söndag, oktober 09, 2005

Liberal framtidsoptimism

Länken till Johan Norbergs blogg här till höger finns där av en anledning. Det finns också en anledning till att jag inte länkat till den liberala bloggen Smedjan.com. Norberg är länkad därför att han är en viktig och sansad motpol i den många gånger enkelriktade svenska debatten om frihandel, USA och allt det där. Frånvaron av en länk till smedjan.com beror helt enkelt på att den består av skribenter som Mattias Svensson som är förälskad i begrepp som "valfrihet", "libertarianism" och "frihandel som monument för mänskighetens framsteg", samt att inläggen ofta inte kan hålla sig ifrån att gå upp i falsett, typ "växthusfanatikerna har i åratal ylat om att polarisarna ska smälta". Jag längtar efter fler svenska liberala debattörer som inte kör fast i bittra resonemang om vänsterhegemoni och använder sig av argument som mest bottnar i tron att neo-liberalismen ensam kommer att rädda världen. En förenklad syn på världens problem som inte leder till något annat än tunnelseende.

Mer givande då med Norberg som för några dagar sedan presenterade rapporten ”Rubriker som gör oss rädda”. I den redovisas en undersökning som Demoskop gjort på uppdrag av Norbergs arbetsgivare, den marknadsliberala tankesmedjan Timbro. Man ställde åtta frågor till slumpvis utvalda svenskar om världsutvecklingen de senaste två decennierna. Resultatet visar att svenskar har en överdrivet pessimistisk bild av global miljöförstöring och sociala orättvisor.

Tvärtemot vad majoriteten av de tillfrågade trodde sig veta, så har levnadsstandarden runt om i världen stigit och miljön på många håll blivit bättre. Det är viktiga konstateranden. Norberg menar att det finns en medial logik bakom den felaktiga bilden bland allmänheten. I grund och botten handlar det om att katastrofer säljer. Dessutom är ingen intresserad av det normala och förväntade. Som Norberg uttrycker det, "Jag behöver snabbt få veta om det brinner i huset, men är inte särskilt intresserad av att någon berättar för mig att det inte gör det". Han ser en fara i att inte se de framsteg som gjorts de senaste decennierna, när det gäller klimat och social utveckling. Intresseorganisationer behöver hela tiden nya katastrofer för att motivera sin existens, menar han. Och media behöver dem för att sälja lösnummer. Det leder till en förvrängd bild av sakernas tillstånd och kan också bidra till att regeringar och intresseorganisationer gör felaktiga prioriteringar.

Förvisso, världen kanske inte brinner lika kraftigt som tidigare, men den brinner alltjämt. Situationen må vara bättre nu än för tjugo år sedan, men den är fortfarande ohållbar. I vissa delar liknar Norbergs resonemang det om nedrustningen av kärnvapen: istället för att spränga Jorden trehundra gånger, kan vi nu bara göra det femtio gånger. Är det ett problem att folk inte har full koll på miljöförbättringar? Ja, ingenting blir bättre av att svartmåla. Handling ger resultat och utan framgångar kan man drabbas av missmod. Därför välkomnar jag Norbergs konstateranden och gläds åt att kampen mot miljöförstöring och sociala orättvisor är framgångsrik.

Men vems förtjänst är det? Det finns ingen obestridbar sanning och när det handlar om en så stor fråga som globalisering så finns det helller inga enkla svar. Gjorde det det skulle problemen ju redan vara lösta. Eftersom synen på globalisering bygger på vilket perspektiv man har, om man blickar ut från ett sopberg i Sao Paulo eller från en tvårummare i Lund, är det ett konstigt konstaterande som Norberg gör när det gäller utbildning och kunskap:

Märkligt nog finns det inget samband mellan utbildningsnivå och kunskap i dessa frågor. Vad gäller synen på u-ländernas utveckling är sambandet till och med motsatt det förväntade. De som har mest utbildning svarar mest fel. De som endast har grundskoleutbildning har större kunskaper om den minskning av fattigdom och undernäring som har skett i världen, än de som har utbildning från högskola och universitet. Detta väcker allvarliga frågor om vilken världsbild som sprids i läroböcker och tidningar som de senare läser.
Menar Norberg att lägre utbildade har bättre kunskaper just på grund av sin lägre utbildning? Det är en riskabel slutsats att dra. Jag gissar att det som skiljer inte är större kunskaper utan snarare skilda informationskanaler. Lågutbildade väljer kanske i mindre utsträckning att söka kunskap om dessa frågor och intar därför en mer avvaktande ställning än högutbildade som aktivt söker information, information som i vissa fall kan vara snedvriden. Men Norberg kan väl knappast påstå att lågutbildades "större kunskaper" beror på att den gruppen aktivt sökt och funnit mer objektivt riktig information?

Jag tror att jag och Johan Norberg är ganska överrens i den här frågan. Vi gläds båda åt framgångarna samtidigt som vi inser faran av en alltför stor medial likriktning. Men i undersökningar av det här slaget så är det alltid på sin plats att höja ett varnande finger för utformningen av frågorna. Ett rimligt antagande är att Timbro valt frågorna med frihandelns väl i bakhuvudet. Att försurningen i de nordiska sjöarna har minskat, liksom antalet oljeutsläpp världen över, är ju utmärkt och svårt att förneka. Men när det gäller fråga 2 om extrem fattigdom kan dock slutsatsen visa sig vara något förhastad. Frågan är hur man mäter fattigdom och livskvalitet, för även om en familjemedlem i en familj om åtta i valfritt U-land numera arbetar i en nyligen öppnad Nike-sweatshop tolv timmar om dygnet och därför på pappret tjänar mer, behöver det inte nödvändigtvis betyda att framsteg gjorts.

Frihandel är en förutsättning för ökat välstånd. Men frihandel är också ett mycket riskabelt projekt som ständigt måste bevakas eftersom makten ofta är snedfördelad mellan transnationella företag, nationella regeringar och enskilda folkgrupper. Därför skadar det aldrig med lite sund skepsis inför statistik om extrem fattigdom, särskilt om den presenteras av Världsbanken.

// skrivet av Erik Thalin @ 22:10 | | Permalänk
Kommentarer:
Och här kan det passa sig att nämna att: trots att jordens fattiga har blivit lite mindre fattiga än förr, så har de rika samtidigt blivit lååångt rikare, vilket gör att glappet mellan fattiga och rika när allt kommer omkring har ökat globalt sett de senaste decennierna.
Detta förhållande pekar på kärnan i problemet: visst verkar den globala ekonomin, sett in toto, tjäna på den modell av frihandel och råa marknadskrafter vi ser rådande. Men hur blir det med fördelningen av denna tillväxt?
Vi behöver en global fördelningspolitik! Detta är en av de viktigaste - och svåraste - grundfrågorna för 2000-talet.
# skrivet av Blogger Jonas Andersson : 11 oktober, 2005 00:58
 
Skicka en kommentar

<< Tillbaka