Samtidigt hos Erik

Är subkulturerna öppna? Jag är inte så säker. Kan min pappa bli hiphopare? Klä sig som en hiphopare, prata som en hiphopare, enbart lyssna på hiphop och måla graffiti? Rent praktiskt - ja. Men vad skulle samhällets dom bli? Jag gissar på hård. Jag gissar på att han skulle anses vara ett freak. Behöver det vara så i all evighet? Kanske inte. Men så är det nog nu. Det är min övertygelse.
 

Nej, jag menade inte att alla subkulturer är öppna för alla. Men det finns en subkultur för alla.

Precis som du skriver så är det säkert svårt att bli tagen på allvar som 45-årig nybliven hiphopare. Men hiphopen är en subkultur bland många. Har man inte tillträde till den så kan man hoppa på någon annan.

Högkulturen gör anspråk på att vara allomfattande och borde därmed värderas högre. Men den är ju inte det, precis som hiphopen angår den vissa, men långt ifrån alla.
 

Erik - du är en månad bakom, mannen. Fy skäms.

Stockholms-trendhets-skämt åsido; jag och Petter snackade om det här i helgen. Och mitt svar blev: Jovisst, Horace kunde inte hitta några faktiska argument för varför just högkulturen skulle bevaras och stöttas med statliga pengar. För honom framstod det ungefär som om det "bara ska vara så".

Men det kanske är just det som är argumentet. Det känns väldigt mycket tidigt tvåtusental - och väldigt nyliberalt - att mäta kulturellt värde endast i demografiska, och i förlängningen populistiska termer. Och de som ifrågasätter det nuvarande värnandet och stödet för högkulturen använder sig ju i praktiken av sådana argument.

Kanske kommer en framtida civilisation - med heeeelt diametralt annorlunda värdeskalor - se tillbaka på våran tid och fråga sig varför vi gjorde oss av med högkulturen. Kanske finns i högkulturen - i det smala! - ett värde som våran tid helt enkelt inte vet tillräckligt väl att uppskatta. Istället mäter vi tittarsiffror, och tror i förlängningen att, säg, Jay-Z och Nelly är viktigare än IG Culture och Theo Parrish även i kvalitativa termer. Istället så tror alla att man såsom kulturproducent måste vara allmän egendom, och institutionaliserbar (dvs kunna paketeras & beskrivas i termer av redan definierade genrer), för att få cred.
Istället menar bloggare på fullt allvar att kultur som är "allomfattande" på något sätt skulle vara bättre. Que?!???

Våga vara smal!

(Btw så är det många som växte upp med hiphopen som nu är 45-åringar!! Dessutom, 45 är inte längre speciellt gammalt. Jag har en kollega som är just 45 och som precis har börjat digga dubstep. Tag förresten chansen och läs Bill Drummonds "45"...)
 

Fast det beror val mycket pa vart man bor/land? I Svea rike ar jag 'arbetarklass unge', men jag har samtidigt blivit bjuden pa bade opera, teater, osv. Om jag vaxt upp i London under samma omstandigheter (dvs arbetarklass unge) skulle jag inte komma i narheten av ngn av de instutioner som jag gjorde under min uppvaxt i Sverige.

Pa sa vis kan det kanske anses som lite 'allmanyttigt'......! Att jag kan dela ngt lika hogtravande som i manga kulturer bara skulle tillatas for mina kompisar som ar typ lakar-dottrar! (Man kunde inte vara sa mkt annat i Simrishamn, antingen lakare eller sjukskoterska, anting fin eller .....ful?)
 

Jonas: Jag tycker inte heller att kulturen ska marknadsanpassas, statliga kulturbidrag, public service och allt sånt fyller en funktion i kampen mot likriktning. Men man ska inte blanda ihop det smala med det fina. Det finns smal populärkultur och bred finkultur. Det smala ska stöttas och det breda klarar sig ändå. Det som stör mig är uppvärderingen av finkultur - smal som bred - gentemot populärkulturen.

Li: Jag håller med. Tänker på överklassfamiljen i Woody Allens Match Point som går på opera som andra går på klubb. "It's La bloody Traviata!" I England är klassmarkörerna mycket tydligare och där kan jag tänka mig finkulturen ifrågasätts mycket mindre där än i kommunistsverige. Här kan svenne banan gå på opera och konstatera att det är mycket roligare att kolla på Prison Break på trean - vilket det också ofta kan vara.

Men just eftersom det svenska samhället är jämlikare än de flesta tror jag också att det finns en möjlighet här att se kultur för vad den verkligen är. Fin eller populär. På så sätt håller jag med Eric Schüldt om att man borde sträva efter att fint och populärt möts. Frågan är bara hur det ska gå till utan att den gamla finkulturen känner sig kränkt.
 

Jag måste säga att jag har svårt för att se det moraliskt riktiga i att man ska subventionera kultur som inte går hem på den fria marknaden med skattepengar. Det är ju knappast heller så, som kultursidornas folk brukar vilja hävda, att svensk kultur dör utan kulturpolitik.

Även statlig media är något som jag inte riktigt förstår. SVT och SR bör avskaffas, eller i alla fall limiteras till en funktion som spridare av samhällsinformation. Man skulle även kunna verka i allmänhetens demokratiska tjänst och direktsända riksdagsdebatter och liknande.
 

Ooh... Jag vet inte om mr Lundblad inser det själv, men det här var bland det mest högervridna jag nånsin sett.
Lustigt hur de mest marknadsivrande nyliberalerna egentligen förespråkar mer eller mindre utopisk-anarkistiska samhällen. För grejen är ju den att de samhällsmodeller de här killarna förespråkar inte ens existerar i verkligheten - inte ens USA är så råkapitalistiskt.
Lyckligtvis finns ju även i USA viss Public Service, och de flesta vettiga amerikaner inser nyttan i det. Dock inte Gustav tyvärr...
 

För att undvika frågan om högkultur, skarpkultur, populärkultur, et cetera.

Man kan argumentera för att kultur inte helt skall vara i marknadens klor. Men det är heller inte nyttigt med den institutionaliserade statstillvändhet som svensk kultur har - och särskilt summerarandes upp "högkultur".

Det behöver nödvändigtvis inte vara så att "La Traviata" sponsras av Volvo, men att fler stiftelser startas upp - till vilken Volvo nu kan donera.

Mecenaten är inte nödvändigtvis bättre än brukspatronen. Men det finns en stor poäng med att ha båda.

Apropå public service i USA så har den ibland (del)statliga inkomster. Främst kommer dock pengarna från stiftelser och privatpersoner.

På federal nivå delar de inte ut pengar till PBS. Däremot ses uppenbart audiovisuell media som varandes en del av den psykologiska "krigsföringen" eller delgivandet av demokratiska ideal. Se bara på Voice of America ( eller överhuvudtaget olika krigskontrahenters radio- och tvsändningar under krigssituationer. Israel har hackat sig in på Hizbollahs tv-kanal flertalet ggr för att berätta var bomber kommer falla, och att de egentligen bara vill ha fred)
 

Ett förtydligande: jag motsätter mig inte statliga subventioner inom kultursektorn. Det finns som sagt subventionerad populärkultur (Kulturhuset Lava) och osubventionerad finkultur (pocketutgåvor av Heidenstam).

Kultur och den fria marknaden har aldrig riktigt funkat ihop. Det räcker med att se vad som skulle hända med medieutbudet om man tog bort public servicekanalerna. Då skulle vi har typ sex stycken identiska tevekanaler att välja mellan, som bara visar dockusåpor och amerikanska serier. Vissa dockusåpor och amerikanska serier är jättebra, men likriktningen skulle vara total. Samma sak - i kubik - gäller den kommersiella radion.

Public service ger medborgarna större makt över medieutbudet eftersom de själva är delägare i den största medieaktören.

Jag har aldrig fattat var den där "institutionaliserade statstillvändheten som svensk kultur har" står att finna. Exempel, tack.
 

Jag delar inte din dystopi om TV-mediet utan statliga public service. Naturligtvis kommer det att finnas kanaler med "seriöst" innehåll eftersom konsumenterna efterfrågar detta. Alla nyhetsprogram kommer inte att vara TV3 direkt, det är jag rätt övertygad om.

J Andersson: Härligt inlägg, men det har inget alls att göra med det jag skrev. Ganska kul att du lyckas få in USA på ett hörn. Nyliberal? Långt ifrån, "socialdemokrat" skulle ligga närmare sanningen.
 

Tillåt mig återkomma med mer konkreta exempel.

Däremot kan jag ge dig konkreta exempel på public-service TV som existerar utanför ramarna av SVT/SR/UR; TV8 och Axess Television. Och alla närradiostationer.
 

Naturligtvis kommer det att finnas kanaler med "seriöst" innehåll eftersom konsumenterna efterfrågar detta.

Det är att göra det väldigt lätt för sig. Visst, konsumenterna efterfrågar en hel massa saker, men det är bara en bråkdel av detta som återfinns i exempelvis de kommersiella kanalerna. Där finns bara det som efterfrågas mest och är billigt att producera. Därav likriktningen. Jag har svårt att se Rix Fm sända Filosofiska rummet eller live-spelningar med Timo Räisänen tillsammans med Hellsongs.

Däremot kan jag ge dig konkreta exempel på public-service TV som existerar utanför ramarna av SVT/SR/UR; TV8 och Axess Television. Och alla närradiostationer.

Vi får hoppas att TV8 blir mer framgångsrikt än sina föregångare. Minns exempelvis hur bra ZTV var i mitten av 90-talet innan de flyttade hela verksamheten till England på grund av dålig lönsamhet. Men de är båda små fluglortar i sammanhanget. Närradiostationer... kanske inte så jättespännande, eller?
 

Gustav: Sosse eller inte, "SVT och SR bör avskaffas" är ett glasklart nyliberalt, samt historielöst argument. Ett argument vi har sett mängder av exempel på, kanske framförallt i UK och US. I det förra landet finns lyckligtvis BBC, som i historiens backspegel trots allt har verkat som kanske den viktigaste kulturella institutionen de senaste 50 åren - både nationellt och internationellt. Vad är det som helt plötsligt gör public service-idén förlegad? Jag vill gärna se argumenten för det. Märk väl att samma argument användes under Thatcheråren: vad som anses samhälleligt 'funktionellt' eller inte när det gäller kulturutbud verkar i Thatchers såväl som i din argumentation vara extremt tidsbundet, gå i vågor typ.
Det var just det här jag menade med mitt allra första inlägg (längre upp i tråden) - att vi kanske inte just nu vet vad som är sant värdefullt att bibehålla när det gäller kultur. Är det då inte bättre att försöka använda statliga medel till att bevara och stödja kulturformer? Dvs själva antitesen till Lundblads argument där det är moraliskt fel "att man ska subventionera kultur som inte går hem på den fria marknaden med skattepengar".
Observera att jag definitivt inte motsätter mig en eventuell förändring av stödet, t.ex. att kulturformer som tidigare ej stötts kan få stöd, eller att vissa andra kulturformer kanske slutar få stöd - kärnan är dock helt enkelt att vi som nation anser oss ha råd att vara civiliserade nog att bevara vår kultur. Denna insikt är (som jag sa ovan) något som t.ex. även många amerikaner också anser, trots att tendensen som Lundblads argument i den här frågan står för ofta ju kallas 'amerikanisering'.
Historiskt sett - som också Erik säger - så brukar en totalt ohämmad marknad helt enkelt döda många kulturformer, och faktiskt likrikta utbudet mer än bredda det. Just därför har vi i US, UK såväl som Sverige funnit lösningar där just regleringar införs, för att tygla marknaden. T.ex. kan staten gå in, eller organisationer, stiftelser etc (det senare är ju, som Ola pekar ut, vanligare i USA).
Har vi inte längre alls råd med sådana regleringar? Är det det som är frågan? Eller ska statens roll helt och hållet övertas av stiftelser, individer etc - dvs den amerikanska modellen?
Det är ju detta du argumenterar för!
Förstår du nu varför jag tycker ditt argument är extremt och därför skrämmande?
 

För att föregripa Gustavs svar; Jag tycker det finns viktigare saker att bli skrämd över, än att SVT/SR skulle sluta finansieras med skattepengar. Själv föredrar jag en public-service-fond.

Herr Andersson - jag tror inte den springande punkten när det gäller kulturstöd har att göra med om vi har råd eller inte. Det är en moralisk fråga kring vad medborgarna kollektivt skall tvingas betala till, oavsett om de vill eller inte - särskilt när det kommer till något så individuellt såsom kultur. Själv är jag tveksam till statligt stöd för vuxna människors kulturkonsumtion, men stödjer däremot stöd för att ungdomar och barn skall ha likvärdig tillgång till kultur.

Knyter ni aldrig näven i luften och blir fly förbannade över att arbetare tvingas betala överklassens nöjen? ( Se; Opera)
 

Moral och moral... I ett välfärdssamhälle som Sverige måste det väl anses vara moraliskt försvarbart att "tvinga" medborgare att betala för en hel massa saker? Det är ju liksom det hela den här skattegrejen går ut på.

Den springande punkten är istället huruvida det finns stöd för public service hos allmänheten. Skulle SVT och SR vara institutioner för kulturell elitism skulle de antagligen inte ha så höga tittar/lyssnarsiffror. I den nyligen presenterade ungdomsbarometern är P3 den populäraste radiokanalen. SVT:s Rapport är landets populäraste nyhetsprogram.

Public service får sitt existensberättigande genom sitt innehåll. Inga tittare = ingen folklig förankring = inte moraliskt försvarbart.
 

Fungerar detta ditt resonerande på andra hållet också? Massor av tittare = tonvis med folklig förankring = moraliskt försvarbart ( att lägga skattepengar på ).

Visst kan man kanske hävda att kulturstöd främst skall ges till sådant som har ett stort tittarstöd. Men förtar inte det själva grundtanken med kulturstöd - att ge plats åt fler röster än som bär sig på "marknaden"? ( dvs. utan det statliga stödet.)

Sverige är nu ett litet språkområde, och visst kan det finnas plats för kulturstöd i någon form. Men hr. Thalin - om nu P3 är den populäraste musikkanalen - varför kan den inte vara självbärande?
 

Men hr. Thalin - om nu P3 är den populäraste musikkanalen - varför kan den inte vara självbärande?

Därför att då skulle den låta som Rix FM. Public service har möjlighet att ta risker och testa idéer och nya grepp som kommersiella kanaler aldrig skulle tillåtas göra för sina ägare.

Ja, mitt resonemang fungerar åt andra hållet i en viss utsträckning. Finns det stöd för public service så är det ett fullgott skäl att ha det kvar. Hela transfereringssystemet bygger på den tanken. Demokrati bygger på den tanken.
 

Den här tråden har kommit att handla om public service, vilket egentligen förtjänar (minst) en egen bloggpost i sig självt.... kanske något att ta upp Erik, eller så kanske jag gör det.
Så, för att sätta punkt på diskussionen (eller?) vill jag ta tillfälle att rekommendera James Currans och Jean Seatons "Power without responsibility", vilken uteslutande handlar om brittisk mediehistoria men samtidigt har massor med relevanta beröringspunkter med det vi diskuterat här.
Den visar bl.a. hur BBC under Thatcherperioden riskerade att bli just slimmat och tänkt att inte göra något publikfrieri - med andra ord, ett public service inriktat endast på samhällsinformation, utbildning och den dubiösa idén "kvalitetskultur" (= i praktiken "fin-" eller "högkultur", eh?). Ett marginaliserat SVT utan Robinson och Doobidoo som bara sände t.ex. riksdagsdebatter skulle ha få tittare och därav kraftigt förminskat existensberättigande - och därför omfamnar högern just de som argumenterar för ett sådant SVT. Folk som Murdoch är väldigt glada över Adam Smith-fundamentalistiska marknadsidealister.
Därmed sagt är idén om en fond inte nödvändigtvis en dum en. Frågan är bara, hur stor skulle den här fonden tänkas behöva vara? Nobelfonden (t.ex.) är värd ~ 3,5 miljarder, vilket ger avkastning nog till att bl.a. dela ut 60 miljoner per år till pristagarna. Men bara SVT kostar i runda slängar 4 miljarder per år. Du skulle behöva en JÄTTEfond för att få avkastning nog att täcka det!
En annan, mer verklighetsförankrad idé (som just nu diskuteras här i England) är att ha s.k. Public Service Publishers - dvs, låt delar av licensavgiften gå till att helt enkelt producera grejer, produktioner som sedan kan spridas på vilken plattform som helst: lägg upp det på en server, samkör med kabelleverantörer, distribuera & sälj det på DVD, men tillåt samtidigt derivat & remixande av det digitala materialet (se fördelarna här eftersom materialet är "ickekommersiellt" och därmed kan jämkas med t.ex. Creative Commons)...
Jag tror framtiden är ljus för public service!