lördag, januari 27, 2007
Enkelt att skylla på psykvården
Knivdådet i Jönköping i förrgår är förstasidesstoff i samtliga svenska nyhetsmedier. Händelsen är naturligtvis djupt tragisk på det personliga planet och tankarna går främst till pojkens anhöriga. Även den misstänkte förövaren är antagligen ett tragiskt livsöde och nu sitter han häktad på sannolika skäl.
Ändå kanske den mediala uppmärksamheten är det mest tragiska med hela historien. Landets samtliga kriminalreportrar studsade upp från sina kontorsstolar, överväldigade och med blodad tand. Ända sedan mordet på Anna Lindh har den svenska psykvården fått bära hundhuvudet för alla s.k. vansinnesdåd. Bilden som skapas i medierna känns groteskt överdriven.
Det är lätt att se varför händelser som den här blir uppblåsta. Allt finns där; oskyldigt barn, galen förövare och ”ansvariga” byråkrater. Vinklingen från första stund har varit att mannen varit kontakt med psykvården. Just konstaterandet – ”mannen har varit i kontakt med psykvården” – verkar räcka som bevis för att misstag har begåtts och att det därmed finns enskilda ansvariga att hänga ut.
Uppenbarligen har misstag begåtts någonstans eftersom ett barn har mördats, men att psykvården skulle vara den enda instans som kan ställas till svars är en grov förenkling. Från vaggan till graven finns det oändligt många faktorer som påverkar en enskild individs handlande. En psykisk sjukdom kan – inbillar jag mig – uppstå och utvecklas olika från person till person. Psykiska problem är inte som ett brutet ben eller tarmvägsinfektion och man kan aldrig på samma sätt konstatera om en person är ”frisk” eller inte vid avslutad behandling.
När Martin Grann, forskare vid Centrum för Våldsprevention på Karolinska Institutet, intervjuades i Studio Ett i P1 fick han frågan om vad han tänkte om att den misstänkte förövaren tidigare skrivits ut från tvångsvård och numera stod under öppen vård, och om detta ”friskförklarande” inte var felaktigt. Grann svarade att psykiskt sjuka aldrig blir friska i ordets egentliga mening utan att det alltid är en avvägning som måste göras mellan säkerhet och frihet för patienten. Kort sagt, när svårt psykiskt sjuka släpps ut från sluten vård är det aldrig helt riskfritt.
Samtidigt menar Grann att rapporteringen ger en skev bild av psykiskt sjuka och att patienter stigmatiseras. Enligt honom sker dåd liknande det i Jönköping i genomsnitt en gång per år. Risken att råka ut för en galning med kniv är med andra ord försvinnande liten. I de allra flesta fall gör psykiatrivården en riktig bedömning.
Nu ropar landets ledarsidor efter ökade resurser till öppenvården. Det är samma sak efter varje liknande händelse, men proportionerna saknas. Psykiatrireformen i början av 90-talet är en väl dokumenterad katastrof som har lett till ökad utslagning bland de patienter som tidigare var inskrivna vid psykiatriska vårdanstalter. Den vardagliga misären hos dessa människor är den verkliga tragedin, men det fungerar inte lika bra att sälja lösnummer på. Istället skapas bilden av psykiskt sjuka som knivmän som löper amok.
Ändå kanske den mediala uppmärksamheten är det mest tragiska med hela historien. Landets samtliga kriminalreportrar studsade upp från sina kontorsstolar, överväldigade och med blodad tand. Ända sedan mordet på Anna Lindh har den svenska psykvården fått bära hundhuvudet för alla s.k. vansinnesdåd. Bilden som skapas i medierna känns groteskt överdriven.
Det är lätt att se varför händelser som den här blir uppblåsta. Allt finns där; oskyldigt barn, galen förövare och ”ansvariga” byråkrater. Vinklingen från första stund har varit att mannen varit kontakt med psykvården. Just konstaterandet – ”mannen har varit i kontakt med psykvården” – verkar räcka som bevis för att misstag har begåtts och att det därmed finns enskilda ansvariga att hänga ut.
Uppenbarligen har misstag begåtts någonstans eftersom ett barn har mördats, men att psykvården skulle vara den enda instans som kan ställas till svars är en grov förenkling. Från vaggan till graven finns det oändligt många faktorer som påverkar en enskild individs handlande. En psykisk sjukdom kan – inbillar jag mig – uppstå och utvecklas olika från person till person. Psykiska problem är inte som ett brutet ben eller tarmvägsinfektion och man kan aldrig på samma sätt konstatera om en person är ”frisk” eller inte vid avslutad behandling.
När Martin Grann, forskare vid Centrum för Våldsprevention på Karolinska Institutet, intervjuades i Studio Ett i P1 fick han frågan om vad han tänkte om att den misstänkte förövaren tidigare skrivits ut från tvångsvård och numera stod under öppen vård, och om detta ”friskförklarande” inte var felaktigt. Grann svarade att psykiskt sjuka aldrig blir friska i ordets egentliga mening utan att det alltid är en avvägning som måste göras mellan säkerhet och frihet för patienten. Kort sagt, när svårt psykiskt sjuka släpps ut från sluten vård är det aldrig helt riskfritt.
Samtidigt menar Grann att rapporteringen ger en skev bild av psykiskt sjuka och att patienter stigmatiseras. Enligt honom sker dåd liknande det i Jönköping i genomsnitt en gång per år. Risken att råka ut för en galning med kniv är med andra ord försvinnande liten. I de allra flesta fall gör psykiatrivården en riktig bedömning.
Nu ropar landets ledarsidor efter ökade resurser till öppenvården. Det är samma sak efter varje liknande händelse, men proportionerna saknas. Psykiatrireformen i början av 90-talet är en väl dokumenterad katastrof som har lett till ökad utslagning bland de patienter som tidigare var inskrivna vid psykiatriska vårdanstalter. Den vardagliga misären hos dessa människor är den verkliga tragedin, men det fungerar inte lika bra att sälja lösnummer på. Istället skapas bilden av psykiskt sjuka som knivmän som löper amok.
Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Tillbaka
<< Tillbaka