söndag, april 22, 2007

Blotta myten om Sverigedemokraterna

Debattvågorna går höga om Mona Sahlins möte med Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson i TV4. Många menar att det är fel att släppa in det rasistiska partiet i en debatt med ledaren för landets största oppositionsparti. Det sänder signalen att Åkesson och Sahlin på något sätt skulle vara jämbördiga parter. Samtidigt är uppmärksamheten som debatten väckt i sig ett tecken på ett uppdämt behov. Det är som den första tonårsfyllan där man får smaka på något farligt och mytomspunnet.




Sverigedemokraterna har länge surfat på myten om sig själva. Deras väljare har inte röstat på partiets faktiska politik, eftersom denna är praktiskt taget icke-existerande. I många kommunfullmäktige gapar de sverigedemokratiska stolarna tomma, och på de ställen där partiets förtroendevalda faktiskt är på plats så har de inte gjort någon skillnad alls i de beslut som fattats. Väljarna röstar på en påhittad berättelse om ett främlingsfientligt folkhem som aldrig funnits och som aldrig kommer att finnas.


Just därför är det nödvändigt att ta debatten med Sverigedemokraterna. Att ställa dem till svars för den egna politiken är den enda vägen att gå om man vill utrota myten om dem som ett alternativ till de etablerade partierna. Det var tydligt i debatten i TV4. Som väntat anslog Åkesson ett aggressivt debattläge där han gång på gång avbröt Sahlin och talade i generella termer om ”välfärd”, ”invandring” och ”utanförskap”. Han refererade till ”ett flertal undersökningar” och uppgav en massa olika kostnader för invandring. Men så fort debattledaren Lennart Ekdal ställde frågor om Sverigedemokraternas politik utöver invandrarfrågorna så svävade Åkesson på målet.

Det var frustrerande att titta på debatten mellan Sahlin och Åkesson. TV-debatters snuttifierade format passar utmärkt för populistiska och förenklade slagordsresonemang. Sahlin gav uttryck för det efter de 25 minuterna när hon spontant utbrast till Lennart Ekdal, ”ska du putta ut mig redan?”. Det stämmer säkert att Sverigedemokraterna tjänade på debatten även om det uppenbart var Sahlin som vann i sak. I det senaste riksdagsvalet fick partiet 2,93 procent av rösterna utan att synas i TV och tidningar och höras i radio. Oavsett om Åkesson är full av skit så kommer det finnas en andel av väljarkåren som hör precis det de vill höra i hans retorik. För dessa väljare spelar det ingen roll hur rätt Sahlin har i sak. De nickar ändå igenkännande när Åkesson talar om ”kravallerna” i Rosengård.

Frågan är hur stor denna andel är. Tre, fem, tio procent? Femton? En sak är säker, rasismen finns i Sverige och den måste konfronteras. Och om nu tio procent av de svenska väljarna är redo att rösta på ett främlingsfientligt parti, vad är att föredra, Sverigedemokraterna eller sofflocket? För mig är svaret självklart. I en demokrati värd namnet är det alltid bättre om medborgarna uttrycker sina åsikter, hur dunkla de än må vara.

Likaså måste det verkliga utanförskapet behandlas på allvar av de etablerade partierna. Man kan exempelvis ställa frågan hur mycket man minskar på utanförskapet genom att premiera bostadsrätten som boendeform. Eller genom att sänka förmögenhetsskatten. Alla säger sig vilja göra något åt utanförskapet men sociala reformer måste göras långsiktigt och framstegen syns sällan direkt. Man vinner tyvärr inga val på en seriös integrationspolitik, då är det bevisligen effektivare att propagera för språktest som lösning på… något, oklart vad.

Sydsvenskan backar inte för att exponera Sverigedemokraterna, istället följde man med Jimmie Åkesson dagen efter tv-debatten.

Jag och Anna debatterade med sverigedemokraten Erik Almqvist tidigare i höstas. Inlägg och kommentarer här, här och här.

lördag, april 21, 2007

Glöm inte lokalpolitiken

Ett sällsamt skådespel utspelar sig för närvarande mellan politiker och tjänstemän i Malmö stad. Det hela tog sin början i höstas då undersökningar av betongfundament i badhuset och äventyrsbadet Aq-va-kul (f.ö. en ordvits som skulle göra den mest inbitne spexare grön av avund) visade att hela byggnaden var på väg att rasa samman. Vidare fanns där läckor, asbest i VVS-systemet, dålig uppvärmning av badvattnet vilket kan leda till risk för legonärssjuka, och så vidare. Konsultfirmorna som gjort undersökningarna menade sammantaget att anläggningen var i mycket dåligt skick och i stort behov av renovering. Eventuellt hade förfallet gått så långt att rivning var det enda alternativet.

Undersökningarna gjordes i november, Malmös fritidsförvaltning och fritidsnämndens ordförande dröjde tre månader med att offentliggöra dem. Väl ute i det öppna har det visat sig att Aq-va-kul inte är den enda av Malmös fritidsanläggningar som håller på att förfalla. Situationen är likartad för ett antal fritidsanläggningar i Malmö, bland andra Ribersborgs kallbadhus, Malmö stadion, Heleneholms IP och Baltiska hallen. Malmös invånare har, sedan rapporten om Aq-va-kul kom till allmän kännedom, dagligen kunnat läsa om turer mellan politiker och tjänstemän, om vilket ansvar som vilar på vem och vilka förväntningar som förvaltare och politiker kan ha på varandra.

Oaktat det skamliga i att Malmö stad har låtit fastigheter förfalla till den grad att nödvändig upprustning kommer kosta hundratals miljoner kronor, har det kommit åtminstone en positiv effekt av all uppståndelse. Malmöborna har lärt sig en himla massa om den kommunala beslutsprocessen. Hur nördigt det än låter, så är det ett stort framsteg för den lokala demokratin. Överallt stöts och blöts de olika aktörernas delaktighet och numera är det allmänt känt vad som skiljer fritidsnämnd från serviceförvaltning och kommunfullmäktige.

Den största delen av våra skattepengar går till kommunal verksamhet. Den kommunala servicen, så som äldreomsorg, daghem och skolor är central för oss alla. Därför är det konstigt att den kommunala demokratiska processen får så lite uppmärksamhet. Hur många känner till namnen på de högst uppsatta politikerna i sin kommun, jämfört med exempelvis ministrar och riksdagsledamöter? I Malmö tror jag få känner igen något annat namn än kommunstyrelsens ordförande, Ilmar Reepalu.

Det har naturligtvis främst att göra med mediebevakningen. Bara i Malmö rapporteras det om Malmös angelägenheter. Men även lokala medier, där Sydsvenskan är den dominerande rösten, är dåliga på att prioritera sånt som är viktigt för Malmö men mindre viktigt för resten av landet. Dessutom finns det nog en allmän uppfattning om att kommunalpolitik är tråkigt och händelsefattigt. Få vill egentligen veta något om det.

Men resultatet av att inte intressera sig för lokalpolitik visar sig just nu på Malmös fritidsanläggningar. Långt gången vanskötsel och avsaknad av underhållsplaner borde naturligtvis ha uppmärksammats av politiker och tjänstemän. Men borde inte även Sydsvenskan och Skånska Dagbladet ta en del av skammen för att man inte varit tillräckligt vassa i sin bevakning? Lite självkritik skulle vara på sin plats.

Läs mer om härvan i Malmö stad här.

söndag, april 08, 2007

PJ Anders Linder och makten över tanken

På ledarplats i dagens Svenska Dagbladet skriver PJ Anders Linder att den borgerliga regeringen är för tam när det gäller att ta över makten över tanken. Som exempel tar han upp fastighetsskatten som den 1 januari 2008 kommer att ersättas av en fast kommunal avgift som är i stort sett samma oavsett var i landet man bor. På en presskonferens sa Lars Leijonborg apropå övergången från skatt till avgift att det slår negativt ur fördelningssynpunkt. Detta eftersom resultatet av reformen blir att boenden i attraktiva bostadsområden i storstäderna kommer att få en skattelättnad i förhållande till boenden i övriga landet. Själv menar Linder att fastighetsskatten är orättfärdig eftersom det är ”en godtycklig överbeskattning av vissa människor, som råkar bo där prisläget är högre”.

Vad har då detta att göra med makten över tanken? Linder menar att Leijonborg utan att blinka uttrycker sig och tänker som en socialdemokrat. ”Han sätter helt enkelt likhetstecken mellan rättvis fördelning och ökad jämlikhet”, skriver Linder. Socialdemokraterna har alltså, trots att de förlorat regeringsmakten, fortfarande makten över tanken i svensk politik. Det ligger säkert en hel del i det. Det parti som styrt landet i nästan ett helt sekel har naturligtvis satt avtryck i sättet att se på svensk politik. Men det som intresserar är just Linders ordval: makten över tanken.


Makt?


Uttrycket kommer från den brittiske sociologen Steven Lukes som 1974 introducerade teorin om maktens tre dimensioner – makten över beslutet, dagordningen och tanken. För att som samhällsvetare kunna tala om makt hade man tidigare varit tvungen att kunna presentera falsifierbara hypoteser rörande faktiskt utövad makt. Statsvetare som t.ex. Robert Dahl menade att man endast kunde tala om politisk maktutövning i form av faktiska politiska beslut. Eller, mer schematiskt uttryckt, makt är när A – genom exempelvis politiska beslut – lyckas få B att göra något som B annars inte skulle ha gjort. Detta kallar Lukes för maktens första dimension.


I den andra dimensionen finns makt som utövas utan faktiska politiska beslut. Istället handlar det om makt att fatta icke-beslut, att utesluta vissa potentiella beslut från dagordningen. I både den första och andra maktdimensionen förutsätts att maktutövningen är medveten och att makt är något konkret som förutsätter en faktisk konflikt mellan motsatta intressen.

Lukes tredje maktdimension, makten över tanken, handlar om makt att hindra latenta konflikter från att bli faktiska. Detta är också den mest kraftfulla typen av maktutövning. ”[T]he most effective and insidious use of power is to prevent such conflict from arising in the first place.” Om det finns en latent konflikt mellan två aktörer ligger det i den dominerande – eller starka – aktörens intresse att hindra den dominerade – eller svaga – aktören från att inse att det finns en konflikt. Det ligger också i den starka aktörens intresse att inför sig själv förneka konflikten.

Att tala om makt över tanken innebär alltså att man erkänner strukturella maktförhållanden. Det finns grupper i samhället som systematiskt utövar makt över andra grupper genom att – medvetet eller omedvetet – förneka att det finns konflikter mellan dessa grupper. Ett exempel skulle kunna vara det patriarkala förtrycket av det kvinnliga kollektivet där två grupper, kvinnor och män, står inför en konflikt som den starka gruppen vill hålla latent och den svaga gruppen vill konkretisera och göra till en faktisk konflikt. Liknande exempel på latenta konflikter kan man tänkas hitta mellan stad och land, nord och syd, rik och fattig, och så vidare.

Makten över tanken handlar alltså mycket om den enskilde individens vanmakt inför sin position och ställning i samhället. Man skulle kunna tro att PJ Anders Linder i egenskap av politisk chefredaktör på en Sveriges ledande borgerliga dagstidningar skulle tveka lite innan han använde ett sådant uttryck. I vanliga fall brukar uttryck som ”det fria valet” och ”den självbestämmande individen” vara centrala på Svenska Dagbladets ledarsida. Men nu menar alltså Linder att de borgerliga måste ta makten över tanken. De måste styra det svenska folket bort från gammalt socialdemokratiskt tankemög – få oss att glömma gamla uttjatade konflikter mellan fattiga och rika – för att istället tänka på konflikten mellan generationerna (?!). Att vi medborgare och Lars Leijonborg själva skulle kunna ha makten över våra egna tankar verkar inte finnas med på Linders karta.

Eller så är det så att PJ Anders Linder menar något annat. Han tycker helt enkelt att Lars Leijonborg har fel. Han tycker att det är orättvist att välbärgade hushåll i Nacka med fastigheter som stadigt ökar i värde, ska betala mer i skatt än hushåll i Skövde med lägre inkomster och fastigheter vars värde står mer eller mindre still. Det kan han ju tycka om han vill. Men det är fortfarande ganska förminskande av honom att påstå att Lars Leijonborg ”dansar efter vänsterns pipa”. Kan det inte bara vara så att Leijonborg av sig själv kommit fram till att övergången från statlig fastighetsskatt till kommunal avgift är dåligt ur fördelningssynpunkt, trots att det sammanfaller med sossarnas ståndpunkt? Men det kanske smärtar Linder för mycket att inse.