söndag, oktober 30, 2005

Irland springer - andra står still

Peter Wolodarski har svårt att hålla tillbaka sin förtjusning när han beskriver det irländska tillväxtundret. Och visst finns det säkert något att lära från landet i Europas utkant som för femton år sedan var EU:s fattigbarn och höll på att gå omkull när man för tredje gången i rad tvingades arrangera Eurovisionsfestivalen. Jäkla Johnny Logan! Mellan 1991 till 2000 hade man en årligt tillväxt på 6,4 procent och tillväxten har skett i rätt brancher: läkemedel, finansiella tjänster och IT. Så kör hårt, Irland. Lycka till!

Jag vet inte särskilt mycket mer om Irland under de senaste decennierna än så. Men när jag läser Wolodarskis helhjärtade hyllning så är det något som ringer falskt. Han skriver om hur den fria rörligheten för arbetskraft har gjort att den en gång så homogena irländska befolkningen numera även härstammar från både Ryssland och Polen. ”I stadsmiljön hörs gång på gång polska, ryska och tjeckiska. På kvällen äter jag middag på en italiensk restaurang och upptäcker efter en stund att ingen som serverar är född i landet.”

Det är säkert utmärkt att Irland, en nation utan arbetslöshetsproblem och med en alltjämt urstark ekonomi, kan ta in billig och flexibel arbetskraft från de nya EU-medlemsländerna. Under min praktik i Litauen tidigare i år såg jag baksidan av myntet. Där, liksom i de övriga baltiska länderna, pågår ett brain-drain utan dess like. Alla ungdomar jag talade med hade siktet inställt på att lämna landet så snart som möjligt. Det bor över 100 000 litauer i London. Och de som sticker är välutbildade, engelsktalande och kreativa. De som blir kvar förväntas få en gammal Sovjet-delstat på fötter. Hittills ser det inte ut att gå särskilt bra.

Nu kan man ju alltid hoppas att några av emigranterna kommer tillbaka till sitt hemland efter några slitår utomlands. Men man ska nog inte vara alltför säker. Irland är ju, som Wolodarski framhåller, en fantastiskt land med en ljus framtid. Varför skulle någon vilja lämna det?

Ja, kanske därför att man efter ett tag kommer att finna att arbetsmarknaden trots allt är ganska begränsad. Varför var det inga irländare som serverade på den där italienska restaurangen? Antagligen därför att ingen av dem vill ha de jobben. Situationen känns igen från Sverige under 60-talet. Massiv arbetskraftsinvandring. Men sen, när tillväxten mattades och varslen duggade tätt, då var det grekerna och chilenarna som fick gå först. Och integrationen på arbetsmarknaden har inte gått automatiskt, segregation och diskriminering är dagens verklighet.

Jag hoppas sjävfallet att Irland har en bättre plan för framtiden, samtidigt som talet om lågt skattetryck och flexibilitet på arbetsmarknaden inte låter helt lovande. Lika flexibelt som balter och tjecker har fått sina jobb, lika flexibelt kan de bli av med dem. Irlands kronjuvel Ryanair har ju inte direkt gjort sig känd som någon påhejare av organiserad fackverksamhet.

Det är bra med fri rörlighet för pengar, varor och kanske även arbetskraft. Och det är klart att en arbetsinvandrad polack knappast kan vänta sig att få värsta toppjobbet direkt när han klivit av planet. Samtidigt så känns det olustigt att läsa om hur Wolodarski sitter och myser helt oreflekterande över att han endast bli serverad av östeuropeer på en restaurang i Dublin. Lite problematiserande över detta faktum skulle vara på sin plats.

Vi har säkert ett och annat att lära oss av Irland, synd bara att Peter Wolodarski endast beträttar om de positiva lärdomarna.

Kommentarer:
Nu samplar jag, och remixar:

’’Det är säkert utmärkt att Storbritannien, en nation med vissa arbetslöshetsproblem men alltjämt förhållandevis stark ekonomi, kan ta in billig och flexibel arbetskraft från de skandinaviska länderna.
Men under vår semester hemma i Sverige tidigare i år såg vi baksidan av myntet. Där, liksom i de övriga skandinaviska länderna, pågår ett brain-drain utan dess like. Många av de ungdomar jag talade med hade siktet inställt på att lämna landet så snart som möjligt. Det bor över 50 000 svenskar i London. Och de som sticker är välutbildade, engelsktalande och kreativa. De som blir kvar förväntas få en gammal Sosse-stat på fötter. Hittills ser det inte ut att gå särskilt bra...’’

;-)
 
Jag får eventuellt jobb på Exportrådet i Dublin...

//Bobby Bling Bling
 
Tack Jonas för den klargörande paralellen! Ett par små skillnader bara: lönenivån i Litauen är en fjärdedel av den i Storbritannien, universitetssystemet är under all kritik och statsapparaten är genomkorrumperad. De har lite mer än bara anglofili och CV-boostande som motiverar dem att lämna hemlandet.
 
hehe... du förstod att jag var lätt ironisk.
gissa vem som kallar sig 'Bobby Bling Bling' dock? inte så svårt att gissa, kan det vara han den vita versionen av Lamont Dozier?
 
Jag håller tummarna för Bobby som säkert kommer ge mer soul åt Dublin än någonsin The Commitments. I så fall blir vi dessutom kollegor eftersom jag skriver nyhetsbrev för dem (Exportrådet, inte The Commitments)!
 
Skicka en kommentar

<< Tillbaka