måndag, februari 18, 2008

This Is Muggig Manlighet

Så har även jag till slut sett den närmast sönderhyllade This Is England. Filmen utspelar sig 1983, mitt under Margaret Thatchers skoningslösa nedmonterande av det brittiska sociala välfärdssystemet. Den utstötta 12-årige arbetargrabben Shaun, vars far just dödats i Falklandskriget, tas upp av det lokala skinheadgänget. Ledaren, den sympatiske och lite undflyende Woody, representerar den klassiska skinheadkulturen med musikaliska rötter i Västindien. Gänget lyssnar på ska, reggae och northen-soul och känner igen förtrycket och utanförskapet som beskrivs av grupper som Toots And The Maytals, The Specials och Dexys Midnight Runners. Den använder sig av en våldsam estetik med rakade skallar och Dr. Martens-kängor, men ser att de har mer gemensamt med invandrare från Jamaika och Pakistan än de har med den engelska arbetsklassen, med sina drömmar om det gamla brittiska imperiet.

Gänget splittras när den gamle ledaren Combo släpps ut från fängelset. Combo har öppet rasistiska åsikter och är aktiv förespråkare för det främlingsfientliga National Front. Lojalitetsband i den gamla gruppen ställs på sin spets när Combo tvingar samtliga i gänget att välja sida. För eller emot invandrare, för eller emot England. Mitt i allt ihop står Shaun som är ovetande om den bakomliggande politiken. Han vill bara vara stolt över sin pappa som dog i kriget och känna gemenskap och trygghet i gänget.

Mina förväntningar var högt ställda på This Is England. Jag har bokstavligt talat inte hört ett dåligt ord sägas om den. Och visst är det en välspelad och engagerande film. Det är en lysande lektion i modern engelsk nutidshistoria (om det nu är det man är intresserad av) och soundtracket är fantastiskt. Men historien har jag hört förut, många många gånger. Den unga alienerade arbetarpojken utan fadersgestalt. Han brottas med sina våldsamma tendenser och oifrågasatta ”manliga” drifter. Han finner tröst hos äldre män med samma tendenser och drifter, som lever destruktiva och våldsamma liv. Det är mycket våld och undertryckta känslor. Fårade ansikten med ögon som blixtrar till och antyder något rebelliskt och missförstått därbakom.

Jag köper det inte. Alls. Vi är alla missförstådda, på ett eller annat sätt. Vi bär alla på ånger och undertryckta känslor. Vi blir alla kränkta. Varför är det alltid samma unga våldsamma mansperson som skildras?

Filmens framgångar i Sverige kan säkert delvis tillskrivas vår närmast genetiskt medfödda anglofili. Jag och många med mig kan svälja vilken halvdan tv-produktion som helst så länge vi får oss en beskärd dos av engelska uttryck och miljöer. Och This Is England är proppfull av ”cheers”, ”U ört me’ feelins’” och ”Maggie is a twat”. Men den här gången räcker det inte. Jag hade väntat mig ett aningens djupare personporträtt, något överraskande. Istället får jag ytterligare en ”Ondskan”, ”Gentlemen” eller ”Hata Göteborg”. På engelska. Vilket inte direkt gör den mer relevant för mig.

Jag är som sagt den förste att medge This Is Englands kvalitéer. Men jag läser recension, efter recension, efter recension och i var enda en tas ämnet för givet. ”Trovärdigt” är nyckelordet och det verkar räcka för att motivera filmens existens.

Kommentarer:
Nu var det ju ett tag sedan jag såg "This is England", men jag minns att jag också "kände igen" historien, kanske lite väl mycket, men detta var dock inget som störde när den beryktade "trovärdigheten"; realismen i karaktärer och rolltolkningar tog sin plats och överskuggar den sedan många gånger berättade historien.

Vad skulle gjort personporträtten "djupare"? Det kanske var du som inte såg djupt nog, efter att dina (kanske alltför) högt ställde förväntningar bedövat din motaglighet?

Sen är väl de flesta historier kanske redan berättade (på det ena eller det andra sättet) och det är numera allt "det andra" som vi får hänga upp våra njutningar och avsky på; de subtila nyanserna i karaktärer och deras handlingar i skådespeleriet och det rent visuella och audioella aspekterna i filmskapandet.

Som motvikt till manscentreringen i denna historia rekomenderar jag Karyn Kusamas "Girlfight", som i första hand inte blir speciell på grund utav att det handlar om en kvinna, utan på grund av just det där "andra" som lyfte "This is England" över sin kanske lite trötta och återanvända historia.

/jay
 
Du har förstås rätt i att de flesta historier har berättats både tio och tusen gånger förut. Den om den övergivna pojken utan fadersgestalt är inget undantag. Men bara det faktum att jag sitter och tänker på hur förutsägbar filmen är, kanske skvallrar om att något saknas i personporträtten. Nu har jag bara sett filmen en gång, men jag har en känsla av att karaktärerna inte har så mycket mer att berätta än just det som är uppenbart vid en första titt.

Jag jämför t.ex. med "Mordet på Jessie James..." där historien också har berättats många gånger förut. Men dels är personporträtten mer komplexa och - framför allt - känns ämnet mycket mer angeläget än ännu en betraktelse av klasskamp för 25 år sedan.

Kan faktiskt vara så att det är det jag stör mig mest på. Låt vara att This is England är en intressant historisk betraktelse, men som inlägg i klassdebatten tillför den nada. Litegran som "Upp till kamp", fast den var intressant av andra anledningar.
 
Skicka en kommentar

<< Tillbaka