onsdag, november 30, 2005

Gnäll, gnäll, gnäll

Det är ganska mycket gnäll i den här bloggen. Jag är nog ingen gnällig människa egentligen, men när jag sätter mig ner vid tangentbordet för att skriva ett inlägg så handlar det ofta om att jag vill uttrycka missnöje, oro eller kanske obehag över något. Antagligen beror det på att det känns mer angeläget att påpeka saker som känns fel, än att konstatera att allt är frid och fröjd.

snodd från www.tromb.net

Men om min blogg är gnällig är det ingenting emot den timmertruck med gnäll som man får levererad med det senaste numret av samhällsmagasinet Tromb. Jag hade aldrig sett den tidigare, så jag plockade åt mig ett exemplar att läsa på tåget till Linköping. En färd som tar cirka två och en halv timme från Lund. Tromb räckte till Alvesta och det var bara en massa gnäll hela tiden.

Tromb 3/05 handlar om våra riksdagspolitiker och vilka jävla aliens de är.

– Dom är typ inte alls som oss ungdomar, det är ingen som lyssnar på oss ungdomar och vi ungdomar borde faktiskt ha mycket mer att säga till om och så där! Där har du Trombs budskap.

Att ungdomar inte syns i samhället och att de har lite att säga till om, är inte direkt någon ny ståndpunkt. Ebba Grön ville bara ha ett plejs för såna som dom och The Who tyckte att deras generation bara blev nedtryckt hela tiden. Det är på något vis den unga generationens lott. Och det är bra att kidsen är arga, för det är så som samhällsförändringar sker. Ungdomskulturen är omvälvande eftersom unga inte är insocialiserade och sitter i villan med Volvon och vovven och plasmateven på avbetalning.

Tromb säger sig företräda ungdomen, men man lyckas inte vara särskilt omvälvande. "Trött på likriktningen? Vill du läsa en ny oberoende tidning som inte tar upp ämnen ur samma tjatiga fyrtiotalistperspektiv?", frågar tidningens ledare. Problemet är att Tromb tar upp ämnen, vissa är riktigt intressanta, tittar på dem lite skeptiskt, och lägger tillbaka dem igen. Man tar upp den sneda åldersrepresentationen i Sveriges folkvalda församlingar, konstaterar faktum, gnäller lite, sedan är artikeln slut. Man går ut och intervjuar ungdomar på stan och låter dem gnälla lite. Den gnälliga boken "Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar" av Lena Sundström recenseras. Recensenten tycker att den är jättebra.

Sedan kommer tidningens temareportage: riksdagspolitikerna som inte är "som du". Man konstaterar att riksdagspolitiker är villaägare som reser gratis i tjänsten (gör inte alla det?), är äldre än genomsnittet i väljarkåren, är höginkomsttagare, inte anmäler sig sjuka, har feta avgångsvederlag och fuskar med föräldraledigheten. Allt det här är viktiga saker som absolut förtjänar att granskas. Synd bara att Tromb inte gör det. Det tar mig fem minuter att läsa igenom alltihop och dessutom titta på de fina bilderna ett bra tag (som f.ö. är hela tidningens behållning).

Tromb är mer eller mindre fullständigt befriad från substans. Syftet med nätverket som ger ut tidningen är att "stimulera till samhällsdebatt och engagemang bland unga". Själv blir jag bara uppgiven och matt av allt gnäll. Det mest illavarslande är att numret som jag läst, enligt tidningens hemsida, är det tjockaste numret hittills. Jag är nästan sugen på att hitta ett tidigare nummer bara för att se hur man kan göra en tunnare tidning.

Nu har jag ju också gnällt, tänker kanske du, kära läsare. Ja, det jag har, men du har inte betalat 39 spänn för att kunna få läsa gnället. Dessutom har du en lysande möjlighet att be mig att dra åt skogen genom att droppa en syrlig kommentar, som jag garanterat läser. Och det finns hundratals andra bloggar – skrivna av ungdomar – som är både intressantare och mindre gnälliga än samhällsmagasinet Tromb, och de är alla helt gratis.

torsdag, november 24, 2005

Framtiden är välutbildad och arbetslös

snodd från www.sydsverige.dkOkej, nu måste jag slå fast det här för mig själv och er andra en gång för alla: Sverige behöver inte 17 500 ytterligare högskoleplatser. Nils Gustavsson på Erlanderbrigaderna kör på i god socialdemokratisk stil och sätter industrisamhälle mot kunskapssamhälle. Alla som har kört bultsax och malmtruck ska skolas om till medieingenjörer eller controllers. Vi ska inte konkurrera med låga löner utan med kunskap. Vi ska smarta ut de jävlarna!

Som jag redan
tjatat om här på bloggen, så är det inte så att låglöneyrken försvinner från Sverige, bara för att man kan out-sourca leksaksproduktion och call-centerverksamhet till Indien. Folk vill fortfarande få sina trappuppgångar svabbade, bli serverade sina hamburgare och få sin post. Med tanke på den enorma koncentration av kunskap som ackumuleras i min generations medvetande tack vare högskolestudier så kommer diskussionerna i morgondagens lunchrum på ålderdomshemmen att handla om flödesscheman och Derrida, snarare än den senaste dokusåpan och prinsessan Victorias nya man.

Det blir kanske trevligt för åldringarna, men ett enormt nederlag både för samhället och för de stackare som kommer att sitta med outnyttjade kunskapsresurser och feta studieskulder och undra hur någon regering kunde vara så korkad att man utbildade folk utan någon som helst tanke på vad utbildningen skulle komma att leda till.

Leif Pagrotsky tycker att jag är osolidarisk när jag resonerar som jag gör. Att jag i rädsla för konkurrens från högutbildade 80-talister vill knyta åt universitetssäcken. I själva verket är det 80-talisterna själva som väljer bort studierna. Lundagård rapporterar i senaste numret att antalet ansökningar till högre utbildning vårterminen 2005 var 13 procent lägre än 2004. Antagligen beror det på att de, till skillnad från regeringen inser det orimliga i att utbilda sig till arbetslöshet.

Idag är det knappt någon klassfråga om man studerar vidare eller inte. Det som numera skiljer agnarna från vetet är hur väl man tar sig fram inom högskolevärlden. Studenter från hem med akademikertradition vet att välja smart; rätt kurser, dubbla examina, MFS-studier, praktikår, utbytesår, arbetslivsanknytning. Allt medan de som inte vet bättre bara pluggar på och tror att det kommer ge dem ett jobb efter examen.

Om socialdemokraterna menade allvar med sitt prat om solidaritet så skulle man lägga pengarna på att förbättra den existerande utbildningen, istället för att skapa ännu mer luft som skymmer arbetslöshetssiffrorna. För, som Lundagårdsredaktör Patrik Kronqvist påpekade tidigare i höst, om Pagtrotsky tycker att jag är osolidarisk mot nästa generation är det bara för honom att jämföra kvaliteten på dagens högskola med den för 15 år sedan. Och jämför även gärna arbetslöshetsstatistiken för nyutexaminerade akademiker. Sen kan vi börja snacka solidaritet mellan generationer.

tisdag, november 22, 2005

Den knepiga nationalstaten



Hittade den här hyfsat meningslösa sidan. Man ska bocka för vilka länder man har varit i, då får man en karta där alla de länderna är markerade. Tanken är att man ska få en uppfattning om hur lätt det är att manipulera kartbilder. För min del blev exempelvis hela Kanada markerat på grund av att jag nödlandade där en gång på väg till USA. Jag har givit DN lite baskning för sånt här tidigare.

Behållningen med sidan är kommentarerna som på ett tydligt och rätt underhållande sätt visar vilken förvirring som kan uppstå när det börjar talas om gränser, nationer, självstyren, enklaver och allt sånt. Dessutom blir mina redan smällfeta fördomar om amerikaner ännu tjockare. Vad sägs om Tim som tycker att det är ett kul projekt, "men borde inte alla staterna i USA vara isolerade?". Eller Ritchie som tar sig friheten att läxa upp någon stackare om Grönlands eventuella självständighet från Danmark, med CIA.com som enda informationskälla. Och det bara fortsätter och fortsätter i en underbar förvirrad röra av sårade nationalkänslor, brinnande separatism och uppslagsverks-besserwissrar.

söndag, november 20, 2005

Mer etanol i tankarna

snodd från corren.seSå 2005 blev alltså året då bilköparna tillslut tog sitt förnuft till fånga. Från USA rapporteras det att man i Katrinas efterverkningar så sakteliga upptäcker att det går alldeles utmärkt att köra en bil med fyra cylindrar istället för åtta. Försäljningen av SUV:ar har rasat och istället är det små bränslesnåla bilar som går bäst. Att det skulle krävas en käftsmäll i form av ett dussintal havererade oljeplattformar och raffinaderier i Mexikanska golfen för att få folk att vakna till är lika oförståerligt som det är typiskt.

I Sverige slår försäljningen av sk. miljöbilar (bilar som använder sig av alternativa driftlösningar, typ el-hybrider eller etanol) alla rekord. Det har till viss del att göra med skattelättnader som medföljer den typen av bilar. Dessutom kan man glida runt i Stockholm utan att behöva bekymra sig för obehagliga
telefonsamtal från polisen. Men jag vill gärna tro att det också beror på att folk numera väljer miljövänligare bilar enbart därför att de kan. Inga baktankar. Man väljer miljöbilar därför att de är miljöbilar och de finns numera att köpa hos din lokala bilhandlare.

Samtidigt säger
Hans-Erik Ångström, professor i förbränningsmotorteknik vid KTH, att regeringens etanolpolitik är ”att kasta pengar i sjön”. Tyligen så har man i sin iver att få svenskar att konsumera etanol, glömt bort produktionsledet. Nästan all etanol som säljs i Sverige kommer från Brasilien. Visst finns det möjligheter att framställa etanol i Sverige, det är bara det att ingen gör det eftersom den brasilianska etanolen är så billig. Om man vill fasa ut fossila bränslen mot etanol är det produktionsdelen som är central menar Ångström. Dagens bensindrivna bilar kan köra på med upp till 15 procent etanol i tankarna. Idag klarar EU inte av mer än två procent eftersom tillgången är för dålig. Det är där resurserna borde satsas. Blanda ut all bensin med lite etanol, istället för mycket etanol i en liten del av bensinen som tankas, det är det viktiga om man vill sänka utsläppen av växthusgaser, menar Ångström.

Jag ser absolut rationaliteten i Ångströms resonemang. Men han är professor i förbränningsmotorteknik och har kanske inte funderat så mycket över de samhälleliga mekanismerna som ligger bakom en fungerande miljöpolitik. Visst är det bra att vanliga bilar kan köra på 15 procent etanol. Men det återstår trots allt 85 procent bensin. På kort sikt så kommer det säkert att uppstå flaskhalsar på etanolmarknaden, men det övergripande målet är att göra Sverige så oberoende som möjligt av olja. Det viktiga måste vara att få en bilpark som kan rulla på 85 procent etanol och 15 procent bensin, inte tvärt om.

”Det som görs i Sverige är kanske bra politiskt för att det syns, men vad gäller effekt och växthuseffektspåverkan för pengarna så är det förkastligt”, säger Ångström. Men det är ju just därför att det syns som det är bra politik. Om man vill sänka utsläpp av växthusgaser så måste man ge konsumenterna en anledning att engagera sig och söka kunskap. Därför börjar man i konsumtionsänden. Sedan kommer etanolproduktionen som en automatisk (möjligen något subvetionerad) effekt.

Ångströms resonemang har lite hönan-eller-ägget-karaktär. Hur tror han att det skulle vara politisk möjligt att motivera ökad subventionering av etanolproduktion om det inte finns någon långsiktig efterfrågan? Målet på längre sikt är som sagt att vara oberoende av olja, helt oberoende av olja, och då kommer man inte långt på 15 procent etanol.

Framför allt handlar det om att låta människor känna att man genom egna val kan bidra till en bättre miljö. I Sverige finns det tusen och åter tusen bilister som längtar efter att få köra bil med ett renare samvete. Det vore ett miljöpolitiskt självmål att inte gå dem till mötes.

Tack så mycket Söderström för ryggdunket! En annan har ju länkat till Blind Höna sedan dag ett.

onsdag, november 16, 2005

Gäller Bibeln så gäller Bibeln

"Min granne som jobbar på Kvantum insisterar på att även jobba på söndagar. Enligt Andra Moseboken 35:2 så måste han dräpas. Är jag moraliskt ansvarig för att göra detta själv?"

Magnus Samuelsson ber om lite konsekvens från homo-motståndarna inom Svenska Kyrkan. Insändaren säger egentligen allt som behöver sägas i frågan. Klockrent!
Läs hela.

Tack
Lemon för tipset.

söndag, november 13, 2005

Var finns solidariteten?

Maciej Zarembas artikel om Vaxholmskonflikten är angelägen läsning. Facket i Sverige har stor makt. Och det är bra, för deras motparter, arbetsgivarna, har också stor makt. Men det känns förbaskat olustigt när fackföreningar utnyttjar allmänhetens och – framför allt – arbetarrörelsens förtroende på en ohederligt sätt.

Jag är inte tillräckligt insatt i svenska arbetsmarknadsregler för att göra något kvalificerat uttalande om kollektivavtal, regler för utländska arbetare i Sverige och EU:s arbetsmarknadslagstiftning. Men så mycket fattar jag att om Europas arbetare ska kunna hävda sina rättigheter gentemot arbetsgivare även i framtiden så måste facken börja visa lite solidaritet över nationsgränserna och mellan yrkeskårer.

I Vaxholmsfallet verkar det som att den gamla goda svenska vi-är-ändå-hederligast-i-världen-attityden har visat upp sitt fula grin. När svenska ord står mot lettiska står de senare sig slätt. Trots att Byggnads regelbrott finns tydligt dokumenterade i protokoll är det väldigt få som bemödat sig med att göra en grundläggande faktakoll innan man givit fackförbundet sitt odelade stöd. Det är ett nästan pinsamt enkelt scoop för Zaremba.

Vaxholmsfallet är också ett uttryck för något ruttet på den svenska arbetsmarknaden: ojämlika löner. Jag säger det rakt ut, svenska byggarbetare tjänar för mycket, och de vet om det. Och det är inte bara byggarbetare. Inom alla manligt dominerade hantverkaryrken, från elektriker till snickare ligger lönenivån långt över kompetensmässigt jämförbara kvinnodominerade yrken, så som undersköterskor och daghemspersonal.

Under ett antal somrar jobbade jag som trädgårdsarbetare på Karolinska sjukhuset i Solna. Lönen på 97 kronor i timmen var jag nöjd med, välbetalt för att vara sommarjobb. Visserligen skulle jag kanske kunna åberopa viss specialkompetens som jag fått genom de erfarenheter som flera års parkarbete givit mig, för att motivera lönen. Likväl hade jag ingen som helst formell utbildning på området (jag gick ekonomisk gren på gymnasiet). Medan jag satt utanför i någon rabatt och rensade ogräs sprang stressade undersköterskor, med treårigt yrkesgymnasium bakom sig, omkring inne på sjukhuset och räddade liv för mindre än mina 97 kronor i timmen. Behöver jag nämna att jag inte hade en enda kvinnlig medarbetare i parken?

Och då ska vi inte tala om den enorma löneskillnaden mellan mig som städade ”utsidan” på sjukhuset och de somalier, polacker, indoneser och andra invandrarkvinnor som städade insidan. Var är de fackliga sympatiåtgärderna för dem?


snodd från www.sr.se
Mot verkligheten krävs stridsåtgärder

Det finns de grupper i samhället som behöver stöd, som inte själva kan stå upp och hävda sina rättigheter. Sedan finns det svenska byggnadsarbetare som är överbetalda, osolidariska och – som det verkar i Zarembas artikel – rasistiska. Det som oroar mig är den kompakta tystnaden som mött Zarembas avslöjanden från vänsterhåll. Kommentarerna har hittills kommit från de gamla vanliga, ledarsidorna på Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter samt några liberala bloggar, och de handlar som vanligt om hur kollektivavtalen hindrar den fria rörligheten för arbetskraft. Inget nytt under solen. Jag vill veta vad vänstern tycker! För det handlar ju faktiskt om arbetarrörelsens framtid i EU och globalt. Ämnet borde vara glödhett, men för tillfället är det iskallt. Om någon kan tipsa mig om fler vänsterkommentarer i frågan, är ni varmt välkomna.

måndag, november 07, 2005

Nöjesguiden - billigast i landet

snodd från www.nojesguiden.seFör första gången på ett riktigt bra tag så plockade jag med mig en Nöjesguiden när jag var ute på stan för några dagar sedan. Mest för att det var en bostonterrier på framsidan (med den var inte alls lika gullig som Konrad). Det var som sagt ett riktigt bra tag sedan jag läste Nöjesguiden sist och det tog mig ungefär två sekunder att komma ihåg varför. För att citera Sydsvenskans Daniel Sandström: den innehåller så mycket skit att man måste ta en dusch efter att ha läst den.

På en sida har man frågat folk hur mycket det skulle kosta att få ligga med dem. Andreas är billigast, han kostar fem spänn. Ingen av tjejerna kostar under 25 000. Redan här står det ganska klart att tidningen är skapad av människor med fascistoid läggning och en total avsaknad av humor.

Det jag emellertid stör mig mest på är reportagen om tonåringar. Nöjesguiden har skickat tre 30-nånting-reportrar att hänga med varsitt gäng tonåringar en fredagskväll. En artikel handlar om några brat-slynglar på Strandvägen, en annan om aktivist-ungar i Malmö och ytterligare en handlar om förorts-svennekids på Ekerö. Det verkar först som om reportrarna har vissa ambitioner att berätta något om de här ungdomarna. Men sen kommer jag på mig själv: nej, det här är ju Nöjesguiden, där inget är allvarligare än att man inte kan hånle åt det i efterhand om det skulle börja kännas obekvämt.

Efter att ha läst igenom alltihopa känner jag mig likgiltig inför ämnet och lurad på en liten del av mitt liv som jag skulle ha kunnat ägna åt något bättre – vattna blommor eller titta ut genom fönstret. Artiklarna har ett helt sjukt von-oben-perspektiv och deras enda egentliga existensberättigande är att få skribenterna att framstå som om de har perspektiv på det här med att de är 30 bast och att de fortfarande kan kommunicera med kidsen. Det mest bisarra är att detta publiceras i en tidning som vänder sig till just ungdomar. Varför ska tre 30-åringar berätta för läsarna hur deras liv är? Det vet de nog alldeles utmärkt själva.

Moraliserar jag? Jajamensan! Om valet står mellan lite nymoralism och Nöjesguidens total-cynism så väljer jag det förra utan att tveka.

lördag, november 05, 2005

Kommunist? Inte jag!

snodd från www.nt.seJag vet att det har gått nästan en vecka sedan Lars Ohly bytte etikett på sin politiska ideologi. Jag vet också att det kommenterats av fler än det är värt att länka till.

Trots det kan jag inte hålla mig. Lars Ohly meddelade på SVT:s
Agenda förra söndagen att han inte längre kommer att kalla sig kommunist men att detta inte innebär någon som helst förändring i hans ideologi. Han menade att ordet ständigt kommer i vägen för ideologin. När han är ute bland väljare eller blir intervjuad så fastnar alla på faktumet att han kallar sig för kommunist, och det tar uppmärksamheten från de politiska sakfrågorna. För honom handlar kommunism om ett klasslöst och jämlikt samhälle. Baksidan är att begreppet använts i samband med några av de mest brutala tyrranierna i historien, och det är detta som folk hakar upp sig på.

Det handlar med andra ord om vem som äger tolkningsföreträde till ett begrepp. Vad är kommunism? Är det en utopisk ideologi om det klasslösa samhället eller är det en politisk verklighet av totalitärianism, massmord och politisk förföljelse? Vi vet vilket svar vi får av Lars Ohly och vet vi också vilket svar vi får av Per Ahlmark. Båda svaren är tämligen ointressanta och statiska. Vad som istället borde intressera är vänsterpartiets politik. I mina ögon har partiet under Lars Ohlys ledning blivit ett bakåtblickande revolutionsromantiskt parti som använder sig av samma retorik som man gjorde för 30-40 år sedan. Många av deras förslag är fullständigt verklighetsfrånvända och när Ohly deltar i partiledardebatter har han pinsamt lite att bidra med.

Utan att alls vara insatt i den interna debatten i vänsterpartiet eller Ung vänster, och oavsett om den mediala bilden varit korrekt eller inte, så går det ändå inte att bortse ifrån att flera av de partimedlemmar vars åsikter framstått som mest intressanta har hoppat av. Jag har svårt att tänka mig att deras avhopp beror på en semantisk tvist över Ohlys ideologiska hemvist. Snarare har det nog att göra med realpolitk och att avhopparna har reagerat på den på ungefär samma sätt som jag har gjort.

Sverige är i skriande behov av ett nytt arbetarparti med sina ideologiska rötter fast förankrade i den svenska verkligheten år 2005. Ett tag där såg det ut som att vänsterpartiet under Gudrun var på väg åt rätt håll. Istället har man resingerat till gammal hederlig (vpk)-retorik, och efter nästa val kanske man även har straffat ut sig ur riksdagen. Vad Lars Ohly väljer att kalla sig spelar i det sammanhanget mindre roll.

fredag, november 04, 2005

Håller med Söderström, James Boyles artikel i Financial Times med anledning av webbens 15-årsdag är obligatorisk läsning. Webben är inte bara fantastisk, den är även i högsta grad osannolik. Läs, gläds över hur det är, och förfäras över hur det skulle kunna ha blivit.