torsdag, april 24, 2008
"Hur hade ni tänkt att jag skulle klara av det här?"
Bör kommunen hjälpa äldre människor att skruva upp gardiner eller skotta garageuppfarten för att de själva inte orkar? Bör kommunen lita till sina medborgare att de vet hur ofta soporna behöver tömmas? Och på en högre nivå: bör staten rycka ut och hjälpa sina medborgare i nöd på andra sidan jordklotet? Vad kan vi förvänta oss av det offentliga, och vad kan det offentliga förvänta sig av oss?
Vem ska skotta?
För ett tag sen läste jag den förträffliga reportageboken Imperiet av den nyligen avlidne polske politiske reportern Ryszard Kapuscinski. I den skildras Sovjetunionen under två resor och under två epoker. Den första resan gjorde Kapuscinski under 60-talet. Den gick genom de södra delrepublikerna, från Georgien till Uzbekistan. Här skildras enastående kulturella uttryck och uråldriga historiska arv. Folk med anor som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, i vissa fall till den mänskliga civilisationens absoluta vagga. Sin andra resa gör han våren 1989. Då reser han genom hela det sovjetiska imperiet. Och han blir beklämd av intrycken från ett land som nått botten – kulturellt, ekonomiskt och framför allt moraliskt. Jag drar mig till minnes ett uttryck man använde i Litauen när jag bodde där – homo sovieticus.
Homo sovieticus, den sovjetiska människan, är den värsta och mest hopplösa typen av medborgare man kan föreställa sig. Det är en person som litar till att staten ska ta hand om allting men som samtidigt inte känner några förpliktelser gentemot den. Eftersom staten tar hand om allt har också all initiativförmåga och kreativitet försvunnit från den sovjetiska människan. Hon är som en statist i Orwells 1984 eller som ett foster som fungerar som ett värmekraftverk i The Matrix. Det sovjetiska systemet skapade en medborgare som sakta med säkert ledde fram till dess undergång. Nu, snart tjugo år efter imperiets sammanbrott, kämpar fortfarande hela före detta Sovjetunionen med avtrycken som homo sovieticus har lämnat i samhällsmoralen.
Homo sovieticus är en extrem företeelse från ett extremt samhälle. Men det finns lärdomar att dra. I hela västvärlden växer den offentliga sektorns andel av BNP. Och detta oberoende av politisk ledning. Visst finns variationer, i vissa fall stora, mellan olika regioner. Men tendensen är tydlig och lärdomen krass: det medborgaren en gång har fått, det vill hon inte bli av med. I kommunen där jag arbetar fattade politikerna i höstas ett beslut om att de föräldrar som är föräldralediga med ett nyfött barn inte får ha äldre barn i förskolan mer än femton timmar i veckan. Att jämföra med de tidigare 30 timmarna. Femton timmar är lagstadgat minimum men fortfarande mer än de noll timmar som var fallet för mindre än ett decennium sedan.
Nu blir kommunens handläggare nedringda av upprörda småbarnsföräldrar. De ställer frågor som ”hur har ni tänkt att jag ska klara av det här?” och ”vi hinner inte med våra barn om vi inte får mer tid på förskolan!”. Frågorna är ofta ställda på så sätt att det skulle vara kommunens ansvar att ta hand om föräldrarnas barn.
En annan vanlig fråga som kommer från kommunens äldre är den om en s.k. ”fixar-Janne”. En fixar-Janne är en person som är anställd på socialförvaltningen och hjälper äldre med enklare hantverkssysslor. Tjänsten finns i vissa kommuner men inte andra och fram tills förra hösten fanns den inte i min kommun. Det var många äldre som upprört ringde mig och frågade ”hur kommunen hade tänkt att jag [åldringen] skulle kunna skotta min garageuppfart”. Jag fick ofta bita mig i läppen för att inte säga att ”nej, kommunen har inte tänkt någonting på hur du ska kunna skotta din garageuppfart. Är du 85 år och har problem med lederna så kanske du inte ska bo kvar i ditt gamla stora hus”.
Jag sa givetvis aldrig så och jag har full respekt för att man som äldre inte vill flytta om man absolut inte måste. Precis som jag förstår att småbarnsföräldrar har svårt att få tiden att räcka till och därför drabbas hårt av minskade timmar på förskolan. Men det som oroar är frågan: ”hur hade ni tänkt att jag skulle klara av det här?”. Det passiviserar och ibland nästan omyndigförklarar den som ställer frågan. Det offentliga tänker inte av sig själv. Det offentliga gör det som det får i åtagande att utföra. Och den offentliga verksamheten är – i slutändan – ett resultat av politiska beslut från de folkvalda.
Så frågan som egentligen ställs är: ”hur hade jag tänkt att jag skulle klara av det här?”. Att skaffa barn är ett beslut som tas av föräldrarna, inte av det offentliga. Att bo kvar i ett stort gammalt hus trots att man inte egentligen klarar av det är ett beslut som tas av åldringen, inte av det offentliga. Skulle det vara så att det finns en bred uppfattning om att alla äldre som bor i stora gamla hus ska få gratis hantverkshjälp av sin kommun så skulle också politikerna driva den linjen. Men någon sån uppfattning finns inte, av uppenbara skäl.
Allt som det offentliga gör utgår från individen och den enskildes önskemål. Ju mer det offentliga växer, ju svårare kommer det att bli att se den kopplingen. Men det är livsviktigt att vi fortsätter att påminnas om den. Annars är risken stor att vi slutar upp som homo sovieticus allihop. Med massivs av krav på det offentliga, men ingen känsla för vad det offentliga kräver av oss.
Vem ska skotta?
För ett tag sen läste jag den förträffliga reportageboken Imperiet av den nyligen avlidne polske politiske reportern Ryszard Kapuscinski. I den skildras Sovjetunionen under två resor och under två epoker. Den första resan gjorde Kapuscinski under 60-talet. Den gick genom de södra delrepublikerna, från Georgien till Uzbekistan. Här skildras enastående kulturella uttryck och uråldriga historiska arv. Folk med anor som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, i vissa fall till den mänskliga civilisationens absoluta vagga. Sin andra resa gör han våren 1989. Då reser han genom hela det sovjetiska imperiet. Och han blir beklämd av intrycken från ett land som nått botten – kulturellt, ekonomiskt och framför allt moraliskt. Jag drar mig till minnes ett uttryck man använde i Litauen när jag bodde där – homo sovieticus.
Homo sovieticus, den sovjetiska människan, är den värsta och mest hopplösa typen av medborgare man kan föreställa sig. Det är en person som litar till att staten ska ta hand om allting men som samtidigt inte känner några förpliktelser gentemot den. Eftersom staten tar hand om allt har också all initiativförmåga och kreativitet försvunnit från den sovjetiska människan. Hon är som en statist i Orwells 1984 eller som ett foster som fungerar som ett värmekraftverk i The Matrix. Det sovjetiska systemet skapade en medborgare som sakta med säkert ledde fram till dess undergång. Nu, snart tjugo år efter imperiets sammanbrott, kämpar fortfarande hela före detta Sovjetunionen med avtrycken som homo sovieticus har lämnat i samhällsmoralen.
Homo sovieticus är en extrem företeelse från ett extremt samhälle. Men det finns lärdomar att dra. I hela västvärlden växer den offentliga sektorns andel av BNP. Och detta oberoende av politisk ledning. Visst finns variationer, i vissa fall stora, mellan olika regioner. Men tendensen är tydlig och lärdomen krass: det medborgaren en gång har fått, det vill hon inte bli av med. I kommunen där jag arbetar fattade politikerna i höstas ett beslut om att de föräldrar som är föräldralediga med ett nyfött barn inte får ha äldre barn i förskolan mer än femton timmar i veckan. Att jämföra med de tidigare 30 timmarna. Femton timmar är lagstadgat minimum men fortfarande mer än de noll timmar som var fallet för mindre än ett decennium sedan.
Nu blir kommunens handläggare nedringda av upprörda småbarnsföräldrar. De ställer frågor som ”hur har ni tänkt att jag ska klara av det här?” och ”vi hinner inte med våra barn om vi inte får mer tid på förskolan!”. Frågorna är ofta ställda på så sätt att det skulle vara kommunens ansvar att ta hand om föräldrarnas barn.
En annan vanlig fråga som kommer från kommunens äldre är den om en s.k. ”fixar-Janne”. En fixar-Janne är en person som är anställd på socialförvaltningen och hjälper äldre med enklare hantverkssysslor. Tjänsten finns i vissa kommuner men inte andra och fram tills förra hösten fanns den inte i min kommun. Det var många äldre som upprört ringde mig och frågade ”hur kommunen hade tänkt att jag [åldringen] skulle kunna skotta min garageuppfart”. Jag fick ofta bita mig i läppen för att inte säga att ”nej, kommunen har inte tänkt någonting på hur du ska kunna skotta din garageuppfart. Är du 85 år och har problem med lederna så kanske du inte ska bo kvar i ditt gamla stora hus”.
Jag sa givetvis aldrig så och jag har full respekt för att man som äldre inte vill flytta om man absolut inte måste. Precis som jag förstår att småbarnsföräldrar har svårt att få tiden att räcka till och därför drabbas hårt av minskade timmar på förskolan. Men det som oroar är frågan: ”hur hade ni tänkt att jag skulle klara av det här?”. Det passiviserar och ibland nästan omyndigförklarar den som ställer frågan. Det offentliga tänker inte av sig själv. Det offentliga gör det som det får i åtagande att utföra. Och den offentliga verksamheten är – i slutändan – ett resultat av politiska beslut från de folkvalda.
Så frågan som egentligen ställs är: ”hur hade jag tänkt att jag skulle klara av det här?”. Att skaffa barn är ett beslut som tas av föräldrarna, inte av det offentliga. Att bo kvar i ett stort gammalt hus trots att man inte egentligen klarar av det är ett beslut som tas av åldringen, inte av det offentliga. Skulle det vara så att det finns en bred uppfattning om att alla äldre som bor i stora gamla hus ska få gratis hantverkshjälp av sin kommun så skulle också politikerna driva den linjen. Men någon sån uppfattning finns inte, av uppenbara skäl.
Allt som det offentliga gör utgår från individen och den enskildes önskemål. Ju mer det offentliga växer, ju svårare kommer det att bli att se den kopplingen. Men det är livsviktigt att vi fortsätter att påminnas om den. Annars är risken stor att vi slutar upp som homo sovieticus allihop. Med massivs av krav på det offentliga, men ingen känsla för vad det offentliga kräver av oss.
måndag, februari 18, 2008
This Is Muggig Manlighet
Så har även jag till slut sett den närmast sönderhyllade This Is England. Filmen utspelar sig 1983, mitt under Margaret Thatchers skoningslösa nedmonterande av det brittiska sociala välfärdssystemet. Den utstötta 12-årige arbetargrabben Shaun, vars far just dödats i Falklandskriget, tas upp av det lokala skinheadgänget. Ledaren, den sympatiske och lite undflyende Woody, representerar den klassiska skinheadkulturen med musikaliska rötter i Västindien. Gänget lyssnar på ska, reggae och northen-soul och känner igen förtrycket och utanförskapet som beskrivs av grupper som Toots And The Maytals, The Specials och Dexys Midnight Runners. Den använder sig av en våldsam estetik med rakade skallar och Dr. Martens-kängor, men ser att de har mer gemensamt med invandrare från Jamaika och Pakistan än de har med den engelska arbetsklassen, med sina drömmar om det gamla brittiska imperiet.Gänget splittras när den gamle ledaren Combo släpps ut från fängelset. Combo har öppet rasistiska åsikter och är aktiv förespråkare för det främlingsfientliga National Front. Lojalitetsband i den gamla gruppen ställs på sin spets när Combo tvingar samtliga i gänget att välja sida. För eller emot invandrare, för eller emot England. Mitt i allt ihop står Shaun som är ovetande om den bakomliggande politiken. Han vill bara vara stolt över sin pappa som dog i kriget och känna gemenskap och trygghet i gänget.
Mina förväntningar var högt ställda på This Is England. Jag har bokstavligt talat inte hört ett dåligt ord sägas om den. Och visst är det en välspelad och engagerande film. Det är en lysande lektion i modern engelsk nutidshistoria (om det nu är det man är intresserad av) och soundtracket är fantastiskt. Men historien har jag hört förut, många många gånger. Den unga alienerade arbetarpojken utan fadersgestalt. Han brottas med sina våldsamma tendenser och oifrågasatta ”manliga” drifter. Han finner tröst hos äldre män med samma tendenser och drifter, som lever destruktiva och våldsamma liv. Det är mycket våld och undertryckta känslor. Fårade ansikten med ögon som blixtrar till och antyder något rebelliskt och missförstått därbakom.
Jag köper det inte. Alls. Vi är alla missförstådda, på ett eller annat sätt. Vi bär alla på ånger och undertryckta känslor. Vi blir alla kränkta. Varför är det alltid samma unga våldsamma mansperson som skildras?
Filmens framgångar i Sverige kan säkert delvis tillskrivas vår närmast genetiskt medfödda anglofili. Jag och många med mig kan svälja vilken halvdan tv-produktion som helst så länge vi får oss en beskärd dos av engelska uttryck och miljöer. Och This Is England är proppfull av ”cheers”, ”U ört me’ feelins’” och ”Maggie is a twat”. Men den här gången räcker det inte. Jag hade väntat mig ett aningens djupare personporträtt, något överraskande. Istället får jag ytterligare en ”Ondskan”, ”Gentlemen” eller ”Hata Göteborg”. På engelska. Vilket inte direkt gör den mer relevant för mig.
Jag är som sagt den förste att medge This Is Englands kvalitéer. Men jag läser recension, efter recension, efter recension och i var enda en tas ämnet för givet. ”Trovärdigt” är nyckelordet och det verkar räcka för att motivera filmens existens.
tisdag, januari 08, 2008
Alla älskar Charlotte Kalla
Hur kan man inte älska Charlotte Kalla? Hon är fantastisk med sin supertalang, sin breda norrbottniska och sin ogenerade, oskuldsfulla framtoning. Själv satt jag i bilen och lyssnade på radiosporten när hon segade sig igenom de sista nio kilometrarna i Tour de Ski i Val di Fiemme. Det var gastkramande. Hon såg ju pigg ut tyckte expertkommentator Torgny Mogren, men ändå förlorade hon tid på Virpi Kuitunen. Kunde det vara för dåligt valla, eller kanske för dålig struktur så hon inte fick bra fäste i lössnön? Och bakifrån närmade sig ryskan och italienskan! Sen rycker Kalla. I den brantaste backen på hela etappen lämnar hon hela fältet bakom sig och vinner med betryggande marginal. Jag sitter i bilen och är rörd till tårar.Tänk om man kunde frysa tiden där. Precis då, när den nästan helt okända 20-åringen från Tärendö bryter målsnöret och är bäst i världen, känns allting äkta, på riktigt och oförställt. Men det tar inte ens ett dygn innan medielogiken förvandlar Kalla från en ung tjej som är jätteduktig på att åka skidor till en person som är ”folkkär”. Frågan ställdes till henne, som till så många andra unga supertalanger före henne: ”vad tycker du om all uppmärksamhet som du kommer att få nu?”. Vad kan man svara på det? Det är kanske hyggligt av journalisterna att ändå ställa frågan, men det är ingenting som Kalla alls kan tycka något om. Hon får lov att förhålla sig till det, vare sig hon vill eller inte.
Det finns människor som älskar rampljuset och drar sin energi från uppmärksamheten som kommer av att vara en offentlig person. Dessa finns inom de flesta områden. Paris Hilton, Carl Bildt och Zlatan Ibrahimovic har ingenting annat gemensamt än just detta. Sedan finns det de ofrivilliga kändisarna. De som helst av allt bara skulle vilja sitta under sin korkek. Jag tänker på Tomas Gustavson som var en av världens främsta skridskoåkare under 80-talet och tog OS-guld i både Sarajevo 1984 och Calgary 1988. Men han stördes av den mediala fixeringen på sin person och menade att det var något sjukt över att folk brydde sig så mycket om en skridskoåkare när världen står i brand.
Samma intryck gav Carolina Klüft när hon först bröt igenom. Hon sa hela tiden att hon älskade idrotten och ingenting annat. Och hon försökte länge hålla emot när mediedrevet pressade ner henne i den förgjutna formen för ”ung kvinnlig friidrottare” som funnits där långt före henne. Men det blir en fåfäng kamp. Ingen kan i längden stå emot kraften från hundratals journalister som alla vill förmedla samma bild. Det enda sättet att värja sig är att aktivt skapa sin egen mediepersona, att servera en bild av sig själv som medierna kan svälja. Det är inte en sann bild, men man har åtminstone kontroll över den. Skådespelare är duktiga på det. Jag har inte en aning om vad Per Moberg är för person privat, men jag älskar hans offentliga person trots att jag vet att den antagligen är lika fabulerad som vilken som helst av hans rollkaraktärer.
Ingen kan väl förneka att idrott och idrottsliga prestationer egentligen aldrig kan vara så viktiga att de borde gå före nyheter om konflikter, vetenskapliga framsteg eller hotande miljökatastrofer. Men vi har vårt behov av hjältar och framför allt vill vi se vanliga människor i rampljuset som kanske egentligen inte vill vara där. Jämfört med alla kändiskåta talanger och icke-talanger som gör allt för att synas är det en lättnad att se en Charlotte Kalla obekymrat stega upp för den sista branten i Val di Fiemme, inte för att hon vill synas utan för att hon är som fantastisk duktig på att åka skidor. Men det återstår att se om hon har en mediepersona i bakfickan, för hon kommer med största sannolikhet behöva den.
måndag, december 17, 2007
Se det politiska i idrotten
Jag sitter och tittar på Champions League-matchen mellan Real Madrid och Lazio tillsammans med kompis. Mina känslor svallar inte för något av lagen men som alltid när jag tittar på sport så måste jag välja sida. Om man är likgiltig för vem som vinner i idrott är det enda som återstår en eller flera personer som gör godtyckliga saker under en godtycklig tidsperiod. Tjugotvå män som försöker få in en boll i ett av två stora nät.Så jag bestämde mig för att heja på Real (ett i backspegeln lyckat beslut, de vann med 3-0). Mina skäl var rent politiska. Lazio är de italienska fascisternas lag och har stöveltrampande anor tillbaka till Mussolini-eran. Man har återkommande problem med fans som smugglar in banderoller med fascistiska slagord och svastikor på arenorna. För ett par år sedan dömdes lagets dåvarande kapten Paulo Di Canio till 10 000 euro i böter för att han gjort en fascisthälsning till klacken. Både fascisthälsningar och symboler är olagliga i Italien med förbuden efterlevs dåligt och polisen prioriterar inte den typen av brott. I Italien är det vanligt med s.k. ultras från båda extremerna på den politiska skalan som drabbar samman. Förutom Lazio är även det andra storlaget i Rom, Roma, ett starkt fascistfäste. På den andra sidan finns Livorno med lika fanatiska kommunistiska anhängare.
I brist på andra beröringspunkter valde jag alltså att tycka illa om Lazio på grund av fascistiska kopplingar. Inget fel i det. Jag är inte så förtjust i fascism och dessutom är Real Madrids dräkter snyggare. Men under matchen växte tanken på det fascistiska Lazio i mitt huvud så till den grad att jag inte kunde koncentrera mig på spelet. För att komplicera saker ytterligare fick jag efter matchen veta att även Real Madrid har en stark förankring bland spanska fascister. Kanske är det den lille statsvetaren i mig som inte riktigt kan acceptera att lag med så tydliga fascistiska förtecken kan spela en hel match utan att det en enda gång kommenteras.
Beröringsskräcken mellan idrott och politik i Sverige är total. Det märks så klart tydligast när det antyds att idrottsrörelsen skulle kunna ha en negativ inverkan på formulerandet av könsroller. Men svenska sportkommentatorer befattar sig inte med någon typ politik över huvudtaget. Idrotten får inte befläckas med såna bångstyriga och svårgreppbara företeelser.
Till skillnad från övriga Europa har Sverige varit förskonat från krig, både inbördes och med andra länder, de senaste tvåhundra åren. Där man på andra håll i Europa använder idrottsklubbar för visa sin kulturella och religiösa tillhörighet är den svenska idrottsrörelsen snarare ett nationalistiskt projekt. Med rötter i scout- och folkhälsorörelserna i början av det förra seklet är svensk idrott först och främst till för att bygga den sunda och friska svensken. En sund själ i en sund kropp.
Visst finns det motsättningar mellan idrottsklubbar i Sverige också. Men de är helt utan politiska förtecken. Att jämföra Livornos maskerade, stenkastande och AFA-doftande ultras med supporters till lag som GAIS eller Hammarby faller på sin egen orimlighet. Och visst representerar Malmö FF någon form av regionalpatriotism men det är ingenting jämfört med en klubb som Athletico Bilbao som endast tillåter baskiska spelare i laget. Matcher mellan Real Madrid och Athletico Bilbao är viktiga regionalpolitiska angelägenheter. När det är sammanstötningar mellan supportrar från olika svenska klubbar handlar rapporteringen uteslutande om hur stor polisinsatsen är och vilka tunnelbanestationer som fick stängas av. För det finns inte så mycket mer att rapportera om. Huliganbråk mellan AIK:are och djurgårdare handlar inte om något annat än två grupper av våldsamma män som använder sig av idrott som en förevändning att slå på varandra.
Som sportjournalist är det naturligtvis enklast att bara rapportera ett resultat eller referera en match. Precis som det är enklast för en musikjournalist att bara skriva om musiken utan att beröra artisten bakom. För svensk musikjournalistik förändrades den synen under sent 80-tal och under 90-talet. Uppfattningen att musik var något som objektivt kunde refereras förbyttes till en subjektiv fanzinekultur som helt utgick ifrån den enskilde journalistens syn på musiken. Jag efterlyser samma utveckling inom den mainstreamade sportjournalistiken. Problematisera faktumet att jag i godan ro en tisdagskväll sitter och kollar på två fascistiska fotbollslag utan att ens veta om det. Berätta historien bakom och försök göra idrotten så mångfacetterad som den faktiskt är.
måndag, oktober 29, 2007
Nej, politiska bloggar är ingen flopp
Dagens DN:s inte så särskilt insiktsfulla artikel om floppande politiska bloggar har fått massiva reaktioner – bland just de politiska bloggarna, kors i taket. Tidningen skriver som sig bör om bloggfenomenet från ett bekvämt ovanifrånperspektiv och intervjuar journalistikprofessorn Kent Asp om att bloggarna ”inte haft något seriöst genomslag i jämförelse med den betydelse som etablerade medier har”.
Det är minst sagt ett icke-konstaterande. De svenska politiska bloggarna har under de senaste tre-fyra åren utgjort ett frisk och frispråkigt alternativ till dagspressen. Men sett till antal läsare eller genomslag i den allmänna debatten så har de hela tiden stått sig slätt. Och nästan ingenstans bland bloggarna har det påståtts något annat. Debatten som förs fyller först och främst ett behov hos den enskilde bloggaren. Forum som tidigare var reserverade för ett exklusivt fåtal finns nu tillgängliga för alla. Med potentiellt obegränsade spridningsmöjligheter.
Jämförelsen med etablerade medier har hela tiden gjorts av… etablerade medier. Som en ryggmärgsreflex för att motivera sin egen verksamhet, kan tänkas. Bloggar i alla ämnen – politik, mode, sport, skvaller – startas inte för att konkurrera med DN eller Aftonbladet. Men de har haft ett mycket synligt inflytande på dessa tidningar. Bland det mest läsvärda på DN.se är just kulturredaktionens bloggar. Och att dagspressen dammsuger bloggosfären på talanger (och icke-talanger) är uppenbart för var och en. Ta bara en titt i min favoritlista här bredvid. Katrine Kielos, Rasmus Fleischer, Louise Persson och Eric Rosén har alla sitt bloggande att tacka för mycket av den uppmärksamhet de fått i etablerade medier. Martin Gelins blogg övergick för ett tag sen i SvD:s regi. Isobel Hadley-Kamptz har hela tiden hållit en hög klass på sin blogg, som ett komplement till sina texter i Expressen.
Bloggen har framför allt haft ett avgörande inflytande på formen i svensk dagspress. Sättet att skriva på har förändrats i grunden. Det nämns inte i DN:s artikel. Det nämns heller ingenting om att den egna ledarsidan inte heller läses av så många fler än de redan insatta och att debatten som förs på ledar- och insändarsidor i dagstidningar många gånger är ännu mer ankdammsbetonad än den som förs på bloggarna. Liksom Louise Persson tycker jag att den politiska bloggen är ”skitlyckad”. Där förs en debatt som annars skulle försvinna i tomma intet och där kan människor komma till tals som annars hade förblivit tysta och oreflekterande.
Att kalla politiska bloggar för en flopp vittnar om en snäv publicistisk syn på det skrivna ordet. Är min blogg en flopp? Tja, antalet läsare är mikroskopiskt satt i relation till DN.se. Men efter drygt två år har jag skrivit hundratusentals tecken i nästan 150 inlägg. De har kommenterats och debatterats av människor som jag aldrig hade kommit i kontakt med annars. Och jag har kommit till nya insikter och tvingat mig själv att omvärdera en massa tidigare åsikter. Om DN vill kalla det för en flopp så står det dem naturligtvis fritt att göra det. Men för min egen del har det varit ovärderligt.
Det är minst sagt ett icke-konstaterande. De svenska politiska bloggarna har under de senaste tre-fyra åren utgjort ett frisk och frispråkigt alternativ till dagspressen. Men sett till antal läsare eller genomslag i den allmänna debatten så har de hela tiden stått sig slätt. Och nästan ingenstans bland bloggarna har det påståtts något annat. Debatten som förs fyller först och främst ett behov hos den enskilde bloggaren. Forum som tidigare var reserverade för ett exklusivt fåtal finns nu tillgängliga för alla. Med potentiellt obegränsade spridningsmöjligheter.
Jämförelsen med etablerade medier har hela tiden gjorts av… etablerade medier. Som en ryggmärgsreflex för att motivera sin egen verksamhet, kan tänkas. Bloggar i alla ämnen – politik, mode, sport, skvaller – startas inte för att konkurrera med DN eller Aftonbladet. Men de har haft ett mycket synligt inflytande på dessa tidningar. Bland det mest läsvärda på DN.se är just kulturredaktionens bloggar. Och att dagspressen dammsuger bloggosfären på talanger (och icke-talanger) är uppenbart för var och en. Ta bara en titt i min favoritlista här bredvid. Katrine Kielos, Rasmus Fleischer, Louise Persson och Eric Rosén har alla sitt bloggande att tacka för mycket av den uppmärksamhet de fått i etablerade medier. Martin Gelins blogg övergick för ett tag sen i SvD:s regi. Isobel Hadley-Kamptz har hela tiden hållit en hög klass på sin blogg, som ett komplement till sina texter i Expressen.
Bloggen har framför allt haft ett avgörande inflytande på formen i svensk dagspress. Sättet att skriva på har förändrats i grunden. Det nämns inte i DN:s artikel. Det nämns heller ingenting om att den egna ledarsidan inte heller läses av så många fler än de redan insatta och att debatten som förs på ledar- och insändarsidor i dagstidningar många gånger är ännu mer ankdammsbetonad än den som förs på bloggarna. Liksom Louise Persson tycker jag att den politiska bloggen är ”skitlyckad”. Där förs en debatt som annars skulle försvinna i tomma intet och där kan människor komma till tals som annars hade förblivit tysta och oreflekterande.
Att kalla politiska bloggar för en flopp vittnar om en snäv publicistisk syn på det skrivna ordet. Är min blogg en flopp? Tja, antalet läsare är mikroskopiskt satt i relation till DN.se. Men efter drygt två år har jag skrivit hundratusentals tecken i nästan 150 inlägg. De har kommenterats och debatterats av människor som jag aldrig hade kommit i kontakt med annars. Och jag har kommit till nya insikter och tvingat mig själv att omvärdera en massa tidigare åsikter. Om DN vill kalla det för en flopp så står det dem naturligtvis fritt att göra det. Men för min egen del har det varit ovärderligt.
onsdag, oktober 10, 2007
Marknadstänkande som gått överstyr
Jonas skriver bokslut (?) över sina år i London och konstaterar lakoniskt att han antagligen har missat den kraftigaste svenska ekonomiska boomen sen mitten av 80-talet. Jag skulle nog inte oroa mig så mycket över det om jag var han. Jag och Jonas gick ut nian 1994, när Sverige låg som en skadeskjuten, arbetslös och devalverad kråka och det enda – säger enda – som lyste upp var en bronsmedalj i fotbolls-VM. Tre år senare var vi försökskaniner för den nya gymnasieskolan, den som skulle rulla ut mattan till kunskapssamhället. Vilket den till viss del också gjorde. Vi var helt på det klara med att det inte var aktuellt med jobb. Det var även den socialdemokratiska regeringen som tittade under varje liten sten den kunde hitta efter åtgärder för att fixa till arbetslöshetssiffrorna. Under en av stenarna fanns den enorma utbyggnaden av högskolan som vi sitter med idag. Som Jonas skriver, ”de fick en att tro att man måste ha 120 högskolepoäng för att överhuvudtaget greja det i vuxenlivet.
Och sett så här i efterhand så funkade det ju ganska bra. Nu står Sverige ekonomiskt starkt och arbetstillfällen är inte fullt så sällsynta som de har varit sen över ett decennium tillbaka (med undantag för de glada åren runt millennieskiftet som jag ägnade åt att transportera 21’-bildskärmar åt dot.com-valpar runt Stureplan). Men det är något som gnager. Som om vi förlorat något på vägen. Jonas pekar på att marknadstänkandet numera genomsyrar allt, till och med sociala relationer och den egna självbilden. Joseph P Kennedy, far till John F, lär ha sagt att det viktiga inte är vad man är, utan vad folk tror att man är. Nu, ett halvt sekel senare är distinktionen överflödig, det folk tror att man är, det är man.
Aktiebolaget Jag är en allmänt accepterad självbild och man gör vad man kan för att bygga sitt varumärke. Detta är ingen nyhet när det gäller att göra karriär eller lyckas i skolan. Det nya är helhetssynen, att bygga en hel självbild, inte genom verklig utan virtuell interaktion. Jag saknar riktiga relationer. Det är ju trevligt att kravlöst kunna hålla kontakt med folk på MySpace eller Facebook, men det handlar inte om det. Dessa sajter och andra fungerar som reklampelare, signalerar grad av social framgång och även sociokulturell tillhörighet. Genom att slå ihop ”vänner”, intressen, favoritfilmer, böcker man läser och kommentarer på anslagstavlan så får man en personlighetsprofil som det skulle ta månader, kanske år, att kommunicera i det verkliga livet.
Så den välkomna ekonomiska boomen kommer med en synnerligen besk bismak. Sociala relationer lyder numera under samma regler som värdepapper eller bostadsrätter. Om de inte uppfyller kraven eller kan visa upp goda prognoser så är det helt okej att klicka på ”remove friend”. Något som för tio år sen skulle betraktas som psykotiskt beteende är idag norm. Men, som Jonas avslutar, vi som fick vår första kontakt med arbetsmarknaden i kölvattnet av depressionen i början av 90-talet står nog trots allt ganska bra rustade inför nästa lågkonjunktur. När det krisar i den verkliga verkligheten så står sig reklampelaren på Facebook slätt.
Uppdatering: Jag glömde nästan bort att nämna Nils krönika i Lundagård som driver marknadsföringen av det egna varumärket till sin spets. Notera psykopatfotot.
Och sett så här i efterhand så funkade det ju ganska bra. Nu står Sverige ekonomiskt starkt och arbetstillfällen är inte fullt så sällsynta som de har varit sen över ett decennium tillbaka (med undantag för de glada åren runt millennieskiftet som jag ägnade åt att transportera 21’-bildskärmar åt dot.com-valpar runt Stureplan). Men det är något som gnager. Som om vi förlorat något på vägen. Jonas pekar på att marknadstänkandet numera genomsyrar allt, till och med sociala relationer och den egna självbilden. Joseph P Kennedy, far till John F, lär ha sagt att det viktiga inte är vad man är, utan vad folk tror att man är. Nu, ett halvt sekel senare är distinktionen överflödig, det folk tror att man är, det är man.
Aktiebolaget Jag är en allmänt accepterad självbild och man gör vad man kan för att bygga sitt varumärke. Detta är ingen nyhet när det gäller att göra karriär eller lyckas i skolan. Det nya är helhetssynen, att bygga en hel självbild, inte genom verklig utan virtuell interaktion. Jag saknar riktiga relationer. Det är ju trevligt att kravlöst kunna hålla kontakt med folk på MySpace eller Facebook, men det handlar inte om det. Dessa sajter och andra fungerar som reklampelare, signalerar grad av social framgång och även sociokulturell tillhörighet. Genom att slå ihop ”vänner”, intressen, favoritfilmer, böcker man läser och kommentarer på anslagstavlan så får man en personlighetsprofil som det skulle ta månader, kanske år, att kommunicera i det verkliga livet.
Så den välkomna ekonomiska boomen kommer med en synnerligen besk bismak. Sociala relationer lyder numera under samma regler som värdepapper eller bostadsrätter. Om de inte uppfyller kraven eller kan visa upp goda prognoser så är det helt okej att klicka på ”remove friend”. Något som för tio år sen skulle betraktas som psykotiskt beteende är idag norm. Men, som Jonas avslutar, vi som fick vår första kontakt med arbetsmarknaden i kölvattnet av depressionen i början av 90-talet står nog trots allt ganska bra rustade inför nästa lågkonjunktur. När det krisar i den verkliga verkligheten så står sig reklampelaren på Facebook slätt.
Uppdatering: Jag glömde nästan bort att nämna Nils krönika i Lundagård som driver marknadsföringen av det egna varumärket till sin spets. Notera psykopatfotot.
onsdag, oktober 03, 2007
Facebook - skrämmande beroendeframkallande
Igår kunde jag – liksom många andra – inte logga in på min Facebook. Ett tag så verkade det till och med som om jag hade raderats från alltihopa. Framåt kvällen visade det sig att allt var i sin ordning igen och jag kunde andas ut. Det var med andra ord precis som det stod på felmeddelandena. Closed for maintenance. Men jag blev rädd för min egen reaktion på eventualiteten att mitt Facebook-konto skulle vara historia. Det tog upp hela mitt medvetande och jag vankade av och an och malde faktumet att jag kanske skulle bli tvungen att leva ett Facebook-löst liv i fortsättningen. Jag har sett på Facebook som en rolig grej och ett bra sätt att hålla kontakt med folk som annars skulle falla i glömska. Aldrig hade jag trott att jag skulle bli en sån junkie för ett internet community.
Vad skulle jag ha gjort om mitt konto hade försvunnit och jag hade ställts inför beslutet huruvida jag skulle börja den mödosamma processen att återskapa hela kalaset på ett nytt konto? Bara tanken känns motbjudande och jag önskar att jag kunde vara lugnt förvissad om att jag i det fallet bara skulle vända ryggen till och fortsätta med mitt vanliga liv. Jag fruktar dessvärre att jag är för svag för det. Att jag skulle sjunka så lågt.
Jag är med i Facebook-gruppen ”I’m scared of Facebook” (påfrestande ironiskt, såklart). Den har inte varit så särskilt aktiv men den utgår, i sann amerikansk anda, från ett konspiratoriskt antagande att Facebook har kopplingar till underrättelsetjänster. Det finns onekligen en hel del att ta av i Facebook om man vill kartlägga en person eller en grupp. Men som användare är det något som man nog oftast är medveten om. Vi fattar att internet-resurser – framför allt Google – kan användas i mycket skumma syften, men vi använder dem ändå. Det är bara att hoppas att företagen fattar att utlämnande av personuppgifter kommer att innebära deras dödsdom. Ungefär som att flygbolag måste kunna garantera att planen aldrig kraschar.
Det skrämmande med Facebook är alltså inte i första hand att det finns massvis av personlig information där, utan att det är så beroendeframkallande. Som institution suger den tag och ändrar beteenden på nolltid. Kom ihåg hur det var för ett halvår sen. Då var Sverige mer eller mindre facebookfritt. Nu sitter vi här, nedsjunkna till knäna i Facebook. Och det blir allt svårare att ta sig loss. Självklart är också Facebook en trend som liksom alla andra trender tids nog kommer att försvinna (frågan är bara hur det kommer att gå till, vem blir den förste att stänga sitt Facebook-konto). Men när det är borta så har det antagligen redan ersatts av något annat, ännu bättre och ännu mer beroendeframkallande.
Vad skulle jag ha gjort om mitt konto hade försvunnit och jag hade ställts inför beslutet huruvida jag skulle börja den mödosamma processen att återskapa hela kalaset på ett nytt konto? Bara tanken känns motbjudande och jag önskar att jag kunde vara lugnt förvissad om att jag i det fallet bara skulle vända ryggen till och fortsätta med mitt vanliga liv. Jag fruktar dessvärre att jag är för svag för det. Att jag skulle sjunka så lågt.
Jag är med i Facebook-gruppen ”I’m scared of Facebook” (påfrestande ironiskt, såklart). Den har inte varit så särskilt aktiv men den utgår, i sann amerikansk anda, från ett konspiratoriskt antagande att Facebook har kopplingar till underrättelsetjänster. Det finns onekligen en hel del att ta av i Facebook om man vill kartlägga en person eller en grupp. Men som användare är det något som man nog oftast är medveten om. Vi fattar att internet-resurser – framför allt Google – kan användas i mycket skumma syften, men vi använder dem ändå. Det är bara att hoppas att företagen fattar att utlämnande av personuppgifter kommer att innebära deras dödsdom. Ungefär som att flygbolag måste kunna garantera att planen aldrig kraschar.
Det skrämmande med Facebook är alltså inte i första hand att det finns massvis av personlig information där, utan att det är så beroendeframkallande. Som institution suger den tag och ändrar beteenden på nolltid. Kom ihåg hur det var för ett halvår sen. Då var Sverige mer eller mindre facebookfritt. Nu sitter vi här, nedsjunkna till knäna i Facebook. Och det blir allt svårare att ta sig loss. Självklart är också Facebook en trend som liksom alla andra trender tids nog kommer att försvinna (frågan är bara hur det kommer att gå till, vem blir den förste att stänga sitt Facebook-konto). Men när det är borta så har det antagligen redan ersatts av något annat, ännu bättre och ännu mer beroendeframkallande.
onsdag, september 26, 2007
Vi uppbrottslösa nostalgiker
DN:s Märta Myrstener skriver om den förödande ungdomsbilden från 1968. Det är som om det inte finns någon annan typ av ungdom än den som kommer ur 68-rörelsen. Det är som om allt redan är gjort och alla revolutioner avklarade. Myrstener menar att det är 68-generationen – hennes och mina föräldrar – som ivrigt underhåller bilden av sitt eget uppbrott som det mest sanna.
Uppbrott
”68-generationens berättelse om ungdomen har blivit så självklar att vi glömt att den handlar om 1968 och inte om ungdomen”, skriver Myrstener. Så sant. Än idag, 40 år senare, är Dylan och Kerouac stapelvaror i det ungdomliga uppbrottet. Liksom Myrstener har jag tittat på och njutit av Upp till kamp på SVT. Och liksom henne skulle jag gärna se att den blir ett avslut. Låt Birro (född 1966) och Marcimain (född 1970) bli de som sätter punkt för 68-ungdomen.
Dagens ungdom och unga vuxna, 68-generationens barn, skildras lysande i Jesper Ganslandts Farväl Falkenberg. Det är människor som har växt upp utan fördömande föräldrar. Utan något att göra uppbrott emot. Utan en vuxenhet att ta sikte mot, eftersom den vuxenheten monterades ner av föräldrarna som talade om ungdomen som den lyckligaste delen av sina liv. Vuxenheten har blivit något förkastligt som man helst vill undvika. Vuxenpoäng är ett skällsord. Men vi har ingenstans att ta vägen. Vad ska vi ta oss till när vi faktiskt inte är unga längre?
Dagens ungdom och unga vuxna, 68-generationens barn, skildras lysande i Jesper Ganslandts Farväl Falkenberg. Det är människor som har växt upp utan fördömande föräldrar. Utan något att göra uppbrott emot. Utan en vuxenhet att ta sikte mot, eftersom den vuxenheten monterades ner av föräldrarna som talade om ungdomen som den lyckligaste delen av sina liv. Vuxenheten har blivit något förkastligt som man helst vill undvika. Vuxenpoäng är ett skällsord. Men vi har ingenstans att ta vägen. Vad ska vi ta oss till när vi faktiskt inte är unga längre?
Nostalgi
David och Holger i Farväl Falkenberg vill växa upp men är livrädda för att bli vuxna. De har i hela sina liv fått höra att de kan göra vad de vill. Gör det du tycker om mest, så ska du se att det kommer gå bra. Men att göra vad man vill betyder att man inte tillåts slå sig till ro. Tänk om jag inte gör det som jag tycker är roligast. Tänk om det finns något roligare. Och det värsta: tänk om det roligaste redan har varit. Om något ord sammanfattar oss sena 70-talister så är det nostalgi. Det tryggaste som finns är att återvända till barndomen, rulla runt i estetiken och gosa ner sig i något som nästan funnits.
68-generationen var inte nostalgisk. Nostalgin skulle ha gått emot själva idén om det ungdomliga uppbrottet. Själv sitter jag med dimmig blick och tänker att färgerna på foton från 70-talet är fantastiskt vackra och möblerna hos min mormor och morfar var de finaste. Hur ska en generation nostalgiker kunna förändra något? Har vi förmågan att förändra världen om vi inte ens kan bli vuxna? Eller är det kanske just det som blir vår räddning?
tisdag, september 25, 2007
SL, Facebook och lokal demokrati
Förra veckan gick jag instinktivt med i den nystartade Facebook-gruppen ”Stoppa SL:s vardagsmord”. På tre dagar fick gruppen över 3 000 medlemmar och i skrivande stund är det över 7 000. Gruppen – som startats av Terese Lilliehorn och Rasmus Fleischer – protesterade mot SL:s planerade indragningar av sena tunnelbaneturer på vardagar. Förslaget som lämnats till SL:s styrelse föreslog att de sista tågen skulle gå vid midnatt istället för klockan ett på natten. Som kompensation skulle tågen gå hela natten på fredagar och lördagar.Lilliehorn och Fleischer menade att SL-ledningens förslag gick åt helt fel håll. Det signalerade att man ska arbeta och hålla sig hemma i förorten på vardagarna och sedan åka in till stan och festa skallen av sig på helgen. Ett föråldrat sätt att se på kollektivtrafik och människors rörlighet. Man ansåg att förslaget skulle vara förödande för den stockholmska vardagsnatten och hämma utelivet. ”Vi menar att tunnelbanan är en vital del av stadslivet, och inte bara en boskapstransport för arbetskraften.”
Igår kom beskedet att SL:s styrelse går emot SL-ledningens förslag och behåller nattrafiken. Dessutom avslog man förslaget om nattaxor som skulle göra det dyrare att åka på kvällar och nätter. Dock antog styrelsen förslaget om prishöjning på månadskort med 70 kr, något som väckt protester från oppositionen i landstinget.
Men, trots prishöjningen är beslutet en rungande seger för Lilliehorn och Fleischers initiativ. Inte nog med att nattrafiken behålls, den utökas t.o.m. eftersom förslaget om fler turer på helgnätter antogs, dessutom till samma taxa som på dagtid. Man kan tycka att Facebook-gruppen skrek lite väl högt. Precis som det påpekas i gruppens diskussionsforum är det få som använder tunnelbanan på vardagsnätter och förslaget från SL:s ledning hade sin grund i just detta. Om det inte åker några, varför ska vi köra tågen?
Samtidigt är det en viktig principdiskussion. Ska kollektivtrafiken styras av efterfrågan, eller ska efterfrågan styras av kollektivtrafiken? Jag tror att tidtabeller och tursträckningar är kraftfulla styrmedel. Finns möjligheten att ta sig in till stan och hem igen så tar man den. Om SL väljer att dra in linjer som har dålig beläggning – bara därför att de har dålig beläggning – så betyder det också att man avsäger sig makten att planera stockholmarnas resvanor. Idag är behovet större än någonsin för alla politiska (och byråkratiska) styrmedel som kan få medborgarna att parkera bilen och åka kollektivt.
Det är intressant att se att Facebook också kan användas som kraftfull plattform för opinionsbildning på lokal nivå. 7 000 medlemmar på under en vecka är bra mycket bättre än namninsamlingar via e-postlistor. Dessutom har medlemmarna ett utmärkt forum att föra debatt i. Stockholms kollektivtrafik har stötts och blötts och vänts upp och ner på under en intensiv vecka, argument har nyanserats och många kloka tankar luftats. Det bådar gott inför framtiden och värmer en kommunal infobyråkrats hjärta!
måndag, september 10, 2007
Är sexism och homofobi idrottens kärna?
Sverige spelar 0 – 0 mot Danmark i lördagens kvalmatch till fotbolls-EM 2008. Det är en underhållande, jämn och välspelad match som speciellt utmärks av en Zlatan i högform. Hemma hos mig är det som vanligt när Sverige spelar EM-kval. Jag sitter som klistrad framför teven och tar endast motvilligt emot signaler från omvärlden. Glädje blandas med förskräckelse och spänd förväntan och det heter inte ”danskar” utan ”danskjävlar”. Sen är matchen över och allt blir som vanligt igen.
Men det var (nästan) inte (alls) det jag tänkte skriva om, utan om septembernumret av Arena (som f.ö. fått sig en grafisk ansiktslyftning) där Magnus Linton skriver en fräsande kolumn om hur gayrörelsen lägger sig platt för en homofob idrottsdito.
Jag har själv skrivit om sexismen inom idrotten – senast här, om dåvarande JämO Claes Borgströms utspel om prostitution och fotboll. Han möttes givetvis av förakt och öppet hat från sedvanliga representanter av idrottsrörelsen, som högröda hoppade upp och ner i sin vilja att personligen förklara för Borgström vilken jävla fjolla han var och att han uppenbarligen inte hade en aning om vare sig prostitution eller fotboll.
Det var just den svenska idrottsrörelsens talande oförståelse för sexismen inom fotbollen som var poängen med Borgströms utspel. Och samma poäng gjordes på årets Pride-festival – dock omedvetet denna gång. Linton skriver om hur kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth i sitt invigningstal lyckas förolämpa hela hbt-världen genom att säga att ”politiskt tycker jag inte man ska tala om grupper – utom när det gäller idrott”. Det som upprör Linton är att ingen protesterade mot kulturministerns uppenbart föraktfulla inställning mot ”grupper”. Framför sig hade hon ju en samling människor vars frihetskamp till stor del vilar på synliggörande av just gruppförtryck.
Inom idrottsrörelsen verkar inte sexism och homofobi ses som något strukturellt. Där är det uteslutande enskilda individer som gör sig skyldiga till snedsteg. De har ingenting med idrotten i sig att göra, som istället är en hälsosam och välgörande folkrörelse som för människor samman och är blind för etnicitet, kön och sexualitet. Antagligen är det därför som kulturministern också är villig att göra ett undantag från sin anti-strukturella linje när det gäller just idrott. Här och endast här är det möjligt att tala om grupper utan att beröra strukturer.
Men i samband med Pride-festivalen fick vi se en annan bild. Jonas skriver om idrottsklubbarnas ovilja att delta i evenemanget, samtidigt som han tar upp fallet Justin Fashanu, som visar hur det kan gå om man är öppen med sitt ”avvikande” beteende. Lintons påstående, att sexismen och homofobin är själva poängen, kanske inte är så långt från sanningen. Kanske är det just därför som idrottens representanter sparkar så kraftigt bakut. Skulle man gå till botten med anklagelserna om sexism och homofobi så eroderar själva grundbulten i rörelsen; det förhärligade machoidealet och föraktet för svaghet och avvikande beteende.
Men jag vägrar ändå att tro att allt hopp om en jämställd idrottsvärld skulle vara ute. Jag vill fortsätta titta på EM-kvalet, och jag kommer göra det utan att känna någon skuld. Jag kommer också fortsätta att lägga märke till det homosociala och homoerotiska som bubblar under ytan. Som i den klassiska Jan Stenmark-bilden, där två fotbollsspelare står och kramas i en skogsglänta, med bildtexten, ”om någon ser oss så ser det bara ut som om vi just gjort mål”.
Men det var (nästan) inte (alls) det jag tänkte skriva om, utan om septembernumret av Arena (som f.ö. fått sig en grafisk ansiktslyftning) där Magnus Linton skriver en fräsande kolumn om hur gayrörelsen lägger sig platt för en homofob idrottsdito.
”Att sport som fenomen – kommersiellt, kulturellt, estetiskt – är världens
viktigaste homofobigenerator är ingen slump utan självklart. Om man så samlar
all jordens goda liberala vilja kan det inte dölja det faktum att idrottens
sexistiska elitism inte är ett olyckligt skal som kan reformeras bort, utan
kärnan – själva poängen.”
Jag har själv skrivit om sexismen inom idrotten – senast här, om dåvarande JämO Claes Borgströms utspel om prostitution och fotboll. Han möttes givetvis av förakt och öppet hat från sedvanliga representanter av idrottsrörelsen, som högröda hoppade upp och ner i sin vilja att personligen förklara för Borgström vilken jävla fjolla han var och att han uppenbarligen inte hade en aning om vare sig prostitution eller fotboll.
Det var just den svenska idrottsrörelsens talande oförståelse för sexismen inom fotbollen som var poängen med Borgströms utspel. Och samma poäng gjordes på årets Pride-festival – dock omedvetet denna gång. Linton skriver om hur kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth i sitt invigningstal lyckas förolämpa hela hbt-världen genom att säga att ”politiskt tycker jag inte man ska tala om grupper – utom när det gäller idrott”. Det som upprör Linton är att ingen protesterade mot kulturministerns uppenbart föraktfulla inställning mot ”grupper”. Framför sig hade hon ju en samling människor vars frihetskamp till stor del vilar på synliggörande av just gruppförtryck.
Inom idrottsrörelsen verkar inte sexism och homofobi ses som något strukturellt. Där är det uteslutande enskilda individer som gör sig skyldiga till snedsteg. De har ingenting med idrotten i sig att göra, som istället är en hälsosam och välgörande folkrörelse som för människor samman och är blind för etnicitet, kön och sexualitet. Antagligen är det därför som kulturministern också är villig att göra ett undantag från sin anti-strukturella linje när det gäller just idrott. Här och endast här är det möjligt att tala om grupper utan att beröra strukturer.
Men i samband med Pride-festivalen fick vi se en annan bild. Jonas skriver om idrottsklubbarnas ovilja att delta i evenemanget, samtidigt som han tar upp fallet Justin Fashanu, som visar hur det kan gå om man är öppen med sitt ”avvikande” beteende. Lintons påstående, att sexismen och homofobin är själva poängen, kanske inte är så långt från sanningen. Kanske är det just därför som idrottens representanter sparkar så kraftigt bakut. Skulle man gå till botten med anklagelserna om sexism och homofobi så eroderar själva grundbulten i rörelsen; det förhärligade machoidealet och föraktet för svaghet och avvikande beteende.
Men jag vägrar ändå att tro att allt hopp om en jämställd idrottsvärld skulle vara ute. Jag vill fortsätta titta på EM-kvalet, och jag kommer göra det utan att känna någon skuld. Jag kommer också fortsätta att lägga märke till det homosociala och homoerotiska som bubblar under ytan. Som i den klassiska Jan Stenmark-bilden, där två fotbollsspelare står och kramas i en skogsglänta, med bildtexten, ”om någon ser oss så ser det bara ut som om vi just gjort mål”.
Kan inte idrott vara lite mer så här? Från Mark Simpsons blogg.
