt – vår energiförbrukning.

Den dramatiska tillväxten i Väst under det förra seklet förväntas toppas av en likvärdigt dramatisk tillväxt i Kina och Indien. Under kommande decennier kommer pressen på planeten lämna djupa spår i biosfären, leda till brist på råvaror som olja och stål samt drastiskt förändra väderläget.

På Goldman Sachs verkar man helt bortse från denna problematik. Att tala om att energimarknaderna kommer att vara fortsatt starka är antagligen tidernas största underdrift. Oljan – som alltjämt är Jordens viktigaste energikälla och omfattar 40 % av världsekonomin – kommer inte att räcka för en årlig tillväxt på runt 5 % i BRIC-ekonomierna. Klimatförändringar kommer leda till att glaciärer i Himalaya smälter bort och därmed kommer bevattning för hundratals miljoner kineser försvinna. Och så vidare.

Har Goldman Sachs tagit med detta i sina tillväxtkalkyler eller räknar man kallt med att naturen kommer fortsätta att förse oss med oändliga rikedomar? Har man räknat med nödvändiga omställningar i energisystem? Kommer alla bilar som köps i Kina 2025 drivas av biobränsle och vad kommer i så fall detta biobränsle att produceras av? När O’Neill pratar är det som att lyssna på någon som suttit i en garderob de senaste trettio åren. Han framstår som en verklighetsfrånvänd kuf. Men jag befarar att han inte är det, tvärt om delar han troligen verklighetsuppfattning med alla världens investment bankers och coporate finance-konsulter. När ska de komma ut ur sina garderober, när ska de kassera BNP som enda mått på rikedom?