söndag, augusti 28, 2005
Dinosaurie kan du vara själv!
Det har länge stått klart för mig att många av prylarna jag köper egentligen är helt onödiga. Jag köper dem ändå eftersom företagen lyckats i sina försök att intala mig att jag verkligen behöver en lattevisp, en halvdan DVD-film eller ytterligare ett par skor. De flesta konsumenter går nog omkring med en vag känsla av att kontinuerligt bli lurade. Skapade behov är en numera väl beprövad taktik när det ska krängas grejer. Det handlar både om påhittade behov av nya saker och gamla saker i ny förpackning. Konsumtion framför allt! Socialministern håller med mig (se nedan).
Mjukvarubranschen är en av dessa branscher som ständigt måste återuppfinna sig själv för att få folk att fortsätta konsumera. Det var verkligen inget fel på mitt Microsoft Word jag använde för tio år sedan. Man kunde skriva texter och redigera dem, allt fungerade alldeles utmärkt. Men vartefter tiden gick blev det allt svårare att hålla sig från att uppgradera eftersom texter skrivna i senare versioner inte fungerade som de skulle i min gamla burk. Tillslut tvingades jag att skaffa en ny version, inte för att jag behövde det, utan för att jag tvingades till det.
Den nya versionen var ungefär som den gamla, med undantag för någon liten störd hund som envisades med att fråga om jag behövde hjälp. Okej, det är lugnt, jag kan stå ut med det, jag använder den nya versionen, men som sagt, inte för att jag har något behov av den.
Därför känns Microsofts kampanj för det nya Office-paketet mer eller mindre som ett hån. Ni har säkert sett den, ni måste ha sett den. Den är överallt (och nu även i min blogg). "Microsoft Office har utvecklats, har du?" Till detta har man en kontorsråtta med ett dinosauriehuvud.
Hur fan vågar de?! Inte nog med att de kränger programuppdateringar som ingen vill ha, de har dessutom mage att anklaga sina kunder för att vara dinosaurier. Snacka om att spänna vagnen före hästen. Grundläggande nationalekonomisk teori går ut på att konsumenten ska kunna maximera sin nytta på en konkurrensutsatt marknad genom att köpa den vara som bäst tillgodoser dennes behov. Jag tar det igen: konsumenten ska maximera sin nytta. Vilken nytta får jag ut av att mot min vilja anpassa mig till ett program som varken jag eller någon annan bett om?
Men acceptansen för skapade behov verkar nu ha drivits så långt att företag kan kräva av sina kunder att utvecklas snabbare så de kan konsumera mer av deras produkter, utan att någon protesterar.
Jag vägrar att gå med på att bli kallad dinosaurie av ett företag som praktiskt taget har monopol på mjukvarumarknaden för persondatorer. De har redan mer eller mindre tagit min dator som gisslan genom att "användaranpassa" sitt operativsystem. Jag säger det redan nu, jag kommer aldrig att köpa Microsoft Office. Tvingas jag till det så kommer jag att ladda ner det, men jag betalar inte en spänn mer än jag behöver till ett företag som utan att blinka kallar mig för en idiot.
Mjukvarubranschen är en av dessa branscher som ständigt måste återuppfinna sig själv för att få folk att fortsätta konsumera. Det var verkligen inget fel på mitt Microsoft Word jag använde för tio år sedan. Man kunde skriva texter och redigera dem, allt fungerade alldeles utmärkt. Men vartefter tiden gick blev det allt svårare att hålla sig från att uppgradera eftersom texter skrivna i senare versioner inte fungerade som de skulle i min gamla burk. Tillslut tvingades jag att skaffa en ny version, inte för att jag behövde det, utan för att jag tvingades till det.
Den nya versionen var ungefär som den gamla, med undantag för någon liten störd hund som envisades med att fråga om jag behövde hjälp. Okej, det är lugnt, jag kan stå ut med det, jag använder den nya versionen, men som sagt, inte för att jag har något behov av den.
Därför känns Microsofts kampanj för det nya Office-paketet mer eller mindre som ett hån. Ni har säkert sett den, ni måste ha sett den. Den är överallt (och nu även i min blogg). "Microsoft Office har utvecklats, har du?" Till detta har man en kontorsråtta med ett dinosauriehuvud.
Hur fan vågar de?! Inte nog med att de kränger programuppdateringar som ingen vill ha, de har dessutom mage att anklaga sina kunder för att vara dinosaurier. Snacka om att spänna vagnen före hästen. Grundläggande nationalekonomisk teori går ut på att konsumenten ska kunna maximera sin nytta på en konkurrensutsatt marknad genom att köpa den vara som bäst tillgodoser dennes behov. Jag tar det igen: konsumenten ska maximera sin nytta. Vilken nytta får jag ut av att mot min vilja anpassa mig till ett program som varken jag eller någon annan bett om?
Men acceptansen för skapade behov verkar nu ha drivits så långt att företag kan kräva av sina kunder att utvecklas snabbare så de kan konsumera mer av deras produkter, utan att någon protesterar.
Jag vägrar att gå med på att bli kallad dinosaurie av ett företag som praktiskt taget har monopol på mjukvarumarknaden för persondatorer. De har redan mer eller mindre tagit min dator som gisslan genom att "användaranpassa" sitt operativsystem. Jag säger det redan nu, jag kommer aldrig att köpa Microsoft Office. Tvingas jag till det så kommer jag att ladda ner det, men jag betalar inte en spänn mer än jag behöver till ett företag som utan att blinka kallar mig för en idiot.
lördag, augusti 27, 2005
A som i Andnor
Upp med handen den som vet vad vår socialminister heter... *pinsam tystnad*. Hennes efternamn börjar på "A" och slutar med "ndnor", tilltalsnamn Berit. Det låter bekant på något sätt, Berit Andnor. Bekant på samma sätt som man någonstans vet att Bujumbura är huvudstad i Burundi. Jag ska inte gå djupare in på hennes eventuella förtjänster eller tillkortakommanden, för jag vet på tok för lite om henne för att anklaga henne för något annat än just det; att hon, som är ansvarig för en större del av statsbudgeten än någon annan, är fullständigt okänd. Förra veckan fick hon dock en chans att kliva fram i strålkastarljuset och visa sin färg. Som en del i socialdemokraternas stryka-väljarna-medhårs-kampanj inför nästa val meddelade hon med högburet huvud att barnbidraget kommer att höjas i oktober. Många la huvudet lite skeptiskt på sne inför beslutet. Varför höja barnbidraget? Tillväxten i landet är god och det finns inga egentliga skäl att gynna just barnfamiljer. Det som verkligen behövs är satsningar på nya jobb och en mer positiv syn på framtiden hos den breda allmänheten, för att få upp konsumtionen. Ett höjt barnbidrag skulle, menar många, bara sluta upp på barnfamiljernas sparkonton.
Bra då att socialminister Andnor gick ut för att förklara situationen på ett rakt och lättförståerligt sätt. "Därför höjs barnbidraget" var rubriken på den debattartikel som Andnor och hennes lojala tjänstemän efter vad man kan ana mycket knåpande och ordvägande på guldvåg skickade iväg till Sydsvenskan, där den publicerades den 21/8. Rubriken var som sagt befriande rak. Här väntar läsarna en förklaring av det förträffliga hos en barnbidragshöjning i oktober 2005. Men nej. Det ges inga svar i de tre kolumner som artikeln sträcker sig över. Andnor påstår att hon givit oss ett svar, men det är ett icke-svar:
Eftersom alla barnfamiljer får barnbidrag så når det dem som bäst behöver det. För dessa ekonomiskt utsatta familjer har barnbidraget stor betydelse. Barnbidraget är många gånger det som gör att man klarar sig hela månaden. Därför höjer vi nu barnbidraget, för alla.
För att sammanfatta Berits uttalande: barnbidraget är bra, därför ger vi er nu mer barnbidrag. En hedervärd ståndpunkt, men skulle inte samma sak kunna sägas om i stort sett all statligt finansierad verksamhet? Poliser är bra, vi borde få mer av dem. Personal inom äldervården är bra, mer av dem. Lärare, studiebidrag, bostadsbidrag, dagis, rehabiliteringshem, vårdplatser, brandkår. Mer av allt det också!
Hela debattartikeln är ett långt försvarstal för barnbidraget, som om någon hade ifrågasatt nyttan med det. Däremot står det inte en rad om varför det bör höjas, vilket trots allt var artikelns rubrik. Artikeln avslutas:
Slutligen kan man inte bortse från det faktum att barnbidraget i de allra flesta fall går åt till att handla mat, blöjor eller barnkläder. Det i sin tur har en positiv effekt för hela landets ekonomi och skapar i förlängningen fler jobb. Det är med jobb vi bygger välfärd. På så sätt hänger det ihop: rättvisa, jobb och tillväxt.
Okej, så det hade alltså att göra med jobben också, även fast det var sagt att det inte hade det. Barnbidraget var ju så lysande att det i sig var skäl nog att höja det. Motsägelsen till trots, det mest frustrerande med debattartikeln, det som gör den värd att uppmärksamma, är (1) att regeringspartiet lägger enorma mängder pengar på en reform som de inte själva kan motivera och (2) att man trots detta tror så lågt om sina väljare att man slår in alltsammans i 50-årig socialdemokratisk retorik och hoppas komma undan med det.
Det är självklart för alla att höjningen är till för att locka barnfamiljer till att rösta (s) i nästa val. En mer kompetent minister hade skött det på ett snyggare sätt. En mer kompetent minister hade kommit upp med i alla fall ett skäl till sitt handlande. Men eftersom Berit Andnor är en del av Göran Perssons ministär årgång 2005 framstår hon dessväre som inte mycket mer än en nickedocka och en utförare av order från högre ort. En anledning så god som någon att befria socialdemokraterna från regeringsmakten nästa höst.
