onsdag, december 10, 2008
Bloggliket lever
Jag vet, jag beter mig som det förväntas av mig. Efter två års bloggande verkar det som att många bloggare kommer in i någon sorts övergångsålder. ”The terrible twos” innebär något slags existentiell kris för bloggaren och måste nog i de flesta fall övervinnas genom en fullständig omvärdering av vad hela den här navelskådande och narcissistiska aktiviteten ska vara bra för. Förbered dig därför kära läsare, för ett självupptaget och föga angeläget inlägg. Men trösta dig med att jag i slutändan kommer att kunna återuppta något av mitt forna blogglyster.
November 2007 blev av olika skäl den första inläggslösa månaden för Samtidigt hos Erik sedan starten i augusti 2005. Kanske var det för att jag märkte att inget särskilt hände – himlen föll inte ner över mitt huvud trots detta ohyggliga brott i mina livsringar – som jag slog mig till ro och lät mitt hjärtebarn ligga på nyligen.se:s kalla cybercementgolv och frysa tillsammans med tiotusentals andra övergivna skrivprojekt. Under hösten har dock bloggens vålnad jagat mig alltmer intensivt och slutligen tvingat mig till ett beslut: leva eller låta dö?
Bloggosfären har förändrats näst intill oigenkännlighet sedan jag startade min första blogg från praktikplatsen i Vilnius januari 2005. Ivrigt påhejad av Jonas – som givetvis redan hade bloggat i över ett år – tjusades jag av det fantastiskt fria formatet i bloggen. Jag fick skriva vad jag ville! Bloggen var min egen, it’s my party and I’ll cry if I want to. Min Vilnius-blogg blev en resedagbok med politiska inslag. Väl hemma igen gick jag all out och förverkligade min hemliga dröm att bli ledarskribent. Målsättningen var ett angeläget inlägg i veckan.
Samtidigt – under sommaren 2005 – exploderade den svenska bloggosfären. Jag har inte statistiken framför mig, men det handlade säkert om en tiodubbling av antalet svenska bloggar under en ettårsperiod. Och det var så fantastiskt roligt! Debatten som växte fram bloggar emellan var sällsynt vital och livskraftig.
Vilka var då mina skäl? Jag har aldrig skrivit dagbok. Till min natur är jag så lat att ord som skrivs utan att kunna läsas av andra än mig själv, aldrig lämnar mitt tangentbord. Det är egentligen mitt enda skäl. Bloggen var det enda sättet att få mig själv till att skriva kontinuerligt. Sedan finns det förstås en tjusning i att det kanske eventuellt finns någon därute som läser det jag skriver och tar det till sig. Men att blogga för någon annan än sig själv kan nog inte sluta på något annat sätt än i bitter besvikelse över omvärldens ointresse.
Idag har bloggen blivit en maktfaktor. Den är på god väg att bli en publicistisk institution som gott och väl kan mäta sig med traditionella medier. Men som DN skriver idag så innebär det också nya problem. Att blogga är en personlig handling. Till skillnad från nästan alla andra massmedier så saknar bloggen helt säkerhetsspärrar. Det finns ingen förläggare, redaktör eller producent som kan komma med en andra åsikt. Ett blogginlägg är live från bloggarens bildskärm.
För mig och alla andra vanliga Svenssonbloggare så har detta ingen betydelse. Men för offentliga personer som har ett intresse i hur de återges i medier så kan det uppstå en olycklig maktförskjutning. Lindsay Lohan skriver att i hennes blogg kan hon ”bevisa alla osanna lögner” (f.ö. en intressant negation). Eftersom det är Lohan själv som skriver bloggen – vi får i alla fall anta det – så ses bloggens innehåll som oantastligt.
November 2007 blev av olika skäl den första inläggslösa månaden för Samtidigt hos Erik sedan starten i augusti 2005. Kanske var det för att jag märkte att inget särskilt hände – himlen föll inte ner över mitt huvud trots detta ohyggliga brott i mina livsringar – som jag slog mig till ro och lät mitt hjärtebarn ligga på nyligen.se:s kalla cybercementgolv och frysa tillsammans med tiotusentals andra övergivna skrivprojekt. Under hösten har dock bloggens vålnad jagat mig alltmer intensivt och slutligen tvingat mig till ett beslut: leva eller låta dö?
Bloggosfären har förändrats näst intill oigenkännlighet sedan jag startade min första blogg från praktikplatsen i Vilnius januari 2005. Ivrigt påhejad av Jonas – som givetvis redan hade bloggat i över ett år – tjusades jag av det fantastiskt fria formatet i bloggen. Jag fick skriva vad jag ville! Bloggen var min egen, it’s my party and I’ll cry if I want to. Min Vilnius-blogg blev en resedagbok med politiska inslag. Väl hemma igen gick jag all out och förverkligade min hemliga dröm att bli ledarskribent. Målsättningen var ett angeläget inlägg i veckan.
Samtidigt – under sommaren 2005 – exploderade den svenska bloggosfären. Jag har inte statistiken framför mig, men det handlade säkert om en tiodubbling av antalet svenska bloggar under en ettårsperiod. Och det var så fantastiskt roligt! Debatten som växte fram bloggar emellan var sällsynt vital och livskraftig.
Vilka var då mina skäl? Jag har aldrig skrivit dagbok. Till min natur är jag så lat att ord som skrivs utan att kunna läsas av andra än mig själv, aldrig lämnar mitt tangentbord. Det är egentligen mitt enda skäl. Bloggen var det enda sättet att få mig själv till att skriva kontinuerligt. Sedan finns det förstås en tjusning i att det kanske eventuellt finns någon därute som läser det jag skriver och tar det till sig. Men att blogga för någon annan än sig själv kan nog inte sluta på något annat sätt än i bitter besvikelse över omvärldens ointresse.
Idag har bloggen blivit en maktfaktor. Den är på god väg att bli en publicistisk institution som gott och väl kan mäta sig med traditionella medier. Men som DN skriver idag så innebär det också nya problem. Att blogga är en personlig handling. Till skillnad från nästan alla andra massmedier så saknar bloggen helt säkerhetsspärrar. Det finns ingen förläggare, redaktör eller producent som kan komma med en andra åsikt. Ett blogginlägg är live från bloggarens bildskärm.
För mig och alla andra vanliga Svenssonbloggare så har detta ingen betydelse. Men för offentliga personer som har ett intresse i hur de återges i medier så kan det uppstå en olycklig maktförskjutning. Lindsay Lohan skriver att i hennes blogg kan hon ”bevisa alla osanna lögner” (f.ö. en intressant negation). Eftersom det är Lohan själv som skriver bloggen – vi får i alla fall anta det – så ses bloggens innehåll som oantastligt.
Lohen och Rosing – två bloggare med en personlig agenda
Samma sak med DN:s andra exempel, Linda Rosing som från sin blogg låter meddela att hon minsann inte har en affär med Andreas Kleerup. Expressen kan hävda motsatsen tills de blir blåa i ansiktet, det kommer inte att hjälpa. Rosing borde ju veta det bäst själv. Sanningen? Tja, förutsatt att man bryr sig om vem Linda Rosing hånglar upp så ser inte jag att Rosing själv skulle vara mer trovärdig än Expressen i det här fallet. Jag har tvärt om svårt att tänka mig någon som skulle vara mer jävig.
Hur som helst så ser jag fram emot att återuppta mitt bloggande, nu när vi närmar oss det sista året på millenniets första decennium. Det är fortfarande ett lika enkelt som genialt format att publicera sig på. Och jag lovar att jag inte ska bli så här långrandig i fortsättningen.
Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Tillbaka
<< Tillbaka
