tisdag, februari 27, 2007

Energieffektivitet hos bioetanol

Jag vet att jag kan bli tjatig när det kommer till biobränslen, men apropå diskussionen om energieffektivitet hos bioetanol hittade jag – via Christoffer – den här rapporten (pdf) av Pål Börjesson vid institutionen för teknik och samhälle på Lunds tekniska högskola. Här presenteras en sammanställning av resultat från svenska och internationella energibalansstudier av etanol. Det visar sig att beroende på framställningsmetod varierar balansen mellan 0,7 och 5, där vin ger minst energi och lignocellulosa ger mest. Nyttiga fakta.

måndag, februari 26, 2007

"Totally green!"

Igår natt gick den 79:e Oscarsgalan av stapeln. För oss som orkade stanna uppe och titta blev det en halvdan tillställning som gick i miljöns och den dåliga ljudproduktionens tecken. Ellen DeGeneres gjorde en slätstruken och hyfsat intetsägande debut som galavärd och övertrumfades flera gånger av prisutdelare som Tom Hanks och Jerry Seinfeld (varför har han aldrig fått leda galan?).

Årets Oscarsgala var enligt arrangörerna ”totally green” och i alla delar hade man strävat efter minsta möjliga ekologiska fotavtryck. På röda mattan kunde publiken på plats och över en miljard tv-tittare se kändisarna anlända i ”spectacular hybrids” så som Tesla Roadster (bilden). Under prisutdelningen fick dokumentären En obekväm sanning två statyetter, för bästa dokumentär och bästa låt (”I Need To Wake Up” av Melissa Etheridge) och Al Gore hyllades för sitt arbete för att upplysa om klimatförändringar.

Naturligtvis är det trevligt att miljöfrågor står så högt på dagordningen och att skådespelare använder sitt kändisskap för att bilda opinion. Samtidigt är det något som skorrar. Hollywood är ytans huvudstad. Man har byggt upp en storindustri på yta utan innehåll och hollywoodfilmer görs med ekonomiska intressen för ögonen, snarare än artistiska eller ideologiska. Inget fel i det. Filmindustrin fungerar som vilken annan industri som helst, investerare vill se sina insatser växa och anställda vill få ut sin lön. Men man måste komma ihåg att frågor endast uppmärksammas när det finns pengar att tjäna på dem. Oavsett om det handlar om förintelsen, USA:s krig i Irak eller klimatförändringar är bäst-före-datumen korta i Hollywood, och om agenterna tycker att en fråga börjar svalna tar man sin skådespelare och hoppar snabbt över till nästa balla grej.

Men även om Hollywood är yta utesluter det inte att det kan finnas något under ytan. Enskilda skådespelare, regissörer och producenter kan brinna för ett budskap och kämpa hårt för att föra fram det. Al Gore har arbetat med miljöfrågor sedan början av 70-talet och ingen kan klandra honom för att han lapar i sig av all uppmärksamhet han kan få, nu när någon äntligen bryr sig. Man kan raljera över hollywoodstjärnors fåfänga försök att vara miljövänliga och ”carbon neutral” samtidigt som de lever ett liv i absurt överflöd. Men det handlar om ett fåtal opinionsbildare som ändå förhoppningsvis lämnar betydande avtryck i folks medvetande.

När klimatfrågan slutar vara ball får vi bara hoppas att Hollywood inte går över till SUV:ar igen, utan nöjer sig med en sex-cylindrig herrgårdsvagn.

torsdag, februari 22, 2007

Lägg ner svensk vapenindustri

Uppdrag gransknings dokumentär om försäljningen av JAS 39 Gripen till Tjeckien är samtidigt både spännande och frustrerande. Spännande eftersom det är en välgjord film om skumraskaffärer och korrupta personer som hanterar astronomiska summor pengar. Frustrerande eftersom sakernas tillstånd verkar hopplöst och ingenting kan ändra verkligheten: att en grupp åldrande män i kostym smörar in varandra och håller varandra om ryggen.


JAS 39 Gripen - svindyrt

Man måste naturligtvis vara naiv för at
t tro att affärer i mångmiljardklassen kan fortlöpa utan fiffel. Vapenindustrin brottas med imageproblem när det gäller korruption. Bilder av leende shejker i solglasögon som glider omkring med oljepengar kommer upp i huvudet. Men i Sverige sysslar vi inte med korruption. Vi ligger jättehögt upp på Transparency Internationals lista över renhåriga länder. Våra idrottare dopar sig inte, vårt nötkött är fritt från Creutzfeldt-Jakob och våra politiker och företagsledare spelar tjyst.

Så vad ska man göra med Uppdrag gransknings dokumentär som redovisar att över en miljard kronor betalats ut till ljusskygga individer med konton i skatteparadis, i syfte att kränga stridsplan till Tjeckien? Tja, från industrin kommenteras uppgifterna med att det inte är så mycket att höja på ögonbrynen åt. När det rör sig om så stora affärer måste man lägga lite extrapengar på representation.

I gårdagens Studio Ett i P1 säger Jan Nygren, tidigare vice VD på SAAB, numera ordförande för Försvarsindustriföreningen, att det finns intressen som vill odla myten om en korrupt vapenindustri. Egentligen fungerar vapenhandel precis som vilken annan industri som helst, menar han. Han fortsätter sedan att tala om motköp, något som ingen har frågat om och som inte tas upp alls i dokumentären. Dock har Nygren ingenting att säga om mellanhänderna eller ”agenterna” som enligt Uppdrag granskning har tagit emot över en miljard kronor av Gripen International. ”Nu kallar man de för ’hemliga agenter’ och det gör att det får en speciell touche”, säger han. Om det nu är så normalt och allmänt accepterat med sådana agenter, varför vill ingen kännas vid dem? Om Nygren är bekymrad över vapenindustrins imageproblem, varför inte berätta för lyssnarna hur det går till när man säljer JAS?

Försvar- och vapenindustrin är problematisk eftersom tillverkningen och handeln nästan alltid involverar stater. Och om stater är involverade är medborgarna det likaså. JAS-projektet skulle aldrig ha existerat utan statliga initiativ. Det har pumpats in massor av skattemiljarder för att göra verklighet av planerna på ett svenskt stridsflygplan. Likadant på köparsidan. De tjeckiska skattebetalarna står för fiolerna. Alltså gäller inte samma moraliska regler för SAAB som för andra privata industriföretag. Man representerar inte bara sig själv utan hela Sverige. Och när man pumpar in mutor för att smörja presumtiva spekulanter är det inte företagsledare utan folkvalda parlamentsledamöter man handskas med.

Gripen International agerar säkert på samma sätt som alla andra. Antagligen går det inte att sälja vapen utan att ge mutor. Frågan är då varför Sverige måste vara världens största vapenexportör, sett per capita. För mig är det högst omoraliskt av en regering som ger sken av att främja fred, avspänning och demokrati, att samtidigt göra allt man kan för att pumpa ut än mer vapen på världsmarknaden. Nej, lägg ner svensk vapenindustri så kan vi vara på köparsidan om bordet istället. Då har vi det höga nöjet att ge fingret åt de som vill muta oss, samtidigt som vi gör världen till ett lite säkrare ställe.

Andra delen av Uppdrag gransknings dokumentär går nästa söndag.

"Stanna inomhus!"

Ibland undrar man om man lever i ett land eller i en klyscha. Här i södra Götaland verkar det räcka med att viska ”snö” för att bussar och tåg ska stanna, långtradare köra av vägen och medier slå på katastroftrumman. Det faller någon decimeter snö samtidigt som det blåser. Uppmaning från myndigheterna: Stanna inomhus! Herregud, det är väl inget gaslarm det handlar om, det är bara lite snö. (Intressant att Vägverket inte kan föreställa sig att folk går ut i andra ärenden än för att köra bil.)

tisdag, februari 20, 2007

Biologisterna slår till igen

Få saker är så underhållande som biologer som försöker härleda sociala fenomen till minimala skillnader i hjärnan. Annica Dahlström är nervcellsforskare och har väckt uppseende med sina påståenden om att skillnader mellan kvinnor och män kan förklaras med variationer i hjärnan hos respektive kön. Tidigare i år utkom hennes bok Könet sitter i hjärnan där hon driver tesen att hormoner och gener bestämmer om man får en manlig eller kvinnlig hjärna.

Dahlström menar att manliga och kvinnliga hjärnor varierar i både vikt och funktion. Något hon härleder till hormonhalter som fostret utsätts för. Flickfoster påverkas av jämna låga halter av östrogen medan pojkfoster utsätts för två ”testosteronchocker”. Beroende på om mamman är stressad menar Dahlström att flickfostret kan få en mer maskulin hjärna, eftersom det då utsöndras mer testosteron. Och det bara fortsätter. Dahlberg hävdar till och med att kvinnor är bättre på att jollra med barn beroende på hormonet oxytocin, som hon hävdar är grunden för omvårdnadsinstinkten.

I en artikel på DN Debatt i söndags går ett antal forskare, med docent Agnes Wold i spetsen, till angrepp på Dahlbergs yttranden som de menar saknar vetenskaplig grund. På punkt efter punkt pekar man på otillräckliga rön och ibland rena felaktigheter. Exempelvis tillbakavisar Wold påståendet att stress skulle påverka hormonhalterna som fostret utsätts för. ”Vi har varken i Annika Dahlströms referenslista eller medicinska och psykologiska databaser hittat några studier av stress och testosteronnivåer hos gravida kvinnor”, skriver man.

Man tillbakavisar också Dahlströms påstående om att kvinnor skulle vara bättre lämpade än män att ta hand om småbarn och att barn som lider brist på mammakontakt blir aggressiva och osäkra. Enligt Wold hänvisar Dahlström till försök som gjorts på djurungar. ”Denna försöksmodell innebär att djurungar för ligga ensamma och hungriga och pipa på ett kallt burgolv.” Wold menar att parallellen haltar betänkligt mellan dessa djurförsök och miljön som barn lever i på ett dagis eller tillsammans med en pappa.

Debattartikeln pekar på ytterligare ett antal punkter som man menar är felaktiga och rent missvisande. Som lekman och samhällsvetare har jag naturligtvis inte någon möjlighet att veta om Wold eller Dahlström har ”rätt”. Jag kan dock konstatera att Dahlström i sin replik på DN Debatt idag inte bemöter en enda av de invändningar som Wold presenterade i sin artikel i söndags. Eller, jo förresten. Dahlström skriver om IQ-testen som hon menar visar att intelligensnivån hos män uppvisar större variation än hos kvinnor. Alltså, det finns fler manliga idioter och fler manliga genier. Kvinnor är jämnsmarta. Vilket hormon detta skulle kunna förklaras med berättar dock inte Dahlström. Själv tänker jag att det måste finnas massvis med skäl till olika variationer bland kvinnor och män i intelligenstester. Allt från hur testet är utformat till hur sociala faktorer påverkar kvinnor och mäns förförståelse för testet.

Utöver IQ-testet kommer alltså inte Dahlström med något som stödjer hennes egna teser. Hon skriver istället svepande och generaliserande om biologiska könsskillnader och hur dessa påverkar vårt sociala beteende. Och det är detta som är så underhållande! Det är självklart att naturvetenskaplig forskning färgas av den enskilda forskarens utgångspunkter. Om man letar efter skillnader mellan män och kvinnor kommer man också att hitta såna. Dahlström visar att fick- och pojkfoster utsätts för olika hormoner och att hjärnaktiviteten ser annorlunda ut. Men hon stannar där. Hon undrar inte hur stor betydelse dessa skillnader har jämfört med sociala faktorer, hon bara utgår ifrån att de har betydelse.

Dahlström menar att män är sämre lämpade att ta hand om spädbarn och göra hushållssysslor eftersom de har sämre känsel i fingertopparna, dålig hörsel och begränsat synfält. På grund av testosteronchockerna, får man anta. Men, som Wold påpekar, om mäns begränsade synfält gör att de är sämre skickade att uppfatta barn eller dammråttor i ögonvrån, hur kan de tillåtas att vara piloter eller köra bil? Män och kvinnor skiljer sig säkert åt genetiskt och utsätts säkert för olika hormoner i fosterstadiet. Det intressanta är hur biologister så problemfritt kan göra hoppet från naturvetenskap till samhällsvetenskap och hävda att oxytocin gör män till sämre städerskor.

söndag, februari 18, 2007

Malmös nya kostym

Sedan några veckor tillbaka är jag Malmöbo. Det trivs jag på det hela taget bra med. Jämfört med Lund är det ett ordentligt uppbyte att bo en stad istället för ett dockskåp. Egentligen skulle nog jag och Hanna bosatt oss i Malmö direkt när vi flyttade ner till Skåne, men det är inte alltid så lätt att veta.

Malmö är – känns det som – en stad i förändring. Om det beror på Öresundsbron låter jag vara osagt men helt klart är stadens gamla rykte som ”Sveriges tråkiga nummer tre” på väg att försvinna. Många flyttar hit och stortrivs. Samtidigt är det en ambivalent stad. Inte liten, men inte heller särskilt stor. Antagonismen gentemot Stockholm gör sig ofta påmind, något jag har upplevt särskilt på mitt sommarjobb som parkarbetare, där jag aldrig för ett ögonblick tillåts glömma bort varifrån jag kommer.


Lorensborg

Att jag som stockholmare i exil inte riktigt tillåts bli en del av det skånska är en sak, men om jag har problem kan man föreställa sig hur svårt det är om man kommer från en annan världsdel. Det finns ett utbrett avståndstagande till utomsoknes, och utan att gå så långt som att kalla det rasism så finns det ändå en anledning till Sverigedemokraternas framgångar just i Skåne. Jag har tidigare skrivit om de skånska negerbollarna.

Samtidigt är det kanske olyckligt att just Malmö blivit den mest invandrartäta staden i landet. Segregationen är på många håll total. Trots att 40 procent av Malmös invånare är invandrare kan man åka buss 4 mot Bunkeflo och bara se vita – mycket svenska – passagerare. Som Nils skriver går det en knivskarp gräns mellan väst och öst i Malmö. Det speciella i Malmö är just de knivskarpa sociala kontrasterna, som kan skifta dramatiskt mellan ett par kvarter. Priserna på bostadsrätter på vår sida om John Eriksson väg – i Lorensborg – är cirka 30 procent lägre än på andra sidan vägen i Dammfri. Det handlar om ungefär hundra meter.

Jag jämför Malmö med Sollentuna där jag växte upp och tänker att segregationen inte är alls lika tydlig där. Även om det finns stora inkomstskillnader där också. Sollentuna är i stort sett ett jättelikt villaområde med fyra miljonprogram som sticker upp som stora utslag på flygfotot. Men kommuninvånarna delar på allmänna resurser som mataffärer, kollektivtrafik, skolor (med möjligt undantag för Turebergsskolan som ligger vid invandrartäta Malmvägen) och så vidare. När jag pratar med folk som växt upp i liknande förorter som Nacka, Älvsjö och Jakobsberg hör jag samma sak. Förorten har en uppblandande effekt.

Malmö har inga förorter. Det har delvis att göra med den speciella skånska geografin där det är tätt mellan orterna. Det finns helt enkelt ingen plats för förorter. Mellan Malmö och Lund är det en och en halv mil. På vägen ligger orterna Arlöv, Åkarp och Hjärup. Det är konstant bebyggelse men nästan vattentäta mentala skott mellan orterna. Det blir som allra tydligast i kollektivtrafiken där turerna blir markant glesare så fort man inte reser inom en och samma ort. Det går exempelvis inte att ta sig från Malmö till Lund efter klockan ett på natten en vardag. Något jag surt fått erfara ett antal gånger och tvingats övernatta hos välvilliga vänner. I förbifarten kan nämnas att det går utmärkt att åka mellan Malmö och Köpenhamn hela natten, en betydligt längre resa som dessutom går mellan två länder.

Men Malmö är som sagt en stad i förändring och jag har en känsla av att även inskränkta attityder kan förändras. En del i förändringen kan komma av inflyttningen från andra delar av landet. Folk som flyttar från landsorten till staden tenderar att ha ett öppnare sinne än andra och ha lättare att hantera olikheter. Kanske är det just för att slippa inskränktheten som man lämnar landsorten. Malmö är kanske på väg att kasta av sig ett stort sjok landsortspläd och istället ta på en snygg storstadskostym.

onsdag, februari 07, 2007

Vi behöver alla bränslealternativ

Ett längre inslag i kvällens Rapport handlade om det ökande miljömedvetandet hos svenska bilister och problemen med den svenska bilparkens höga utsläpp. Vi kör långa sträckor i för stora bilar. Sedan i höstas har klimatförändringsfrågan blivit allmänt tankegods och många funderar på hur man kan bidra till en bättre miljö.

Men det finns också de som tar slår dubbelknut på sig själva för att hitta negativa vinklingar på alternativ till bensin- och dieseldrivna bilar. Förnybara bränslen – framför allt etanol – har blivit motorjournalisternas käraste hatobjekt. Etanolet är inte energieffektivt menar man. Det krävs alltför mycket fossila bränslen för att producera och det går inte att producera tillräckliga kvantiteter för att ersätta fossila bränslen. Allt detta är naturligtvis sant, frågan är bara om det är skäl nog att avfärda etanolet som ett intressant första alternativ till olja.

En av dem som intervjuades i Rapports inslag var Aftonbladets motorreporter Robert Collin. Han anförde ytterligare ett skäl till varför etanol skulle vara dåligt: det tillverkas under dåliga ekologiska och mänskliga förhållanden. Det är sant. Etanolet görs mestadels av sockerrör från Brasilien och de brasilianska sockerbaronerna är riktiga svin som skövlar marken och utnyttjar arbetarna. Frågan är – återigen – om det är skäl nog att avfärda bränslet i sig.

Jag har inte hört Collin ondgöra sig över den enorma miljöförstörelse som oljeutvinningen orsakar. För att inte tala om den korrumperade effekten olja har på länder som Nigeria, Ryssland, Angola, Irak och en hel massa andra. Uranbrytning är också mycket vanskligt för människa och miljö, liksom kolbrytning och vattenkraftsutbyggnad. Kort sagt, nästan all energiproduktion är förknippad med risker. Att den brasilianska sockerbetsodlingen sker under dåliga förhållanden har inget att göra med huruvida sockret görs om till etanol. Lösningen är högre krav på producenterna, inte mindre handel, precis som med de indiska textiltillverkarna.

Etanol kan inte ensamt ersätta olja som drivmedel. Det kan på sin höjd vara ett alternativ bland flera. Men i diskussionen om alternativa drivmedel verkar det bara finnas plats för ett åt gången. För tillfället är det el som är den balla lösningen. Plugin-bilar som laddas från elnätet kan visst vara ett utmärkt alternativ, men även den energin kommer någonstans ifrån. Om den kommer från solfångare eller vindkraftverk är det bra, om den kommer från kolkraft är det sämre. Flexibiliteten är den största fördelen med plugin. Men om energiomställningen inom transportsektorn ska lyckas har vi inte råd att avstå några alternativ, varken el eller etanol.