måndag, januari 08, 2007

Återuppstånden anka

Lagom till tågresan hem från Stockholm tittar jag in på Pressbyrån och köper det nya Arne Anka-albumet ”Återuppståndelsen”. Tio år sen sist, ja jäklar! Tydligen har ankan förekommit i Dagens Arbete sedan några år tillbaka och det är en tjock volym till bredden fylld, som sig bör, med bitska kommentarer om samtiden.

I förordet skriver Charlie Christensen att det framför allt är två personer som är huvudansvariga för Arnes återkomst: George W Bush och Gudrun Schyman. Båda är givna måltavlor för satir men de första serierna – där den desillusionerade utrikeskorrespondenten Konrad K spelar huvudrollen – känns rätt platta. Visst finns det världshav med spydig sarkasm att ösa ur både när det gäller amerikansk imperialism och svensk feminism gone bonkers men utan smarta referenser till vardagen blir det mest plattityder av alltihopa.

Därför gör Christensen rätt i att skrota Konrad K och istället släppa in ankan i handlingen. Arne har hunnit gifta sig, skaffa två barn och skilja sig sedan sist, men annars är allt som vanligt. Ingenting undgår hans smädande vilket också är hans bästa karaktärsdrag. Ingen kan använda ankan i sina egna syften, alla får en del av sleven. Den mesta kritiken faller dock på hälsosamhället som givetvis går emot allt som Arne Anka står för. Varningstexter, stavgångare och miljönoja är detaljer som förgiftar tillvaron för Arne och hans vänner. Rökförbudet som införs sommaren 2005 symboliserar den slutgiltiga segern för hälsofascismen och kommenteras genom en monolog av bartendern Zeke: ”Folk tror inte på döden längre! De joggar, käkar lättfil och alger och flåsar runt med motionsstavar, allt i den fåfänga tron att dom ska leva för evigt!” Han avslutar – något pretentiöst – med devisen ”Bara den som tror på döden kan definiera friheten”.

Det är befriande att läsa Arne Anka eftersom han inte gör några försök att vara varken politiskt korrekt eller överdrivet provocerande. Han bara är – spottande, fräsande och cynisk. Samtidigt märks det att Arne blivit äldre. Och att Charlie Christensen bott ytterligare tio år i Pamplona. Stockholmsskildringarna som var en viktig ingrediens i de tidiga Arne-serierna är helt borta. Det är synd för det gör handlingen tunn och karaktärerna identitetslösa. Arne Anka är en stockholmskarikatyr men jämfört med t.ex. Rocky känns det som att han numera bor i landet Ingenstans. Synd på en sån rar anka.

// skrivet av Erik Thalin @ 13:16 | | Permalänk
Kommentarer: Skicka en kommentar

<< Tillbaka