onsdag, november 15, 2006

Varför högkultur?

I det senaste numret av Odd at Large (5/06) skriver Eric Schüldt om högkulturens osäkra framtid. Han bollar vidare frågan från Horace Engdahl, om högkulturen – finkulturen – håller på att degraderas till att bli en subkultur bland andra. Från att ha rollen som statligt subventionerade folkbildare kan institutioner som Operan och Dramaten komma att tvingas stå på egna ben. Och då är antagligen inte steget långt till att Dramatens foajé görs om till ett Wayne's Coffee.

Men vad är egentligen högkultur och varför skulle det vara så speciellt att gå på opera och citera Hegel? Varför känner Schüldt att han ens måste ställa frågan? När han står och dricker skumpa i Gyllene salen på Stockholmsoperan tycker han sig se ”den långa traditionen, de långa linjernas tänkande och skapande”. Han fortsätter:

Ute i samhället byter rollerna plats. Den gamla kulturen är inte längre norm. Idag är det populärkulturen som är ”kulturen”. Högkulturen står vid sidan om och tittar på.

I artikeln samtalar Schüldt med Horace Engdahl, Maria Schottenius, kulturchef på DN och Fredrik Strage, kulturskribent på samma tidning. Av de tre är Schottenius den som mest förfasas över högkulturens resignering:

Det är förödande för ett kulturland om man av lättja eller andra skäl förslösar all denna kunskap. Bara fenomenet att man ska behöva förklara värdet av att hålla kulturen vid liv är alarmerande.

Detta att motivera högkulturens särställning tycks vara den knäckande punkten. Varken Engdahl eller Schottenius har någon egentlig förklaring till varför staten ska subventionera Dramaten men inte Debaser. Det bara är så. Engdahl är dock medveten om problemet och menar att man måste börja se sig om efter den där förklaringen. ”När det blir skarpt läge måste vi ha ett mycket bra svar”, säger han.

Fredrik Strage berättar om hur hans finkulturella ambitioner från gymnasiet förbyttes när han kom till Stockholm och började skriva för Pop. ”Jag slutade läsa om filosofer och författare för att istället börja läsa på om soulmusik och hiphop.” Han pekar på skillnaden mellan sin egen generation kulturskribenter och den äldre. Kritiker från den gamla skolan ser kritiken och tyckandet som åtskilt från den objektiva refererande journalistiken, medan Strage själv kommer från en fanzinebakgrund där man alltid är subjektiv.

Genom hela artikeln sitter jag och väntar på svaret: vad är det som är så speciellt med högkultur? Men det kommer aldrig något svar. Björn af Kleen stör sig också på det i senaste numret av Rodeo (9/06). Han menar att han som journalist inte ser vad han har att hämta på operan eller vad den säger om samtiden.

Engdahl skriver i sin artikel att det som skiljer högkultur från subkultur är allmängiltigheten i den senare. Men problemet är att högkulturen, hur allmängiltig den än må vara, inte är allmänt tillgänglig. Den tilltalar kulturella eliter världen över men saknar betydelse för den breda allmänheten. Subkulturer är däremot smala men tillgängliga för alla.

Kontentan av Schüldts artikel blir tillslut (mot hans egna intentioner?) att högkulturen redan är en subkultur, låt vara en subventionerad och särbehandlad sådan. Hans samtida kulturskribenter är minst lika pålästa som sina föregångare men de är ute i ett annat ärende. De frågar vad kulturen betyder för dem snarare än vilket allmängiltigt värde den har. Högkulturens värde för Schüldt tycks vara högst personligt. För honom symboliserar operan klassiska bildningsideal och långa traditioner men han har ingenting att säga om dess allmängiltighet.

Schüldt hänvisar tillbaka till ”Det skarpkulturella manifestet” som fanns med i det första numret av Odd at Large. Han menar att manifestet ville jämka samman högkultur och populärkultur och få ut det bästa av två världar. Jag såg mest manifestet som ytterligare en måttstock på ”god smak”, en ursäkt för Odd at Large-redaktionen att tillåtas skriva om Arvo Pärt och Elfride Jelinek. Men om det är som Schüldt säger, att högkulturen och populärkulturen borde skaka hand, ska inte handslaget ske på lika vilkor? Om finkulturen ändå fortsätter att vara fin, vad är vunnet? Varför ska Dramaten få statligt stöd medan Debaser blir utan? Jag väntar fortfarande på ett mycket bra svar.

Uppdatering: Sisådär en månad försent hittar jag det här inlägget på Det Ljuva Livet, med efterföljande kommentarer. Läste hela alltet med stort intresse.

tisdag, november 14, 2006

Övervaka bilisterna

Ett av inslagen i kvällens Rapport handlade om försök i Danmark där unga bilförare satelitövervakas. Det är ett försäkringsbolag som tagit initiativet där de förare som håller hastighetsgränsen får en lägre försäkringspremie. För varje meter som föraren ligger över den tillåtna hastigheten läggs en extra avgift till försäkringen.

Samtidigt i Stockholm går planeringen vidare för att återinföra trängselavgifter. Den 1 mars anges som ett troligt datum då kamerorna vid Stockholms infarter slås på igen. Varenda registreringsskylt som passerar betalstationerna registreras.

Bilistens integritet ifrågasätts allt mer. Bilen och bilistens agerande är inte längre en privat angelägenhet, bilismen är en samhällsfråga som angår alla.

Till skillnad från kollektiva transportmedel har bilen alltid varit en del av den privata sfären. I bilkupén är man avskild från omvärlden. Man kan svära, prutta, lyssna på jättehög musik och bete sig lite hur man vill. Den förmenta avskildheten från omgivningen leder till att gränsen för vad man kan tillåta sig själv göra gentemot andra flyttas framåt. Att tuta på en okänd person som går alltför långsamt över övergångsstället är lättare än att svära åt samma okända person öga mot öga. Det ligger också närmare till hands att ta lagen i egna händer, exempelvis bryta mot hastighetsbegränsningar.

Just hastighetsbegränsningar har alltid varit en het potatis för motorjournalister. De är för lågt satta och det finns inget samband mellan hastighet och dödsfall i trafiken, menar man. Att väga in miljöskäl i hastighetsbegränsningarna ses som ”trakasserier av fortkörare”. Robert Collins krönika från i somras är talande. Collin talar om att fortkörare trakasseras. Jag menar att det är fortkörarna som trakasserar mig, min trafikförsäkring, min ljudmiljö och min luftmiljö. Kort sagt: de är en samhällsbelastning.

I ett PM (pdf) skriver SIKA om trafikens externa effekter i form av infrastrukturkostnad (slitage), avgasemissionskostnad, bullerkostnad och olyckskostnad. Man konstaterar att ”den enda kategori av fordon som via energiskatten täcker sina externa kostnader är bensindrivna personbilar med katalysator, och då endast i landsbygdstrafik. I tätortstrafik täcks knappa två tredjedelar av dessa bilars kostnader av energiskatten”.

Mest kostsamma för samhället är dieselbilarna. ”I landsbygdstrafik täcker energiskatten ungefär en femtedel av de externa kostnader som bilarna orsakar medan motsvarande täckningsgrad i tätortstrafik endast uppgår till knappt en tiondel.”

Trots höga skatter på bränsle täcker alltså inte bilismen de kostnader som den är upphov till. Värt att påpeka är att trängselkostnader inte ingår i SIKA:s undersökning.

Bilister måste köra börja köra säkrare, mer miljövänligt och mer effektivt. Det är inte bara något som berör de innanför vindrutan, utan även de utanför. Just på det här området känns det därför motiverat med utökad övervakning.

lördag, november 04, 2006

Bättre att köpa rätt

”Köp ännu mer indiskt” är Stefan Olssons inte så särskilt originella förslag på hur vi kan hjälpa de kastlösa indiska arbetarna i Uppdrag gransknings reportage. Han fortsätter:

Som vanligt är det underförstådda budskapet hos Josefsson att kapitalisterna, i det här fallet ICA, är hycklande skitstövlar. Men vilket är Josefssons konstruktiva bidrag? Vad är det vi förväntas ha lärt oss efter detta program? Skall vi sluta köpa varor från Indien?

Nej, Stefan Olsson, vi ska inte sluta köpa varor från Indien och det var inte heller vad som föreslogs i programmet. Däremot ska vi vara medvetna om under vilka förhållanden som de indiska exportvarorna är tillverkade. Vi ska också vara medvetna om att västeuropeiska företag som skryter med sin ansvarskänsla inför arbetare och miljö inte är att lita på.

Vi ska handla med Indien på villkor som inte bara gagnar oss och den rikaste kvartilen i Indien, utan som gör att alla i Indien får det bättre. Detta gör vi genom att tvinga butikskedjor som ICA och Jysk att bara handla med indiska företag som respekterar grundläggande mänskliga rättigheter.

”Indiens ekonomi har aldrig vuxit så mycket som den gör nu”, utbrister Olsson triumfatoriskt. Ett i sammanhanget rätt oviktigt konstaterande. Sen när har ekonomisk tillväxt – enbart – varit ett tecken på välstånd, på ett lyckat samhällsbygge? Tillväxt är en förutsättning för välstånd, absolut, men den kan lika gärna fungera förtryckande och förstärka redan skeva maktförhållanden.

Vi konsumenter i Väst ska använda makten vi har i form av köpkraft till att hjälpa alla indier, inte bara de redan rika, genom att tvinga Indien utveckla en ekonomisk och social struktur som inte fungerar förtryckande. Bort med den korrumperade byråkratin, barnarbetet och kastsystemet. Fram med en fungerande fackföreningsrörelse och mänskliga rättigheter åt alla. Köp en massa grejer av dem, men köp rätt grejer.

onsdag, november 01, 2006

Linton bloggar från Argentina

En av mina favoritskribenter alla kategorier (mest därför att han ser snyggare ut i ett par glasögon än jag någonsin kommer att göra) har börjat blogga. Läs Magnus Linton utan versaler (?) här.