tisdag, september 19, 2006

Alla var nöjda

Jag har fortfarande svårt att förlika mig med tanken på Fredrik Reinfeldt som statsminister. Ännu svårare har jag med tanken på Lars Leijonborg som utrikesminister. Nu är det inte är helt säkert att Lars får bli utrikesminister eftersom han inte direkt slog någon på fingrarna (knappt ens Laila Freivalds) när det gällde krishantering i samband med folkpartiets intrång på sossarnas interna nätverk. Kanske skulle Reinfeldt kunna vara både statsminister och utrikesminister. Klart är att han talar bättre engelska än någon av sina företrädare på statsministerposten.

Det som kanske bäst summerar riksdagsvalet 06 är att alla var nöjda. Inga känsloutbrott, ingen Per Gahrton som säger åt Carl Bildt att hålla truten, inga bittra beskyllningar om orent spel. Lars Ohly var nöjd eftersom hans parti som av många varit ”helt uträknat” ändå lyckats komma igen ”så starkt”. Maria Wetterstrand och Peter Eriksson var nöjda eftersom de som enda koalitionsparti ökat sitt väljarstöd. Maud Olofsson var nöjd eftersom centern blev största borgerliga parti efter moderaterna. Lars Leijonborg och Göran Hägglund var trots stora väljartapp nöjda båda två, eftersom man tog regeringsmakten från sossarna. Fredrik Reinfeldt hade alla skäl att vara nöjd efter partiets bästa resultat sedan förra istiden.

Nöjdast av alla verkade paradoxalt nog Göran Persson vara. Hans parti gjorde sitt sämsta val sedan förra istiden och detta på toppen av en högkonjunktur, ändå satt han och myslog i soffan när han intervjuades av K-G Bergström på valnatten. Jag tänker på valutfrågningen i TV4 någon vecka tidigare där han intygade för Jan Guillou att ”livet är gott, Jan”. Han sa det på sitt fullständigt oefterhärmliga sätt som inte lämnar någon som helst plats för tvivel eller invändningar och avslutade med en patenterad utandning, ”ehhhh…”. Då stod det klart för mig att Göran Persson inte brydde sig ett skvatt om valresultatet. Han var redan nöjd.

En partiledare som är nöjd en vecka före ett val borde bytas ut illa kvickt. Många har redan lastat Persson för sossarnas historiskt dåliga resultat och jag instämmer helt. Vem vill rösta på en nöjd pösmunk som sitter och säger att det går bra för Sverige när en miljon människor står utanför den ordinarie arbetsmarknaden (på toppen av en högkonjunktur, återigen värt att påpeka)? Reinfeldt hade rätt när han gång på gång i debatten anklagade Göran för att bara tala om borgarnas politik. Sossarna hade ingen egen valfråga. En röst på sossarna innebar… vadå? Att alla ska med? Då föredrog jag t.o.m. Folkpartiets smått kusliga valaffischer där det stod: Arbete. Ordning och reda. Språktest. Ingen tvekan där inte!

Jag hoppas och tror att den nya regeringen kan fixa upp den svenska arbetsmarknadspolitiken. I övrigt är jag mest orolig för hur mycket skada den kommer orsaka i form av avbrutna miljöprojekt, stopp för trängselavgifter, vårdnadsbidrag, buggningslagar, utbyggd kärnkraft, sänkt bensinskatt, osv. Det är skönt att tillslut bli av med Göran Persson, frågan är om det är värt det när det innebär fyra år av borgerligt regeringsinnehav. Vi får se.

lördag, september 16, 2006

Säljpitchar mot verklig politik

Jonas kommenterar mitt förra inlägg om den heta miljön och påminner om att det krävs slips och kavaj för att övertyga de som verkligen behöver övertygas, underförstått: de som idag röstar på moderaterna. Det ligger säkert mycket i det och även om miljöfrågorna har rört sig stadigt uppåt på den valpolitiska dagordningen så är det fortfarande många som reflexmässigt sorterar bort dem som idealistiskt flum.

Peter Eriksson angriper Fredrik Reinfeldt i en av valdebatterna och menar att det är förmätet att klaga på några tioöringar i skattehöjningar på bensin i ljuset av stundande klimatförändringar. Reinfeldt replikerar med att uppmana Eriksson att tala om för väljarna hur mycket deras trasportkostnader kommer att öka med miljöpartiets politik och får entusiastiska bifall från den moderata delen av studiopubliken. Svaret är ganska självklart att ja, kostnaderna kommer att öka. Peter Eriksson kan säga det eftersom han ändå inte kommer attrahera potentiella moderata väljare med sin politik. Reinfeldt däremot fiskar i egenskap av statsministerkandidat i samtliga väljarvatten och har inte råd att distansera sig från vare sig miljövänner eller SUV-ägare från Täby.

I valspurten kommer den sämsta typen av politisk debatt fram. ”Det är då politikerna blir simpla marknadsförare”, skriver Birger Schlaug i Dagens ETC. Han fortsätter, ”det är då man som medborgare lätt låter känslorna styra, ungefär som när man köper godis vid kassan på Konsum”. Under de senaste par veckorna har skillnaderna mellan partierna som siktar på regeringsmakten (framför allt socialdemokraterna och moderaterna) och de andra varit tydliga. Sossarna tycker helt plötsligt att fildelningslagen – som Bodström offrat sin vänstra njure för att driva igenom – inte alls är särskilt bra. Den borde avskaffas. Moderaterna tycker att det är viktigt med miljö. Klimatförändringarna måste förhindras.

Martin Gelin (igen) skriver i Sydsvenskan (igen) om libertarianismens återkomst i den amerikanska politiska debatten och framför allt i den politiska satiren. Han tar filmen ”Thank you for smoking” och tv-serien ”South Park” som exempel på ett ideologiskt klimat som dras allt närmare en libertariansk, nihilistisk och anti-moralistisk syn på politik. ”Den politiska debatten i USA har devalverats till den grad att man egentligen kan säga vad som helst, bara man har rätt retorik. Sanningen är död, kvar finns bara pr-personer”, skriver Gelin. Tendensen känns igen även i den svenska valrörelsen. Ideologi förs fram som ett säljknep snarare än som något som faktiskt spelar roll.

I Sverige kanske man inte kan säga riktigt vad som helst, men ”Alla ska med” och ”Sverige behöver ett nytt arbetarparti” är inte ideologi, det är säljpitchar utan substans. Groucho Marx klassiska citat ”detta är mina principer, tycker ni inte om dem har jag andra” summerar situationen. Idag står inte den politiska kampen mellan två block (sossar och moderater) utan mellan de som vill bevara den politiska debatten i sin nuvarande form (alliansen, sossar och vänsterpartister) och de som vill förändra (miljöpartiet, feministisk initiativ och… ja, sverigedemokraterna). De senare kör inte med innehållslösa säljpitchar utan menar verkligen något med sin politik. Det innebär att man inte kan fiska i alla väljarvatten, vissa kommer ogilla och hatmejla. Därför kommer Peter Eriksson inte att ta på sig slips och kavaj för att attrahera moderater. Det är istället moderaterna som borde dra på sig en ullpläd och sälja sina Volvo XC90.

söndag, september 10, 2006

Miljö het fråga i slutspurten

Ikväll ska jag gå och se Davis Guggenheims ”En obekväm sanning”, en filmatisering av Al Gores Power Point-presentation om klimatförändringar. Det låter kanske inte så upphetsande men genomslagskraften som filmen hittills haft är imponerande. Den senaste veckan har den kärleksbombats i svensk media och i USA har den fått hela den ansvarskännande Hollywoodmaffian att börja köpa hybridbilar och vara ”carbon neutral” genom att plantera träd som ska absorbera utsläppen som bland annat kommer från deras flygpendlande mellan Los Angeles och New York.

Man kan tycka vad man vill om denna ”miljökamp i lyxklass” som Martin Gelin kallade det i Sydsvenskan, och frågan är hur många träd som skulle behöva planteras för att neutralisera samtliga utsläpp från flygtrafiken. Men klart är ändå att kändisarnas nyväckta miljöintresse fått realpolitiska konsekvenser, bland annat genom att Kaliforniens guvernör Terminator har infört hårdare lagar mot koldioxidutsläpp.

Här hemma i Sverige känns premiären för ”En obekväm sanning” som något mer än en lycklig slump. Frågan om klimatförändringar har fått oräkneliga spaltmeter såhär en dryg vecka före valet och plötsligt tävlar politiker och andra om vilka som är mest kompisar med naturen. Heidi Avellan var tidigt ute förra veckan med vad jag då betecknade som ett konststycke: att få alliansens miljöpolitik att framstå som bättre och mer progressiv än regeringskoalitionens. De senaste dagarna har dock flera anslutit sig till den synen och centerpartiets Claes Västerteg sa till SR Ekot igår att ”det är tydligt att socialdemokraterna har sneglat på alliansen för att få till en tydlig politik, för att få till en politik kring förnyelsebara bränslen”.

Socialdemokraterna har å sin sida släppt loss det tunga miljöpolitiska artilleriet och Mona Sahlin lovade igår en femdubbling av vindkraften under nästa mandatperiod. När Maria Wetterstrand intervjuades av Annika Lantz i P3 fick hon frågan om Al Gore bjudits in av miljöpartiet för att driva frågan om klimatförändringar eftersom det passade så himla bra in i miljöpartiets valkampanj. Men nu framstår det nästan som om miljöpartiet kommit i skuggan av de stora elefanterna som helt plötsligt tycker det är jätteviktigt med biobränsle och talar tyst om de långtgående planerna för en sänkning av bensinskatten. Och hur var det nu alliansen ställde sig till trängselskatter?

söndag, september 03, 2006

Fort och fel

Sydsvenskans Heidi Avellan svarar och misstänker att blogginlägget angående hennes ledare om miljöbilar och växthuseffekten nog skrevs lite väl hastigt.


Det gick visst lite fort där.
Fort och fel.

I min lördagskrönika 26/7 skriver jag inte att jag "brukar pendla" mellan Stockholm och Malmö. Det skulle aldrig falla mig in - det handlar om drygt 60 mil. För en som bor och jobbar i Malmö finns för övrigt ingen anledning att "pendla" . Jag skriver att jag åkt sträckan tidigare, i bensindriven bil av samma märke. Och jämför. Härifrån är steget till att se "bilpendlande som något självklart" långt.

Lika tokig är din slutsats att jag åker ensam i bilen. Eller att tåget kunde vara ett alternativ: Föll det dig inte in att jag skulle vidare från Stockholm till en plats utan järnväg eller bussförbindelse? Eller att jag har för mycket bagage, barn och hundar för att kunna åka tåg? Eller ens att vi var så många att biljetterna hade kostat mycket mer än drivmedlet till bilen?

Carl Rudbeck är för övrigt fri krönikör.

//Heidi Avellan

__________________

Svar:

Heidi Avellan bilpendlar inte mellan Stockholm och Malmö. Det är ju utmärkt och jag tar tillbaka min förhastade slutsats. Men jag står fast vid att miljöbilen, trots sin jämförelsevis låga miljöbelastning, är något av en nödlösning i övergången från ett oljesamhälle till något annat, än så länge okänt. Bilen är ineffektiv i sitt energiutnyttjande. Dessutom är nyttjandegraden oftast mycket låg jämfört med kollektiva transporter.

När jag går till tåget på mornarna passerar jag tjogvis med stillastående, outnyttjade bilar. Massvis med transportresurser som står oanvända på grund av att de råkar ägas av en enskild individ. Föreställ er om exempelvis kraftverk skulle nyttjas på samma sätt. Alla skulle vara tvungna att köpa sitt eget lilla kraftverk . Skulle det gå sönder så skulle det inte finnas någon möjlighet att låna från grannen. Och det är ju precis det som personbilar är: små privata kraftverk, vanligtvis drivna av olja.

Tåg och bussar har till skillnad från bilen en mycket hög nyttjandegrad och det kommer vara livsnödvändigt när bränslebristen blir ett faktum. Oljan kommer delvis att kunna ersättas av andra – förhoppningsvis förnybara – bränslen. Men de flesta forskare och branschmänniskor är eniga om det orimliga i att lyckas producera biobränsle i en sådan mängd så att oljan kan ersättas rakt av. Visserligen hägrar vätgassamhället i en avlägsen horisont. Men för att inte vara hänvisade till häst och vagn till dess så är nog den klokaste strategin att effektivisera energiutnyttjandet så långt det går. Jag tycker vi borde börja med bilen.