torsdag, juli 20, 2006

Smålögner från Dell och Lidl

Visst, vi vet alla att reklam i regel ska tas med en nypa salt. Reklam är fluff utan innehåll där man försöker skapa en påhittad, fantastisk och glamorös verklighet runt något som i själva verket är ytterst ordinärt. Coca Cola är ingen livsstil, det är sockrat och kolsyrat vatten med lite artificiella smak- och färgämnen i. Och trots att reklamen hävdar motsatsen är det nog ytterst få, om ens någon, som får orgasm av ett hårschampo, även om det kommer från Herbal Essences. Men jag kan leva med sån reklam. Det är något harmlöst med att försöka göra vardagen till något större. Då är det svårare med reklam som kommer med rena lögner. Två exempel som jag lagt märke till den senaste tiden:

Småfascistiska livsmedelskedjan Lidl påstår i sin reklam att man alltid kan handla ”billiga grönsaker till högsta kvalitet” i deras butiker. Vem som helst som varit i närheten av en grönsaksdisk på Lidl vet att det är lögn. Inte ens om man töjer riktigt mycket på sanningen kan någon hävda att grönsaker man handlar där är av ”högsta kvalitet”, om man inte med högsta kvalitet menar överbesprutat och smaklöst som producerats långt bort och säljs av butiksbiträden som inte får gå med i facket.



"Hej, vi får inte gå med i facket, kul eller hur?"
Foto: Lidl

I en reklamfilm för världens största datortillverkare Dell ser man en fiskare i sin båt på drift mot ett vattenfall. Först när fiskaren är farligt nära vattenfallet vänder han sig om mot sin motor och drar igång den för att åka uppåt floden igen. Speakern säger att man på Dell vet hur högt kunderna värderar driftsäkerhet. En Dell kan man lita på. Jag och många Dell-kunder med mig vet att det är lögn. Datorn som denna text skrivs på, en Dell Inspiron 5100 laptop har ett löjligt underdimensionerat chassi och ett värmeutblås på undersidan. Detta gör att min Dell blir överhettad och stänger av sig själv om för många fönster är öppna samtidigt, om man spelar upp en film eller om man försöker köra krävande program som Photoshop eller Azureus. Intryck från många olika håll säger, tvärt emot reklamen, att Dell tillverkar notoriskt driftosäkra datorer.

Lidl och Dell, två exempel som kanske inte är så himla anmärkningsvärda, men just det är min poäng. Ingen verkar bry sig om att dessa två storföretag kommer undan med att kränga skit samtidigt som man påstår att det är produkter av ”högsta kvalitet”. Jag manar inte till något konsumentuppror, men lite krav kan vi väl ändå ställa, både på grejerna vi köper och på reklamen som får oss att köpa dem.


tisdag, juli 11, 2006

När allmänheten blir överflödig

Jonas ställer frågan om varifrån vi får den överlägset största andelen av vår kunskap om omvärlden och samhället. Svaret är självklart: från media. Vår bild av vad som är viktigt och oviktigt är helt styrd av vad som presenteras som viktigt i media. Exempelvis är konflikten mellan israeler och palestinier långt mycket viktigare än något inbördeskrig i Afrika eftersom den givits stor plats i media under de senaste femtio åren.

Individen får sin information om samhället från media, men det motsatta gäller också. Politiker kan inte kommunicera direkt med sina väljare utan är nästan uteslutande tvingade att göra detta genom någon typ av (mass)medium. De kan omöjligen ha någon objektiv kunskap om vad deras väljare anser vara den viktigaste frågan, inte ens genom opinionsundersökningar eftersom dessa är beroende av vilka frågor som ställs.

En allmänt vedertagen modell som utformats Dearing och Rogers (finns i Agenda-Setting från 1996) går ut på att det finns en politisk dagordning och en medial dagordning som påverkar varandra. Den mediala dagordningen kan påverka/påverkas av allmänheten direkt medan den politiska dagordningen bara kan påverka/påverkas av allmänheten genom media.

Under Almedalsveckan har det visat sig hur de två dagordningarna kan existera oberoende av någon jobbig allmänhet som kommer in och stör. Det har varit direktkontakt mellan media och politiker, och journalister och opinionsbildare har gått runt och inbillat varandra vilka frågor som är viktiga och vilka som kan avfärdas. Exempelvis har fastighetsskatten ansetts vara mycket viktig, liksom mer läxor i skolan. Algblomningen hade turen att kicka igång ordentligt just när politiker och journalister var på väg hem från Gotland. ”Det här är ju fruktansvärt”, utbrast alla unisont när de blickade ut över relingen och vips talas det om ett förbud mot fosfater i tvättmedel, en fråga som varit kall som en nyfångad sill fram tills i förrgår.

Fosfater bidrar till övergödning av Östersjön vilket i sin tur leder till algblomning. Det kommer bli riktigt intressant när frågan om övergödning krockar med frågan om koldioxidutsläpp. För att nå målet om ett Sverige som är oberoende av olja 2020 krävs massiva satsningar på odling av energiskog vilket naturligtvis kommer att innebära mer konstgödsling med övergödning som resultat. I slutändan kommer avgörandet mellan dessa två frågor falla på vad som är enklast att presentera på de mediala och politiska dagordningarna. Om frågan ställs mitt i vintern då avgaserna syns mer, är det lättare att driva frågan om minskade utsläpp från transporter. Övergödningen är lättare att uppmärksamma på sommaren på grund av algblomningen.

Vad som egentligen är viktigast? Läs i tidningen, där står det.

tisdag, juli 04, 2006

Stoppa det perversa EU-pendlandet

EU är på många sätt en byråkrats våta dröm. Jättestora hus, med jättelånga korridorer där en massa människor springer runt och ser viktiga ut. Varje försök att förklara EU:s organisation och verksamhet är dömt att sluta upp förvirring och munhuggning. Oftast mynnar det ut i diskussioner om böjda gurkor, tullmurar och ersättningsnivåer för EU-parlamentariker.

Det är svårt att förstå sig på allt som händer inom EU och det är ofta ännu svårare att förstå varför. Men vissa saker är riktigt enkla. Som den att EU-parlamentet flyttar från Bryssel till Strasbourg några dagar varje månad. En procedur som ingen kan motivera men som kostar EU-medborgarna 200 miljoner euro varje år. Detta, liksom mycket annat ont i EU, har sin grund i fransk stolthet och tjurighet och det är egentligen bara fransmännen som står upp för vikten av denna månatliga pendlingsexercis.

Sunt förnuft och allmän anständighet talar för att detta omedelbart bör upphöra. Därför har en grupp EU-parlamentariker sjösatt en kampanj för att göra Bryssel till EU-parlamentets enda säte. För att få upp frågan på kommissionens agenda behövs en miljon underskrifter. Gå in på www.oneseat.eu du också, och visa ditt missnöje med detta perversa resursslöseri. I skrivande stund har nästan 760 000 EU-medborgare skrivit under listan. (Tack Aapo för tipset!)

söndag, juli 02, 2006

Vad vore Lund utan studenter?

Jag bor i en anrik studentstad. På Lunds universitets emblem står det ”anno 1666”, vilket skulle göra det till ett av Nordens äldsta lärosäten. Jag bor också i en stor studentstad. Från universitetshåll hävdas t.o.m. att Lunds universitet är landets största med över 40 000 registrerade studenter. Siffran är omstridd och vad jag förstår så beror det mycket på hur man räknar, Göteborgs universitet hävdar bestämt att Lund skarvar. Göteborgarna menar istället att det är deras universitet som är störst. Det må vara som det vill med den saken, hur som helst kan man konstatera att det bor en himla massa studenter i Lund. Även om man halverar den officiella siffran om antal studenter så utgör gruppen i runda slängar en fjärdedel av stadens befolkning.

En fjärdedel studenter, alltså. Till det ska läggas all personal som arbetar på universitetet och all verksamhet som är fullständigt beroende av universitetet för sin existens. Man kan kort och gott konstatera att Lund skulle vara en liten sketen håla utan sitt universitet. Det märks om inte annat nu på sommaren då många lämnat stan. Det är en närmast spöklik stämning som sänker sig över gator och torg, nattlivet är icke-existerande och uteserveringarna gapar tomma. Man tackar sin lyckliga stjärna att Malmö bara ligger en kvart bort med pågatåg.



Foto: raketa.nu.


Det är med denna verklighet i åtanke som jag läser premiärnumret av Idéernas Lund, ”en tidning till alla kommuninvånare – om Lunds kommun, från Lunds kommun [med en] ambition att spegla det som händer i vår kommun”, allt enligt kommundirektör Jan-Inge Ahlfridh. Han tar bland annat upp att Lund siktar på att bli Europas kulturhuvudstad 2014 och att ”vägen dit kantas av många spännande evenemang”.

I denna tidning – från och om landets överlägset studenttätaste kommun – nämns inte ordet ”student” en enda gång. Detta beror på att Lund enligt tidningen Studentliv är en av landets minst studentvänliga kommuner. Man struntar helt enkelt i studenterna. Ett av många exempel på detta ges i det senaste numret av Lundagård där man rapporterar om den kroniska bostadsbristen i staden och kommunens fullständiga ovilja att göra något åt den. Trots löften inför det förra kommunalvalet så har kommunen byggt mycket få nya studentbostäder. Istället ligger hela ansvaret att tillhandahålla studentbostäder på studentdrivna Akademiska Föreningen och de olika nationerna. Ett klassiskt citat från kommunhåll har varit, ”du ser inga studenter som sover på gatorna, alltså löser det sig”.

Denna arroganta inställning mot studenterna tänker jag på när jag går igenom ett sommarsovande Lund. Hur många affärer skulle finnas utan 25 000 studenter som handlar i dem, hur många löner skulle betalas ut utan ett fullbelagt universitet, hur många skattekronor skulle gå kommunen förbi om alla dessa studenter skulle välja något annat lärosäte? Det skulle bli en sommarsömn året runt, något för Jan-Inge Ahlfridh och hans kompisar att fundera på. En gissning från min sida är att allt fler av alla de studenter som väljer att bosätta sig i Malmö på grund av bostadsbristen i Lund, också kommer att upptäcka fördelarna med Malmö högskola. En högskola med engagerade lärare, nya fräscha lokaler och små studentgrupper, i en studentstad utan arrogant bemötande, höga boendekostnader och mossiga studentikosa traditioner.

Lund kommer att ansöka om att bli Europas kulturhuvudstad 2014. Mycket möda läggs ned från kommunens sida för att nå detta mål, många extra miljoner har pumpats in i kulturbudgeten. Återigen är det på sin plats att ställa frågan hur mycket kultur Lund skulle kunna erbjuda utan sina studenter. Lundakarneval, filmförening, studentafton, en hel drös studenttidningar, spex, föreningen Ordkonst, listan över studentdriven kulturverksamhet kan göras nästan hur lång som helst. Detta är dock inte något som kommunen tar hänsyn till i samband med kulturstadskandidaturen. ”Kultur Lund har fått många konkreta idéer på satsningar”, säger Kultur Lunds chef Torbjörn Nilsson, i Idéernas Lund. Men inga av dessa idéer verkar ha någon som helst koppling till studenter eller universitetet och studentföreningar kan inte söka bidrag ur kommunens budget.

Varför ignoreras konsekvent Lunds studenter av sin kommun? Frågan har ställts av många före mig, men den förtjänas att upprepas tills någon kan ge ett vettigt svar.