tisdag, september 27, 2005

Vem vill jobba?

Trots brinnande högkonjunktur och en tillväxt som är bland de högsta inom EU-15 fortsätter arbetslösheten i Sverige att stiga. MarieLouse Samuelsson tar i en krönika (Sydsvenskan 22/9) upp ett tabubelagt ämne inom svensk politik. Kan det vara så att folk inte vill arbeta? Och hon talar då inte om att de sociala skyddssystemen bör stramas åt eller att arbetsmarknadsreglerna borde omformas. Nej, Samuelsson tar istället upp en attitydförändring i det svenska samhället.

"Alla vill arbeta eller driva företag, försäkrar politikerna. Men ursäkta, är detta verkligen sant? Idag, när flit inte längre är en dygd. När ingen talar om 'uppoffringar', medan 'självförverkligande' ingår i det rättighetstänkande som vid det här laget har fostrat flera generationer."

Jag tillhör just en sådan generation där självförverkligandet kommer före uppoffringarna. Nästan tio år efter studenten har jag fortfarande att ta steget ut på arbetsmarknaden och arbeta med det jag har utbildat mig till. Och jag är inte ensam. Det är inte många av mina gamla klasskamrater som viftade med studentmössan utanför Rudbecksskolan i juni 1997 som idag har ett "riktigt" jobb.

Regeringen – och oppositionen med för den delen – upprepar gång på gång att Sverige måste bli ett kunskapssamhälle. Bara genom att utbilda oss kan vi få en konkurrensfördel gentemot låglöneländer och tigerekonomier. Det är också en fråga om rättvisa, menar man. Alla ska ha möjlighet att utbilda sig till något som känns meningsfullt och angeläget.

Men det går inte. Verkligheten hänger inte med, inte på långa vägar. Visst måste vi utbilda oss, men till rätt saker. Och vissa kanske inte behöver utbilda sig alls. För när ett kunskapsamhälle skapas kommer det finnas allt fler som efterfrågar tjänster från servicesektorn. En forskare i biomedicin eller en copyrighter har kanske inte tid att måla sommarstället eller städa lägenheten. Då behövs lågutbildad personal. Och då ska vi inte tala om när köttberget (Nuders ord, inte mina) börjar behöva hjälp med att skära maten och gå på toaletten. Då är det inte statsvetare som behövs, utan undersköterskor och vårdbiträden.

Och här kommer Samuelssons argument mitt i prick. Hon menar att "en kvalificerad gissning är att även politiker och debattörer som anser att fler måste 'komma i arbete' samtidigt inte skulle drömma om att tvinga ut de egna barnen, i lågavlönade tjänsteyrken, oavsett om det handlar om att hänga gardiner eller inte".


snodd från www.ulricehamn.se
Framtida arbetsplats för statsvetare?

En stor medelklass håller sina barn under armarna medan de skaffar sig utbildningar som kan komma att visa sig vara överflödiga i framtiden. Samtidigt växer det i förorten fram en ny underklass som inte har tillgång till vare sig arbetsmarknaden eller akademin. Socialdemokraterna borde vara deras parti men är det inte. Någonstans på vägen har de socialdemokratiska väljarna blivit en del av medelklassen och partiet har följt efter.

Varför ska det skapas 17 000 nya högskoleplatser när arbetslösheten bland nyutexaminerade akademiker har tredubblats under en tioårsperiod? Kvaliteten på den högre undervisningen i Sverige är redan idag på många håll katastrofalt dålig. Skulle det inte vara bättre att satsa de miljarderna på att förbättra kvaliteten på de existerande utbildningsplatserna vid exempelvis Malmö högskola så att de som utexamineras därfirån (många med utländsk bakgrund) kan hålla huvudet lika högt som de från Lunds universitet (nästan bara svennar)?

En hel generation ungdomar, många från hem utan akademisk tradition har nu brevlådan full av kravbrev från CSN och en högskoleexamen som inte berättigar till något annat än arbetslöshet. Det handlar om utbildning till vilket pris som helst och det börjar kännas ganska huvudlöst.

Lågutbildade kommer alltid att behövas, hur mycket kunskapssamhälle Sverige än blir. Det sossarna bör ägna sig åt är att minska de verkliga klyftorna mellan de där uppe och de där nere så att alla har samma möjligheter. Istället lägger man ut rökridåer och hoppas att ingen ska titta längre än näsan och de senaste siffrorna över den öppna arbetslösheten räcker.

torsdag, september 22, 2005

Storföretag utan samvete

Chiquita må ha dollartecken framför ögonen när de går ihop med en NGO för att vara mindre taskiga mot regnskogen, men bananplockarna får en bättre situation oavsett företagets högre mål. Så långt är allt i sin ordning.

I kontrast till Chiquita står Unileverägda teproducenten Lipton som med sin senaste TV-reklam inte bara ljuger för sina kunder men framför allt spottar sina anställda rakt i ansiktet. I reklamen visas en "indisk by" med "indiskt klädda" bybor, alla rena och propra, i en fantastiskt naturskön miljö. Byborna tittar på när "den äldste" med upphöjd koncentration skär ut den absolut bästa klyftan ur en apelsin. Den klyftan ska få äran att smaksätta Liptons påste. Enligt reklamen.

Vi vet att det är luft. Reklamfilmen har ingenting med verkligheten att göra. Lipton har inte gamla indiska gubbar anställda som sitter och skär ut klyftor ur apelsiner. Däremot vårdar man en gammal fin engelsk kolonialistisk tradition av att skilja på folk och folk. Redan för över hundra år sedan utnyttjade grundaren Sir Thomas Lipton bönder på andra sidan jordklotet och tog delar av vinsten och donerade till välgörande ändamål hemma i moderlandet. Lipton adlades av drottning Victoria för just detta.

Liptons hemsida kan man läsa om grunderna för företagets framgångar under slutet av 1800-talet. "Han [Sir Thomas Lipton] reste till Ceylon och köpte teplantager. På så sätt säkrade han sin tillgång till te av hög kvalitet, samtidigt som han kunde hålla priserna nere." Denna historiebeskrivning kan läggas bredvid den som ges av Fair Trade Center: "En miljon tamiler från Indien lockades till Sri Lanka av engelsmännen mellan 1830 och 1930 för att arbeta på teplantagerna. De fick en summa till resan som skulle återbetalas genom arbete. Plantagearbetarna levde trångbott och dödligheten var stor."

I dagsläget är, enligt Fair Trade Center, inte situationen mycket bättre. "Situationen vid teplantagerna är fortfarande betydligt sämre än genomsnittet i landet. I teplantageområdena på Sri Lanka är 85 procent av barnen undernärda och barnadödligheten är dubbel så hög som i andra delar av Sri Lanka. Ändå står teet för hälften av Sri Lankas exportinkomster."

Lipton är världens största teproducent. Som sådan har man hittills vägrat samarbeta med organisationer som Rättvisemärkt och dess systerorganisationer runt om i världen. På sin internationella hemsida, under rubriken "Good Global Citizens", lägger Lipton fram lite lösa målsättningar om socialt och ekologiskt hållbar produktion. "[…] we make sure our workers and their families are provided with housing, schools, health care and a quality of life that commensurate with being part of a successful company". Med 85 procent av barnen i teplantageområdena undernärda så hoppas jag högt att jag aldrig kommer att behöva uppleva Liptons definition av "livskvalitet".

tisdag, september 13, 2005

Storföretag med samvete?

Det är svårt med storföretag som visar upp ett samvete. I lördagens tidning upptogs ett helt uppslag av en annons från Chiquita. Den var fylld till brädden med finstilta paragrafer med regler som handlade om hur det stora fruktföretaget skulle behandla sina anställda och miljön där man är verksam. Paragraferna hade man tagit fram tillsammans med NGO:n Rainforest Alliance (har någon hört talas om dem förut?).

Jag tog mig tid att läsa igenom hela annonsen, man har ju hört hur sviniga Chiquita brukar vara mot sina arbetare. De badar i kemikalier har man ju hört. Det är livsfarligt att slicka på en banan har man ju hört. Men reglerna var relevanta och det skulle vara svårt för det stora fruktföretaget att följa dem och samtidigt fortsätta bada sina bananer i kemikalier. Hoppfullt. Kan man kanske börja köpa bananer utan dåligt samvete?

I sin bok The Corporation (har också gått som dokumentär på SVT på dödgrävartiden söndagar klockan 17) talar Joel Bakan om företaget som psykopat. Ett ämne som behandlas i boken är företag som tar ett samhällsansvar. "Corporate responsibility" har varit ett inneuttryck de senaste åren. Inte ett dugg konstigt, eftersom stora multinationella företag numera har större inflytande på länder än många regeringar. Det är ett sundhetstecken att vissa företagsledare känner ett ansvar gentemot sina anställda och miljön i landet där man verkar.

Men det är problematiskt med ansvarskännande företag. Ett exempel som Bakan tar upp i sin bok är läkemedelsjätten Pfizer som hjälpt till att rusta upp ett område i Williamsburg i New York. Stadsdelen som tidigare varit nedgången och våldsam har nu förvandlats till ett pittoreskt förortsområde. Pfizers vd Hank McKinnell guidar runt i området och pekar ut alla förbättringar företaget bidragit med.

Visst är det bra att Pfizer tar delar av sin vinst och investerar i allmänna nyttosaker. Bakan menar dock att det finns en baksida. De pengar som Pfizer lägger på upprustning går de lokala myndigheterna ur händerna i form av förlorade skatteintäkter. Pfizer är inte någon demokratisk organisation. Vad är det som säger att Pfizer vet vilka behov som är mest skriande? De människor som hade oturen att bo två tunnelbanestationer bortom Pfizer-området, dit de fattiga, utslagna och kriminella flyttade eftersom bostadspriserna blev för höga, är inte lika entusiastiska som McKinnell.

Företag har helt enkelt inte förmågan eller ens viljan ta ett fullständigt samhällsansvar. De vill använda det goodwill man får av samhällsinsatserna för att stärka sitt varumärke, och det är inget omoraliskt eller ens konstigt med det.

Milton Friedman
menar att det är företagen med stora engagemang i samhällsutveckling som handlar omoraliskt. Ett företags moraliska imperativ är endast att generera vinst åt sina aktieägare. Att företaget agerar altruistiskt ligger inte aktieägarnas intresse, tvärt om. Undantaget är företag som agerar altruistiskt för att höja vinsten för sina aktieägare (och som därmed inte agerar altruistiskt längre).

Det är detta som Pfizer och Chiquita ägnar sig åt. Så att det numera är mindre gift på bananerna är ju visserligen bra, men det är inte någon långsiktig lösning. Den dag Chiquitas kunder slutar bry sig tillräckligt mycket om bananplockares villkor kommer man börja bryta mot reglerna man satt upp. För långsiktiga lösningar krävs att en kraftfull och okorrumperad statsapparat skapas som har förmågan att ställa krav på storföretag. Dock kan det mycket väl visa sig att initiativ som Chiquitas bidrar till en sådan utveckling. Och då är det bara att tacka och ta emot.

tisdag, september 06, 2005

Bush bättre än Rudbeck

I debatten om skuldfrågan i Katrina-katastrofen har Sydsvenskans ledarsida tagit på sig rollen som motvikt till de i vissa fall något anti-Bush-vinklade svenska kommentarerna. Det är bra, inget är vunnet av att ensidigt påpeka en aktörs felsteg. Synd bara att tidningen inte lyckas i sina försatser.


Illa

Under rubriken "Tarvliga tjuvnyp mot USA" (Sydsvenskan 3/9) är Timbros Carl Rudbeck lika träig och navelskådande som vanligt. Halva krönikan består av en redogörelse för hur fantastiskt USA är som kan fostra en musiker som Louis Armstrong: "En fattig, svart pojke lyckades genom sin enorma talang och snillrikhet att kravla sig ur slummen och bli en av världens mest älskade röster. Ur hans trumpet kom jazzen och den amerikanska musik som i olika former, rock, country, än idag sätter sin prägel på hela vår värld."

Att Rudbeck väljer just Armstrong som exempel för New Orleans storhet är helt i sin ordning. Han var en av de största och bröt ned murar mellan vit och svart musik i USA. Han är också en talande representant i det att han, som Rudbeck mycket riktigt framhåller, var en fattig svart pojke som lyckades kravla sig ur slummen genom sin enorma talang. Det Rudbeck, som alltid, förbiser kommentera är att även om Armstrong lyckades ta sig därifrån tvingas det stora flertalet fattiga svarta att stanna kvar i slummen, även om så en orkan hotar lägga hela staden under vatten.

Den andra halvan av krönikan går åt till att ondgöra sig över den tyske miljöministern Jürgen Trittins uttalande i en tysk dagstidning om kopplingarna mellan orkanen Katrina och växthuseffekten. Enligt Trittin har Bush "blundat inför den ekonomiska och mänskliga förödelse som naturkatastrofer - det vill säga katastrofer som orsakats av ett bristfälligt försvar av miljön - som Katrina kan åsamka hans land". Detta citat av den tyske miljöministern jämställer Rudbeck med muslimska fundamentalisters uttalanden efter tsunamin som gick ut på att den var Guds straff av de ogudaktiga som inte levde enligt Koranens lagar och profetens exempel.



Riktigt illa

Att påminna om växthuseffektens verkningar på det globala väderläget och antyda att den exceptionellt kraftfulla orkanen Katrina skulle kunna vara ett resultat av dessa, det menar Rudbeck vara att likställa med muslimsk fundamentalism. Han fortsätter: "Nu tillskrivs presidenten närmast gudomliga eller kanske djävulska krafter eftersom han klandras för vädret." George W Bush är president i det land i världen som släpper ut överlägset mest växthusgaser per capita. Han behöver varken vara gud eller djävul för att ändra på vädret, det räcker med några ytterligare skattesänkningar på fossila bränslen.

Med Carl Rudbeck som kontrast känns t o m George W Bush som ett bra presidentalternativ. Den senare har i alla fall erkänt växthuseffekten.

Istället för Carl Rudbeck, läs detta betydligt mer nyanserade och tankevärda
inlägg i Expressen.

lördag, september 03, 2005

Bush, USA och naturkatastrofen



Det är lätt att falla in i ett smaklöst vad-var-det-vi-sa-resonemang när rapporterna från Louisiana strömmar in. Katastrofen är monumental och ingen önskar något annat för de utsatta än snabba och effektiva räddningsaktioner följt av återuppbyggnad. Men eftersom USA är världens mäktigaste land är det oundvikligt att man bortom själva katastrofen börjar fundera över omständigheterna bakom.

"Plötsligt visar sig världens rikaste nation vara ett befäst fattighus: USA har alla tänkbara resurser att kriga utomlands men står handfallet inför de katastrofer som drabbar den egna civilbefolkningen", skriver Göran Greider i
Dalademokraten.

Det är svårt att inte hålla med. Jämför de enorma kostnader som USA:s Irakkampanj har inneburit med de resurser som hittills satts in för att förebygga och senare undsätta det drabbade området längs den amerikanska sydkusten. Det finns ingen logik. Jag hörde ett utdrag ur president Bushs mycket kritiserade tv-tal i förrgår och retoriken var som tagen från 11 september, Afghanistan och Irak. "Nolltolerans" var centralbegreppet. Nolltolerans emot den plundring som uppstått i de drabbade områdena. "Nationalgardet kommer att skjuta för att döda." Bush talar som om man kunde skjuta ihjäl katastrofen.

Alla de begrepp som Bush har byggt sin politiska retorik kring; makt, kompromisslöshet och unilateralt handlande, visar sig vara tomma ord när han ställs inför en naturkatastrof i det egna landet.
Jonas talar om vad den verkliga innebörden av "Homeland security" borde vara. Det blir pinsamt uppenbart när en stor del av Louisianas nationalgarde riskerar sina liv i en Vietnamliknande situation på andra sidan jordklotet.

Något annat som blir pinsamt uppenbart är segregationen i det amerikanska samhället. 95 procent av de nödställda är svarta. Många har inga försäkringar och får helt lita till enskilda människors välgörenhet. Många liv är förstörda.

Men, som sagt, det är lätt att kritisera och kritik mot makten hjälper inte de nödställda. Hjälparbetarna gör säkert sitt bästa och det finns ingenting som säger att situationen skulle ha skötts bättre någon annanstans. Min största förhoppning är att Katrina kan få igång den så enormt viktiga debatten om oljeberoendet i USA. Många amerikaner som intervjuas klagar på att bensinen har blivit oacceptabelt dyr. Vakna upp och lukta på kaffet, säger jag. Åtta oljeraffinaderier och ett stort antal oljeplattformar förstördes i orkanen. Det blir allt tydligare att olja är en förbaskat riskabel resurs att vara beroende av. Att den dessutom med stor sannolikhet har bidragit till det ökade antalet naturkatastrofer i välden, det känns mest som ödets ironi.

torsdag, september 01, 2005

En fallos för de som redan har

I helgen invigdes södra Sveriges största fallos. Den är grov, skruvad och ger ett något skevt intryck. Debatten om Turning Torso [töööuoning teåoså] har varit stormig i Malmö och i hela Skåne. Debattdeltagarna har i stort delats upp i två läger, det första som tycker att Turning Torso är ett skrytbygge för de allra bäst bemedlade och det andra som tycker att de i det första lägret är tråkmånsar.

Nu spelar det ju inte någon större roll längre eftersom huset står där. Det har förvisso kostat nästan dubbelt så mycket än vad som ursprungligen var budgeterat. Medlemmarna i HSB Syd har all anledning att se över sina intressen och hålla tummarna för att Öresundsregionen blir den tillväxtkittel som har flaggats för ända sedan bron byggdes.

Jag tycker om alla typer av monument och landmärken. Men det är bara där som husets värde ligger, för det är ett skrytigt elitistbygge av sällan skådad kaliber. Allmänheten har inte någon tillgång till huset alls. Ingen utkiksvåning, ingen restaurang, ingenting. Andra liknande skrythus ger åtminstone allmänheten visst begränsat tillträde. Jag tänker på Empire State Building, Eifeltornet, la Grande Arche, Millenium Dome med flera. Visserligen kostar det pengar, ibland en rejäl hacka, för att komma upp i monumenten, men möjligheten finns trots allt.

Malmöborna äger inte tillträde till sitt eget monument. I huset släpps endast hyresgästerna in, inga andra. Det luktar riktigt illa i en stad som lider värre än kanske någon annan stad i Sverige av massiv segregation, mellan fattiga och rika, mellan s.k. svenskar och s.k. invandrare. Ur det perspektivet känns den skruvade fallosen mest som ett gigantiskt långfinger som skjuter upp från det propra nyanlagda bostadsområdet i Västa hamnen och riktas mot södra innerstaden och Rosengård. Ett slott som man kan drömma sin bort till men som är helt oåtkomligt för den stora underklassen i Malmö.

Extra illa luktar det eftersom det socialdemokratiska finansborgarrådet Ilmar Reepalu har givit projektet sin helhjärtade välsignelse och tagit varje tillfälle i akt att göra reklam för det. Samme Reepalu som fört över 40 miljoner kronor i stadsbudgeten från integrationsprojektet "Välfärd för alla" till förregattan till Americas Cup som av en händelse avseglade samma helg som Turning Torso invigdes. I Malmö var det länge sedan socialdemokraterna var arbetarnas parti.