lördag, september 03, 2005

Bush, USA och naturkatastrofen



Det är lätt att falla in i ett smaklöst vad-var-det-vi-sa-resonemang när rapporterna från Louisiana strömmar in. Katastrofen är monumental och ingen önskar något annat för de utsatta än snabba och effektiva räddningsaktioner följt av återuppbyggnad. Men eftersom USA är världens mäktigaste land är det oundvikligt att man bortom själva katastrofen börjar fundera över omständigheterna bakom.

"Plötsligt visar sig världens rikaste nation vara ett befäst fattighus: USA har alla tänkbara resurser att kriga utomlands men står handfallet inför de katastrofer som drabbar den egna civilbefolkningen", skriver Göran Greider i Dalademokraten.

Det är svårt att inte hålla med. Jämför de enorma kostnader som USA:s Irakkampanj har inneburit med de resurser som hittills satts in för att förebygga och senare undsätta det drabbade området längs den amerikanska sydkusten. Det finns ingen logik. Jag hörde ett utdrag ur president Bushs mycket kritiserade tv-tal i förrgår och retoriken var som tagen från 11 september, Afghanistan och Irak. "Nolltolerans" var centralbegreppet. Nolltolerans emot den plundring som uppstått i de drabbade områdena. "Nationalgardet kommer att skjuta för att döda." Bush talar som om man kunde skjuta ihjäl katastrofen.

Alla de begrepp som Bush har byggt sin politiska retorik kring; makt, kompromisslöshet och unilateralt handlande, visar sig vara tomma ord när han ställs inför en naturkatastrof i det egna landet. Jonas talar om vad den verkliga innebörden av "Homeland security" borde vara. Det blir pinsamt uppenbart när en stor del av Louisianas nationalgarde riskerar sina liv i en Vietnamliknande situation på andra sidan jordklotet.

Något annat som blir pinsamt uppenbart är segregationen i det amerikanska samhället. 95 procent av de nödställda är svarta. Många har inga försäkringar och får helt lita till enskilda människors välgörenhet. Många liv är förstörda.

Men, som sagt, det är lätt att kritisera och kritik mot makten hjälper inte de nödställda. Hjälparbetarna gör säkert sitt bästa och det finns ingenting som säger att situationen skulle ha skötts bättre någon annanstans. Min största förhoppning är att Katrina kan få igång den så enormt viktiga debatten om oljeberoendet i USA. Många amerikaner som intervjuas klagar på att bensinen har blivit oacceptabelt dyr. Vakna upp och lukta på kaffet, säger jag. Åtta oljeraffinaderier och ett stort antal oljeplattformar förstördes i orkanen. Det blir allt tydligare att olja är en förbaskat riskabel resurs att vara beroende av. Att den dessutom med stor sannolikhet har bidragit till det ökade antalet naturkatastrofer i välden, det känns mest som ödets ironi.

// skrivet av Erik Thalin @ 15:32 | | Permalänk
Kommentarer: Skicka en kommentar

<< Tillbaka