Samtidigt hos Erik

Bakgrunden är känd för de flesta. Den ryske ex-agenten och sedermera brittiske medborgaren Alexander Litvinenko avlider på ett sjukhus i London efter att ha förgiftats med det radioaktiva ämnet polomium 210. Efter omfattande undersökningsarbete pekar brittisk polis ut den ryske affärsmannen Andrej Lugovoj som huvudmisstänkt. Storbritanniens ambassad i Moskva begär att Ryssland lämnar ut Lugovoj. Ryssarna vägrar och hänvisar till rysk grundlag, Dessutom låter man hälsa att anklagelserna mot Lugovoj – som liksom Litvinenko har ett förflutet i rysk underrättelsetjänst – är trams och endast uttryck för anti-ryska stämningar i Väst. Ryssland och Lugovoj har sedan gått vidare och anklagat Storbritannien för att försöka värva samme Lugovoj till sin egen säkerhetstjänst.

För var och en som är född och uppvuxen väster om den forna järnridån är situationen glasklar. Semi-diktaturen Ryssland har tagit sig friheten att skicka över en av sina gubbar till London, med fickorna fulla av polonium, för att röja en störig dissident ur vägen. Detta görs på ett synnerligen osmidigt sätt – det måste finnas en miljon sätt att i lönndom ta någons liv utan att lämna ett lysande radioaktivt spår efter sig. Men uppenbarligen var det viktigare för Moskva att Litvinenko dog, än eventuella diplomatiska fnörror på tråden med Storbritannien.

Det är den situationen som britterna nu befinner sig i. De vet att detta är rysk logik. Man väger för- och nackdelar, sen skjuter man och hoppas på det bästa. Så vad göra? De flesta bedömare är på det klara med att det inte finns en chans i h*lvete att Lugovoj blir utlämnad. Ändå sätter britterna hårt mot hårt. I förrgår lämnades besked om att fyra ryska diplomater utvisas från Storbritannien. Den brittiske utrikesministern David Miliband kommenterar beslutet med att ”vi måste skicka en klar signal på hur allvarligt fallet är”.

Igår kom den oväntat milda reaktionen från Moskva. Man utvisar inte några brittiska diplomater, utan nöjer sig med att fördöma och beklaga. Det är säkerligen inte det sista som sägs i konflikten. Hur kommer övriga EU att ställa sig i frågan? USA? Och hur långt är britterna beredda att gå? Ryssland och Storbritannien har omfattande handelsrelationer och det är mer än bara nationell stolthet på spel om parterna väljer att trappa upp.

Den grundläggande frågan är dock: vad är Ryssland? Vad är det vi har att göra med? I P1-morgon talar historikern Gudrun Persson om Rysslands gamla imperialistdrömmar. Det är inte ens två decennier sedan Sovjet utgjorde den ena halvan av de två stormakterna som delade världen mellan sig. Persson menar att omställningen till att bli en aktör bland andra måste vara smärtsam, och påminner om att både Frankrike och Storbritannien gick igenom liknande processer efter andra världskriget. Dagens ledare i DN är inne på samma spår och skriver om att den ryska taktiken är hämtad från den gamla tiden, före murens fall. Just därför är den också dömd att misslyckas.

Det är som sagt lätt att ta ställning mot Ryssland. Västs påstådda ”rysshat” som det talas om i Moskva kanske finns, men det är i så fall till allra största delen en direkt konsekvens av det egna agerandet. För Putin och övriga i den högsta ledningen i Kreml finns det ett intresse av att distansera sig från Europa och skapa en fiende gentemot vilken man kan visa styrka. Styrka är en viktig egenskap för de ryska väljarna. Då är det troligen också mindre riskabelt att mucka gräl med Storbritannien än exempelvis Kina.