söndag, oktober 30, 2005

Irland springer - andra står still

Peter Wolodarski har svårt att hålla tillbaka sin förtjusning när han beskriver det irländska tillväxtundret. Och visst finns det säkert något att lära från landet i Europas utkant som för femton år sedan var EU:s fattigbarn och höll på att gå omkull när man för tredje gången i rad tvingades arrangera Eurovisionsfestivalen. Jäkla Johnny Logan! Mellan 1991 till 2000 hade man en årligt tillväxt på 6,4 procent och tillväxten har skett i rätt brancher: läkemedel, finansiella tjänster och IT. Så kör hårt, Irland. Lycka till!

Jag vet inte särskilt mycket mer om Irland under de senaste decennierna än så. Men när jag läser Wolodarskis helhjärtade hyllning så är det något som ringer falskt. Han skriver om hur den fria rörligheten för arbetskraft har gjort att den en gång så homogena irländska befolkningen numera även härstammar från både Ryssland och Polen. ”I stadsmiljön hörs gång på gång polska, ryska och tjeckiska. På kvällen äter jag middag på en italiensk restaurang och upptäcker efter en stund att ingen som serverar är född i landet.”

Det är säkert utmärkt att Irland, en nation utan arbetslöshetsproblem och med en alltjämt urstark ekonomi, kan ta in billig och flexibel arbetskraft från de nya EU-medlemsländerna. Under min praktik i Litauen tidigare i år såg jag baksidan av myntet. Där, liksom i de övriga baltiska länderna, pågår ett brain-drain utan dess like. Alla ungdomar jag talade med hade siktet inställt på att lämna landet så snart som möjligt. Det bor över 100 000 litauer i London. Och de som sticker är välutbildade, engelsktalande och kreativa. De som blir kvar förväntas få en gammal Sovjet-delstat på fötter. Hittills ser det inte ut att gå särskilt bra.

Nu kan man ju alltid hoppas att några av emigranterna kommer tillbaka till sitt hemland efter några slitår utomlands. Men man ska nog inte vara alltför säker. Irland är ju, som Wolodarski framhåller, en fantastiskt land med en ljus framtid. Varför skulle någon vilja lämna det?

Ja, kanske därför att man efter ett tag kommer att finna att arbetsmarknaden trots allt är ganska begränsad. Varför var det inga irländare som serverade på den där italienska restaurangen? Antagligen därför att ingen av dem vill ha de jobben. Situationen känns igen från Sverige under 60-talet. Massiv arbetskraftsinvandring. Men sen, när tillväxten mattades och varslen duggade tätt, då var det grekerna och chilenarna som fick gå först. Och integrationen på arbetsmarknaden har inte gått automatiskt, segregation och diskriminering är dagens verklighet.

Jag hoppas sjävfallet att Irland har en bättre plan för framtiden, samtidigt som talet om lågt skattetryck och flexibilitet på arbetsmarknaden inte låter helt lovande. Lika flexibelt som balter och tjecker har fått sina jobb, lika flexibelt kan de bli av med dem. Irlands kronjuvel Ryanair har ju inte direkt gjort sig känd som någon påhejare av organiserad fackverksamhet.

Det är bra med fri rörlighet för pengar, varor och kanske även arbetskraft. Och det är klart att en arbetsinvandrad polack knappast kan vänta sig att få värsta toppjobbet direkt när han klivit av planet. Samtidigt så känns det olustigt att läsa om hur Wolodarski sitter och myser helt oreflekterande över att han endast bli serverad av östeuropeer på en restaurang i Dublin. Lite problematiserande över detta faktum skulle vara på sin plats.

Vi har säkert ett och annat att lära oss av Irland, synd bara att Peter Wolodarski endast beträttar om de positiva lärdomarna.

måndag, oktober 24, 2005

Fågeltokiga

Hur var det nu med mediabilder, skulle vi ta dem på fullt allvar? Fågelinfluensan. Hur farlig är den? Ja, om man insjuknar i den så är den jättefarlig, nästan 200 personer har strukit med i Sydostasien. Grejen är den att det är högst osannolikt att man insjuknar. Vad jag har förstått måste man i stort sett rulla sig i infkterat fågelskit dagligen för att löpa några större risker.

I ledaren i lördagens Dagens Nyheter (22/10) försöker man sätta influensaviruset i perspektiv. Man talar om skräckscenarior som skulle kunna inträffa, kontra sådana som faktiskt har infräffat. Exempel på det senare är jordbävningskatastrofen i Pakistan med många tusentals döda. Jämfört med den så ter sig fågelinfluensan som en lätt förkylning. Men de flesta medier väljer likväl att fokusera kraftigt på influensan eftersom den enligt DN "har alla ingredienser som skapar en gastkramande berättelse: Rörelser i geografin där vi kan följa fjäderfäna från öst till väst".

På ledarplats försöker DN tona ner nyhetsvärdet hos fågelsjukan (igår fick vi veta att den döda anden i Eskilstuna var just en död and varken mer eller mindre, surprise surprise), men på nyhetsplats samma dag så gör man sitt bästa för att blåsa på den gastkramande berättelsen. Ett uppslag har de tilldelat influensan, varav en stor del tas upp av en karta över Europa, Asien, Mellanöstern och norra halvan av Afrika. På kartan har man rödmarkerat alla länder där fågelinfluensan påträffats. Alla länder alltså. Det innebär att hela Ryssland, inklusive Kaliningrad är rödmarkerat, hela Turkiet, Rumänien, Kazakstan, Mongoliet, Kina, Indonesien, Sydkorea, Japan, Laos, Thailand, Kambodja, Vietnam och Malaysia är också de rödmarkerade. En snabb titt på kartan och man tror att hela Asien och en stor del av Östeuropa är nerlusat med fågelinfluensa, när det i många länder i själva verket bara handlar om enstaka fall.

Två av artiklarna på uppslaget handlar också om att risken som medföljer fågelinfluensan för människor är mycket liten. Likförbaskat kan inte DN hålla fingrarna borta från den sliskiga katasrofburken. Sansad nyhetsrapportering, ska det vara så himla svårt?


Slutligen vill jag tipsa om en intervju i P1-morgon med läkaren Göran Sjönell och Svante Werger från Krisberedskapsmyndigheten. Där diskuteras bland annat om växelverkan mellan media och läkemedelsbolag i skapandet av en hypotetisk katastrof.

måndag, oktober 10, 2005

Offer för statistiken

Övningsuppgift 228 i min statistiklärobok (Statistisk dataanalys av Körner och Wahlgren, 2000):

Professor W är berömd för sin unika iakttagelseförmåga, speciellt när han finner objekten intressanta. På sin dagliga cykeltur till institutionen har han de senaste månaderna lagt märke till en mycket söt flicka. Hans anteckningar visar att han möter henne två av tre slumpmässigt valda dagar. Vi studerar fem slumpmässigt valda dagar. Vad är sannolikheten att professor W möter den söta flickan
a) exakt två gånger
b) minst två gånger

Ytterligare en fråga känns naturlig
c) Vad är sannolikheten att professor W är en kvinna

Detta är bara ett exempel i högen. Jag har aldrig tidigare varit med om en så gubbsjuk lärobok. I den får jag även lära mig att kvinnor nästan alltid kommer för sent och att alla statistiker är män.

Ibland känns det extra skönt att vara samhällsvetare.

söndag, oktober 09, 2005

Liberal framtidsoptimism

Länken till Johan Norbergs blogg här till höger finns där av en anledning. Det finns också en anledning till att jag inte länkat till den liberala bloggen Smedjan.com. Norberg är länkad därför att han är en viktig och sansad motpol i den många gånger enkelriktade svenska debatten om frihandel, USA och allt det där. Frånvaron av en länk till smedjan.com beror helt enkelt på att den består av skribenter som Mattias Svensson som är förälskad i begrepp som "valfrihet", "libertarianism" och "frihandel som monument för mänskighetens framsteg", samt att inläggen ofta inte kan hålla sig ifrån att gå upp i falsett, typ "växthusfanatikerna har i åratal ylat om att polarisarna ska smälta". Jag längtar efter fler svenska liberala debattörer som inte kör fast i bittra resonemang om vänsterhegemoni och använder sig av argument som mest bottnar i tron att neo-liberalismen ensam kommer att rädda världen. En förenklad syn på världens problem som inte leder till något annat än tunnelseende.

Mer givande då med Norberg som för några dagar sedan presenterade rapporten ”Rubriker som gör oss rädda”. I den redovisas en undersökning som Demoskop gjort på uppdrag av Norbergs arbetsgivare, den marknadsliberala tankesmedjan Timbro. Man ställde åtta frågor till slumpvis utvalda svenskar om världsutvecklingen de senaste två decennierna. Resultatet visar att svenskar har en överdrivet pessimistisk bild av global miljöförstöring och sociala orättvisor.

Tvärtemot vad majoriteten av de tillfrågade trodde sig veta, så har levnadsstandarden runt om i världen stigit och miljön på många håll blivit bättre. Det är viktiga konstateranden. Norberg menar att det finns en medial logik bakom den felaktiga bilden bland allmänheten. I grund och botten handlar det om att katastrofer säljer. Dessutom är ingen intresserad av det normala och förväntade. Som Norberg uttrycker det, "Jag behöver snabbt få veta om det brinner i huset, men är inte särskilt intresserad av att någon berättar för mig att det inte gör det". Han ser en fara i att inte se de framsteg som gjorts de senaste decennierna, när det gäller klimat och social utveckling. Intresseorganisationer behöver hela tiden nya katastrofer för att motivera sin existens, menar han. Och media behöver dem för att sälja lösnummer. Det leder till en förvrängd bild av sakernas tillstånd och kan också bidra till att regeringar och intresseorganisationer gör felaktiga prioriteringar.

Förvisso, världen kanske inte brinner lika kraftigt som tidigare, men den brinner alltjämt. Situationen må vara bättre nu än för tjugo år sedan, men den är fortfarande ohållbar. I vissa delar liknar Norbergs resonemang det om nedrustningen av kärnvapen: istället för att spränga Jorden trehundra gånger, kan vi nu bara göra det femtio gånger. Är det ett problem att folk inte har full koll på miljöförbättringar? Ja, ingenting blir bättre av att svartmåla. Handling ger resultat och utan framgångar kan man drabbas av missmod. Därför välkomnar jag Norbergs konstateranden och gläds åt att kampen mot miljöförstöring och sociala orättvisor är framgångsrik.

Men vems förtjänst är det? Det finns ingen obestridbar sanning och när det handlar om en så stor fråga som globalisering så finns det helller inga enkla svar. Gjorde det det skulle problemen ju redan vara lösta. Eftersom synen på globalisering bygger på vilket perspektiv man har, om man blickar ut från ett sopberg i Sao Paulo eller från en tvårummare i Lund, är det ett konstigt konstaterande som Norberg gör när det gäller utbildning och kunskap:

Märkligt nog finns det inget samband mellan utbildningsnivå och kunskap i dessa frågor. Vad gäller synen på u-ländernas utveckling är sambandet till och med motsatt det förväntade. De som har mest utbildning svarar mest fel. De som endast har grundskoleutbildning har större kunskaper om den minskning av fattigdom och undernäring som har skett i världen, än de som har utbildning från högskola och universitet. Detta väcker allvarliga frågor om vilken världsbild som sprids i läroböcker och tidningar som de senare läser.
Menar Norberg att lägre utbildade har bättre kunskaper just på grund av sin lägre utbildning? Det är en riskabel slutsats att dra. Jag gissar att det som skiljer inte är större kunskaper utan snarare skilda informationskanaler. Lågutbildade väljer kanske i mindre utsträckning att söka kunskap om dessa frågor och intar därför en mer avvaktande ställning än högutbildade som aktivt söker information, information som i vissa fall kan vara snedvriden. Men Norberg kan väl knappast påstå att lågutbildades "större kunskaper" beror på att den gruppen aktivt sökt och funnit mer objektivt riktig information?

Jag tror att jag och Johan Norberg är ganska överrens i den här frågan. Vi gläds båda åt framgångarna samtidigt som vi inser faran av en alltför stor medial likriktning. Men i undersökningar av det här slaget så är det alltid på sin plats att höja ett varnande finger för utformningen av frågorna. Ett rimligt antagande är att Timbro valt frågorna med frihandelns väl i bakhuvudet. Att försurningen i de nordiska sjöarna har minskat, liksom antalet oljeutsläpp världen över, är ju utmärkt och svårt att förneka. Men när det gäller fråga 2 om extrem fattigdom kan dock slutsatsen visa sig vara något förhastad. Frågan är hur man mäter fattigdom och livskvalitet, för även om en familjemedlem i en familj om åtta i valfritt U-land numera arbetar i en nyligen öppnad Nike-sweatshop tolv timmar om dygnet och därför på pappret tjänar mer, behöver det inte nödvändigtvis betyda att framsteg gjorts.

Frihandel är en förutsättning för ökat välstånd. Men frihandel är också ett mycket riskabelt projekt som ständigt måste bevakas eftersom makten ofta är snedfördelad mellan transnationella företag, nationella regeringar och enskilda folkgrupper. Därför skadar det aldrig med lite sund skepsis inför statistik om extrem fattigdom, särskilt om den presenteras av Världsbanken.