måndag, oktober 29, 2007
Nej, politiska bloggar är ingen flopp
Dagens DN:s inte så särskilt insiktsfulla artikel om floppande politiska bloggar har fått massiva reaktioner – bland just de politiska bloggarna, kors i taket. Tidningen skriver som sig bör om bloggfenomenet från ett bekvämt ovanifrånperspektiv och intervjuar journalistikprofessorn Kent Asp om att bloggarna ”inte haft något seriöst genomslag i jämförelse med den betydelse som etablerade medier har”.
Det är minst sagt ett icke-konstaterande. De svenska politiska bloggarna har under de senaste tre-fyra åren utgjort ett frisk och frispråkigt alternativ till dagspressen. Men sett till antal läsare eller genomslag i den allmänna debatten så har de hela tiden stått sig slätt. Och nästan ingenstans bland bloggarna har det påståtts något annat. Debatten som förs fyller först och främst ett behov hos den enskilde bloggaren. Forum som tidigare var reserverade för ett exklusivt fåtal finns nu tillgängliga för alla. Med potentiellt obegränsade spridningsmöjligheter.
Jämförelsen med etablerade medier har hela tiden gjorts av… etablerade medier. Som en ryggmärgsreflex för att motivera sin egen verksamhet, kan tänkas. Bloggar i alla ämnen – politik, mode, sport, skvaller – startas inte för att konkurrera med DN eller Aftonbladet. Men de har haft ett mycket synligt inflytande på dessa tidningar. Bland det mest läsvärda på DN.se är just kulturredaktionens bloggar. Och att dagspressen dammsuger bloggosfären på talanger (och icke-talanger) är uppenbart för var och en. Ta bara en titt i min favoritlista här bredvid. Katrine Kielos, Rasmus Fleischer, Louise Persson och Eric Rosén har alla sitt bloggande att tacka för mycket av den uppmärksamhet de fått i etablerade medier. Martin Gelins blogg övergick för ett tag sen i SvD:s regi. Isobel Hadley-Kamptz har hela tiden hållit en hög klass på sin blogg, som ett komplement till sina texter i Expressen.
Bloggen har framför allt haft ett avgörande inflytande på formen i svensk dagspress. Sättet att skriva på har förändrats i grunden. Det nämns inte i DN:s artikel. Det nämns heller ingenting om att den egna ledarsidan inte heller läses av så många fler än de redan insatta och att debatten som förs på ledar- och insändarsidor i dagstidningar många gånger är ännu mer ankdammsbetonad än den som förs på bloggarna. Liksom Louise Persson tycker jag att den politiska bloggen är ”skitlyckad”. Där förs en debatt som annars skulle försvinna i tomma intet och där kan människor komma till tals som annars hade förblivit tysta och oreflekterande.
Att kalla politiska bloggar för en flopp vittnar om en snäv publicistisk syn på det skrivna ordet. Är min blogg en flopp? Tja, antalet läsare är mikroskopiskt satt i relation till DN.se. Men efter drygt två år har jag skrivit hundratusentals tecken i nästan 150 inlägg. De har kommenterats och debatterats av människor som jag aldrig hade kommit i kontakt med annars. Och jag har kommit till nya insikter och tvingat mig själv att omvärdera en massa tidigare åsikter. Om DN vill kalla det för en flopp så står det dem naturligtvis fritt att göra det. Men för min egen del har det varit ovärderligt.
Det är minst sagt ett icke-konstaterande. De svenska politiska bloggarna har under de senaste tre-fyra åren utgjort ett frisk och frispråkigt alternativ till dagspressen. Men sett till antal läsare eller genomslag i den allmänna debatten så har de hela tiden stått sig slätt. Och nästan ingenstans bland bloggarna har det påståtts något annat. Debatten som förs fyller först och främst ett behov hos den enskilde bloggaren. Forum som tidigare var reserverade för ett exklusivt fåtal finns nu tillgängliga för alla. Med potentiellt obegränsade spridningsmöjligheter.
Jämförelsen med etablerade medier har hela tiden gjorts av… etablerade medier. Som en ryggmärgsreflex för att motivera sin egen verksamhet, kan tänkas. Bloggar i alla ämnen – politik, mode, sport, skvaller – startas inte för att konkurrera med DN eller Aftonbladet. Men de har haft ett mycket synligt inflytande på dessa tidningar. Bland det mest läsvärda på DN.se är just kulturredaktionens bloggar. Och att dagspressen dammsuger bloggosfären på talanger (och icke-talanger) är uppenbart för var och en. Ta bara en titt i min favoritlista här bredvid. Katrine Kielos, Rasmus Fleischer, Louise Persson och Eric Rosén har alla sitt bloggande att tacka för mycket av den uppmärksamhet de fått i etablerade medier. Martin Gelins blogg övergick för ett tag sen i SvD:s regi. Isobel Hadley-Kamptz har hela tiden hållit en hög klass på sin blogg, som ett komplement till sina texter i Expressen.
Bloggen har framför allt haft ett avgörande inflytande på formen i svensk dagspress. Sättet att skriva på har förändrats i grunden. Det nämns inte i DN:s artikel. Det nämns heller ingenting om att den egna ledarsidan inte heller läses av så många fler än de redan insatta och att debatten som förs på ledar- och insändarsidor i dagstidningar många gånger är ännu mer ankdammsbetonad än den som förs på bloggarna. Liksom Louise Persson tycker jag att den politiska bloggen är ”skitlyckad”. Där förs en debatt som annars skulle försvinna i tomma intet och där kan människor komma till tals som annars hade förblivit tysta och oreflekterande.
Att kalla politiska bloggar för en flopp vittnar om en snäv publicistisk syn på det skrivna ordet. Är min blogg en flopp? Tja, antalet läsare är mikroskopiskt satt i relation till DN.se. Men efter drygt två år har jag skrivit hundratusentals tecken i nästan 150 inlägg. De har kommenterats och debatterats av människor som jag aldrig hade kommit i kontakt med annars. Och jag har kommit till nya insikter och tvingat mig själv att omvärdera en massa tidigare åsikter. Om DN vill kalla det för en flopp så står det dem naturligtvis fritt att göra det. Men för min egen del har det varit ovärderligt.
Kommentarer:
<< Tillbaka
Men Kent Asp har ju vevat den där visan sen eftervalsanalysen 2006. Han förstår helt enkelt inte hur bloggar funkar. Man kan lika gärna säga att (tidningen) Riksdag och Departement inte har något massmedialt genomslag.
Skicka en kommentar
<< Tillbaka
