tisdag, januari 20, 2009

Ia-förbannelsen

Det går att dela in varumärken i olika kategorier beroende på funktion och ursprung. Varumärken kan derivera från grundarens namn (Ford, Ericsson), berätta något om verksamheten (SKF, ICA), vara en symbol (Apple, Jaguar) eller något grekiskt/latinskt stäv (Volvo, Intrum Justitia). Alla dessa namn kan på något sätt kopplas till företagets verksamhet, dessutom fungerar de särskiljande och är identitetsskapande.

Sen finns det en kategori varumärken som jag skulle vilja kalla ia-märken. Det är varumärken som i bästa fall talar om vad företaget sysslar med, men som oftast blir anonyma och intetsägande. Börjar man titta efter varumärken med suffixet -ia, så upptäcker man att de finns överallt. Telia, Bilia, Folkia, Nokia, Previa – listan kan göras hur lång som helst (Jonas har en betydligt längre). Jag tänker instinktivt att dessa varumärken är ett resultat av en lat reklambyrå och en obeslutsam företagsledning. Det finns inget ia-märke som sticker ut. Men det är en säker medelväg. Fram tills alldeles nyss trodde jag att, även om de är tråkiga så går det inte att misslyckas med ia-märken. De blir oftast… okej.

I veckan gick en reklam i dagspressen om att Vägverket Produktion bytt namn. Till Svevia. Smaka på det namnet. Det säger absolut ingenting. Ingenting om verksamheten, ingenting om företagets ”kärnvärden”, ingenting om dess ursprung. Ett företag som heter Svevia kan syssla med vad som helst, från köksutrustning till pensionsförsäkringar. Visst, jag inser att en mycket välvillig tolkning ger att Svevia är en sammanslagning av Sve – som i "svenska", och Via – som i "väg". Men det är alldeles för långsökt för att ha någon effekt.

Det är typiskt att ett före detta statligt verk får ia-förbannelsen. Det är en kompromiss som alla måste vara nöjda med. Liksom Telia är Svevia antagligen en kompromiss som manglats genom ett otal styrelser, informationsavdelningar och politiska utskott. Som skattebetalare blir jag arg över förstörelsen av kapital som det innebär att sänka ett etablerat namn, och ersätta det med ett varumärke som inte kommer att bidra till ett endaste extra kilo lagd asfalt. Vilket blir nästa verk till avrättning? Banverket, kanske. Eller ska vi säga Bania?

tisdag, januari 06, 2009

Fler medborgare, färre kunder

Att vara kund är en av de enklaste sakerna i världen. När jag är kund kan jag ställa krav. Jag kan peka på vad jag har lagt som insats och hävda min rätt att få valuta för det. Det är också lätt att hantera kunder. Som säljare vet jag vad som förväntas av mig och hur mycket jag måste anstränga mig. Relationen mellan säljare och kund är oproblematisk. De utgör båda en del av marknad där man säljer och köper till ett pris som kontinuerligt bestäms av dem och samtliga övriga säljare och köpare. På så sätt är priset alltid ”rätt”.

Att vara medborgare är något betydligt svårare. Som medborgare är jag en del av ett samhälle. Jag har rättigheter och skyldigheter, och jag tvingas underordna mig beslut, lagar och regler som jag själv kanske inte alltid är alldeles nöjd med. Till skillnad från marknaden – där priset på en vara anses sättas i en ständigt förändrande koncensus – så finns det inget lägsta pris på hur ett samhälle ska skötas. Det finns ingen börs där man kan läsa av den senaste demokratinoteringen och utifrån den säga att ”idag ska Sverige styras med tre delar nyliberalism, en skopa folkhemssocialism, två nypor kristen moralism och en skvätt ekologism”.

Det är ett lika frustrerande som hoppingivande faktum att ett samhälle inte kan styras utifrån marknadsprinciper. Att få nio miljoner människor att komma överrens kan aldrig vara lika enkelt som att bestämma priset på en liter mjölk. Trots detta – eller kanske snarare på grund av – sneglar ofta politiker och byråkrater över axeln, på det privata näringslivet och önskar att det var lika enkelt att vara statsminister som att vara verkställande direktör. Fredrik Reinfeldt skulle nog gärna vilja gå upp i talarstolen och peka på AB Sveriges årsbokslut och säga, ”titta, Sverige är ett bättre land nu än för ett år sedan”.

Det finns flera exempel på fåfänga försök att få byråkratin att bli mer som ”på riktigt”, det vill säga, mer som ett privat företag. På senaste tiden har det blivit populärt att betrakta sina medborgare som just ”kunder”. I söndagens ledare skriver DN att vi lever ”i en tid då när medborgaren tilltalas som kund – och vill bli tilltalad som kund”. Jag vet inte om det riktigt stämmer. Själv vill jag nog även i fortsättningen tilltalas som medborgare. Fast DN får rätt av äldre- och folkhälsominister Maria Larsson som vill införa ”guldkort” för äldre med stora behov. De ska betraktas som ”vip-kunder”, anser Larsson.

Och visst, det låter ju bra. Vem vill inte vara vip-kund? Problemet är att begreppet vip egentligen betyder något helt annat. Som vip-kund förväntar jag mig bättre service på grund av att jag betalar mer eller är ”viktigare” än övriga. Det fungerar på ett hotell eller i en bar-kö, men inom sjukvården låter det inte bara fel, det klingar odemokratiskt. Alla ska ha rätt till vård. Vissa, som har större vårdbehov än andra, ska också få det. Det är ingen nyhet att jag – en välmående 30-åring – är i mindre behov av vård än min mormor. Gör det mormor till en vip-kund? Knappast. Hon ska få den vård hon har rätt till, som medborgare. Det har hon, jag och alla andra medborgare bestämt.

Att som DN och Maria Larsson börja betrakta medborgare som kunder, skapar ytterligare distans mellan individ och samhälle. Om jag inte är medborgare så har jag heller inte någon känsla för min plats och mitt ansvar i samhället där jag lever. Jag är istället en kund som har betalat en viss summa pengar och förväntar mig därför en viss service. Där slutar mitt åtagande. Det kommer leda till ett samhälle utan samhällsmoral. Istället för demokrati från vi en marknad av skattebetalande individer som endast ser till vad de som kunder får för sin insats. Det är inget samhälle jag är särskilt sugen på att bo i.