tisdag, oktober 07, 2008

Om sverigedemokrater - riktiga och på låtsas

Det blåser högervindar i Sverige. Moderaterna noterar sitt högsta väljarstöd på jag vet inte när. Sverigedemokraterna fördubblar sitt stöd, jämfört med Demoskops förra mätning i september, och har nu 4,5 procent av väljarsympatierna.

Att moderaterna vinner på finanskrisen är kanske inte så förvånande. Anders Borg är ekonomisk teknokrat ut i fingerspetsarna och det känns tryggt att luta sig mot en sån när det blåser kallt. Dessutom visade sig ju faktiskt regeringen ha rätt i sin återhållsamma ekonomiska politik. Sverige har lärt av sina tidigare misstag. Det märks inte minst i de svenska kommentarerna om den isländska ekonomiska kollapsen. ”Vad var det vi sa!”, skriker de svenska finanskommentatorerna mellan raderna.


... och det är vi hjärtligt glada över

Sverigedemokraternas monsterskutt är svårare att förklara. I söndags såg jag SVT-dokumentären ”En som alla – alla som en”, om Landskronabornas kamp om tolkningsföreträden och rätt till sin egen stad. Det var första gången på ett bra tag som jag påmindes om (sd) och deras lågintensiva opinionsbildning. Eller, nej förresten. Här i Järfälla har jag också tänkt på (sd), fast till skillnad från Landskrona är det frånvaron som är talande. I förra valet fick partiet sitt första mandat i kommunfullmäktige, Lars Sjögren la några motioner om övergångsställen, men sen tröttnade han. Nu står den sverigedemokratiska stolen tom, som i så många andra kommun- och regionalfullmäktige runt om i landet.

Alla sd-väljare i Järfälla har med andra ord fått se sin röst kastas bort på ingenting. Nu är det ingen som för deras talan. Sverigedemokraterna har ingen bärkraftig politik. Och de har inga lyskraftiga representanter, det visade SVT-dokumentären med all önskvärd tydlighet. Trots detta ökar stödet. Kraftigt.

Sd-väljare röstar inte på Sverigedemokraterna. De röstar på något de önskar skulle kunna vara Sverigedemokraterna. Ett parti fyllt av eldsjälar, som värderingsmässigt är en mix av vänsterpartiet (EU-motstånd), socialdemokraterna (löften om det gamla svenska folkhemmet) och kristdemokraterna (konservativa, kristna värderingar). Men Lars Sjögren här i Järfälla är – hoppas jag – en typisk representant för det verkliga (sd): ett gäng gnälliga smårasister som hoppar av sina förtroendeposter lika snabbt som de fått dem.

Men fantasipartiet Sverigedemokraterna kan gå långt, kanske ända in i riksdagen. Risken är att riksdagsvalet 2010 tajmar lågkonjunkturens djupaste sänka. Pressen – och ansvaret – ligger då på de etablerade riksdagspartierna att visa att de står för sin egen politik. Kristdemokraterna (3,2 procent i Demoskops mätning) är antagligen det parti som hotas mest av (sd). Samtidigt ligger partierna nära varandra i vissa värderingsfrågor. Kanske kan (kd) använda detta till att utmanövrera rasisterna. Det skulle ge dem många sympatipoäng.

Läs mina tidigare inlägg och kommentarer om (sd) här och här.