torsdag, april 27, 2006

Skillnaden mellan Jyllands-Posten och South Park

Okej, nu har jag sett South Park-avsnitten ”Cartoon Wars” I och II som handlar om den tecknade tv-serien Family Guy (en metanivå så typisk för South Park) som i ett av sina avsnitt ska visa en bild på Muhammed. Hela storyn finns på Egon Motwhalls blogg här och här.

Jag tänker inte gå in på detaljer i avsnitten, utan de handlar kort och gott om yttrandefrihet och det sluttande planet, vilket man hamnar på om man börjar bli selektiv i sina val av satirobjekt. Rent underhållningsmässigt är avsnitten inte några av Parker och Stones höjdpunkter, även om scenerna med rader av människor med sina huvuden nedgrävda i sanden – för att undvika att se en ocensurerad Muhammed och få skit från terroristerna – är lysande.


Avsnitten har kommenterats på flera bloggar och de flesta är upprörda över att Muhammed till slut censurerades, inte i Family Guy, med väl i South Park, då de ansvariga utgivarna Comedy Central inte vågade riskera repressalier från ”terroristerna”. Kommentarerna har också pekat på att Muhammed faktiskt redan har förekommit i South Park, i avsnittet ”Super Best Friends” i säsong fyra.

Jag håller med om att det är fullständigt ologiskt att censurera bort Muhammed ur South Park, särskilt om han har varit med i ett tidigare avsnitt, och jag sympatiserar med sensmoralen ”ska man göra satir får man inte vika undan för känsliga ämnen; allt eller inget”.

– Så vad är du för himla vindflöjel?, utbrister kanske du, kära läsare. – Du skrev ju förut att det var fel av Jyllands-Posten att publicera sina Muhammedbilder, vad är det för dubbla agendor du kör med?

Jo, det ska jag tala om. Skillnaden mellan Jyllands-Posten och South Park är att den senare inte hycklar med sina syften utan driver med precis allt, därav sensmoralen i ”Cartoon Wars”. Historien slutar med muslimernas hämndaktion: en film där George W Bush och Jesus bajsar på varandra. Serien är omoralisk och briljant, och ett lysande exempel på en kulturyttring som vi har vår yttrandefrihet och toleranta samhälle att tacka för.




Jyllands-Posten är moraliserande och gör skillnad på folk och folk, religion och religion. Om deras Muhammedbilder hade flankerats av en Ecce Homo-Jesus eller drottning Margrethe i lack och läder, hade det varit en annan sak. Men Jyllands-Postens uppenbara syfte med sin Muhammed-satir var att håna från ett bekvämt ovanifrånperspektiv och sånt kommer aldrig att få mitt stöd.

Det har alltså inte främst med yttrandefrihet att göra. Självklart hade Jyllands-Posten rätt att publicera sina bilder. Frågan är om det var rätt av Jyllands-Posten att publicera bilderna. Jag har rätt att kalla Carl Rudbeck för kukhuvud, frågan är om det är rätt av mig att göra det. Det kan vi ju ta och fundera lite på.


fredag, april 21, 2006

Sådär, nu har jag tillslut placerat min blogg i Lund på bloggkartan.se

Samtidigt vill jag slå ett slag för originalet.

torsdag, april 20, 2006

TV4 ger igen på Tarras-Wahlberg

Min inställning till kungahuset är ungefär som när man kör förbi en bilolycka, det är motbjudande och hemskt, men man kan inte låta bli att titta. Därför kunde jag inte hålla mig ifrån dokumentären ”Yrke: kung” på TV4 ikväll. Det var en slätstruken historia om kungen som en människa som faktiskt gör sitt bästa, har känslor och tycker att det är viktigt med folkets stöd.

Jag funderade över hur mycket smutskrälande som TV4 tvingats göra inför Tarras-Wahlberg, efter
Hey Baberiba-historien, för att få en intervju med henne och hovstallmästare Martin Melin. Vart efter programmet gick blev det dock allt mer uppenbart att hovet krävt fullständig lydnad från tv-kanalens sida.

Ett seriöst program om kungen kan göras på två sätt. Antingen gör man ett neutralt porträtt om personen Carl XVI Gustav, eller så gör man en granskande dokumentär där anhängare och motståndare till kungahuset och monarkin får komma till tals.

”Yrke: kung” var en halvmesyr som mest liknade ett porträtt, men som även försökte slänga in lite åsikter. Problemet var bara att åsikterna var grymt ensidiga. Den enda kritikern var socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson som fick sammanlagt kanske en minut i rutan. Mot hennes (ganska tama) kritik sattes, förutom anställda vid hovet, Nalin Pekgul, Michael Treschow, Magdalena Ribbing, Horace Engdahl och Fredrik Reinfeldt.

Resultatet blev ett program som slog fast att kungen är hyvens, att han gör sitt jobb väl och att han älskas av folket. Så mycket krälade TV4 i smutsen.

Som av en händelse hade TV4-nyheterna som kom direkt efteråt ett långt inslag om kungens sjunkande popularitet. Där framgick att det skett ett trendbrott och att stödet för republik ökar mer än på länge.

Ytterligare en intressant detalj var en uppgift som presenterats i ”Yrke: kung” som gick ut på att kungens ökända uttalande om det fantastisk fria Brunei inte hade lämnat några spår i opinionen. I nyheternas inslag uppgavs det tvärt emot att kungens popularitet sjönk kraftigt på grund av uttalandet.

Två program, samma ämne, helt olika innehåll. Kan skillnaden vara att det ena gjorts utan överinseende av Elisabeth Tarras-Wahlberg?

måndag, april 17, 2006

Antisemitismen fortfarande tveksam

I Expressen idag svarar historikern Henrik Bachner på kritiken som riktats mot rapporten om antisemitism som han skrivit tillsammans med Jonas Ring på uppdrag av Forum för levande historia och Brå.

Själv
kommenterade jag rapporten när den kom ut förra månaden och påpekade, kanske lite blåögt, att man nog bör ifrågasätta trovärdigheten i undersökningar som uppger exakta procenttal på företeelser som rasism. Attitydundersökningar om så diffusa begrepp passar helt enkelt inte att göra med hjälp av kvantitativa metoder, och om man ändå gör det så bör man väl se till att ha ett mindre bortfall än 40 procent. Snart förstod jag dock att det var omöjligt att diskutera metodfrågor gällande en rapport om antisemitism, då all kritik mot rapporten avfärdades som just, antisemitism.

Eftersom jag inser det hopplösa i att gå in i samma diskussion igen, nöjer jag mig med att konstatera att Bachner inte bemöter den
faktiska kritiken, om den bristfälliga metoden, med mer än ett par rader i sin debattartikel (han kallar kritiken för ”enfaldig”). Istället ägnar han nästan hela utrymmet han fått till sitt förfogande i en av landets största dagstidningar åt att fördöma en artikel som Jan Guillou skrivit i Aftonbladet för ett par veckor sedan och även en massa andra artiklar som Jan Guillou skrivit tidigare.

Om nu Bachner är intresserad av en mer nyanserad och vetenskapligt förankrad debatt om hans rapport och antisemitism i allmänhet, är väl detta ungefär det dummaste han kan göra. Istället för sansad debatt får vi pajkastning. Men både Jan Guillou och Aftonbladet gnuggar nog händerna.

onsdag, april 12, 2006

Om individer, strukturer och andra svåra ord

Nils på Erlanderbrigaderna gör mig uppmärksam på Thomas Idergards debattinlägg i Expressen igår, om den otrendiga feminismen. Det är en veritabel eriksgata av klassiska liberala tankefel och logiska kullerbyttor. Roligast är förstås att Idergard är ensam i landet om att inte fatta att JämO:s krav på jämställda tidsangivelser var ett aprilskämt.

Men det som framgår tydligast i artikeln är Idergards oförmåga att kunna hålla isär begreppen individ och struktur, med resultatet att han fullständigt trasslar in sig i svåra ord som individer, ideologier, maktordningar, handlande subjekt och samhällsstrukturer.

Först måste jag bara göra klart för mig själv vad det är exakt som Idergard tycker är dåligt med ”feminismen” (alltså, feminismen så som han väljer att definiera den). Han menar att feminismen är en politisk ideologi som bygger på tanken om ett patriarkat som regelmässigt överordnar män på bekostnad av kvinnor, en s.k. struktur. Detta tar han som intäkt för att påstå att feminismen berövar alla människor egen vilja och personligt ansvar.

En feministisk politik innebär ”olika slags politiska interventioner, även långt in i människors vardagsliv, för att korrigera att ’strukturen’ får människor att bete sig ’felaktigt’”, skriver Idergard. Han menar att man som liberal inte får acceptera en sådan politisk ideologi eftersom individen är ett handlande subjekt, feminismens prat om förtryckande strukturer är trams.

Desto mer förvånande när Idergard själv börjar tala om ”liberala strukturer (sic!) som utjämnar betydelsen av de skillnader som naturen skapat mellan män och kvinnor.” Den liberala strukturen korrigerar alltså naturliga skillnader mellan män och kvinnor. Hur kan detta vara acceptabelt? Som man borde väl Idergard ha all anledning att känna sig begränsad även av dessa liberala strukturer som hindar honom från att vara ”ett fritt handlande subjekt”.

Idergard avslutar med ett rungande tjosan-liberalt konstaterande:
”Att vara för jämställda villkor för män och kvinnor - eller att se att det kan
finnas maktrelationer som bygger på kön - är inte detsamma som att vara
feminist. För att verkligen vara feminist måste man skriva under på
’könsmaktsordningen’ som generalförklaring till hur samhället ser ut, och
förorda statlig reglering av marknad och civilsamhälle för att bryta den.”

Jag skulle vilja korrigera Thomas Idergard. Att vara för jämställda villkor för män och kvinnor är precis detsamma som att vara feminist. Att se att det kan finnas maktrelationer som bygger på kön, utan att erkänna existensen av strukturer, är omöjligt. Kön är strukturer, av nödvändighet eftersom ”kön” knappast kan vara en individ. Ett ”kön” kan inte handla. Ett ”kön” kan inte ansvara för något. Endast en individ kan göra detta. Däremot kan denna individ beläggas med ett kön, en nationalitet, en etnisk tillhörighet och en massa andra kategorier och påverkas i sitt handlande av dessa kategoriseringar. Det är betydelsen av dessa kategorier som feminismen vill förminska, för att därigenom frigöra individen från det strukturella oket.

Samtidigt menar de flesta, feminister och alla andra som tänkt lite, att man aldrig kan tala om individer utan strukturer eller strukturer utan individer. Det ena kan aldrig existera utan det andra och Idergards liberala, fria handlande subjekt är en logisk kullerbytta. Skulle Idergard ha talat, skrivit, klätt sig och betett sig på samma sätt om han vore kvinna? Nej, det skulle han inte, och därigenom är han heller inget fritt subjekt utan styrd av könsstrukturer, vare sig han vill det eller inte.

Snabb uppdatering: freddyboy på Allison i Breakfast Club ger också Idergard på nöten. Skön läsning!

söndag, april 09, 2006

Svar på mejl från Tromb

Sent om sider har det kommit in ett svar från Tromb-redaktionen angående mitt inlägg tidigare i höstas om det gnälliga numret 3/05. Här kommer mitt svar, Tromb-mejlet finns längre ner:

Hej Pelle!

Kul med respons, även om det gått en tid sedan jag skrev mitt blogginlägg om Tromb. Efter en del letande i min lägenhet hittade jag numret i fråga (3/05) så jag ska försöka att möta dina kommentarer och undringar. Jag borde också tillägga att jag inte läst de två (?) nummer som kommit ut sedan dess.

Du undrar i ditt mejl vad det är som jag tycker är gnälligt med Tromb och menar att om "man saknar bra sakargument vinner man ju alltid poänger och debatten genom att kalla kontrapartens fakta för gnällig/gnälligt". Som jag skriver i mitt inlägg tycker jag att alla frågor som tas upp i tidningen - lobbying, dålig ungdomsrepresentation i de politiska partierna, ekonomiska klyftor mellan generationerna och inkomstgarantier för riksdagsledamöter - är relevanta och intressanta. Det som gör mig besviken är att frågorna inte ges något djup.

Visst är det viktigt att presentera statistik, men statistik utan kommentar eller analys förlorar mycket av sitt värde. Okej, ungdomsrepresentationen är låg eller ickeexisterande i de flesta kommunfullmäktige, så långt en intressant observation. Men sen då? Varför är den så låg? Blir ungdomar motarbetade? Är det ungdomarna själva som inte bryr sig? Är det kanske så att ungdomar engagerar sig politiskt på andra sätt och medvetet väljer bort de etablerade maktkanalerna? Är det kanske t.o.m. bra att ungdomar avstår från att ta plats i gamla mossiga partistrukturer?

I Tromb lägger man skulden på 40-talisterna och menar att de utgör "en särskilt girig generation" och det kan man ju tycka. Men frågan är om det är särskilt konstruktivt och om det tar oss någonstans i diskussionen om ungdomsengagemang i politiken. Jag kan själv hålla med om tanken att 40-talisterna har fört en navelskådande politik utan långsiktighet, något jag själv skrivit flera blogginlägg om. Men utan att precisera på vilket sätt 40-talisterna är "en särskilt girig generation" blir det inte något annat än just gnäll.

Ett förtydligande: det tog mig inte fem minuter att läsa igenom hela tidningen (så fort går det inte att åka tåg från Lund till Alvesta), utan det var huvudartikeln "Inte som du…" om våra aliens till riksdagspolitiker som tog så lång tid. Artikeln är egentligen ingen artikel utan snarare sju ingresser med snygga foton till. Varje ingress har en potentiellt mycket intressant artikel att kompletteras med, men de artiklarna lyser med sin frånvaro.

En artikel som faktiskt fördjupade sig i ämnet, och därigenom även kompletterade artiklarna om ungdomsrepresentation, var "Demokratiska röstskolkare?" om konsumentmakt, som väcker tanken att demokrati kan vara mycket mer än röstdeltagande och platser i kommunfullmäktige. Intressant!

Anledningen till mitt utbrott på Tromb var att jag hade hoppats på ett ingående och analyserande samhällsmagasin ur ett ungdomsperspektiv, eftersom det verkligen skulle vara välbehövligt i dagens svenska tidningsträsk där det är näst intill omöjligt att hitta något läsvärt. Min besvikelse blev därför stor det visade sig att Tromb inte levde upp till förväntningarna.

Avslutningsvis för att svara på din fråga, både jag och min blogg är religiöst och partipolitiskt obundna och representerar inga andra åsikter eller intressen än mina egna.

Vänliga hälsningar
//Erik

-------

Hej Erik!
Lite sent om sider läste vi på tidningen Tromb din betraktelse av vår tidning om: "timmertruck med gnäll som man får levererad med det senaste numret av samhällsmagasinet Tromb."

Tror att det avser Tromb nr 3/05 och vi har sedan
dess också gett ut ett par tidningar till och tidigare också ett par böcker på liknande tema.

Men eftersom vi tycker att det är viktigt med läsarrespons vill jag gärna fråga dig vad det är som du menar är gnälligt? Är det månne att vi redovisar det faktiska läget när det gäller den bristande representativiteten
i de politiska församlingarna I Sverige? (Unga i åldern 18-29 år har 1,4 % av mandaten i riksdagen trots att de motsvarar 19 % av väljarkåren samtidigt som ålderskategorin 50-64 år har egen majoritet i riksdagen, trots att de bara motsvarar 25 % av väljarkåren.)

Eller kanske att vi i det följande numret redovisar att de ekonomiska generationsskillnaderna mellan yngre och äldre generationer tredubblats på tjugo år. Ska vi kanske undvika att redovisa det faktaläget så att du slipper känna att det är fel och gnälligt?

Läser att du själv skriver en magisteruppsats i statsvetenskap om miljöpolitik och etanol. Utgår ifrån att du helt och hållet undviker att nämna problemställningarna inom området i den uppsatsen? Det skulle ju lätt kunna betraktas som gnälligt.

Om man saknar bra sakargument vinner man ju alltid poänger och debatten genom att kalla kontrapartens fakta för gnällig/gnälligt. Ett fullständigt lysande retoriskt formgrepp att vara stolt över? Bloggande tycker jag är bra. Fler människor behöver komma till tals med sin uppfattning. Men kanonbra om man i sitt tyckande om tex tidningar då och då läser tidningen man tycker sig ha anledning att såga.

Med ditt miljöintresse, läste du tex reportaget ”Demokratiska röstskolkare” om rättvisemärkt, kravmärkt och ekomärkt i tidningen? Nåja. Vi tycker att det är bättre om våra läsare blir förbannade än om de blir likgiltiga. Läs gärna någon mer av våra tidningar. Du har chans att blir förbannad och fördöma dom sisådär 4-5 gånger om året. Annars finns det ju alltid någon nördig datatidning, hus & hem, villa & trädgård, Expressen, Aftonbladet och Hänt i Veckan med deras lysande journalistik som du kan läsa.

Läste för övrigt tex din blogg ”Framtiden är välutbildad och arbetslös” som kanske hade kunnat funka som ”gnällig” och probleminriktat personligt debattinlägg och politiskt krönika hos Tromb trots att vår tidning är noga med att betona vår roll som oberoende, partipolitiskt obunden och religiöst obunden.

Jag hoppas också att du inte tar illa upp om jag frågar din om dina synpunkter på din blogg är personliga eller om du därigenom representerar något partipolitiskt intresse eller någon form av branschorganisation, idérörelse eller intresseorganisation?

Mvh

Pelle Oskarsson
Chefredaktör Tromb
www.tromb.net

tisdag, april 04, 2006

Sluta hyckla, fotbollstorskar!

Jämställdhetsombudsmannen Claes Borgströms utspel i Agenda i söndags om bojkott av fotbolls-VM är naturligtvis ett enkelt och provocerande sätt att uppmärksamma något som egentligen är långt mer komplext. När unga kvinnor och män luras att lämna sina hem och tvingas in prostitution handlar det inte om något annat än modern slavhandel. Problemet är gigantiskt och under fotbolls-VM kommer det att bli än större eftersom efterfrågan på unga kvinnokroppar kommer att öka drastiskt.

Anhängare till en legalisering av prostitution menar dock att det är att blanda ihop korten när man talar om prostitution och trafficking som om det vore samma sak. Prostitution är lagligt i Tyskland (sägs det, själv har jag inte en aning) och därför finns det inget att göra åt saken. Personerna som prostituerar sig (förlåt, sexarbetare heter det) har valt det själva. Därför gör sig Borgström bara skyldig till moraliserande dumheter när han talar om bojkott, menar man.




Själv undrar jag hur man på allvar kan hävda att prostitution och trafficking är två skilda saker. Jag har svårt att se hur trafficking skulle kunna ske utan en utbredd och institutionaliserad sexhandel med köpare, säljare, arbetare och marknad. Naturligtvis är det skillnad på sexslavar och vanliga sexarbetare men verksamheten är den samma. Nu kommer en kraftig tillströmmning av köpare, alltså ökar trafficking. Frågan är om det är värt att offra tusentals ungdomars liv bara för att man vill tillåta sexhandel.

Som vanligt när idrott, sex och könsroller kommer upp på agendan börjar ett kollektivt urskuldande utan dess like. Är det någon som minns hur det lät för lite knappt ett år sedan då några skamsna hockeykillar satt med sina ironiska hockeyfrillor och ursäktade sig för att man haft sex? ”Vi trodde hon var med på det.” Det hela följdes av ett långt försvarstal från aktiva och ledare där man hävdade att det handlade om en engångsföreteelse och att det inte återspeglade kvinnosynen inom (herr)hockeyn i allmänhet.

Det tröttsamma är just att ingen verkar vilja stå upp för prostitutionen och den unkna kvinnosyn den förutsätter. Män åker på hockeyläger och knullar horor, män åker på svensexor och knullar horor, män åker på konferenser och knullar horor, män åker till EU-parlamentet och knullar horor och män åker och kollar på fotboll i Tyskland och knullar horor. Det är ett faktum.

Vissa prostituerar sig av egen ”fri vilja” medan andra är tvingade in i det. I sammanhanget spelar det mindre roll. Den viktiga frågan är inte varför personer säljer sig själva, till det finns oändligt många förklaringar, den viktiga frågan är vilka som köper och varför. Det är köparna som gör ett aktivt val och det är i den änden som diskussionen om prostitution bör börja. Varför gör den aldrig det?