tisdag, september 02, 2008
DN diggar slampiga sorkar
”Gen hos män avgör om relationen ska bli lyckad.” Rubriken möter mig längst upp till vänster på DN:s förstasida när jag sömndrucken raglar ut i hallen för att hämta morgontidningen. Jag muttrar något om ”jäkla tramstidning” och raglar vidare in i duschen. Sen slår jag på morgonteven och där är det samma visa. Rapport har relationsgenen som andranyhet. Jag känner mig överrumplad. Det är som en väl överlagd biologistgerillaattack.
Så vad handlade egentligen nyheten om? Åter till DN:s artikel. Rubriken talar sitt tydliga språk. Vissa män har en gen som gör att de helt enkelt inte kan lyckas i parrelationer. Men redan i ingressen nyanseras nyheten en smula. Här står att ”otrohet och olyckliga äktenskap hänger delvis på mannens gener” (min kurs.). Viss skillnad, kan man tycka, jämfört med talet om en gen som avgör parrelationens öde.
Undersökningen som nyheten lutar sig mot har gjorts av forskare på Karolinska Institutet och utgår ifrån två olika arter av sork – de monogama präriesorkarna och de slampiga ängssorkarna. Hormonet vasopressin, som enligt forskarna påverkar gnagarnas benägenhet att knulla runt, förekommer i högre halter hos präriesorken än ängssorken. Tydlig korrelation: mycket vasopressin = trogen gnagare, lite vasopressin = otrogen gnagare.
Sen har forskarna överfört sambandet på människor och konstaterat att samma förhållanden råder bland oss. Gentypen allel 334 styr mannens förmåga att ta upp vasopressin. ”Män med dubbeluppsättning av 334:an […] löper dubbelt så hög risk att drabbas av äktenskapsproblem”, skriver DN. Forskarna på KI har använt sig av en tidigare studie av 550 tvillingpar och dess partners och konstaterat att allel 334 är ”statistiskt kopplad till hur starka band mannen kände till sin partner”.
Jag har tidigare skrivit om vad jag tycker om trovärdigheten hos naturvetenskapliga forskare som helt oproblematiserat överför sina rön till den samhällsvetenskapliga och sociologiska forskningssfären. Då var det Annica Dahlström som menade att hormonet oxytocin gjorde män till sämre städerskor. Forskarna på KI går inte lika långt. Tvärtom understryker man i ett pressmeddelande att ”genvariantens effekt på beteende är relativt modest”. Man fortsätter:
Rapportens främsta värde ligger istället, enligt pressmeddelandet från KI, i att man utifrån dessa nya kunskaper om vasopressin kan få en bättre förståelse för uppkomsten av autism och social fobi.
Låt vara att forskarna har spetsat till sina rön och gjort dem populistiska för att få uppmärksamhet, men i det här fallet är det medierna som svalt betet med hull och hår. Och DN är värst. Inte ens Aftonbladet har spetsat sin rubrik lika hårt. ”Mannens gener kan ge dåligt äktenskap”, skriver de.
Det är inte kontroversiellt att påstå att gener spelar en roll i våra sociala relationer. Det finns många psykiska diagnoser som kan härröras till arvsmassan. Och att hävda att personer med anlag för autism och social fobi skulle ha sämre förutsättningar i parrelationer är inte direkt någon kioskvältare. Men att som DN försöka peka ut en enskild gen som enväldigt styr över vårt samliv, det är inget annat än kalkonjournalistik.
Så vad handlade egentligen nyheten om? Åter till DN:s artikel. Rubriken talar sitt tydliga språk. Vissa män har en gen som gör att de helt enkelt inte kan lyckas i parrelationer. Men redan i ingressen nyanseras nyheten en smula. Här står att ”otrohet och olyckliga äktenskap hänger delvis på mannens gener” (min kurs.). Viss skillnad, kan man tycka, jämfört med talet om en gen som avgör parrelationens öde.
Undersökningen som nyheten lutar sig mot har gjorts av forskare på Karolinska Institutet och utgår ifrån två olika arter av sork – de monogama präriesorkarna och de slampiga ängssorkarna. Hormonet vasopressin, som enligt forskarna påverkar gnagarnas benägenhet att knulla runt, förekommer i högre halter hos präriesorken än ängssorken. Tydlig korrelation: mycket vasopressin = trogen gnagare, lite vasopressin = otrogen gnagare.
Sen har forskarna överfört sambandet på människor och konstaterat att samma förhållanden råder bland oss. Gentypen allel 334 styr mannens förmåga att ta upp vasopressin. ”Män med dubbeluppsättning av 334:an […] löper dubbelt så hög risk att drabbas av äktenskapsproblem”, skriver DN. Forskarna på KI har använt sig av en tidigare studie av 550 tvillingpar och dess partners och konstaterat att allel 334 är ”statistiskt kopplad till hur starka band mannen kände till sin partner”.
Jag har tidigare skrivit om vad jag tycker om trovärdigheten hos naturvetenskapliga forskare som helt oproblematiserat överför sina rön till den samhällsvetenskapliga och sociologiska forskningssfären. Då var det Annica Dahlström som menade att hormonet oxytocin gjorde män till sämre städerskor. Forskarna på KI går inte lika långt. Tvärtom understryker man i ett pressmeddelande att ”genvariantens effekt på beteende är relativt modest”. Man fortsätter:
Det går inte att med dess hjälp med någon större precision förutbestämma hur
någon kommer att bete sig i en framtida parrelation.
Rapportens främsta värde ligger istället, enligt pressmeddelandet från KI, i att man utifrån dessa nya kunskaper om vasopressin kan få en bättre förståelse för uppkomsten av autism och social fobi.
Låt vara att forskarna har spetsat till sina rön och gjort dem populistiska för att få uppmärksamhet, men i det här fallet är det medierna som svalt betet med hull och hår. Och DN är värst. Inte ens Aftonbladet har spetsat sin rubrik lika hårt. ”Mannens gener kan ge dåligt äktenskap”, skriver de.
Det är inte kontroversiellt att påstå att gener spelar en roll i våra sociala relationer. Det finns många psykiska diagnoser som kan härröras till arvsmassan. Och att hävda att personer med anlag för autism och social fobi skulle ha sämre förutsättningar i parrelationer är inte direkt någon kioskvältare. Men att som DN försöka peka ut en enskild gen som enväldigt styr över vårt samliv, det är inget annat än kalkonjournalistik.
Kommentarer:
<< Tillbaka
Det är kalkonjournalistik, men är det speciellt förvånande? Så jobbar tidningar idag, även DN.
Däremot är forskningen (eller då tillspetsningen av rönen) bara trams. Det handlar såklart om att kunna visa upp konkreta resultat för att få uppmärksamhet och pengar till sin forskning.
Som tur är är människans hjärna mer utvecklad än sorkens. Om nu tex jag hade den här genen, skulle mitt tänk, min inställning, förnuft etc se till att kämpa emot.
Lägg istället pengar med att forska på sociala strukturer och att ifrågasätta och ta död på onödiga normer kring våra könsroller, samliv och sexualliv så är jag övertygad om att färre skulle ha problem med sina relationer oavsett gen.
Däremot är forskningen (eller då tillspetsningen av rönen) bara trams. Det handlar såklart om att kunna visa upp konkreta resultat för att få uppmärksamhet och pengar till sin forskning.
Som tur är är människans hjärna mer utvecklad än sorkens. Om nu tex jag hade den här genen, skulle mitt tänk, min inställning, förnuft etc se till att kämpa emot.
Lägg istället pengar med att forska på sociala strukturer och att ifrågasätta och ta död på onödiga normer kring våra könsroller, samliv och sexualliv så är jag övertygad om att färre skulle ha problem med sina relationer oavsett gen.
# skrivet av 
: 09 september, 2008 13:47
: 09 september, 2008 13:47
Fast jag tror inte att vi ska göra det här till någon kamp mellan naturvetenskap och samhällsdito. Forskarna har hela tiden varit tydliga med att det inte handlar om att förklara mänskliga beteenden med en gen. Och jag skulle inte gå så långt som att säga att forskningen är trams. Det är ju inga biologister som skrivit rapporten. Däremot kan man ju ifrågasätta den rejält heteronormativa utgångspunkten: par=man+kvinna.
Som sagt, det är ingen nyhet att vårt sociala beteende till viss del kan förklaras av våra gener. Vi skiljer oss från varandra fysiskt och det säger sig självt att t.ex. en lång person agerar annorlunda just på grund av sin längd. Jag tror säkert att man kan hitta massor av statistiskt säkra samband mellan längd och socialt beteende. Men det utesluter inte för den skull att kroppslängd också är socialt och kulturellt kodad.
Skicka en kommentar
Som sagt, det är ingen nyhet att vårt sociala beteende till viss del kan förklaras av våra gener. Vi skiljer oss från varandra fysiskt och det säger sig självt att t.ex. en lång person agerar annorlunda just på grund av sin längd. Jag tror säkert att man kan hitta massor av statistiskt säkra samband mellan längd och socialt beteende. Men det utesluter inte för den skull att kroppslängd också är socialt och kulturellt kodad.
<< Tillbaka
