torsdag, april 24, 2008
"Hur hade ni tänkt att jag skulle klara av det här?"
Bör kommunen hjälpa äldre människor att skruva upp gardiner eller skotta garageuppfarten för att de själva inte orkar? Bör kommunen lita till sina medborgare att de vet hur ofta soporna behöver tömmas? Och på en högre nivå: bör staten rycka ut och hjälpa sina medborgare i nöd på andra sidan jordklotet? Vad kan vi förvänta oss av det offentliga, och vad kan det offentliga förvänta sig av oss?
Vem ska skotta?
För ett tag sen läste jag den förträffliga reportageboken Imperiet av den nyligen avlidne polske politiske reportern Ryszard Kapuscinski. I den skildras Sovjetunionen under två resor och under två epoker. Den första resan gjorde Kapuscinski under 60-talet. Den gick genom de södra delrepublikerna, från Georgien till Uzbekistan. Här skildras enastående kulturella uttryck och uråldriga historiska arv. Folk med anor som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, i vissa fall till den mänskliga civilisationens absoluta vagga. Sin andra resa gör han våren 1989. Då reser han genom hela det sovjetiska imperiet. Och han blir beklämd av intrycken från ett land som nått botten – kulturellt, ekonomiskt och framför allt moraliskt. Jag drar mig till minnes ett uttryck man använde i Litauen när jag bodde där – homo sovieticus.
Homo sovieticus, den sovjetiska människan, är den värsta och mest hopplösa typen av medborgare man kan föreställa sig. Det är en person som litar till att staten ska ta hand om allting men som samtidigt inte känner några förpliktelser gentemot den. Eftersom staten tar hand om allt har också all initiativförmåga och kreativitet försvunnit från den sovjetiska människan. Hon är som en statist i Orwells 1984 eller som ett foster som fungerar som ett värmekraftverk i The Matrix. Det sovjetiska systemet skapade en medborgare som sakta med säkert ledde fram till dess undergång. Nu, snart tjugo år efter imperiets sammanbrott, kämpar fortfarande hela före detta Sovjetunionen med avtrycken som homo sovieticus har lämnat i samhällsmoralen.
Homo sovieticus är en extrem företeelse från ett extremt samhälle. Men det finns lärdomar att dra. I hela västvärlden växer den offentliga sektorns andel av BNP. Och detta oberoende av politisk ledning. Visst finns variationer, i vissa fall stora, mellan olika regioner. Men tendensen är tydlig och lärdomen krass: det medborgaren en gång har fått, det vill hon inte bli av med. I kommunen där jag arbetar fattade politikerna i höstas ett beslut om att de föräldrar som är föräldralediga med ett nyfött barn inte får ha äldre barn i förskolan mer än femton timmar i veckan. Att jämföra med de tidigare 30 timmarna. Femton timmar är lagstadgat minimum men fortfarande mer än de noll timmar som var fallet för mindre än ett decennium sedan.
Nu blir kommunens handläggare nedringda av upprörda småbarnsföräldrar. De ställer frågor som ”hur har ni tänkt att jag ska klara av det här?” och ”vi hinner inte med våra barn om vi inte får mer tid på förskolan!”. Frågorna är ofta ställda på så sätt att det skulle vara kommunens ansvar att ta hand om föräldrarnas barn.
En annan vanlig fråga som kommer från kommunens äldre är den om en s.k. ”fixar-Janne”. En fixar-Janne är en person som är anställd på socialförvaltningen och hjälper äldre med enklare hantverkssysslor. Tjänsten finns i vissa kommuner men inte andra och fram tills förra hösten fanns den inte i min kommun. Det var många äldre som upprört ringde mig och frågade ”hur kommunen hade tänkt att jag [åldringen] skulle kunna skotta min garageuppfart”. Jag fick ofta bita mig i läppen för att inte säga att ”nej, kommunen har inte tänkt någonting på hur du ska kunna skotta din garageuppfart. Är du 85 år och har problem med lederna så kanske du inte ska bo kvar i ditt gamla stora hus”.
Jag sa givetvis aldrig så och jag har full respekt för att man som äldre inte vill flytta om man absolut inte måste. Precis som jag förstår att småbarnsföräldrar har svårt att få tiden att räcka till och därför drabbas hårt av minskade timmar på förskolan. Men det som oroar är frågan: ”hur hade ni tänkt att jag skulle klara av det här?”. Det passiviserar och ibland nästan omyndigförklarar den som ställer frågan. Det offentliga tänker inte av sig själv. Det offentliga gör det som det får i åtagande att utföra. Och den offentliga verksamheten är – i slutändan – ett resultat av politiska beslut från de folkvalda.
Så frågan som egentligen ställs är: ”hur hade jag tänkt att jag skulle klara av det här?”. Att skaffa barn är ett beslut som tas av föräldrarna, inte av det offentliga. Att bo kvar i ett stort gammalt hus trots att man inte egentligen klarar av det är ett beslut som tas av åldringen, inte av det offentliga. Skulle det vara så att det finns en bred uppfattning om att alla äldre som bor i stora gamla hus ska få gratis hantverkshjälp av sin kommun så skulle också politikerna driva den linjen. Men någon sån uppfattning finns inte, av uppenbara skäl.
Allt som det offentliga gör utgår från individen och den enskildes önskemål. Ju mer det offentliga växer, ju svårare kommer det att bli att se den kopplingen. Men det är livsviktigt att vi fortsätter att påminnas om den. Annars är risken stor att vi slutar upp som homo sovieticus allihop. Med massivs av krav på det offentliga, men ingen känsla för vad det offentliga kräver av oss.
Vem ska skotta?
För ett tag sen läste jag den förträffliga reportageboken Imperiet av den nyligen avlidne polske politiske reportern Ryszard Kapuscinski. I den skildras Sovjetunionen under två resor och under två epoker. Den första resan gjorde Kapuscinski under 60-talet. Den gick genom de södra delrepublikerna, från Georgien till Uzbekistan. Här skildras enastående kulturella uttryck och uråldriga historiska arv. Folk med anor som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, i vissa fall till den mänskliga civilisationens absoluta vagga. Sin andra resa gör han våren 1989. Då reser han genom hela det sovjetiska imperiet. Och han blir beklämd av intrycken från ett land som nått botten – kulturellt, ekonomiskt och framför allt moraliskt. Jag drar mig till minnes ett uttryck man använde i Litauen när jag bodde där – homo sovieticus.
Homo sovieticus, den sovjetiska människan, är den värsta och mest hopplösa typen av medborgare man kan föreställa sig. Det är en person som litar till att staten ska ta hand om allting men som samtidigt inte känner några förpliktelser gentemot den. Eftersom staten tar hand om allt har också all initiativförmåga och kreativitet försvunnit från den sovjetiska människan. Hon är som en statist i Orwells 1984 eller som ett foster som fungerar som ett värmekraftverk i The Matrix. Det sovjetiska systemet skapade en medborgare som sakta med säkert ledde fram till dess undergång. Nu, snart tjugo år efter imperiets sammanbrott, kämpar fortfarande hela före detta Sovjetunionen med avtrycken som homo sovieticus har lämnat i samhällsmoralen.
Homo sovieticus är en extrem företeelse från ett extremt samhälle. Men det finns lärdomar att dra. I hela västvärlden växer den offentliga sektorns andel av BNP. Och detta oberoende av politisk ledning. Visst finns variationer, i vissa fall stora, mellan olika regioner. Men tendensen är tydlig och lärdomen krass: det medborgaren en gång har fått, det vill hon inte bli av med. I kommunen där jag arbetar fattade politikerna i höstas ett beslut om att de föräldrar som är föräldralediga med ett nyfött barn inte får ha äldre barn i förskolan mer än femton timmar i veckan. Att jämföra med de tidigare 30 timmarna. Femton timmar är lagstadgat minimum men fortfarande mer än de noll timmar som var fallet för mindre än ett decennium sedan.
Nu blir kommunens handläggare nedringda av upprörda småbarnsföräldrar. De ställer frågor som ”hur har ni tänkt att jag ska klara av det här?” och ”vi hinner inte med våra barn om vi inte får mer tid på förskolan!”. Frågorna är ofta ställda på så sätt att det skulle vara kommunens ansvar att ta hand om föräldrarnas barn.
En annan vanlig fråga som kommer från kommunens äldre är den om en s.k. ”fixar-Janne”. En fixar-Janne är en person som är anställd på socialförvaltningen och hjälper äldre med enklare hantverkssysslor. Tjänsten finns i vissa kommuner men inte andra och fram tills förra hösten fanns den inte i min kommun. Det var många äldre som upprört ringde mig och frågade ”hur kommunen hade tänkt att jag [åldringen] skulle kunna skotta min garageuppfart”. Jag fick ofta bita mig i läppen för att inte säga att ”nej, kommunen har inte tänkt någonting på hur du ska kunna skotta din garageuppfart. Är du 85 år och har problem med lederna så kanske du inte ska bo kvar i ditt gamla stora hus”.
Jag sa givetvis aldrig så och jag har full respekt för att man som äldre inte vill flytta om man absolut inte måste. Precis som jag förstår att småbarnsföräldrar har svårt att få tiden att räcka till och därför drabbas hårt av minskade timmar på förskolan. Men det som oroar är frågan: ”hur hade ni tänkt att jag skulle klara av det här?”. Det passiviserar och ibland nästan omyndigförklarar den som ställer frågan. Det offentliga tänker inte av sig själv. Det offentliga gör det som det får i åtagande att utföra. Och den offentliga verksamheten är – i slutändan – ett resultat av politiska beslut från de folkvalda.
Så frågan som egentligen ställs är: ”hur hade jag tänkt att jag skulle klara av det här?”. Att skaffa barn är ett beslut som tas av föräldrarna, inte av det offentliga. Att bo kvar i ett stort gammalt hus trots att man inte egentligen klarar av det är ett beslut som tas av åldringen, inte av det offentliga. Skulle det vara så att det finns en bred uppfattning om att alla äldre som bor i stora gamla hus ska få gratis hantverkshjälp av sin kommun så skulle också politikerna driva den linjen. Men någon sån uppfattning finns inte, av uppenbara skäl.
Allt som det offentliga gör utgår från individen och den enskildes önskemål. Ju mer det offentliga växer, ju svårare kommer det att bli att se den kopplingen. Men det är livsviktigt att vi fortsätter att påminnas om den. Annars är risken stor att vi slutar upp som homo sovieticus allihop. Med massivs av krav på det offentliga, men ingen känsla för vad det offentliga kräver av oss.
Kommentarer:
<< Tillbaka
Nå, vilka förväntningar bör finnas av en god medborgare? Att dra sitt strå till stacken att forma sitt samhälle efter tycke och smak?
"En god medborgare". Det känns som ett sånt där uttryck som många av de gamla gubbarna med skägg som fanns i mina läroböcker i politisk historia har grubblat över.
Jag tror att "en god medborgare" är samma sak som "en god människa". Och en god människa ska ju vara altruistisk och älska sin nästa och bemöta andra så som hon själv vill bli bemött och så vidare.
Själv försöker jag göra så gott jag kan. Men det är helt klart att ett superutbyggt välfärdssamhälle ställer större krav på mig som medborgare än om jag skulle leva i ett laglöst land. Framför allt så krävs engagemang. Att leva i Sverige innebär att man har en massa valmöjligheter, eller makt. Makt som - säg - en fattig bonde i Eritrea inte har. Och med makt kommer ansvar. Makt att göra rätt, men också att göra fel.
Medborgarna i min kommun har makt att påverka sina politiker. Trots det gör de flesta inte det. Det beror säkert på massvis med saker, som att man inte anser sig ha tid, eller inte har lust att sätta sig in i frågorna.
Faran med det är att politikerna och de offentliga tjästemännen tillslut blir helt åtskilda från människorna de är satta att arbeta för. Då blir det offentliga okontrollerbart, det börjar leva sitt eget liv. Då är det medborgarna som har utnyttjat sin makt att göra dåligt. De har låtit det offentliga växa dem över huvudet.
Jag tror att "en god medborgare" är samma sak som "en god människa". Och en god människa ska ju vara altruistisk och älska sin nästa och bemöta andra så som hon själv vill bli bemött och så vidare.
Själv försöker jag göra så gott jag kan. Men det är helt klart att ett superutbyggt välfärdssamhälle ställer större krav på mig som medborgare än om jag skulle leva i ett laglöst land. Framför allt så krävs engagemang. Att leva i Sverige innebär att man har en massa valmöjligheter, eller makt. Makt som - säg - en fattig bonde i Eritrea inte har. Och med makt kommer ansvar. Makt att göra rätt, men också att göra fel.
Medborgarna i min kommun har makt att påverka sina politiker. Trots det gör de flesta inte det. Det beror säkert på massvis med saker, som att man inte anser sig ha tid, eller inte har lust att sätta sig in i frågorna.
Faran med det är att politikerna och de offentliga tjästemännen tillslut blir helt åtskilda från människorna de är satta att arbeta för. Då blir det offentliga okontrollerbart, det börjar leva sitt eget liv. Då är det medborgarna som har utnyttjat sin makt att göra dåligt. De har låtit det offentliga växa dem över huvudet.
Power at your fingertips, ungefär som konsumentmakt. I dagens värld där få har tid/energi att engagera sig hörs plötsligt den enskilda rösten klart och tydligt, vilket är ett fenomen som jag hoppas existerar utanför mitt huvud.
Motståndet till medborgarens deltagande är kanske dock mest just tiden och energin? Vi utsätts för ett ganska massivt informationsflöde samtidigt som det ställs krav från familj, vänner, arbete, facebook och nu också samhället. Då är det inte så konstigt att offentliga tjänstemän blir åtskilda från sina väljare när "kravet" bredvid är inslaget i glittrande färger. Jag, som är lite insnöad i mitt jobb för tillfället, är lite fascinerad över behovet av intern marknadsföring för att få igenom lösningar på problem som mina kollegor bett om hjälp med. En bit ifrån dammiga tankar om att det som är värt mest är det som du själv arbetat för.
Själv tror jag på en hälsosam blandning av egoism och altruism. Det är aldrig så lätt att tänka på andra när man själv mår bra, samtidigt som man ofta kan se en personlig vinst i att bidra till gemensamma aktiviteter.
Motståndet till medborgarens deltagande är kanske dock mest just tiden och energin? Vi utsätts för ett ganska massivt informationsflöde samtidigt som det ställs krav från familj, vänner, arbete, facebook och nu också samhället. Då är det inte så konstigt att offentliga tjänstemän blir åtskilda från sina väljare när "kravet" bredvid är inslaget i glittrande färger. Jag, som är lite insnöad i mitt jobb för tillfället, är lite fascinerad över behovet av intern marknadsföring för att få igenom lösningar på problem som mina kollegor bett om hjälp med. En bit ifrån dammiga tankar om att det som är värt mest är det som du själv arbetat för.
Själv tror jag på en hälsosam blandning av egoism och altruism. Det är aldrig så lätt att tänka på andra när man själv mår bra, samtidigt som man ofta kan se en personlig vinst i att bidra till gemensamma aktiviteter.
Ja, visst utsätts vi för informationsflöden. Och många av oss utvecklar en känsla för vad som är relevant information och vad som är bara är skit. Järmfört med Sverige när vi var små (läs 80-talet) är det idag mycket svårare att identifiera ett meddelandes avsändare, eller att se vad som är reklam och vad som är sakliga upplysningar. Jag tror t.ex. inte att merparten av Idol-tittarna inser att de frivilligt tittar på ett en timmes långt reklaminslag, vecka efter vecka. De ser det antagligen som en saklig och öppen talangjakt. Inslaget i "glittrande färger", som sagt.
Jämfört med TV4 så har Järfälla kommun inte så mycket att komma med i reklamväg. Vi uppfyller lagens krav på offentlig insyn och gör vårt bästa för att upplysa invånarna om vad som är aktuellt i deras hemkommun. Men vi kan - och bör - inte slå in detta i glittriga färger. En god medborgare ska känna ett instinktivt engagemang, annars kan hon knappast kalla sig demokrat.
Jag håller med om egoismen som drivkraft. Man står sig själv närmast. Och i slutändan så förlorar de offentliga sitt existensberättigande om det inte innebär vinster för varje enskild individ, varje ego.
Jämfört med TV4 så har Järfälla kommun inte så mycket att komma med i reklamväg. Vi uppfyller lagens krav på offentlig insyn och gör vårt bästa för att upplysa invånarna om vad som är aktuellt i deras hemkommun. Men vi kan - och bör - inte slå in detta i glittriga färger. En god medborgare ska känna ett instinktivt engagemang, annars kan hon knappast kalla sig demokrat.
Jag håller med om egoismen som drivkraft. Man står sig själv närmast. Och i slutändan så förlorar de offentliga sitt existensberättigande om det inte innebär vinster för varje enskild individ, varje ego.
Fråga om framtiden: Håller demokratin på att förtvina på grund av bristande engagemang? I en tid då den mediala bilden av politiska partier strömlinjeformas till en enkel yta, håller vi slöa väljare på att forcera fram en politikernas hierokrati (se här vad wikipedia har gjort med mig)?
Ja, jag tror absolut att partipolitiken håller på att förtvina. Det har den gjort i två decennier nu. MEN att partierna liknar varandra allt med betyder inte att folks åsikter gör det. Jämfört med den svenska partipolitikens storhetstid på 60-talet (rekord i valdeltagande: 91%) så tror och hoppas jag att svenskarna idag är mer upplysta och reflekterande. De är helt klart mer utbildade.
Jag tror att politiker arbetar mer reaktivt idag än för 30 år sedan. De måste göra det, för de har inte alls samma möjlighet att bestämma dagordningen som tidigare. Då kunde de driva igenom ATP-systemet, nu måste de kämpa för att fatta vad fildelning är för något. De finns så många andra röster i offentligheten att politikerna helt enkelt bara får försöka hänga med så gott det går.
Skicka en kommentar
Jag tror att politiker arbetar mer reaktivt idag än för 30 år sedan. De måste göra det, för de har inte alls samma möjlighet att bestämma dagordningen som tidigare. Då kunde de driva igenom ATP-systemet, nu måste de kämpa för att fatta vad fildelning är för något. De finns så många andra röster i offentligheten att politikerna helt enkelt bara får försöka hänga med så gott det går.
<< Tillbaka
