Samtidigt hos Erik

Jag har själv skrivit om sexismen inom idrotten – senast här, om dåvarande JämO Claes Borgströms utspel om prostitution och fotboll. Han möttes givetvis av förakt och öppet hat från sedvanliga representanter av idrottsrörelsen, som högröda hoppade upp och ner i sin vilja att personligen förklara för Borgström vilken jävla fjolla han var och att han uppenbarligen inte hade en aning om vare sig prostitution eller fotboll.

Det var just den svenska idrottsrörelsens talande oförståelse för sexismen inom fotbollen som var poängen med Borgströms utspel. Och samma poäng gjordes på årets Pride-festival – dock omedvetet denna gång. Linton skriver om hur kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth i sitt invigningstal lyckas förolämpa hela hbt-världen genom att säga att ”politiskt tycker jag inte man ska tala om grupper – utom när det gäller idrott”. Det som upprör Linton är att ingen protesterade mot kulturministerns uppenbart föraktfulla inställning mot ”grupper”. Framför sig hade hon ju en samling människor vars frihetskamp till stor del vilar på synliggörande av just gruppförtryck.

Inom idrottsrörelsen verkar inte sexism och homofobi ses som något strukturellt. Där är det uteslutande enskilda individer som gör sig skyldiga till snedsteg. De har ingenting med idrotten i sig att göra, som istället är en hälsosam och välgörande folkrörelse som för människor samman och är blind för etnicitet, kön och sexualitet. Antagligen är det därför som kulturministern också är villig att göra ett undantag från sin anti-strukturella linje när det gäller just idrott. Här och endast här är det möjligt att tala om grupper utan att beröra strukturer.

Men i samband med Pride-festivalen fick vi se en annan bild. Jonas skriver om idrottsklubbarnas ovilja att delta i evenemanget, samtidigt som han tar upp fallet Justin Fashanu, som visar hur det kan gå om man är öppen med sitt ”avvikande” beteende. Lintons påstående, att sexismen och homofobin är själva poängen, kanske inte är så långt från sanningen. Kanske är det just därför som idrottens representanter sparkar så kraftigt bakut. Skulle man gå till botten med anklagelserna om sexism och homofobi så eroderar själva grundbulten i rörelsen; det förhärligade machoidealet och föraktet för svaghet och avvikande beteende.

Men jag vägrar ändå att tro att allt hopp om en jämställd idrottsvärld skulle vara ute. Jag vill fortsätta titta på EM-kvalet, och jag kommer göra det utan att känna någon skuld. Jag kommer också fortsätta att lägga märke till det homosociala och homoerotiska som bubblar under ytan. Som i den klassiska Jan Stenmark-bilden, där två fotbollsspelare står och kramas i en skogsglänta, med bildtexten, ”om någon ser oss så ser det bara ut som om vi just gjort mål”.