tisdag, februari 07, 2006
Rätt kultur, fel kultur
Att 90-talet är slut och att vi nu lever i ett 1985, fast tjugo år senare, har vid det här laget blivit ett välkänt faktum. Allt, från stödkonserter för de stackars negrerna till den fullständiga fixeringen vid prylar och utseende utan innehåll, pekar mot att vi lever i 80-talet ver. 2.0.
Några som vädrar detta faktum är redaktionen i den nystartade tidningen ODD at lagre. I det första (gratis-)numret skriver de om ”Regimskiftet”, ”indieestetik och hipphetshets har fått ge vika för överklassvurm och paparazzifrosseri”. Borta är tiden då det spelade någon roll vilken tolva som snurrade på Technicsen eller vilka kulturfenomen man var först med att droppa. Brattifieringen har tagit över på alla fronter och idag är det viktigaste att vara hel, ren, proper och jävligt tät.
”Ebba von Sydow – reinkarnationen av 50-talets pryda, väluppfostrade familjeflicka – propagerar mot svordomar, avskyr rökning och lär sina bloggläsare att äta havregrynsgröt och powerwalka till jobbet”, skriver ODD. Det ligger nära till hands att tala om en tillbakagång, en kulturell och social resignering. Att yta har vunnit över innehåll och pengar blivit viktigare än kritiskt tänkande. Men det är naturligtvis svårare än så.
Någon har sagt att skillnaden mellan 80-talets yuppies och 00-talets brats är att medan de tidigare upphöjde tanken på att arbeta sig rik och bar attachéväskan och ekonomibilagan som troféer, är de senare inställda på att bli rika utan att arbeta, i alla fall inte så att det syns. Den kravlösa rikedomen visar sig så klart allra tydligast i den största arvtagerskan av de alla, Paris Hilton. Men även Ebba von Sydow (arbetarklass, enligt egen utsago) skriver om apdyra prylar som om det handlade om engångsbestick. Hur man får råd är aldrig något problem, man har råd.
ODD at large menar att en del av förändringen de senaste fem-sex åren beror på att den smala populärkulturen blivit berövad sin exklusivitet. Om ett band hypades av Lokko för tio år sedan var den stora utmaningen att störta ner till skivbutiken och leta fram en (helst flera) av bandets skivor, köpa upp dem, slänga ner dem i backen och låtsas som om man varit nere med dem sedan dag ett. ”Den goda smaken” var den största statussymbolen. Idag har Internet effektivt tagit död på sporten att vara ensam om att ha hört ett band, läst en bok eller sett en film före alla andra.
Skivaffären har ersatts av klädaffären och det hypade bandet av en tillfällig prisnedsättning på en Gucci-väska. Ekonomisk rikedom är mycket svårare att fejka än kulturell, om man inte är beredd att begå brott för att skaffa statusmarkörerna, förstås. ODD menar att de två deccennierna måste förenas. Populärkulturen som under 90-talet slutligen fick sitt erkännande bland kulturjournalister har åter fått stå tillbaka för ”riktig” finkultur. ”För att uppskattas av den finkulturella världen är populärkulturen tvungen att vara ’viktig’”, skriver ODD.
Vi står inför en motsättnig mellan finkultur som är viktig i sin egen rätt (Maria Callas och Nobelprisvinnare i litteratur) och populärkultur som bara kan vara viktig av en anledning (Six Feet Under och Chapelle Show). Som lösning på denna motsättning lanserar ODD det Skarpkulturella manifestet. ”Skarpkulturen måste varken vara viktig eller hipp – den måste bara vara bra. Skarpkulturen använder samma bedömningskriterier på all sorts kultur. Den skarpkulturelle ser på Elfride Jelinek och Lil’ Kim med samma kritiskt granskande ögon. ’Oj det här var lite snuskit. Nu ska vi se om det är bra…?’”
Jag tycker om det skarpkulturella manifestet. Vem kan fördöma något som uppmanar till att riva smakmurar och se saker för vad de verkligen är? Samtidigt så står ODD-redaktionen inför samma tjatiga problem som alla kulturjournalister före dem. När de skriver att skarpkultur är R. Kelly, Strindberg, Stina Nordenstam, The Office, Arvo Pärt och Woody Allen, och att skräpkultur är Dan Brown, Il Divo, Mel Gibson och The Life Aquatic, har de redan byggt upp en ny smakmur för mig att vara på rätt sida om. Jag låter mina Arvo Pärt-mp3or gå varma och funderar på ett skivinköp, samtidigt som jag slår mina tankar på att gå och hyra The Life Aquatic ur hågen. Och då är egentligen ingenting vunnet. Den gamla finkulturen och den hippa populärkulturen kompletteras, snarare än ersätts, av ytterligare ett begrepp. Det sämsta av två världar, istället för det omvända.
Pärt och Gibson - skarp och skräp
Frågan är om inte Fredrik Lindström var helt rätt ute när han i sitt program Svenska dialektmysterier talade om stockholmare som ett nervöst släkte som alltid är på jakt efter det senaste från New York, London, Tokyo eller var du vill, och när man väl hittat det så måste man jaga vidare. Ingen annan stans i världen kan saker bli ohippa så snabbt som i Stockholm. Och det som är hippt i Stockholm blir alltid sedan hippt i resten av landet, menade Lindström. Man är alltid efter, samtidigt som man alltid är före. Martin Gelin skrev i sin blogg, efter att han kommit tillbaka till New York från ett Stockholms-besök, att bara där kan Converse-skor anses vara ”sååå 2003”. Att det alls finns behov av ett skarpkulturellt manifest är talande.
Några som vädrar detta faktum är redaktionen i den nystartade tidningen ODD at lagre. I det första (gratis-)numret skriver de om ”Regimskiftet”, ”indieestetik och hipphetshets har fått ge vika för överklassvurm och paparazzifrosseri”. Borta är tiden då det spelade någon roll vilken tolva som snurrade på Technicsen eller vilka kulturfenomen man var först med att droppa. Brattifieringen har tagit över på alla fronter och idag är det viktigaste att vara hel, ren, proper och jävligt tät.
”Ebba von Sydow – reinkarnationen av 50-talets pryda, väluppfostrade familjeflicka – propagerar mot svordomar, avskyr rökning och lär sina bloggläsare att äta havregrynsgröt och powerwalka till jobbet”, skriver ODD. Det ligger nära till hands att tala om en tillbakagång, en kulturell och social resignering. Att yta har vunnit över innehåll och pengar blivit viktigare än kritiskt tänkande. Men det är naturligtvis svårare än så.
Någon har sagt att skillnaden mellan 80-talets yuppies och 00-talets brats är att medan de tidigare upphöjde tanken på att arbeta sig rik och bar attachéväskan och ekonomibilagan som troféer, är de senare inställda på att bli rika utan att arbeta, i alla fall inte så att det syns. Den kravlösa rikedomen visar sig så klart allra tydligast i den största arvtagerskan av de alla, Paris Hilton. Men även Ebba von Sydow (arbetarklass, enligt egen utsago) skriver om apdyra prylar som om det handlade om engångsbestick. Hur man får råd är aldrig något problem, man har råd.
ODD at large menar att en del av förändringen de senaste fem-sex åren beror på att den smala populärkulturen blivit berövad sin exklusivitet. Om ett band hypades av Lokko för tio år sedan var den stora utmaningen att störta ner till skivbutiken och leta fram en (helst flera) av bandets skivor, köpa upp dem, slänga ner dem i backen och låtsas som om man varit nere med dem sedan dag ett. ”Den goda smaken” var den största statussymbolen. Idag har Internet effektivt tagit död på sporten att vara ensam om att ha hört ett band, läst en bok eller sett en film före alla andra.
Skivaffären har ersatts av klädaffären och det hypade bandet av en tillfällig prisnedsättning på en Gucci-väska. Ekonomisk rikedom är mycket svårare att fejka än kulturell, om man inte är beredd att begå brott för att skaffa statusmarkörerna, förstås. ODD menar att de två deccennierna måste förenas. Populärkulturen som under 90-talet slutligen fick sitt erkännande bland kulturjournalister har åter fått stå tillbaka för ”riktig” finkultur. ”För att uppskattas av den finkulturella världen är populärkulturen tvungen att vara ’viktig’”, skriver ODD.
Vi står inför en motsättnig mellan finkultur som är viktig i sin egen rätt (Maria Callas och Nobelprisvinnare i litteratur) och populärkultur som bara kan vara viktig av en anledning (Six Feet Under och Chapelle Show). Som lösning på denna motsättning lanserar ODD det Skarpkulturella manifestet. ”Skarpkulturen måste varken vara viktig eller hipp – den måste bara vara bra. Skarpkulturen använder samma bedömningskriterier på all sorts kultur. Den skarpkulturelle ser på Elfride Jelinek och Lil’ Kim med samma kritiskt granskande ögon. ’Oj det här var lite snuskit. Nu ska vi se om det är bra…?’”
Jag tycker om det skarpkulturella manifestet. Vem kan fördöma något som uppmanar till att riva smakmurar och se saker för vad de verkligen är? Samtidigt så står ODD-redaktionen inför samma tjatiga problem som alla kulturjournalister före dem. När de skriver att skarpkultur är R. Kelly, Strindberg, Stina Nordenstam, The Office, Arvo Pärt och Woody Allen, och att skräpkultur är Dan Brown, Il Divo, Mel Gibson och The Life Aquatic, har de redan byggt upp en ny smakmur för mig att vara på rätt sida om. Jag låter mina Arvo Pärt-mp3or gå varma och funderar på ett skivinköp, samtidigt som jag slår mina tankar på att gå och hyra The Life Aquatic ur hågen. Och då är egentligen ingenting vunnet. Den gamla finkulturen och den hippa populärkulturen kompletteras, snarare än ersätts, av ytterligare ett begrepp. Det sämsta av två världar, istället för det omvända.
Pärt och Gibson - skarp och skräp
Frågan är om inte Fredrik Lindström var helt rätt ute när han i sitt program Svenska dialektmysterier talade om stockholmare som ett nervöst släkte som alltid är på jakt efter det senaste från New York, London, Tokyo eller var du vill, och när man väl hittat det så måste man jaga vidare. Ingen annan stans i världen kan saker bli ohippa så snabbt som i Stockholm. Och det som är hippt i Stockholm blir alltid sedan hippt i resten av landet, menade Lindström. Man är alltid efter, samtidigt som man alltid är före. Martin Gelin skrev i sin blogg, efter att han kommit tillbaka till New York från ett Stockholms-besök, att bara där kan Converse-skor anses vara ”sååå 2003”. Att det alls finns behov av ett skarpkulturellt manifest är talande.
Kommentarer:
<< Tillbaka
Jag kan delvis förstå din kritik av det skarpkulturella manifestet. Jag måste få tillägga att det är skrivet med en viss glimt i ögat. Det viktiga i artikeln är inte lösningen på problemet kring populärkulturens och finkulturens olika bedömningskriterier, utan analysen av hur dessa fungerar. Tanken med begreppet skarpkultur är att visa att man kan bedöma pop- respektive finkultur på samma sätt. Att vi sedan listar vad VI tycker är skarpt respektive skräp kan möjligen verka skitnödigt. Men ganska roligt...!
# skrivet av 
: 08 februari, 2006 15:53
: 08 februari, 2006 15:53
Jag tycker att det skarpkulturella manifestet verkar vara misstänkt likt vilken gammal vanlig kanon som helst.
För att citera ett visst neoproggband:
Hon har aldrig hört om Loket Olsson men kan stava Nietzsches namn. / Dagens ungdom talar slarvigt och de läser inte Heidenstam.
För att citera ett visst neoproggband:
Hon har aldrig hört om Loket Olsson men kan stava Nietzsches namn. / Dagens ungdom talar slarvigt och de läser inte Heidenstam.
Jo, jag förstod det också som att manifestet inte siktade mot att en gång för alla fastslå vad som är "god smak", utan kanske snarare att fast slå vad som är "god kulturkritik".
Precis som ni skriver i er artikel måste väl framför allt ert manifest ses i ljuset av dagens klena kulturklimat. Det är helt enkelt lite tråkit att så få verkar bry sig om något annat än det bästa bubbelvattnet eller vilken jacka som blir den nästa Canada goose.
Jag håller så klart med om er skarpkulturella uppdelning, eftersom jag gillar Arvo Pärt och ogillar Mel Gibson, men det skulle ju lika gärna kunna vara tvärt om. Alltså, jag skulle vilja veta lite mer om hur man kan bedöma fin- och populärkultur på samma sätt. Jag tror nämnligen inte att det går eftersom förförståelsen sabbar alltihop. Även om jag anstränger mig till det yttersta att se likadant på Bach som på Tiga så är jag övertygad om att det kommer att skita sig.
Är Doktor Kosmos skarpkultur?
Precis som ni skriver i er artikel måste väl framför allt ert manifest ses i ljuset av dagens klena kulturklimat. Det är helt enkelt lite tråkit att så få verkar bry sig om något annat än det bästa bubbelvattnet eller vilken jacka som blir den nästa Canada goose.
Jag håller så klart med om er skarpkulturella uppdelning, eftersom jag gillar Arvo Pärt och ogillar Mel Gibson, men det skulle ju lika gärna kunna vara tvärt om. Alltså, jag skulle vilja veta lite mer om hur man kan bedöma fin- och populärkultur på samma sätt. Jag tror nämnligen inte att det går eftersom förförståelsen sabbar alltihop. Även om jag anstränger mig till det yttersta att se likadant på Bach som på Tiga så är jag övertygad om att det kommer att skita sig.
Är Doktor Kosmos skarpkultur?
Bara idén om att inrätta ännu fler kulturella reservat, och gör upp skiljelinjer för vad som är "skarpkultur" och inte - och därför inte kan omfamna t.ex. The Life Aquatic känns bara sååå Stockholmskt, ja så thöntigt!
Stop frontin' och erkänn att man kan helt enkelt få luta sig tillbaka här i livet och konstatera att en rätt så bra film är en rätt så bra film, varken mer eller mindre. Ursäkten att skiljelinjerna sätts upp på skoj betyder inget i en postmodern kultur: jag menar om nu man känner sig rörd av JT Leroys böcker trots att de visar sig vara fejk behöver inte för den skull försvaga styrkan av intrycket. Bara faktumet att vissa verkar känna behov av att dra upp skiljelinjer såhär, på skoj eller inte på skoj, är ändå symptomatisk för lilla, ängsliga, men ack så bortskämda Stockholm.
Hela grejen säger liksom till mig: nu kommer jag stanna utomlands ytterligare ett tag till!
Stop frontin' och erkänn att man kan helt enkelt få luta sig tillbaka här i livet och konstatera att en rätt så bra film är en rätt så bra film, varken mer eller mindre. Ursäkten att skiljelinjerna sätts upp på skoj betyder inget i en postmodern kultur: jag menar om nu man känner sig rörd av JT Leroys böcker trots att de visar sig vara fejk behöver inte för den skull försvaga styrkan av intrycket. Bara faktumet att vissa verkar känna behov av att dra upp skiljelinjer såhär, på skoj eller inte på skoj, är ändå symptomatisk för lilla, ängsliga, men ack så bortskämda Stockholm.
Hela grejen säger liksom till mig: nu kommer jag stanna utomlands ytterligare ett tag till!
hehe, "lilla, ängsliga, men ack så bortskämda Stockholm" - där satte jag fingret på det! Inte undra på att daddy's little rich girls som Paris Hilton och hon Von Sydow är så stora i Sthlm... de passar lika perfekt in i mallen som Jonas Indes ängsliga indiepoppare som 1995 vallfärdade till Pet Sounds!
jag tror vid närmare eftertanke grejen är såhär:
Problemet är inte smakhierarkier per se; jag har egentligen inga problem med sådana. Jag menar, om detta är kontroversiellt nånstans så är det väl i Sverige, där vi har nästan ett slags Freudianskt Jante-inspirerat komplex gällande elitism och att sticka ut från mängden.... detta är ju väldigt tabubelagt på våra breddgrader. (Jämfört med den hackordning som finns i mkt mer hierarkiska samhällen som t.ex. de anglosaxiska.)
Nej, problemet är folk som (gäsp) har rigida, enkelspåriga idéer om vad som är bra och coolt. Folk som bara hanterar max en eller två måttstockar på coolhet och kulturella kategorier åt gången. Folk som bara hajar Tiga (Erik, no diss intended) när det finns typ en miljard mycket roligare saker därute, somliga av dem i det närmaste motsatta varandra - men för den skull varför inte mixa och leka med dem, sluta lyssna så mkt på vad andra ordinerar?
Problemet är inte smakhierarkier per se; jag har egentligen inga problem med sådana. Jag menar, om detta är kontroversiellt nånstans så är det väl i Sverige, där vi har nästan ett slags Freudianskt Jante-inspirerat komplex gällande elitism och att sticka ut från mängden.... detta är ju väldigt tabubelagt på våra breddgrader. (Jämfört med den hackordning som finns i mkt mer hierarkiska samhällen som t.ex. de anglosaxiska.)
Nej, problemet är folk som (gäsp) har rigida, enkelspåriga idéer om vad som är bra och coolt. Folk som bara hanterar max en eller två måttstockar på coolhet och kulturella kategorier åt gången. Folk som bara hajar Tiga (Erik, no diss intended) när det finns typ en miljard mycket roligare saker därute, somliga av dem i det närmaste motsatta varandra - men för den skull varför inte mixa och leka med dem, sluta lyssna så mkt på vad andra ordinerar?
Shit Jonas, du håller ju i debatten helt själv! Grejen med manifestet är väl att man måste kunna få försöka bedöma olika kulturella företeelser efter samma måttstock även om man med största sannolikhet kommer att misslyckas.
"Sluta lyssna så mycket på vad andra ordinerar". Visst, men alla har vi fått vår smak och våra preferenser någonstans ifrån. Vi kan försöka att lyssna helt förutsättningslöst, men vi kommer att misslyckas.
"Sluta lyssna så mycket på vad andra ordinerar". Visst, men alla har vi fått vår smak och våra preferenser någonstans ifrån. Vi kan försöka att lyssna helt förutsättningslöst, men vi kommer att misslyckas.
hmmm. Vet inte om det är direkt relevant i diskussionen, men ändå, appropå sthlm som ankdamm och ängsligt revirpissande, 00-tal och brattifiering kontra 90-tal och indiepanik så är detta ändå ganska kul: Quentin Tarantino festade runt på Stureplan häromnatten och hånglade upp nån brud in public. Dagen efter var han inne på Pet Sounds och köpte skivor. Så kan man väl inte göra!!! Gränserna suddas ut. Men så är han ju utsocknes och vet inte bättre.../H
# skrivet av : 10 februari, 2006 15:40
: 10 februari, 2006 15:40
OK, för att klargöra vad jag menar: Visst får vi alla våra influenser från andra, ingen lever i en bubbla - men min poäng är att i Stockholm blir det lätt så att ett fåtal stilriktningar blir normerande, och idealet skulle vara att bredda denna radda av influenser, och att inte svälja dem så fullt ut - livet blir liksom roligare då!
(anledningen till att jag var så tjatig ovan antar jag ligger i faktumet att detta undermedvetet varit en öm punkt för mig och en anledning till varför jag flyttade från stan ;-)
Skicka en kommentar
(anledningen till att jag var så tjatig ovan antar jag ligger i faktumet att detta undermedvetet varit en öm punkt för mig och en anledning till varför jag flyttade från stan ;-)
<< Tillbaka
