lördag, september 16, 2006
Säljpitchar mot verklig politik
Jonas kommenterar mitt förra inlägg om den heta miljön och påminner om att det krävs slips och kavaj för att övertyga de som verkligen behöver övertygas, underförstått: de som idag röstar på moderaterna. Det ligger säkert mycket i det och även om miljöfrågorna har rört sig stadigt uppåt på den valpolitiska dagordningen så är det fortfarande många som reflexmässigt sorterar bort dem som idealistiskt flum.
Peter Eriksson angriper Fredrik Reinfeldt i en av valdebatterna och menar att det är förmätet att klaga på några tioöringar i skattehöjningar på bensin i ljuset av stundande klimatförändringar. Reinfeldt replikerar med att uppmana Eriksson att tala om för väljarna hur mycket deras trasportkostnader kommer att öka med miljöpartiets politik och får entusiastiska bifall från den moderata delen av studiopubliken. Svaret är ganska självklart att ja, kostnaderna kommer att öka. Peter Eriksson kan säga det eftersom han ändå inte kommer attrahera potentiella moderata väljare med sin politik. Reinfeldt däremot fiskar i egenskap av statsministerkandidat i samtliga väljarvatten och har inte råd att distansera sig från vare sig miljövänner eller SUV-ägare från Täby.
I valspurten kommer den sämsta typen av politisk debatt fram. ”Det är då politikerna blir simpla marknadsförare”, skriver Birger Schlaug i Dagens ETC. Han fortsätter, ”det är då man som medborgare lätt låter känslorna styra, ungefär som när man köper godis vid kassan på Konsum”. Under de senaste par veckorna har skillnaderna mellan partierna som siktar på regeringsmakten (framför allt socialdemokraterna och moderaterna) och de andra varit tydliga. Sossarna tycker helt plötsligt att fildelningslagen – som Bodström offrat sin vänstra njure för att driva igenom – inte alls är särskilt bra. Den borde avskaffas. Moderaterna tycker att det är viktigt med miljö. Klimatförändringarna måste förhindras.
Martin Gelin (igen) skriver i Sydsvenskan (igen) om libertarianismens återkomst i den amerikanska politiska debatten och framför allt i den politiska satiren. Han tar filmen ”Thank you for smoking” och tv-serien ”South Park” som exempel på ett ideologiskt klimat som dras allt närmare en libertariansk, nihilistisk och anti-moralistisk syn på politik. ”Den politiska debatten i USA har devalverats till den grad att man egentligen kan säga vad som helst, bara man har rätt retorik. Sanningen är död, kvar finns bara pr-personer”, skriver Gelin. Tendensen känns igen även i den svenska valrörelsen. Ideologi förs fram som ett säljknep snarare än som något som faktiskt spelar roll.
I Sverige kanske man inte kan säga riktigt vad som helst, men ”Alla ska med” och ”Sverige behöver ett nytt arbetarparti” är inte ideologi, det är säljpitchar utan substans. Groucho Marx klassiska citat ”detta är mina principer, tycker ni inte om dem har jag andra” summerar situationen. Idag står inte den politiska kampen mellan två block (sossar och moderater) utan mellan de som vill bevara den politiska debatten i sin nuvarande form (alliansen, sossar och vänsterpartister) och de som vill förändra (miljöpartiet, feministisk initiativ och… ja, sverigedemokraterna). De senare kör inte med innehållslösa säljpitchar utan menar verkligen något med sin politik. Det innebär att man inte kan fiska i alla väljarvatten, vissa kommer ogilla och hatmejla. Därför kommer Peter Eriksson inte att ta på sig slips och kavaj för att attrahera moderater. Det är istället moderaterna som borde dra på sig en ullpläd och sälja sina Volvo XC90.
Peter Eriksson angriper Fredrik Reinfeldt i en av valdebatterna och menar att det är förmätet att klaga på några tioöringar i skattehöjningar på bensin i ljuset av stundande klimatförändringar. Reinfeldt replikerar med att uppmana Eriksson att tala om för väljarna hur mycket deras trasportkostnader kommer att öka med miljöpartiets politik och får entusiastiska bifall från den moderata delen av studiopubliken. Svaret är ganska självklart att ja, kostnaderna kommer att öka. Peter Eriksson kan säga det eftersom han ändå inte kommer attrahera potentiella moderata väljare med sin politik. Reinfeldt däremot fiskar i egenskap av statsministerkandidat i samtliga väljarvatten och har inte råd att distansera sig från vare sig miljövänner eller SUV-ägare från Täby.
I valspurten kommer den sämsta typen av politisk debatt fram. ”Det är då politikerna blir simpla marknadsförare”, skriver Birger Schlaug i Dagens ETC. Han fortsätter, ”det är då man som medborgare lätt låter känslorna styra, ungefär som när man köper godis vid kassan på Konsum”. Under de senaste par veckorna har skillnaderna mellan partierna som siktar på regeringsmakten (framför allt socialdemokraterna och moderaterna) och de andra varit tydliga. Sossarna tycker helt plötsligt att fildelningslagen – som Bodström offrat sin vänstra njure för att driva igenom – inte alls är särskilt bra. Den borde avskaffas. Moderaterna tycker att det är viktigt med miljö. Klimatförändringarna måste förhindras.
Martin Gelin (igen) skriver i Sydsvenskan (igen) om libertarianismens återkomst i den amerikanska politiska debatten och framför allt i den politiska satiren. Han tar filmen ”Thank you for smoking” och tv-serien ”South Park” som exempel på ett ideologiskt klimat som dras allt närmare en libertariansk, nihilistisk och anti-moralistisk syn på politik. ”Den politiska debatten i USA har devalverats till den grad att man egentligen kan säga vad som helst, bara man har rätt retorik. Sanningen är död, kvar finns bara pr-personer”, skriver Gelin. Tendensen känns igen även i den svenska valrörelsen. Ideologi förs fram som ett säljknep snarare än som något som faktiskt spelar roll.
I Sverige kanske man inte kan säga riktigt vad som helst, men ”Alla ska med” och ”Sverige behöver ett nytt arbetarparti” är inte ideologi, det är säljpitchar utan substans. Groucho Marx klassiska citat ”detta är mina principer, tycker ni inte om dem har jag andra” summerar situationen. Idag står inte den politiska kampen mellan två block (sossar och moderater) utan mellan de som vill bevara den politiska debatten i sin nuvarande form (alliansen, sossar och vänsterpartister) och de som vill förändra (miljöpartiet, feministisk initiativ och… ja, sverigedemokraterna). De senare kör inte med innehållslösa säljpitchar utan menar verkligen något med sin politik. Det innebär att man inte kan fiska i alla väljarvatten, vissa kommer ogilla och hatmejla. Därför kommer Peter Eriksson inte att ta på sig slips och kavaj för att attrahera moderater. Det är istället moderaterna som borde dra på sig en ullpläd och sälja sina Volvo XC90.
Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Tillbaka
<< Tillbaka
