Samtidigt hos Erik

En annan källa till låg utbildningskvalitet i Sverige, vid sidan om den att det går inflation i antalet högskoleplatser, är att vår minskade förmåga och vilja till flitighet inte bara gäller arbete utan även studier. Menar man, som våra politiker från alla läger, att Sverige kan konkurrera med kunskap (och att vi alltså inte behöver minska våra lönenivåer) har man inte sett frenesin hos en kinesisk eller indisk student.
 

Så kan det säkert vara. Frågan man ställer sig då är varför den kinesiske eller indiske studenten är så mycket flitigare. Jag gissar på att det beror på en enorm skillnad i framtida inkomst, som också resulterar i stora skillnader mellan fattig och rik. Och det är kanske inte heller är något samhälle som är värt att sträva efter.

Länder som Kina och Indien är i ett helt annat skede i sin utveckling och passar inte särskilt bra att jämföra med för svensk del. I så fall bör vi även fråga oss hur det kan komma sig att en kinesisk sömmerska är så mycket "flitigare" än en svensk.
 

Jag håller med dig om att en viktig förklaring till att indiers och kinesers studie- och arbetsflit är lönegapen i dessa samhällen. Att vi sliter mindre här beror alltså delvis på att vi har en mera utbyggd välfärdsstat.

Jag håller också med dig om att det är otrevligt med lönegap inom länder. Men det spelar nog tyvärr ingen roll. Oavsett om vi tycker att Kina och Indien "passar" att jämföra med eller inte, är det precis vad konsumenter i en globaliserad värld kommer att göra. Jämföra pris och kvalitet, och välja de lägre priserna och den bättre kvaliteten. Sverige kommer på kort sikt bli fattigare och tvingas skära i välfärden. Vilket kommer att öka löneklyftorna inom vårt land, vilket i sin tur kommer att öka den internationella konkurrenskraften hos både våra låg- och höginkomsttagare. Lönegapen mellan länder kommer att minska. (Och Marxs vision om en internationell arbetarklass med gemensamma mål för första gången bli någotsånär möjlig?)

Men du säger ju i bloggen (jag har inte läst artikeln du hänvisar till) att vår välfärdsstat inte är den enda förklaringen till den minskade lusten att arbeta. Det du beskriver är vad man skulle kunna kalla en glidning från luthersk arbetsmoral till postkristen njutningsmoral: vi får numera dåligt samvete när vi jobbar, när våra liv känns tråkiga och enformiga och vi inte "förverkligar" oss själva. Detta betyder att om man tvunget ska behöva arbeta så ska jobbet åtminstone vara kreativt och utvecklande. Högskolemässigt. Jag tror att såna här värderingar ligger bakom högskoleexplosionen lika mycket som tanken om Sverige som konkurrensmässigt kunskapsland.

Slutligen: jag kan bara tala för mig själv, men för att komma igång med en yrkesbana i nån jävla gång i mitt liv (jag är en lat överliggarakademiker) måste jag nog sträva mot att vara lycklig medan jag arbetar snarare än att bli lycklig genom att arbeta.
 

Ursäkta att jag spammar dig såhär, men bara en sak till:

Såg i efterhand att du visst redan varit inne på det där med att värderingen om att alla jobb ska vara "utvecklande" ligger bakom högskoleexplosionen. Det allra värsta med att den här värdering styr på detta sätt tycker jag ändå inte är att den leder till arbetsmarknadsmässiga skevheter, utan helt enkelt att den innebär en gräslig ovanifrånattityd: "Du måste förkovra dig min lille vän". När det finns en massa undomar som tycker plugg är det tråkigaste som finns! Som bara vill börja jobba. Inte nödvändigtvis för att förverkliga sig och utvecklas genom sitt arbetebete (inte på det sätt som utbildningspolitikerna menar i alla fall). Utan kanske för att ha ett bra liv medan de har det där arbetet.
 

Det är lungt, spamma på bara. När det gäller de nationalekonomiska sidorna av ditt resonemang så väljer jag nog att passa. Jag är med på att någon typ av global ekonomisk utjämning kommer ske, kanske på bekostnad en del av de rika västländernas välstånd. Men det är så himla komplicerat så jag lämnar resten osagt.

Mitt inlägg handlade ju framför allt om det du tar upp om övergången från det där lutheranska till det post-kristna njutningsidealet, och det håller jag helt med om. Att förverkliga sig själv, trots att man har ett jobb, snarare än genom sitt jobb.

Det finns fortfarande en del av arbetsmarknaden som knappt alls påverkas av globaliseringen: servicesektorn, den kan man inte utlokalisera till Kina. Och där kommer det även i fortsättningen att behövas massvis med arbetskraft. Är de jobben utvecklande och kreativa? Tja, det kan de kanske vara. Men det känns nog rätt surt om man tvingas ta ett sånt jobb i brist på arbetstillfällen inom den branch man faktiskt utbildat sig.

Jag, precis som du, kommer bli lycklig när jag får ett jobb, men kanske inte genom jobbet utan bara för att jag har det.

Att sitta som oss, två överliggande akademiker, och tala om att det finns folk som kanske inte vill plugga kan lätt lukta lite surt. Typ, "vissa är ju faktiskt inte så smarta, de ska inte skämmas för att de inte pluggar". Havandes sagt detta håller jag helt med om att många pluggar som kanske inte borde, men mekanismerna bakom det är en annan femma.
 

Möjligt att det luktar lite surt att säga att vissa inte är så smarta och därför inte ska plugga. Men det var faktiskt inte det jag sa. Vad jag vände mig emot var en attitud som känns minst lika sur, nämligen att tycka att någon borde plugga som inte känner för det - oavsett vad denna ovilja beror på.
 

Jag håller helt med dig, Joakim. Ville bara sejfa lite och hålla ryggen fri.