onsdag, oktober 10, 2007
Marknadstänkande som gått överstyr
Jonas skriver bokslut (?) över sina år i London och konstaterar lakoniskt att han antagligen har missat den kraftigaste svenska ekonomiska boomen sen mitten av 80-talet. Jag skulle nog inte oroa mig så mycket över det om jag var han. Jag och Jonas gick ut nian 1994, när Sverige låg som en skadeskjuten, arbetslös och devalverad kråka och det enda – säger enda – som lyste upp var en bronsmedalj i fotbolls-VM. Tre år senare var vi försökskaniner för den nya gymnasieskolan, den som skulle rulla ut mattan till kunskapssamhället. Vilket den till viss del också gjorde. Vi var helt på det klara med att det inte var aktuellt med jobb. Det var även den socialdemokratiska regeringen som tittade under varje liten sten den kunde hitta efter åtgärder för att fixa till arbetslöshetssiffrorna. Under en av stenarna fanns den enorma utbyggnaden av högskolan som vi sitter med idag. Som Jonas skriver, ”de fick en att tro att man måste ha 120 högskolepoäng för att överhuvudtaget greja det i vuxenlivet.
Och sett så här i efterhand så funkade det ju ganska bra. Nu står Sverige ekonomiskt starkt och arbetstillfällen är inte fullt så sällsynta som de har varit sen över ett decennium tillbaka (med undantag för de glada åren runt millennieskiftet som jag ägnade åt att transportera 21’-bildskärmar åt dot.com-valpar runt Stureplan). Men det är något som gnager. Som om vi förlorat något på vägen. Jonas pekar på att marknadstänkandet numera genomsyrar allt, till och med sociala relationer och den egna självbilden. Joseph P Kennedy, far till John F, lär ha sagt att det viktiga inte är vad man är, utan vad folk tror att man är. Nu, ett halvt sekel senare är distinktionen överflödig, det folk tror att man är, det är man.
Aktiebolaget Jag är en allmänt accepterad självbild och man gör vad man kan för att bygga sitt varumärke. Detta är ingen nyhet när det gäller att göra karriär eller lyckas i skolan. Det nya är helhetssynen, att bygga en hel självbild, inte genom verklig utan virtuell interaktion. Jag saknar riktiga relationer. Det är ju trevligt att kravlöst kunna hålla kontakt med folk på MySpace eller Facebook, men det handlar inte om det. Dessa sajter och andra fungerar som reklampelare, signalerar grad av social framgång och även sociokulturell tillhörighet. Genom att slå ihop ”vänner”, intressen, favoritfilmer, böcker man läser och kommentarer på anslagstavlan så får man en personlighetsprofil som det skulle ta månader, kanske år, att kommunicera i det verkliga livet.
Så den välkomna ekonomiska boomen kommer med en synnerligen besk bismak. Sociala relationer lyder numera under samma regler som värdepapper eller bostadsrätter. Om de inte uppfyller kraven eller kan visa upp goda prognoser så är det helt okej att klicka på ”remove friend”. Något som för tio år sen skulle betraktas som psykotiskt beteende är idag norm. Men, som Jonas avslutar, vi som fick vår första kontakt med arbetsmarknaden i kölvattnet av depressionen i början av 90-talet står nog trots allt ganska bra rustade inför nästa lågkonjunktur. När det krisar i den verkliga verkligheten så står sig reklampelaren på Facebook slätt.
Uppdatering: Jag glömde nästan bort att nämna Nils krönika i Lundagård som driver marknadsföringen av det egna varumärket till sin spets. Notera psykopatfotot.
Och sett så här i efterhand så funkade det ju ganska bra. Nu står Sverige ekonomiskt starkt och arbetstillfällen är inte fullt så sällsynta som de har varit sen över ett decennium tillbaka (med undantag för de glada åren runt millennieskiftet som jag ägnade åt att transportera 21’-bildskärmar åt dot.com-valpar runt Stureplan). Men det är något som gnager. Som om vi förlorat något på vägen. Jonas pekar på att marknadstänkandet numera genomsyrar allt, till och med sociala relationer och den egna självbilden. Joseph P Kennedy, far till John F, lär ha sagt att det viktiga inte är vad man är, utan vad folk tror att man är. Nu, ett halvt sekel senare är distinktionen överflödig, det folk tror att man är, det är man.
Aktiebolaget Jag är en allmänt accepterad självbild och man gör vad man kan för att bygga sitt varumärke. Detta är ingen nyhet när det gäller att göra karriär eller lyckas i skolan. Det nya är helhetssynen, att bygga en hel självbild, inte genom verklig utan virtuell interaktion. Jag saknar riktiga relationer. Det är ju trevligt att kravlöst kunna hålla kontakt med folk på MySpace eller Facebook, men det handlar inte om det. Dessa sajter och andra fungerar som reklampelare, signalerar grad av social framgång och även sociokulturell tillhörighet. Genom att slå ihop ”vänner”, intressen, favoritfilmer, böcker man läser och kommentarer på anslagstavlan så får man en personlighetsprofil som det skulle ta månader, kanske år, att kommunicera i det verkliga livet.
Så den välkomna ekonomiska boomen kommer med en synnerligen besk bismak. Sociala relationer lyder numera under samma regler som värdepapper eller bostadsrätter. Om de inte uppfyller kraven eller kan visa upp goda prognoser så är det helt okej att klicka på ”remove friend”. Något som för tio år sen skulle betraktas som psykotiskt beteende är idag norm. Men, som Jonas avslutar, vi som fick vår första kontakt med arbetsmarknaden i kölvattnet av depressionen i början av 90-talet står nog trots allt ganska bra rustade inför nästa lågkonjunktur. När det krisar i den verkliga verkligheten så står sig reklampelaren på Facebook slätt.
Uppdatering: Jag glömde nästan bort att nämna Nils krönika i Lundagård som driver marknadsföringen av det egna varumärket till sin spets. Notera psykopatfotot.
Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Tillbaka
<< Tillbaka
