torsdag, mars 26, 2009
Provinshuvudstaden Stockholm
Det är ett par år nu sedan ett antal kommuner i Stockholmsregionen gick ihop och började marknadsföra ”Stockholm – The Capital of Scandinavia”. Givetvis är det en provocerande slogan. Det är själva vitsen. Stockholm är den största staden i Norden och alla som bor här måste förhålla sig till den, vare sig man vill eller inte.
Storhetsvansinne eller uppriktighet?
Som ett brev på posten har motreaktionerna kommit. Många från Skåne. Och ordet som används extra flitigt för att detronisera det stockholmska högmodet är ”provinsiell”. ”Stockholm är en provinsiell huvudstad halvvägs till polcirkeln” skrev Pernilla Ström i en kolumn i Sydsvenskan för något år sedan, på tal om att hon själv numera bodde i den expansiva Öresundsregionen. Mikael Wiehe intervjuas i DN och återupprepar detta mystiska ord: ”Stockholm är mera provinsiellt än Köpenhamn, Oslo eller Helsingfors”
Vad f*n betyder egentligen ”provinsiellt”? En titt i NE säger att det är något som ”avser eller tillhör landsortsområden; ibland med bibetydelse av inskränkthet, motvilja mot yttre impulser och dylikt”. Men menar då Wiehe att Stockholm skulle vara mer inskränkt och mindre mottagligt för yttre impulser? Nja, det kan väl knappast någon hävda. Inget ont om de övriga städerna – jag är förtjust i både Köpenhamn och Helsingfors, Oslo har jag aldrig varit i – men inte är väl Stockholm den bonnigaste huvudstaden i Norden?
Betydelsen av ordet ”provinsiell” är helt klart den fullständiga motsatsen till ”The Capital of Scandinavia” OM man inte betraktar Skandinavien som en provins. I så fall är sloganen mitt i prick. Stockholm är en provinsiell huvudstad i provinsen Skandinavien. Vilken av de andra nordiska huvudstäderna skulle på allvar kunna hävda sig vara Nordens mittpunkt? Vad har en norrman för kopplingar till Helsingfors? Vad har en finne för kopplingar till Köpenhamn?
I slutändan handlar det om geografi. Sverige gränsar till alla de övriga nordiska länderna – utom Island – och hamnar ofrånkomligen i Nordens centrum. Att Mikael Wiehe uttalar provinsialförbannelsen över just Stockholm ska nog därför tolkas som den raka motsatsen till vad han själv tror sig mena.
Storhetsvansinne eller uppriktighet?
Som ett brev på posten har motreaktionerna kommit. Många från Skåne. Och ordet som används extra flitigt för att detronisera det stockholmska högmodet är ”provinsiell”. ”Stockholm är en provinsiell huvudstad halvvägs till polcirkeln” skrev Pernilla Ström i en kolumn i Sydsvenskan för något år sedan, på tal om att hon själv numera bodde i den expansiva Öresundsregionen. Mikael Wiehe intervjuas i DN och återupprepar detta mystiska ord: ”Stockholm är mera provinsiellt än Köpenhamn, Oslo eller Helsingfors”
Vad f*n betyder egentligen ”provinsiellt”? En titt i NE säger att det är något som ”avser eller tillhör landsortsområden; ibland med bibetydelse av inskränkthet, motvilja mot yttre impulser och dylikt”. Men menar då Wiehe att Stockholm skulle vara mer inskränkt och mindre mottagligt för yttre impulser? Nja, det kan väl knappast någon hävda. Inget ont om de övriga städerna – jag är förtjust i både Köpenhamn och Helsingfors, Oslo har jag aldrig varit i – men inte är väl Stockholm den bonnigaste huvudstaden i Norden?
Betydelsen av ordet ”provinsiell” är helt klart den fullständiga motsatsen till ”The Capital of Scandinavia” OM man inte betraktar Skandinavien som en provins. I så fall är sloganen mitt i prick. Stockholm är en provinsiell huvudstad i provinsen Skandinavien. Vilken av de andra nordiska huvudstäderna skulle på allvar kunna hävda sig vara Nordens mittpunkt? Vad har en norrman för kopplingar till Helsingfors? Vad har en finne för kopplingar till Köpenhamn?
I slutändan handlar det om geografi. Sverige gränsar till alla de övriga nordiska länderna – utom Island – och hamnar ofrånkomligen i Nordens centrum. Att Mikael Wiehe uttalar provinsialförbannelsen över just Stockholm ska nog därför tolkas som den raka motsatsen till vad han själv tror sig mena.
söndag, februari 22, 2009
Aborter upp till kvinnan – oavsett skäl
Det är knepigt med aborter. Utgångspunkten för den svenska abortlagstiftningen har sedan mitten på sjuttiotalet varit kvinnans ovillkorliga rätt till abort fram till utgången av den artonde graviditetsveckan. I Sverige är det bred uppslutning kring den här synen på abort. Inga seriösa försök att inskränka abortlagstiftningen har gjorts och det är en kall fråga på den politiska dagordningen.
Men det är som sagt knepigt med aborter. Bland annat har det visat sig vara knepigt med aborter och öppna gränser. Det fick Sverige veta redan på 60-talet i och med den så kallade Polen-affären, där tusentals svenska kvinnor åkte till Polen för att göra aborter de förvägrats hemma. Nu går strömmen åt andra hållet. I Danmark och Norge är det bara tillåtet att göra abort fram till och med den tolfte veckan. Fostrets kön är ett av skälen för kvinnorna att åka över gränsen och göra sina aborter här i Sverige. I Norge har man förbjudit könsbestämning av fostret fram till vecka tolv.
Danska och norska kvinnor kommer till Sverige för att göra abort. I veckan rapporterade SVT också om en kvinna i Eskilstuna som gjort upprepade aborter på grund av att fostret hade ett kvinnligt kön. Svenska sjukvården står inför ett moraliskt dilemma. Å ena sidan principen om kvinnans ovillkorliga rätt till abort, å andra sidan risken att kvinnan gör abort av ”fel” skäl.
Den svenska opinionen – som i vanliga fall mangrant står bakom fri abort – talar plötsligt om att lagstifta mot abort grundad på fostrets kön. Utan att det någonstans är uttalat, så utgår nyhetsrapporteringen från att kvinnorna gör dessa aborter av kulturella skäl. ”Där de kommer ifrån” värderas pojkar högre än flickor, därför är aborterna principiellt fel att tillåta. En bloggare skriver att de norska kvinnorna nog bara är ”norska”, för här i Norden bryr vi ju oss inte om barnets kön. Alla är lika värda.
Jag håller med. Alla är lika värda. Det är stört att abortera sitt foster på grund av kön. Men det är fortfarande kvinnans eget val. Och undertonen av rasism, att kvinnorna inte är ”riktiga” nordbor, ger en sur eftersmak. Vår syn på abort har vuxit fram ur en frigjord syn på sexualitet och övertygelsen om att endast kvinnan själv har rätt att bestämma över sin egen kropp. Det är lätt att börja tala om ”andra kulturer” och att dessa människor inte är redo för den svenska abortlagstiftningen. Sanningen är att varje abort har sina egna speciella skäl. Skulle den svenska sjukvården börja granska och moralisera över detta, då befinner vi oss på brant slutande plan.
Men det är som sagt knepigt med aborter. Bland annat har det visat sig vara knepigt med aborter och öppna gränser. Det fick Sverige veta redan på 60-talet i och med den så kallade Polen-affären, där tusentals svenska kvinnor åkte till Polen för att göra aborter de förvägrats hemma. Nu går strömmen åt andra hållet. I Danmark och Norge är det bara tillåtet att göra abort fram till och med den tolfte veckan. Fostrets kön är ett av skälen för kvinnorna att åka över gränsen och göra sina aborter här i Sverige. I Norge har man förbjudit könsbestämning av fostret fram till vecka tolv.
Danska och norska kvinnor kommer till Sverige för att göra abort. I veckan rapporterade SVT också om en kvinna i Eskilstuna som gjort upprepade aborter på grund av att fostret hade ett kvinnligt kön. Svenska sjukvården står inför ett moraliskt dilemma. Å ena sidan principen om kvinnans ovillkorliga rätt till abort, å andra sidan risken att kvinnan gör abort av ”fel” skäl.
Den svenska opinionen – som i vanliga fall mangrant står bakom fri abort – talar plötsligt om att lagstifta mot abort grundad på fostrets kön. Utan att det någonstans är uttalat, så utgår nyhetsrapporteringen från att kvinnorna gör dessa aborter av kulturella skäl. ”Där de kommer ifrån” värderas pojkar högre än flickor, därför är aborterna principiellt fel att tillåta. En bloggare skriver att de norska kvinnorna nog bara är ”norska”, för här i Norden bryr vi ju oss inte om barnets kön. Alla är lika värda.
Jag håller med. Alla är lika värda. Det är stört att abortera sitt foster på grund av kön. Men det är fortfarande kvinnans eget val. Och undertonen av rasism, att kvinnorna inte är ”riktiga” nordbor, ger en sur eftersmak. Vår syn på abort har vuxit fram ur en frigjord syn på sexualitet och övertygelsen om att endast kvinnan själv har rätt att bestämma över sin egen kropp. Det är lätt att börja tala om ”andra kulturer” och att dessa människor inte är redo för den svenska abortlagstiftningen. Sanningen är att varje abort har sina egna speciella skäl. Skulle den svenska sjukvården börja granska och moralisera över detta, då befinner vi oss på brant slutande plan.
tisdag, januari 20, 2009
Ia-förbannelsen
Det går att dela in varumärken i olika kategorier beroende på funktion och ursprung. Varumärken kan derivera från grundarens namn (Ford, Ericsson), berätta något om verksamheten (SKF, ICA), vara en symbol (Apple, Jaguar) eller något grekiskt/latinskt stäv (Volvo, Intrum Justitia). Alla dessa namn kan på något sätt kopplas till företagets verksamhet, dessutom fungerar de särskiljande och är identitetsskapande.
Sen finns det en kategori varumärken som jag skulle vilja kalla ia-märken. Det är varumärken som i bästa fall talar om vad företaget sysslar med, men som oftast blir anonyma och intetsägande. Börjar man titta efter varumärken med suffixet -ia, så upptäcker man att de finns överallt. Telia, Bilia, Folkia, Nokia, Previa – listan kan göras hur lång som helst (Jonas har en betydligt längre). Jag tänker instinktivt att dessa varumärken är ett resultat av en lat reklambyrå och en obeslutsam företagsledning. Det finns inget ia-märke som sticker ut. Men det är en säker medelväg. Fram tills alldeles nyss trodde jag att, även om de är tråkiga så går det inte att misslyckas med ia-märken. De blir oftast… okej.
I veckan gick en reklam i dagspressen om att Vägverket Produktion bytt namn. Till Svevia. Smaka på det namnet. Det säger absolut ingenting. Ingenting om verksamheten, ingenting om företagets ”kärnvärden”, ingenting om dess ursprung. Ett företag som heter Svevia kan syssla med vad som helst, från köksutrustning till pensionsförsäkringar. Visst, jag inser att en mycket välvillig tolkning ger att Svevia är en sammanslagning av Sve – som i "svenska", och Via – som i "väg". Men det är alldeles för långsökt för att ha någon effekt.
Det är typiskt att ett före detta statligt verk får ia-förbannelsen. Det är en kompromiss som alla måste vara nöjda med. Liksom Telia är Svevia antagligen en kompromiss som manglats genom ett otal styrelser, informationsavdelningar och politiska utskott. Som skattebetalare blir jag arg över förstörelsen av kapital som det innebär att sänka ett etablerat namn, och ersätta det med ett varumärke som inte kommer att bidra till ett endaste extra kilo lagd asfalt. Vilket blir nästa verk till avrättning? Banverket, kanske. Eller ska vi säga Bania?
Sen finns det en kategori varumärken som jag skulle vilja kalla ia-märken. Det är varumärken som i bästa fall talar om vad företaget sysslar med, men som oftast blir anonyma och intetsägande. Börjar man titta efter varumärken med suffixet -ia, så upptäcker man att de finns överallt. Telia, Bilia, Folkia, Nokia, Previa – listan kan göras hur lång som helst (Jonas har en betydligt längre). Jag tänker instinktivt att dessa varumärken är ett resultat av en lat reklambyrå och en obeslutsam företagsledning. Det finns inget ia-märke som sticker ut. Men det är en säker medelväg. Fram tills alldeles nyss trodde jag att, även om de är tråkiga så går det inte att misslyckas med ia-märken. De blir oftast… okej.
I veckan gick en reklam i dagspressen om att Vägverket Produktion bytt namn. Till Svevia. Smaka på det namnet. Det säger absolut ingenting. Ingenting om verksamheten, ingenting om företagets ”kärnvärden”, ingenting om dess ursprung. Ett företag som heter Svevia kan syssla med vad som helst, från köksutrustning till pensionsförsäkringar. Visst, jag inser att en mycket välvillig tolkning ger att Svevia är en sammanslagning av Sve – som i "svenska", och Via – som i "väg". Men det är alldeles för långsökt för att ha någon effekt.
Det är typiskt att ett före detta statligt verk får ia-förbannelsen. Det är en kompromiss som alla måste vara nöjda med. Liksom Telia är Svevia antagligen en kompromiss som manglats genom ett otal styrelser, informationsavdelningar och politiska utskott. Som skattebetalare blir jag arg över förstörelsen av kapital som det innebär att sänka ett etablerat namn, och ersätta det med ett varumärke som inte kommer att bidra till ett endaste extra kilo lagd asfalt. Vilket blir nästa verk till avrättning? Banverket, kanske. Eller ska vi säga Bania?
tisdag, januari 06, 2009
Fler medborgare, färre kunder
Att vara kund är en av de enklaste sakerna i världen. När jag är kund kan jag ställa krav. Jag kan peka på vad jag har lagt som insats och hävda min rätt att få valuta för det. Det är också lätt att hantera kunder. Som säljare vet jag vad som förväntas av mig och hur mycket jag måste anstränga mig. Relationen mellan säljare och kund är oproblematisk. De utgör båda en del av marknad där man säljer och köper till ett pris som kontinuerligt bestäms av dem och samtliga övriga säljare och köpare. På så sätt är priset alltid ”rätt”.
Att vara medborgare är något betydligt svårare. Som medborgare är jag en del av ett samhälle. Jag har rättigheter och skyldigheter, och jag tvingas underordna mig beslut, lagar och regler som jag själv kanske inte alltid är alldeles nöjd med. Till skillnad från marknaden – där priset på en vara anses sättas i en ständigt förändrande koncensus – så finns det inget lägsta pris på hur ett samhälle ska skötas. Det finns ingen börs där man kan läsa av den senaste demokratinoteringen och utifrån den säga att ”idag ska Sverige styras med tre delar nyliberalism, en skopa folkhemssocialism, två nypor kristen moralism och en skvätt ekologism”.
Det är ett lika frustrerande som hoppingivande faktum att ett samhälle inte kan styras utifrån marknadsprinciper. Att få nio miljoner människor att komma överrens kan aldrig vara lika enkelt som att bestämma priset på en liter mjölk. Trots detta – eller kanske snarare på grund av – sneglar ofta politiker och byråkrater över axeln, på det privata näringslivet och önskar att det var lika enkelt att vara statsminister som att vara verkställande direktör. Fredrik Reinfeldt skulle nog gärna vilja gå upp i talarstolen och peka på AB Sveriges årsbokslut och säga, ”titta, Sverige är ett bättre land nu än för ett år sedan”.
Det finns flera exempel på fåfänga försök att få byråkratin att bli mer som ”på riktigt”, det vill säga, mer som ett privat företag. På senaste tiden har det blivit populärt att betrakta sina medborgare som just ”kunder”. I söndagens ledare skriver DN att vi lever ”i en tid då när medborgaren tilltalas som kund – och vill bli tilltalad som kund”. Jag vet inte om det riktigt stämmer. Själv vill jag nog även i fortsättningen tilltalas som medborgare. Fast DN får rätt av äldre- och folkhälsominister Maria Larsson som vill införa ”guldkort” för äldre med stora behov. De ska betraktas som ”vip-kunder”, anser Larsson.
Och visst, det låter ju bra. Vem vill inte vara vip-kund? Problemet är att begreppet vip egentligen betyder något helt annat. Som vip-kund förväntar jag mig bättre service på grund av att jag betalar mer eller är ”viktigare” än övriga. Det fungerar på ett hotell eller i en bar-kö, men inom sjukvården låter det inte bara fel, det klingar odemokratiskt. Alla ska ha rätt till vård. Vissa, som har större vårdbehov än andra, ska också få det. Det är ingen nyhet att jag – en välmående 30-åring – är i mindre behov av vård än min mormor. Gör det mormor till en vip-kund? Knappast. Hon ska få den vård hon har rätt till, som medborgare. Det har hon, jag och alla andra medborgare bestämt.
Att som DN och Maria Larsson börja betrakta medborgare som kunder, skapar ytterligare distans mellan individ och samhälle. Om jag inte är medborgare så har jag heller inte någon känsla för min plats och mitt ansvar i samhället där jag lever. Jag är istället en kund som har betalat en viss summa pengar och förväntar mig därför en viss service. Där slutar mitt åtagande. Det kommer leda till ett samhälle utan samhällsmoral. Istället för demokrati från vi en marknad av skattebetalande individer som endast ser till vad de som kunder får för sin insats. Det är inget samhälle jag är särskilt sugen på att bo i.
Att vara medborgare är något betydligt svårare. Som medborgare är jag en del av ett samhälle. Jag har rättigheter och skyldigheter, och jag tvingas underordna mig beslut, lagar och regler som jag själv kanske inte alltid är alldeles nöjd med. Till skillnad från marknaden – där priset på en vara anses sättas i en ständigt förändrande koncensus – så finns det inget lägsta pris på hur ett samhälle ska skötas. Det finns ingen börs där man kan läsa av den senaste demokratinoteringen och utifrån den säga att ”idag ska Sverige styras med tre delar nyliberalism, en skopa folkhemssocialism, två nypor kristen moralism och en skvätt ekologism”.
Det är ett lika frustrerande som hoppingivande faktum att ett samhälle inte kan styras utifrån marknadsprinciper. Att få nio miljoner människor att komma överrens kan aldrig vara lika enkelt som att bestämma priset på en liter mjölk. Trots detta – eller kanske snarare på grund av – sneglar ofta politiker och byråkrater över axeln, på det privata näringslivet och önskar att det var lika enkelt att vara statsminister som att vara verkställande direktör. Fredrik Reinfeldt skulle nog gärna vilja gå upp i talarstolen och peka på AB Sveriges årsbokslut och säga, ”titta, Sverige är ett bättre land nu än för ett år sedan”.
Det finns flera exempel på fåfänga försök att få byråkratin att bli mer som ”på riktigt”, det vill säga, mer som ett privat företag. På senaste tiden har det blivit populärt att betrakta sina medborgare som just ”kunder”. I söndagens ledare skriver DN att vi lever ”i en tid då när medborgaren tilltalas som kund – och vill bli tilltalad som kund”. Jag vet inte om det riktigt stämmer. Själv vill jag nog även i fortsättningen tilltalas som medborgare. Fast DN får rätt av äldre- och folkhälsominister Maria Larsson som vill införa ”guldkort” för äldre med stora behov. De ska betraktas som ”vip-kunder”, anser Larsson.
Och visst, det låter ju bra. Vem vill inte vara vip-kund? Problemet är att begreppet vip egentligen betyder något helt annat. Som vip-kund förväntar jag mig bättre service på grund av att jag betalar mer eller är ”viktigare” än övriga. Det fungerar på ett hotell eller i en bar-kö, men inom sjukvården låter det inte bara fel, det klingar odemokratiskt. Alla ska ha rätt till vård. Vissa, som har större vårdbehov än andra, ska också få det. Det är ingen nyhet att jag – en välmående 30-åring – är i mindre behov av vård än min mormor. Gör det mormor till en vip-kund? Knappast. Hon ska få den vård hon har rätt till, som medborgare. Det har hon, jag och alla andra medborgare bestämt.
Att som DN och Maria Larsson börja betrakta medborgare som kunder, skapar ytterligare distans mellan individ och samhälle. Om jag inte är medborgare så har jag heller inte någon känsla för min plats och mitt ansvar i samhället där jag lever. Jag är istället en kund som har betalat en viss summa pengar och förväntar mig därför en viss service. Där slutar mitt åtagande. Det kommer leda till ett samhälle utan samhällsmoral. Istället för demokrati från vi en marknad av skattebetalande individer som endast ser till vad de som kunder får för sin insats. Det är inget samhälle jag är särskilt sugen på att bo i.
tisdag, december 23, 2008
Inte-så-särskilt-demokratisk kommunikation
Vad har reklam med demokrati att göra? Kanske var jag den enda på min kvällskurs på fina reklamskolan som satt och funderade på det. Kanske inte. Jag vet dock att av tjugo kursdeltagare kom endast två från offentlig sektor. Och kursen – liksom reklam i stort – är helt inriktad mot verksamheter där det ska krängas produkter.
Detta är ett problem. För reklam har allting att göra med demokrati. Reklam är kommunikation i dess mest skrikiga form och grällaste färg, och kommunikation är demokratins själva livsluft. Kommunikation i så många och så spridda kanaler som möjligt är avgörande för att nå ut med sitt budskap. På reklamskolan får man på ett ytterst handgripigt sätt lära sig allt sånt. Men syftet är alltid att sälja saker. Målgruppen är alltid vinstdrivande företag.
Detta är ett problem. För reklam har allting att göra med demokrati. Reklam är kommunikation i dess mest skrikiga form och grällaste färg, och kommunikation är demokratins själva livsluft. Kommunikation i så många och så spridda kanaler som möjligt är avgörande för att nå ut med sitt budskap. På reklamskolan får man på ett ytterst handgripigt sätt lära sig allt sånt. Men syftet är alltid att sälja saker. Målgruppen är alltid vinstdrivande företag.
NCC:s hemsida - bra. Järfälla kommuns hemsida - sisådär
Gästföreläsaren på kurspasset om webbkommunikation är jätteduktig och förklarar precis hur man ska tänka för att lyckas formge en riktigt lyckad hemsida. Principerna är enkla: använd ett genomgående formspråk, utgå från användaren – inte från organisationen och bygg ditt varumärke på specifika egenskaper som skiljer sig från mängden. Han visar exempel från det privata näringslivet och sidor som på ett exemplariskt sätt visar upp frukostflingor, bilmodeller och mobilabonnemang.
Jag är inte i första hand bitter över att min arbetsgivare har en halvdan hemsida. Faktum är att Järfälla kommuns hemsida regelbundet rankas som en av de mest lättillgängliga kommunsidorna i landet. Problemet är att det är så otroligt mycket lättare att hitta chokladdoppade frukostflingor på nätet, än det är att ansöka om förskoleplats. Sveriges 290 kommuner utgör tillsammans landets överlägset största arbetsplats, men det är sällan som det märks i informationsarbetet.
Det är de folkvalda politikerna som anger riktlinjerna för hur medborgarna ska nås av budskapen från kommunen och hur medborgarna ska kunna nå kommunen med sina ärenden. Och det finns en förkärlek bland politiker att ”marknadsföra sin kommun” och ”sätta den på kartan”. Detta görs helst genom affischer i tunnelbanan och massutskick i brevlådor och lokaltidningar. Klassisk envägskommunikation, med andra ord.
Det är synd, för samma resurser skulle istället kunna användas till att metodiskt bygga en identitet för kommunen; det som privata företag gör så bra. Det räcker med att se ett fragment av McDonalds-loggan för att lägga till resten. Apple behöver inte ens sätta ut sitt logga på sina grejer, varumärket syns i själva utformningen av produkten. Målet borde vara att samtliga invånare i Järfälla – och några utanför kommungränsen – känner igen kommunens grafiska profil lika snabbt som de känner igen en Ipod. För visst är sophämtningen och barnets förskoleplats minst lika viktigt som mp3-spelaren?
onsdag, december 17, 2008
Om Trollvinter och tallbarr i magen
Bakom lucka 17 i Järfälla folkbiblioteks julkalender döljer sig ett vinterboktips från undertecknad. Näst ”Trollkarlens hatt” så håller jag ”Trollvinter” som en av Tove Janssons allra bästa Muminbetraktelser. Den börjar med att Mumintrollet vaknar alldeles för tidigt ur sin vintersömn. Resten av familjen ligger i djup dvala med magarna fulla som sig bör av tallbarr.Mumintrollet finner ingen annan råd än att bege sig ut i en Mumindal i främmande vinterskrud. Som barn kände jag mig illa till mods av Trollvinter. För det är väl alla barns skräck att vakna före alla andra och vara helt ensam. Nu när jag läste om den som vuxen så blev jag både rörd och glatt överraskad av alla små trevliga bekantskaper som finns att träffa på vintern. Trots att Mumintrollet är fullständigt ovetande om vad de små filurerna kan vara av för slag, så jagar han ändå efter dem. Även om de kan visa sig vara lömska så är alla bekantskaper bättre än det ödsliga Muminhuset.
Mumintrollens vana att gå i vinteride var också något som slog mig när jag stötte på den senaste muminmuggen ”Vinterbrasa” på nätet. Både Stefan Ingvarsson och Annina Rabe har redan kommenterat muggen, men jag måste ändå sälla mig till skaran och fråga: hur tänkte Arabia? Bortsett från heteronormativiteten, som introducerades redan med muggen Kärlek – där Mumintrollet och Snorkfröken återskapas som någon finlandssvensk motsvarighet till Musse och Mimmi Pigg – så faller hela vinterbrasemotivet på just detta uppenbara faktum: mumintrollen sover på vintern. Som Stefan Ingvarsson skriver, ”Arabia envisas med att ensidigt förvränga historien och få Tove att vidbränna småkakorna i graven”.
Anakronism i Mumindalen
måndag, december 15, 2008
Den viftande och skakande Peter Jihde
Idag ägnar Leif Furhammar en hel spalt åt Peter Jihdes kroppsspråk. Det är en spalt jag egentligen önskar att jag själv skrivit, för är det något som jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning inför samtliga Idol-avsnitt under hösten, så är det Jihdes gestikulerande. Som en mimare som återfått talförmågan, men som trots detta inte kan hålla sig från sina gamla vanor, har han vecka efter vecka viftat sig igenom samtliga Idoldeltagare.Få kanske minns det, men Peter Jihde började sitt liv i rampljuset på TV4 tillsammans med min andra favorit, Patrik Ekwall. Efter en tids harvande i den grabbiga dagisligan som är TV4-sporten blev han draftad till SVT och ledde bland annat sändningarna från OS och fotbolls-VM 2006. Där började han utveckla sin – vad det verkar – fetisch för handskakning. Få personer som klev in i OS-studion undgick de Jihdeska labbarna. Här kunde man också se de första tendenserna till viftandet som han drivit intill perfektion i Idol.
Troligen var det dock handskakandet som gjorde att SVT gav Jihde en egen talk-show , ”Hos Jihde”, där han fick chansen att utvecklas som viftare och skakare. Här fick han det utrymme som kanske tidigare saknats honom när han tvingats dela studio med andra. Nu fick han skaka hand så mycket han ville med varendaste gäst! Efter höstens upplaga av Idol ställer jag – och förmodligen många med mig – frågan: hur kommer Peter Jihde att gå vidare? Vilket är nästa steg för att uppnå fullständig visualisering av det talade ordet?
Som Leif Furhammar poängterar i sin krönika så handlar Jihdes kroppsspråk mycket om att ta uppmärksamheten från det faktum att det inte finns något att säga. Och på det viset konkretiserar Peter ett fenomen som kan härledas i rakt nedstigande led till reklamkanalernas dagsunderhållning. Program som sträcker sig över hela förmiddagar och vars enda syfte är att få kanalernas allra mest sinnessvaga tittare att ringa in och ”tävla” för 9,90 kronor per minut.
Jihde i SVT-upplaga och Jihde i TV4-upplaga.
Det sneda leendet dock intakt.
Även om Idol är klart mer sevärt än dessa lurendrejarprogram, så är grundidén densamma. Idol är egentligen ett utdraget infomercial för att få tittarna att ringa och rösta på produkter (idoler) som de sedan förhoppningsvis även kommer att köpa i form av skivor och ringsignaler. Peter Jihdes uppgift är – liksom spelprogramledarna – att ge tittarna intrycket av att något viktigt är i görningen, när det i själva verket är TV4 som kränger skräpkultur. Och för det ändamålet passar han som en handskakning.
onsdag, december 10, 2008
Bloggliket lever
Jag vet, jag beter mig som det förväntas av mig. Efter två års bloggande verkar det som att många bloggare kommer in i någon sorts övergångsålder. ”The terrible twos” innebär något slags existentiell kris för bloggaren och måste nog i de flesta fall övervinnas genom en fullständig omvärdering av vad hela den här navelskådande och narcissistiska aktiviteten ska vara bra för. Förbered dig därför kära läsare, för ett självupptaget och föga angeläget inlägg. Men trösta dig med att jag i slutändan kommer att kunna återuppta något av mitt forna blogglyster.
November 2007 blev av olika skäl den första inläggslösa månaden för Samtidigt hos Erik sedan starten i augusti 2005. Kanske var det för att jag märkte att inget särskilt hände – himlen föll inte ner över mitt huvud trots detta ohyggliga brott i mina livsringar – som jag slog mig till ro och lät mitt hjärtebarn ligga på nyligen.se:s kalla cybercementgolv och frysa tillsammans med tiotusentals andra övergivna skrivprojekt. Under hösten har dock bloggens vålnad jagat mig alltmer intensivt och slutligen tvingat mig till ett beslut: leva eller låta dö?
Bloggosfären har förändrats näst intill oigenkännlighet sedan jag startade min första blogg från praktikplatsen i Vilnius januari 2005. Ivrigt påhejad av Jonas – som givetvis redan hade bloggat i över ett år – tjusades jag av det fantastiskt fria formatet i bloggen. Jag fick skriva vad jag ville! Bloggen var min egen, it’s my party and I’ll cry if I want to. Min Vilnius-blogg blev en resedagbok med politiska inslag. Väl hemma igen gick jag all out och förverkligade min hemliga dröm att bli ledarskribent. Målsättningen var ett angeläget inlägg i veckan.
Samtidigt – under sommaren 2005 – exploderade den svenska bloggosfären. Jag har inte statistiken framför mig, men det handlade säkert om en tiodubbling av antalet svenska bloggar under en ettårsperiod. Och det var så fantastiskt roligt! Debatten som växte fram bloggar emellan var sällsynt vital och livskraftig.
Vilka var då mina skäl? Jag har aldrig skrivit dagbok. Till min natur är jag så lat att ord som skrivs utan att kunna läsas av andra än mig själv, aldrig lämnar mitt tangentbord. Det är egentligen mitt enda skäl. Bloggen var det enda sättet att få mig själv till att skriva kontinuerligt. Sedan finns det förstås en tjusning i att det kanske eventuellt finns någon därute som läser det jag skriver och tar det till sig. Men att blogga för någon annan än sig själv kan nog inte sluta på något annat sätt än i bitter besvikelse över omvärldens ointresse.
Idag har bloggen blivit en maktfaktor. Den är på god väg att bli en publicistisk institution som gott och väl kan mäta sig med traditionella medier. Men som DN skriver idag så innebär det också nya problem. Att blogga är en personlig handling. Till skillnad från nästan alla andra massmedier så saknar bloggen helt säkerhetsspärrar. Det finns ingen förläggare, redaktör eller producent som kan komma med en andra åsikt. Ett blogginlägg är live från bloggarens bildskärm.
För mig och alla andra vanliga Svenssonbloggare så har detta ingen betydelse. Men för offentliga personer som har ett intresse i hur de återges i medier så kan det uppstå en olycklig maktförskjutning. Lindsay Lohan skriver att i hennes blogg kan hon ”bevisa alla osanna lögner” (f.ö. en intressant negation). Eftersom det är Lohan själv som skriver bloggen – vi får i alla fall anta det – så ses bloggens innehåll som oantastligt.
November 2007 blev av olika skäl den första inläggslösa månaden för Samtidigt hos Erik sedan starten i augusti 2005. Kanske var det för att jag märkte att inget särskilt hände – himlen föll inte ner över mitt huvud trots detta ohyggliga brott i mina livsringar – som jag slog mig till ro och lät mitt hjärtebarn ligga på nyligen.se:s kalla cybercementgolv och frysa tillsammans med tiotusentals andra övergivna skrivprojekt. Under hösten har dock bloggens vålnad jagat mig alltmer intensivt och slutligen tvingat mig till ett beslut: leva eller låta dö?
Bloggosfären har förändrats näst intill oigenkännlighet sedan jag startade min första blogg från praktikplatsen i Vilnius januari 2005. Ivrigt påhejad av Jonas – som givetvis redan hade bloggat i över ett år – tjusades jag av det fantastiskt fria formatet i bloggen. Jag fick skriva vad jag ville! Bloggen var min egen, it’s my party and I’ll cry if I want to. Min Vilnius-blogg blev en resedagbok med politiska inslag. Väl hemma igen gick jag all out och förverkligade min hemliga dröm att bli ledarskribent. Målsättningen var ett angeläget inlägg i veckan.
Samtidigt – under sommaren 2005 – exploderade den svenska bloggosfären. Jag har inte statistiken framför mig, men det handlade säkert om en tiodubbling av antalet svenska bloggar under en ettårsperiod. Och det var så fantastiskt roligt! Debatten som växte fram bloggar emellan var sällsynt vital och livskraftig.
Vilka var då mina skäl? Jag har aldrig skrivit dagbok. Till min natur är jag så lat att ord som skrivs utan att kunna läsas av andra än mig själv, aldrig lämnar mitt tangentbord. Det är egentligen mitt enda skäl. Bloggen var det enda sättet att få mig själv till att skriva kontinuerligt. Sedan finns det förstås en tjusning i att det kanske eventuellt finns någon därute som läser det jag skriver och tar det till sig. Men att blogga för någon annan än sig själv kan nog inte sluta på något annat sätt än i bitter besvikelse över omvärldens ointresse.
Idag har bloggen blivit en maktfaktor. Den är på god väg att bli en publicistisk institution som gott och väl kan mäta sig med traditionella medier. Men som DN skriver idag så innebär det också nya problem. Att blogga är en personlig handling. Till skillnad från nästan alla andra massmedier så saknar bloggen helt säkerhetsspärrar. Det finns ingen förläggare, redaktör eller producent som kan komma med en andra åsikt. Ett blogginlägg är live från bloggarens bildskärm.
För mig och alla andra vanliga Svenssonbloggare så har detta ingen betydelse. Men för offentliga personer som har ett intresse i hur de återges i medier så kan det uppstå en olycklig maktförskjutning. Lindsay Lohan skriver att i hennes blogg kan hon ”bevisa alla osanna lögner” (f.ö. en intressant negation). Eftersom det är Lohan själv som skriver bloggen – vi får i alla fall anta det – så ses bloggens innehåll som oantastligt.
Lohen och Rosing – två bloggare med en personlig agenda
Samma sak med DN:s andra exempel, Linda Rosing som från sin blogg låter meddela att hon minsann inte har en affär med Andreas Kleerup. Expressen kan hävda motsatsen tills de blir blåa i ansiktet, det kommer inte att hjälpa. Rosing borde ju veta det bäst själv. Sanningen? Tja, förutsatt att man bryr sig om vem Linda Rosing hånglar upp så ser inte jag att Rosing själv skulle vara mer trovärdig än Expressen i det här fallet. Jag har tvärt om svårt att tänka mig någon som skulle vara mer jävig.
Hur som helst så ser jag fram emot att återuppta mitt bloggande, nu när vi närmar oss det sista året på millenniets första decennium. Det är fortfarande ett lika enkelt som genialt format att publicera sig på. Och jag lovar att jag inte ska bli så här långrandig i fortsättningen.
tisdag, oktober 07, 2008
Om sverigedemokrater - riktiga och på låtsas
Det blåser högervindar i Sverige. Moderaterna noterar sitt högsta väljarstöd på jag vet inte när. Sverigedemokraterna fördubblar sitt stöd, jämfört med Demoskops förra mätning i september, och har nu 4,5 procent av väljarsympatierna.
Att moderaterna vinner på finanskrisen är kanske inte så förvånande. Anders Borg är ekonomisk teknokrat ut i fingerspetsarna och det känns tryggt att luta sig mot en sån när det blåser kallt. Dessutom visade sig ju faktiskt regeringen ha rätt i sin återhållsamma ekonomiska politik. Sverige har lärt av sina tidigare misstag. Det märks inte minst i de svenska kommentarerna om den isländska ekonomiska kollapsen. ”Vad var det vi sa!”, skriker de svenska finanskommentatorerna mellan raderna.
Sverigedemokraternas monsterskutt är svårare att förklara. I söndags såg jag SVT-dokumentären ”En som alla – alla som en”, om Landskronabornas kamp om tolkningsföreträden och rätt till sin egen stad. Det var första gången på ett bra tag som jag påmindes om (sd) och deras lågintensiva opinionsbildning. Eller, nej förresten. Här i Järfälla har jag också tänkt på (sd), fast till skillnad från Landskrona är det frånvaron som är talande. I förra valet fick partiet sitt första mandat i kommunfullmäktige, Lars Sjögren la några motioner om övergångsställen, men sen tröttnade han. Nu står den sverigedemokratiska stolen tom, som i så många andra kommun- och regionalfullmäktige runt om i landet.
Alla sd-väljare i Järfälla har med andra ord fått se sin röst kastas bort på ingenting. Nu är det ingen som för deras talan. Sverigedemokraterna har ingen bärkraftig politik. Och de har inga lyskraftiga representanter, det visade SVT-dokumentären med all önskvärd tydlighet. Trots detta ökar stödet. Kraftigt.
Sd-väljare röstar inte på Sverigedemokraterna. De röstar på något de önskar skulle kunna vara Sverigedemokraterna. Ett parti fyllt av eldsjälar, som värderingsmässigt är en mix av vänsterpartiet (EU-motstånd), socialdemokraterna (löften om det gamla svenska folkhemmet) och kristdemokraterna (konservativa, kristna värderingar). Men Lars Sjögren här i Järfälla är – hoppas jag – en typisk representant för det verkliga (sd): ett gäng gnälliga smårasister som hoppar av sina förtroendeposter lika snabbt som de fått dem.
Men fantasipartiet Sverigedemokraterna kan gå långt, kanske ända in i riksdagen. Risken är att riksdagsvalet 2010 tajmar lågkonjunkturens djupaste sänka. Pressen – och ansvaret – ligger då på de etablerade riksdagspartierna att visa att de står för sin egen politik. Kristdemokraterna (3,2 procent i Demoskops mätning) är antagligen det parti som hotas mest av (sd). Samtidigt ligger partierna nära varandra i vissa värderingsfrågor. Kanske kan (kd) använda detta till att utmanövrera rasisterna. Det skulle ge dem många sympatipoäng.
Läs mina tidigare inlägg och kommentarer om (sd) här och här.
Att moderaterna vinner på finanskrisen är kanske inte så förvånande. Anders Borg är ekonomisk teknokrat ut i fingerspetsarna och det känns tryggt att luta sig mot en sån när det blåser kallt. Dessutom visade sig ju faktiskt regeringen ha rätt i sin återhållsamma ekonomiska politik. Sverige har lärt av sina tidigare misstag. Det märks inte minst i de svenska kommentarerna om den isländska ekonomiska kollapsen. ”Vad var det vi sa!”, skriker de svenska finanskommentatorerna mellan raderna.
... och det är vi hjärtligt glada över
Sverigedemokraternas monsterskutt är svårare att förklara. I söndags såg jag SVT-dokumentären ”En som alla – alla som en”, om Landskronabornas kamp om tolkningsföreträden och rätt till sin egen stad. Det var första gången på ett bra tag som jag påmindes om (sd) och deras lågintensiva opinionsbildning. Eller, nej förresten. Här i Järfälla har jag också tänkt på (sd), fast till skillnad från Landskrona är det frånvaron som är talande. I förra valet fick partiet sitt första mandat i kommunfullmäktige, Lars Sjögren la några motioner om övergångsställen, men sen tröttnade han. Nu står den sverigedemokratiska stolen tom, som i så många andra kommun- och regionalfullmäktige runt om i landet.
Alla sd-väljare i Järfälla har med andra ord fått se sin röst kastas bort på ingenting. Nu är det ingen som för deras talan. Sverigedemokraterna har ingen bärkraftig politik. Och de har inga lyskraftiga representanter, det visade SVT-dokumentären med all önskvärd tydlighet. Trots detta ökar stödet. Kraftigt.
Sd-väljare röstar inte på Sverigedemokraterna. De röstar på något de önskar skulle kunna vara Sverigedemokraterna. Ett parti fyllt av eldsjälar, som värderingsmässigt är en mix av vänsterpartiet (EU-motstånd), socialdemokraterna (löften om det gamla svenska folkhemmet) och kristdemokraterna (konservativa, kristna värderingar). Men Lars Sjögren här i Järfälla är – hoppas jag – en typisk representant för det verkliga (sd): ett gäng gnälliga smårasister som hoppar av sina förtroendeposter lika snabbt som de fått dem.
Men fantasipartiet Sverigedemokraterna kan gå långt, kanske ända in i riksdagen. Risken är att riksdagsvalet 2010 tajmar lågkonjunkturens djupaste sänka. Pressen – och ansvaret – ligger då på de etablerade riksdagspartierna att visa att de står för sin egen politik. Kristdemokraterna (3,2 procent i Demoskops mätning) är antagligen det parti som hotas mest av (sd). Samtidigt ligger partierna nära varandra i vissa värderingsfrågor. Kanske kan (kd) använda detta till att utmanövrera rasisterna. Det skulle ge dem många sympatipoäng.
Läs mina tidigare inlägg och kommentarer om (sd) här och här.
tisdag, september 02, 2008
DN diggar slampiga sorkar
”Gen hos män avgör om relationen ska bli lyckad.” Rubriken möter mig längst upp till vänster på DN:s förstasida när jag sömndrucken raglar ut i hallen för att hämta morgontidningen. Jag muttrar något om ”jäkla tramstidning” och raglar vidare in i duschen. Sen slår jag på morgonteven och där är det samma visa. Rapport har relationsgenen som andranyhet. Jag känner mig överrumplad. Det är som en väl överlagd biologistgerillaattack.
Så vad handlade egentligen nyheten om? Åter till DN:s artikel. Rubriken talar sitt tydliga språk. Vissa män har en gen som gör att de helt enkelt inte kan lyckas i parrelationer. Men redan i ingressen nyanseras nyheten en smula. Här står att ”otrohet och olyckliga äktenskap hänger delvis på mannens gener” (min kurs.). Viss skillnad, kan man tycka, jämfört med talet om en gen som avgör parrelationens öde.
Undersökningen som nyheten lutar sig mot har gjorts av forskare på Karolinska Institutet och utgår ifrån två olika arter av sork – de monogama präriesorkarna och de slampiga ängssorkarna. Hormonet vasopressin, som enligt forskarna påverkar gnagarnas benägenhet att knulla runt, förekommer i högre halter hos präriesorken än ängssorken. Tydlig korrelation: mycket vasopressin = trogen gnagare, lite vasopressin = otrogen gnagare.
Sen har forskarna överfört sambandet på människor och konstaterat att samma förhållanden råder bland oss. Gentypen allel 334 styr mannens förmåga att ta upp vasopressin. ”Män med dubbeluppsättning av 334:an […] löper dubbelt så hög risk att drabbas av äktenskapsproblem”, skriver DN. Forskarna på KI har använt sig av en tidigare studie av 550 tvillingpar och dess partners och konstaterat att allel 334 är ”statistiskt kopplad till hur starka band mannen kände till sin partner”.
Jag har tidigare skrivit om vad jag tycker om trovärdigheten hos naturvetenskapliga forskare som helt oproblematiserat överför sina rön till den samhällsvetenskapliga och sociologiska forskningssfären. Då var det Annica Dahlström som menade att hormonet oxytocin gjorde män till sämre städerskor. Forskarna på KI går inte lika långt. Tvärtom understryker man i ett pressmeddelande att ”genvariantens effekt på beteende är relativt modest”. Man fortsätter:
Rapportens främsta värde ligger istället, enligt pressmeddelandet från KI, i att man utifrån dessa nya kunskaper om vasopressin kan få en bättre förståelse för uppkomsten av autism och social fobi.
Låt vara att forskarna har spetsat till sina rön och gjort dem populistiska för att få uppmärksamhet, men i det här fallet är det medierna som svalt betet med hull och hår. Och DN är värst. Inte ens Aftonbladet har spetsat sin rubrik lika hårt. ”Mannens gener kan ge dåligt äktenskap”, skriver de.
Det är inte kontroversiellt att påstå att gener spelar en roll i våra sociala relationer. Det finns många psykiska diagnoser som kan härröras till arvsmassan. Och att hävda att personer med anlag för autism och social fobi skulle ha sämre förutsättningar i parrelationer är inte direkt någon kioskvältare. Men att som DN försöka peka ut en enskild gen som enväldigt styr över vårt samliv, det är inget annat än kalkonjournalistik.
Så vad handlade egentligen nyheten om? Åter till DN:s artikel. Rubriken talar sitt tydliga språk. Vissa män har en gen som gör att de helt enkelt inte kan lyckas i parrelationer. Men redan i ingressen nyanseras nyheten en smula. Här står att ”otrohet och olyckliga äktenskap hänger delvis på mannens gener” (min kurs.). Viss skillnad, kan man tycka, jämfört med talet om en gen som avgör parrelationens öde.
Undersökningen som nyheten lutar sig mot har gjorts av forskare på Karolinska Institutet och utgår ifrån två olika arter av sork – de monogama präriesorkarna och de slampiga ängssorkarna. Hormonet vasopressin, som enligt forskarna påverkar gnagarnas benägenhet att knulla runt, förekommer i högre halter hos präriesorken än ängssorken. Tydlig korrelation: mycket vasopressin = trogen gnagare, lite vasopressin = otrogen gnagare.
Sen har forskarna överfört sambandet på människor och konstaterat att samma förhållanden råder bland oss. Gentypen allel 334 styr mannens förmåga att ta upp vasopressin. ”Män med dubbeluppsättning av 334:an […] löper dubbelt så hög risk att drabbas av äktenskapsproblem”, skriver DN. Forskarna på KI har använt sig av en tidigare studie av 550 tvillingpar och dess partners och konstaterat att allel 334 är ”statistiskt kopplad till hur starka band mannen kände till sin partner”.
Jag har tidigare skrivit om vad jag tycker om trovärdigheten hos naturvetenskapliga forskare som helt oproblematiserat överför sina rön till den samhällsvetenskapliga och sociologiska forskningssfären. Då var det Annica Dahlström som menade att hormonet oxytocin gjorde män till sämre städerskor. Forskarna på KI går inte lika långt. Tvärtom understryker man i ett pressmeddelande att ”genvariantens effekt på beteende är relativt modest”. Man fortsätter:
Det går inte att med dess hjälp med någon större precision förutbestämma hur
någon kommer att bete sig i en framtida parrelation.
Rapportens främsta värde ligger istället, enligt pressmeddelandet från KI, i att man utifrån dessa nya kunskaper om vasopressin kan få en bättre förståelse för uppkomsten av autism och social fobi.
Låt vara att forskarna har spetsat till sina rön och gjort dem populistiska för att få uppmärksamhet, men i det här fallet är det medierna som svalt betet med hull och hår. Och DN är värst. Inte ens Aftonbladet har spetsat sin rubrik lika hårt. ”Mannens gener kan ge dåligt äktenskap”, skriver de.
Det är inte kontroversiellt att påstå att gener spelar en roll i våra sociala relationer. Det finns många psykiska diagnoser som kan härröras till arvsmassan. Och att hävda att personer med anlag för autism och social fobi skulle ha sämre förutsättningar i parrelationer är inte direkt någon kioskvältare. Men att som DN försöka peka ut en enskild gen som enväldigt styr över vårt samliv, det är inget annat än kalkonjournalistik.
