tisdag, december 15, 2009
2000-tal
Att sammanfatta ett decennium är givetvis förbaskat kissnödigt. Men det känns helt rätt att en så egotrippad sak som en topp-100-lista får följa med den här bloggen i graven. Och med en förhoppning om att 2010-talet – eller kan man säga 10-talet, det känns mer snyggt nyretro – kommer att innebära några av de steg framåt vi hoppades på för tio år sedan.
Topp 100-listan här nedan har varit ett utmärkt sätt för mig att tänka tillbaka i ögonblick, att förnimma dofter och att ana pirr och förväntan. Poplåtar är på många sätt som parfymer. Vi tycker om vissa men inte andra, flaskan har sällan något med innehållet att göra, men vi glömmer aldrig ett doftminne. Så när jag sitter och lyssnar på "Is This It" med The Strokes är det som att det inte passerat en dag sen jag lämnat Stockholm för att plugga. Jag flyttade in i min studentkvart en vecka innan två plan flög in i World Trade Center och satte ribban för världspolitiken för en lång tid framöver. Och de gjorde det till tonerna av
Is this it?
Is this it?
Is this… it?
Historien har visat oss att essensen av ett årtionde ofta syns tydligast under de fösta åren i det kommande årtiondet. Kärnkraftsomröstningen 1982 och hockeyfrillorna på det svenska fotbollslandslaget under fotbolls-VM 1990 är två talande exempel. Den bubblande idealismen och politiska engagemanget från 90-talet fanns fortfarande i luften under de första åren på det nya årtusendet. Anti-globaliseringsrörelsen, feminister, djurrättsaktivister och en kader av andra radikala rörelser nådde nog sin peak ungefär där, runt september 2001. Och anti-krigsdemonstrationerna våren 2003 var också en mäktig uppvisning i solidaritet och global enighet mot något så uppenbart fel som USA:s invasion av Irak.
Men de där släpande tonerna från "Is This It" dröjde sig kvar och George W Bush vann valet 2004. Plötsligt vaknade vi en morgon, det politiska engagemanget var som bortblåst och det beställdes in helrör på löpande band. Det märke jag för egen del i studentstaden Lund som tio år tidigare hade lockat den samlade svenska och internationella popeliten, men som nu blivit en tillflyktsort för stureplansstekare som inte lyckats komma in på juristlinjen i Uppsala. Jag resonerade runt detta i ett blogginlägg i februari 2006. Den kravlösa och självklara rikedomen har personifierats av Paris Hilton, Ebba von Sydow, Blondinbella och en kader av andra modebloggare som jag är för gammal för att känna till. Den gemensamma nämnaren är yta före innehåll… tror jag. Samtidigt så får jag den där krypande känslan, ungefär som jag har med reggae: jag tycker det är obeskrivligt trist och osvängigt, men om alla andra gillar det så kanske det är jag som har missat något.
Topp 100-listan här nedan har varit ett utmärkt sätt för mig att tänka tillbaka i ögonblick, att förnimma dofter och att ana pirr och förväntan. Poplåtar är på många sätt som parfymer. Vi tycker om vissa men inte andra, flaskan har sällan något med innehållet att göra, men vi glömmer aldrig ett doftminne. Så när jag sitter och lyssnar på "Is This It" med The Strokes är det som att det inte passerat en dag sen jag lämnat Stockholm för att plugga. Jag flyttade in i min studentkvart en vecka innan två plan flög in i World Trade Center och satte ribban för världspolitiken för en lång tid framöver. Och de gjorde det till tonerna av
Is this it?
Is this it?
Is this… it?
Historien har visat oss att essensen av ett årtionde ofta syns tydligast under de fösta åren i det kommande årtiondet. Kärnkraftsomröstningen 1982 och hockeyfrillorna på det svenska fotbollslandslaget under fotbolls-VM 1990 är två talande exempel. Den bubblande idealismen och politiska engagemanget från 90-talet fanns fortfarande i luften under de första åren på det nya årtusendet. Anti-globaliseringsrörelsen, feminister, djurrättsaktivister och en kader av andra radikala rörelser nådde nog sin peak ungefär där, runt september 2001. Och anti-krigsdemonstrationerna våren 2003 var också en mäktig uppvisning i solidaritet och global enighet mot något så uppenbart fel som USA:s invasion av Irak.
Men de där släpande tonerna från "Is This It" dröjde sig kvar och George W Bush vann valet 2004. Plötsligt vaknade vi en morgon, det politiska engagemanget var som bortblåst och det beställdes in helrör på löpande band. Det märke jag för egen del i studentstaden Lund som tio år tidigare hade lockat den samlade svenska och internationella popeliten, men som nu blivit en tillflyktsort för stureplansstekare som inte lyckats komma in på juristlinjen i Uppsala. Jag resonerade runt detta i ett blogginlägg i februari 2006. Den kravlösa och självklara rikedomen har personifierats av Paris Hilton, Ebba von Sydow, Blondinbella och en kader av andra modebloggare som jag är för gammal för att känna till. Den gemensamma nämnaren är yta före innehåll… tror jag. Samtidigt så får jag den där krypande känslan, ungefär som jag har med reggae: jag tycker det är obeskrivligt trist och osvängigt, men om alla andra gillar det så kanske det är jag som har missat något.
Tjejerna
Det mest besvärande med alla dessa tillsynes innehållslösa dagsländor är att de till den allra största delen är kvinnor. Sex and the City var tidigt ute. Redan 1998 skrev Carrie Bradshaw sin första kolumn och upprörde genom att helt frankt spela huvudrollen i sitt eget liv. Inte nog med det, de tre övriga huvudkaraktärerna var också kvinnor. De liknade verkligen inte 90-talets feminister på något sätt, varken till utseende eller till värderingar. Men de tog plats. Och det har Carries miljontals efterföljare världen över fortsatt att göra på nätet. Förra året var jag på bio och såg den första filmatiseringen av Sex and the City. I valiga fall är jag allergisk mot folk som pratar under en bioföreställning, men den här gången var det annorlunda. I salongen satt jag och 200 tjejer. Det var som att sitta i ett stort kollektivt vardagsrum och titta på ett extra långt avsnitt. Naturligtvis var alla i publiken gamla fans och allt som hände på duken kommenterades med djupt engagemang. Min favorit var en tjej i 15-årsåldern som i uppriktig förskräckelse över bilden av en söndergråten och osminkad Carrie utbrister: ”shit! Hon ser ut att vara minst 40!”.
Killarna
Nej, jag fattar inte vad tjejerna håller på med. Men jag är samtidigt ödmjuk inför faktumet att jag börjar bli äldre och kanske inte ska förstå heller. Något jag däremot förstår, men ändå hyser en odelad avsky inför, är hur manligheten har visat upp sitt motbjudande ansikte de senaste åren. Det mest motbjudande exemplet på manlighet var naturligtvis Busch-administrationens agerande. Maktfullkomliga män som tar sig friheten att sätta en hel j*vla värld i brand. Det finns ingen ursäkt. Ett annat exempel syntes under höstens fotbollsallsvenska. Trots AIK:s guld hade jag svårt att glädjas eftersom det ackompanjerades av apor i hundratal som stormade fotbollsplaner, hotade domare och slog ner spelare. Ingen annan stans i samhället är könsrollerna så djupt rotade som inom idrotten. Homofobin är själva grundbulten i idrottsrörelsen, något som blir tydligt när en person som inte tydligt kan klassificeras som man eller kvinna sätter hela systemet i gungning. Caster Semenya måste enligt IAAF genomgå hormonbehandlingar för att blir ”mer kvinna”. Annars får hon inte fortsätta tävla. Deras motivering är att Semenyas testosteronnivå är onormalt hög och att det är orättvist gentemot hennes medtävlare. I en värld där fysiska excesser är norm är just den här excessen oacceptabel, av någon anledning. Alla elitidrottare har onormal fysionomi, annars skulle de inte kunna vara elitidrottare. Nej, det har inte varit något bra årtionde för manligheten.
Jag
Det var nu inte bara tjejerna som bloggade på 2000-talet. Jag gjorde det också. Det var jättekul, oftast. Och visst gjorde jag det av bitvis samma anledningar som Blondinbella. Jag ville synas. Bekräftas. Eller som Tomas Alfredsson uttryckte det i ett sommarprogram: ”egentligen är det samma fråga som vi alla ställer, ’får jag vara med’?”.Jag ville vara med och tycka saker. För min egen skull, ja visst. Men de där 150 inläggen skulle knappast ha skrivits om jag inte hade kunnat lägga ut dem på nätet. Och före bloggen var det studenttidningar och webbmagasin. För att jag skulle ta till pennan krävdes en presumtiv publik. Skulle jag haft någon skam i kroppen så borde jag ha övat mig lite på kammaren innan jag påtvingade intet ont anande studenter mina kissnödiga texter. Men det orkade jag inte. På det sättet är jag faktiskt en riktig diva.
Tillbaka till pirren som jag skrev om i början. Att göra en topp-100-lista är att vältra sig i nostalgi och det är bara hälsosamt så länge. Gör jag det för länge så riskerar jag att fastna och lyssna på Wolfgang Amadeus Phoenix tills jag dör. Därför är det mer av självbevarelsedrift än något annat som jag slänger ut den här jämra listan. Fullständigt godtycklig och med grova reservationer för ändringar.
Samtidigt säger jag kram och hej då, bloggen. Det har varit underbart ibland. Men det går inte längre, det förstår både du och jag. Kanske får du ett småsyskon någon gång.
99. Attack of the Ghost Riders – The Raveonettes
98. Alla som inte dansar – Maskinen
Genialt inlägg i den förvirrade genusdebatten. Våldtäktsbegreppet är antagligen ett av de mest tabubelagda i det svenska samhället. Våldtäktsman är verkligen det värsta man kan vara. Så vad tycker Maskinen att alla som inte dansar till den här sjukt svängiga låten är? Just det...
97. Summer Sun – Koop feat. Yukimi Nagano
96. Oh My Gosh – Basement Jaxx
95. Back to Black – Amy Winehouse
94. Gone, Gone, Gone (Done Moved On) – Allison Krauss & Robert Plant
93. What More Can I Say – Jay-Z
92. Happy Valentines Day – OutKast
91. Such Great Heights – The Postal Service
90. Hash Pipe – Weezer
68. Hide and Seek – Imogen Heap
67. Je Veux Te Voir – Yelle
66. Folding Chair – Regina Spektor
65. They Don’t Love You – Juvelen
64. Jan 24 – Lambchop
30. I’d Rather Dance With You – Kings of Convenience
29. Atombomb – Håkan Hellström
28. Fiction – The Concretes
27. Julie – Jens Lekman
26. Grace Kelly – Mika
25. Kapitalist! Nu Ska Du Dö! – Doktor Kosmos
17. Bloody Mother Fucking Asshole – Martha Wainwright
16. Since I Left You – The Avalanches
15. För en lång lång tid – Håkan Hellström
Det mest besvärande med alla dessa tillsynes innehållslösa dagsländor är att de till den allra största delen är kvinnor. Sex and the City var tidigt ute. Redan 1998 skrev Carrie Bradshaw sin första kolumn och upprörde genom att helt frankt spela huvudrollen i sitt eget liv. Inte nog med det, de tre övriga huvudkaraktärerna var också kvinnor. De liknade verkligen inte 90-talets feminister på något sätt, varken till utseende eller till värderingar. Men de tog plats. Och det har Carries miljontals efterföljare världen över fortsatt att göra på nätet. Förra året var jag på bio och såg den första filmatiseringen av Sex and the City. I valiga fall är jag allergisk mot folk som pratar under en bioföreställning, men den här gången var det annorlunda. I salongen satt jag och 200 tjejer. Det var som att sitta i ett stort kollektivt vardagsrum och titta på ett extra långt avsnitt. Naturligtvis var alla i publiken gamla fans och allt som hände på duken kommenterades med djupt engagemang. Min favorit var en tjej i 15-årsåldern som i uppriktig förskräckelse över bilden av en söndergråten och osminkad Carrie utbrister: ”shit! Hon ser ut att vara minst 40!”.
Killarna
Nej, jag fattar inte vad tjejerna håller på med. Men jag är samtidigt ödmjuk inför faktumet att jag börjar bli äldre och kanske inte ska förstå heller. Något jag däremot förstår, men ändå hyser en odelad avsky inför, är hur manligheten har visat upp sitt motbjudande ansikte de senaste åren. Det mest motbjudande exemplet på manlighet var naturligtvis Busch-administrationens agerande. Maktfullkomliga män som tar sig friheten att sätta en hel j*vla värld i brand. Det finns ingen ursäkt. Ett annat exempel syntes under höstens fotbollsallsvenska. Trots AIK:s guld hade jag svårt att glädjas eftersom det ackompanjerades av apor i hundratal som stormade fotbollsplaner, hotade domare och slog ner spelare. Ingen annan stans i samhället är könsrollerna så djupt rotade som inom idrotten. Homofobin är själva grundbulten i idrottsrörelsen, något som blir tydligt när en person som inte tydligt kan klassificeras som man eller kvinna sätter hela systemet i gungning. Caster Semenya måste enligt IAAF genomgå hormonbehandlingar för att blir ”mer kvinna”. Annars får hon inte fortsätta tävla. Deras motivering är att Semenyas testosteronnivå är onormalt hög och att det är orättvist gentemot hennes medtävlare. I en värld där fysiska excesser är norm är just den här excessen oacceptabel, av någon anledning. Alla elitidrottare har onormal fysionomi, annars skulle de inte kunna vara elitidrottare. Nej, det har inte varit något bra årtionde för manligheten.
Jag
Det var nu inte bara tjejerna som bloggade på 2000-talet. Jag gjorde det också. Det var jättekul, oftast. Och visst gjorde jag det av bitvis samma anledningar som Blondinbella. Jag ville synas. Bekräftas. Eller som Tomas Alfredsson uttryckte det i ett sommarprogram: ”egentligen är det samma fråga som vi alla ställer, ’får jag vara med’?”.Jag ville vara med och tycka saker. För min egen skull, ja visst. Men de där 150 inläggen skulle knappast ha skrivits om jag inte hade kunnat lägga ut dem på nätet. Och före bloggen var det studenttidningar och webbmagasin. För att jag skulle ta till pennan krävdes en presumtiv publik. Skulle jag haft någon skam i kroppen så borde jag ha övat mig lite på kammaren innan jag påtvingade intet ont anande studenter mina kissnödiga texter. Men det orkade jag inte. På det sättet är jag faktiskt en riktig diva.
Tillbaka till pirren som jag skrev om i början. Att göra en topp-100-lista är att vältra sig i nostalgi och det är bara hälsosamt så länge. Gör jag det för länge så riskerar jag att fastna och lyssna på Wolfgang Amadeus Phoenix tills jag dör. Därför är det mer av självbevarelsedrift än något annat som jag slänger ut den här jämra listan. Fullständigt godtycklig och med grova reservationer för ändringar.
Samtidigt säger jag kram och hej då, bloggen. Det har varit underbart ibland. Men det går inte längre, det förstår både du och jag. Kanske får du ett småsyskon någon gång.
Topp 100
100. Forever Lost – The Magic Numbers
Det är egentligen en rätt tråkig grupp, med rätt tråkiga låtar. Fast det är ändå nåt där, i Romeo Stodarts röst som slår an en sentimental sträng i mig.
99. Attack of the Ghost Riders – The Raveonettes
98. Alla som inte dansar – Maskinen
Genialt inlägg i den förvirrade genusdebatten. Våldtäktsbegreppet är antagligen ett av de mest tabubelagda i det svenska samhället. Våldtäktsman är verkligen det värsta man kan vara. Så vad tycker Maskinen att alla som inte dansar till den här sjukt svängiga låten är? Just det...
97. Summer Sun – Koop feat. Yukimi Nagano
96. Oh My Gosh – Basement Jaxx
Kom med på listan mycket tack vare videon som visar ett ålderdomshem med gamlingar som bara inte kan sitta still till den här låten. En snygg bredsida till den supersexistiska Call On Me-videon.
95. Back to Black – Amy Winehouse
94. Gone, Gone, Gone (Done Moved On) – Allison Krauss & Robert Plant
93. What More Can I Say – Jay-Z
92. Happy Valentines Day – OutKast
91. Such Great Heights – The Postal Service
90. Hash Pipe – Weezer
Jan Gradvall skrev i en recension att Rivers Coumos "uh" i Hash Pipe var den bästa sammanfattningen av George Bushs första år som president. Jag är beredd att hålla med.
89. She Want’s To Move – N.E.R.D.
88. Over the Ice – The Field
89. She Want’s To Move – N.E.R.D.
88. Over the Ice – The Field
Decenniets bästa vaggvisa.
87. Take Me Out – Franz Ferdinand
86. Lay It Down (The Golden Filter remix) – Peter, Bjorn and John
85. I’m Not Sorry – Morrissey
87. Take Me Out – Franz Ferdinand
86. Lay It Down (The Golden Filter remix) – Peter, Bjorn and John
85. I’m Not Sorry – Morrissey
Morrissey gjorde ett storstilat återtåg under 2000-talet. Men han blev aldrig bättre än på You Are the Quarry. "I'm Not Sorry" är en avbön som segar sig fram som en elefant men som ändå känns angelägen på ett sätt som bara kan vara Morrissey
84. Trilogy – Kelis
83. Drop It Like It’s Hot – Snoop Dogg feat. Pharell Williams
82. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel – Markus Krunegård
81. Kaahlla mej – Kaah
80. Tiergarten – Rufus Wainwright
79. Light & Day/Reach For the Sun – The Polyphonic Spree
78. Kick, Push – Lupe Fiasco
77. I Want You So Hard (Boy’s Bad News) – Eagles of Death Metal
84. Trilogy – Kelis
83. Drop It Like It’s Hot – Snoop Dogg feat. Pharell Williams
82. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel – Markus Krunegård
81. Kaahlla mej – Kaah
80. Tiergarten – Rufus Wainwright
79. Light & Day/Reach For the Sun – The Polyphonic Spree
78. Kick, Push – Lupe Fiasco
77. I Want You So Hard (Boy’s Bad News) – Eagles of Death Metal
Josh Hommes sidoprojekt är både sexigare och svängigare än Queens of the Stone Age.
76. The Songs That We Sing – Charlotte Gainsbourg
Blanda lika delar Air, Jarvis Cocker och Neil Hannon. Toppa med en övermänskligt cool fransk skådespelerska. Resultatet: en given plats på Eriks topp-100-lista.
75. The Shortwave Set – Is It Any Wonder
74. 100:- – Fattaru
73. New York, New York – Ryan Adams
72. Smile Around the Face – Four Tet
71. Breaking It Up (Punks Jump Up remix) – Lykke Li
70. Heartbeat – Annie
69. One of Us is Gonna Die Young – The Ark
75. The Shortwave Set – Is It Any Wonder
74. 100:- – Fattaru
73. New York, New York – Ryan Adams
72. Smile Around the Face – Four Tet
71. Breaking It Up (Punks Jump Up remix) – Lykke Li
70. Heartbeat – Annie
69. One of Us is Gonna Die Young – The Ark
Den här låten ekade ut över Vilnius paradgata, Gedimino prospektas, från Sveriges utställningstält under en europafestival. Den höjde stämningen tiofalt. Litauerna tycker om androgyna sångare... de vet bara inte om det ännu.
68. Hide and Seek – Imogen Heap
67. Je Veux Te Voir – Yelle
66. Folding Chair – Regina Spektor
65. They Don’t Love You – Juvelen
64. Jan 24 – Lambchop
Utan att egentligen presterat en endaste hitlåt har Lambchop ändå haft en självklar plats i toppen bland banden som gjorde musik som i början av decenniet kallades americana. Det är på dubbelalbumet Aw Cmon/No You Cmon från 2004 som Curt Wagner och hans kompband toppar formen.
63. Words – Doves
63. Words – Doves
U2, fast bättre – och utan messiaskomplex och gigantiska scenbyggen.
62. Saturdays – Cut Copy
61. List of Demands (Reparations) – Saul Williams
62. Saturdays – Cut Copy
61. List of Demands (Reparations) – Saul Williams
Spottande och fräsande säger Saul Williams "I ain't afraid of you, I'm just a victim of your fear" och summerar internationell politik de senaste tio åren.
60. Drain Cosmetics – Serena-Maneesh
59. No Paradise (Adeyhawke remix) – Hail Social
60. Drain Cosmetics – Serena-Maneesh
59. No Paradise (Adeyhawke remix) – Hail Social
Orginalet är träigt hippieflum. Adeyhawke gjorde om det till bästa 80-talsretron i stan.
58. You’re the Storm – The Cardigans
57. And A Was A Boy From School – Hot Chip
56. Crystalised – The xx
58. You’re the Storm – The Cardigans
57. And A Was A Boy From School – Hot Chip
56. Crystalised – The xx
Svenska musikrecensenters gullegrisar under 2009. Men va f*n, det är ju bra juh!
55. Likufanele – Zero7
54. Hate To Say I Told You So – The Hives
53. I Am Trying to Break You Heart – Wilco
52. Blackie’s Dead – Pete Yorn & Scarlett Johansson
51. Soul Meets Body – Death Cab For Cutie
50. Your Kisses Are Wasted On Me – The Pipettes
55. Likufanele – Zero7
54. Hate To Say I Told You So – The Hives
53. I Am Trying to Break You Heart – Wilco
52. Blackie’s Dead – Pete Yorn & Scarlett Johansson
51. Soul Meets Body – Death Cab For Cutie
50. Your Kisses Are Wasted On Me – The Pipettes
Ja, så enkelt är det. Ge mig Motown-gung och polkaprickiga klänningar så är jag såld.
49. Give Me back My Man – Chicks On Speed
48. Asleep on a Sunbeam – Belle & Sebastian
47. Divine – Sébastien Tellier
46. Nattöppet – Detektivbyrån
45. Losing My Edge – LCD Soundsystem
44. Paper Planes – M.I.A.
43. Do The Whirlwind – Architecture in Helsinki
42. Guilty of Love – Mylo
41. Say Something New – The Concretes
40. Crosses – Jose Gonzalez
49. Give Me back My Man – Chicks On Speed
48. Asleep on a Sunbeam – Belle & Sebastian
47. Divine – Sébastien Tellier
46. Nattöppet – Detektivbyrån
45. Losing My Edge – LCD Soundsystem
44. Paper Planes – M.I.A.
43. Do The Whirlwind – Architecture in Helsinki
42. Guilty of Love – Mylo
41. Say Something New – The Concretes
40. Crosses – Jose Gonzalez
Den första singeln är fortfarande hans bästa. Trots att Sony valde den där covern.
39. 99 Problems – Jay-Z
38. Apple of My Eye – Ed Harcourt
37. SexyBack – Justin Timberlake
39. 99 Problems – Jay-Z
38. Apple of My Eye – Ed Harcourt
37. SexyBack – Justin Timberlake
FutureSex/LoveSounds sammanfattar 2000-talets upplaga av MTV. Extremt moraliserande och samtidigt extremt sexfixerat. "Dirty babe - you see these shackles baby - I'm your slave - I'll let you whip me if I misbehave."
36. Let My Shoes Lead Me Forward – Jenny Wilson
35. Eple – Röyksopp
34. We Are Your Friends – Justice vs. Simian
33. Piece of Me – Britney Spears
36. Let My Shoes Lead Me Forward – Jenny Wilson
35. Eple – Röyksopp
34. We Are Your Friends – Justice vs. Simian
33. Piece of Me – Britney Spears
Det är egentligen Robyns låt. Men Britney gör den bra, hon med.
32. Big Sur – The Thrills
31. Take Your Mama – Scissor Sisters
32. Big Sur – The Thrills
31. Take Your Mama – Scissor Sisters
30. I’d Rather Dance With You – Kings of Convenience
29. Atombomb – Håkan Hellström
28. Fiction – The Concretes
27. Julie – Jens Lekman
26. Grace Kelly – Mika
25. Kapitalist! Nu Ska Du Dö! – Doktor Kosmos
Miss Universums sista efterlämningar till Doktor Kosmos-orkestern. Gör dig till socialist på 1 minut och 34 sekunder.
24. Make it Happen – The Tough Alliance
23. Rock Your Body – Justin Timberlake
24. Make it Happen – The Tough Alliance
23. Rock Your Body – Justin Timberlake
Justin som värdig arvtagare till Michael Jackson.
22. Alone In Kyoto – Air
22. Alone In Kyoto – Air
Om Daft Punk är klubben och Phoenix är efterfesten, så är Air morgonen därpå.
21. You Make Me Weak at the Knees – Electrelane
21. You Make Me Weak at the Knees – Electrelane
Decenniets vackraste instrumentala kärlekslåt.
20. Hey Ya! – OutKast
19. You Are the Generation That Bought More Shoes and You Get What You Deserve – Johnny Boy
18. Nantes – Beirut
20. Hey Ya! – OutKast
19. You Are the Generation That Bought More Shoes and You Get What You Deserve – Johnny Boy
18. Nantes – Beirut
Världsmusik kan vara bra. Den kan t.o.m. vara jättebra... om den kommer från Albuquerque, NM.
17. Bloody Mother Fucking Asshole – Martha Wainwright
16. Since I Left You – The Avalanches
15. För en lång lång tid – Håkan Hellström
Det är "Atombomb" åtta år senare. Och vi konstaterar att ja, vi blev nog som dom.
14. It This It – The Strokes
13. 1234 – Feist
12. Scribble Paper – Little Dragon
14. It This It – The Strokes
13. 1234 – Feist
12. Scribble Paper – Little Dragon
Decenniets vackraste låt om att göra slut.
11. Lisztomania – Phoenix
10. Världens Bästa Dåliga Låt – bob hund
11. Lisztomania – Phoenix
10. Världens Bästa Dåliga Låt – bob hund
Ååh vad Sverige behövde bob hund! Och bob hund kom och räddade oss igen!
9. Det snurrar i min skalle – Familjen
8. Let’s Make Love and Listen to Death From Above – CSS
7. 1 Thing – Amerie
6. Carbon Monoxide – Regina Spektor
9. Det snurrar i min skalle – Familjen
8. Let’s Make Love and Listen to Death From Above – CSS
7. 1 Thing – Amerie
6. Carbon Monoxide – Regina Spektor
Decenniets vackraste låt om kollektivt självmord.
5. Bottle Rocket – The Go! Team
5. Bottle Rocket – The Go! Team
Lyckopiller!
4. D.A.N.C.E. – Justice
4. D.A.N.C.E. – Justice
Vem kunde ana att en falsksjungande barnkör skulle finnas med bland decenniets absolut bästa och svängigaste låtar?!
3. Jag är en vampyr – Markus Krunegård
3. Jag är en vampyr – Markus Krunegård
Börja sjunga på svenska, svårare än så var det inte!
2. Heartbeats – The Knife
2. Heartbeats – The Knife
Decenniets vackraste hjärtslag.
1. Digital Love – Daft Punk
Den summerar hela årtiondet. Glättig, elektronisk och med en nonsenstext. Men det knottrar sig fortfarande svårt välartat över hela kroppen när sticket kommer i mitten. Bäst på 00-talet, och den kom redan 2001.
1. Digital Love – Daft Punk
Den summerar hela årtiondet. Glättig, elektronisk och med en nonsenstext. Men det knottrar sig fortfarande svårt välartat över hela kroppen när sticket kommer i mitten. Bäst på 00-talet, och den kom redan 2001.
Kommentarer:
<< Tillbaka
Några anda män som kanske var en smula maktfullkomliga var Mohammed Atta, Waleed al-Shehri, Wail al-Shehri, Abdulaziz al-Omari och Satam al-Suqami.
# skrivet av 
: 18 december, 2009 20:05
: 18 december, 2009 20:05
Va?? Har du gått och sett Sex and the city på bio? OCH har Britney Spears på en topp-100-lista?
aj aj.
I övrigt kan jag hålla med om Blondinbella och dylika, jag tror inte att det är DU som har missat något..
/A
Skicka en kommentar
aj aj.
I övrigt kan jag hålla med om Blondinbella och dylika, jag tror inte att det är DU som har missat något..
/A
# skrivet av : 04 januari, 2010 20:04
: 04 januari, 2010 20:04 << Tillbaka
