söndag, november 13, 2005
Var finns solidariteten?
Maciej Zarembas artikel om Vaxholmskonflikten är angelägen läsning. Facket i Sverige har stor makt. Och det är bra, för deras motparter, arbetsgivarna, har också stor makt. Men det känns förbaskat olustigt när fackföreningar utnyttjar allmänhetens och – framför allt – arbetarrörelsens förtroende på en ohederligt sätt.
Jag är inte tillräckligt insatt i svenska arbetsmarknadsregler för att göra något kvalificerat uttalande om kollektivavtal, regler för utländska arbetare i Sverige och EU:s arbetsmarknadslagstiftning. Men så mycket fattar jag att om Europas arbetare ska kunna hävda sina rättigheter gentemot arbetsgivare även i framtiden så måste facken börja visa lite solidaritet över nationsgränserna och mellan yrkeskårer.
I Vaxholmsfallet verkar det som att den gamla goda svenska vi-är-ändå-hederligast-i-världen-attityden har visat upp sitt fula grin. När svenska ord står mot lettiska står de senare sig slätt. Trots att Byggnads regelbrott finns tydligt dokumenterade i protokoll är det väldigt få som bemödat sig med att göra en grundläggande faktakoll innan man givit fackförbundet sitt odelade stöd. Det är ett nästan pinsamt enkelt scoop för Zaremba.
Vaxholmsfallet är också ett uttryck för något ruttet på den svenska arbetsmarknaden: ojämlika löner. Jag säger det rakt ut, svenska byggarbetare tjänar för mycket, och de vet om det. Och det är inte bara byggarbetare. Inom alla manligt dominerade hantverkaryrken, från elektriker till snickare ligger lönenivån långt över kompetensmässigt jämförbara kvinnodominerade yrken, så som undersköterskor och daghemspersonal.
Under ett antal somrar jobbade jag som trädgårdsarbetare på Karolinska sjukhuset i Solna. Lönen på 97 kronor i timmen var jag nöjd med, välbetalt för att vara sommarjobb. Visserligen skulle jag kanske kunna åberopa viss specialkompetens som jag fått genom de erfarenheter som flera års parkarbete givit mig, för att motivera lönen. Likväl hade jag ingen som helst formell utbildning på området (jag gick ekonomisk gren på gymnasiet). Medan jag satt utanför i någon rabatt och rensade ogräs sprang stressade undersköterskor, med treårigt yrkesgymnasium bakom sig, omkring inne på sjukhuset och räddade liv för mindre än mina 97 kronor i timmen. Behöver jag nämna att jag inte hade en enda kvinnlig medarbetare i parken?
Och då ska vi inte tala om den enorma löneskillnaden mellan mig som städade ”utsidan” på sjukhuset och de somalier, polacker, indoneser och andra invandrarkvinnor som städade insidan. Var är de fackliga sympatiåtgärderna för dem?
Mot verkligheten krävs stridsåtgärder
Det finns de grupper i samhället som behöver stöd, som inte själva kan stå upp och hävda sina rättigheter. Sedan finns det svenska byggnadsarbetare som är överbetalda, osolidariska och – som det verkar i Zarembas artikel – rasistiska. Det som oroar mig är den kompakta tystnaden som mött Zarembas avslöjanden från vänsterhåll. Kommentarerna har hittills kommit från de gamla vanliga, ledarsidorna på Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter samt några liberala bloggar, och de handlar som vanligt om hur kollektivavtalen hindrar den fria rörligheten för arbetskraft. Inget nytt under solen. Jag vill veta vad vänstern tycker! För det handlar ju faktiskt om arbetarrörelsens framtid i EU och globalt. Ämnet borde vara glödhett, men för tillfället är det iskallt. Om någon kan tipsa mig om fler vänsterkommentarer i frågan, är ni varmt välkomna.
Jag är inte tillräckligt insatt i svenska arbetsmarknadsregler för att göra något kvalificerat uttalande om kollektivavtal, regler för utländska arbetare i Sverige och EU:s arbetsmarknadslagstiftning. Men så mycket fattar jag att om Europas arbetare ska kunna hävda sina rättigheter gentemot arbetsgivare även i framtiden så måste facken börja visa lite solidaritet över nationsgränserna och mellan yrkeskårer.
I Vaxholmsfallet verkar det som att den gamla goda svenska vi-är-ändå-hederligast-i-världen-attityden har visat upp sitt fula grin. När svenska ord står mot lettiska står de senare sig slätt. Trots att Byggnads regelbrott finns tydligt dokumenterade i protokoll är det väldigt få som bemödat sig med att göra en grundläggande faktakoll innan man givit fackförbundet sitt odelade stöd. Det är ett nästan pinsamt enkelt scoop för Zaremba.
Vaxholmsfallet är också ett uttryck för något ruttet på den svenska arbetsmarknaden: ojämlika löner. Jag säger det rakt ut, svenska byggarbetare tjänar för mycket, och de vet om det. Och det är inte bara byggarbetare. Inom alla manligt dominerade hantverkaryrken, från elektriker till snickare ligger lönenivån långt över kompetensmässigt jämförbara kvinnodominerade yrken, så som undersköterskor och daghemspersonal.
Under ett antal somrar jobbade jag som trädgårdsarbetare på Karolinska sjukhuset i Solna. Lönen på 97 kronor i timmen var jag nöjd med, välbetalt för att vara sommarjobb. Visserligen skulle jag kanske kunna åberopa viss specialkompetens som jag fått genom de erfarenheter som flera års parkarbete givit mig, för att motivera lönen. Likväl hade jag ingen som helst formell utbildning på området (jag gick ekonomisk gren på gymnasiet). Medan jag satt utanför i någon rabatt och rensade ogräs sprang stressade undersköterskor, med treårigt yrkesgymnasium bakom sig, omkring inne på sjukhuset och räddade liv för mindre än mina 97 kronor i timmen. Behöver jag nämna att jag inte hade en enda kvinnlig medarbetare i parken?
Och då ska vi inte tala om den enorma löneskillnaden mellan mig som städade ”utsidan” på sjukhuset och de somalier, polacker, indoneser och andra invandrarkvinnor som städade insidan. Var är de fackliga sympatiåtgärderna för dem?
Mot verkligheten krävs stridsåtgärder
Det finns de grupper i samhället som behöver stöd, som inte själva kan stå upp och hävda sina rättigheter. Sedan finns det svenska byggnadsarbetare som är överbetalda, osolidariska och – som det verkar i Zarembas artikel – rasistiska. Det som oroar mig är den kompakta tystnaden som mött Zarembas avslöjanden från vänsterhåll. Kommentarerna har hittills kommit från de gamla vanliga, ledarsidorna på Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter samt några liberala bloggar, och de handlar som vanligt om hur kollektivavtalen hindrar den fria rörligheten för arbetskraft. Inget nytt under solen. Jag vill veta vad vänstern tycker! För det handlar ju faktiskt om arbetarrörelsens framtid i EU och globalt. Ämnet borde vara glödhett, men för tillfället är det iskallt. Om någon kan tipsa mig om fler vänsterkommentarer i frågan, är ni varmt välkomna.
Kommentarer:
<< Tillbaka
Jag har inte hunnit läsa artikeln men skall försöka hinna med det i veckan och därefter kommentera den. Kan dock konstatera att jag inte är överens med dig om detta med överbetalda byggnadsarbetare. Det är en lång rad kvinnodominerade yrkesgrupper som är underbetalda. Att de behöver draghjälp av andra - solidaritet - är uppenbart och det är närmast pinsamt när Kommunal gör stor sak och strid för närmast patetiska lägstalöner inom vård och omsorg.
# skrivet av 
: 15 november, 2005 01:22
: 15 november, 2005 01:22
Utan att vara särskilt slängd i nationalekonomi, men är det inte relativlönerna som är viktiga? Om överbetalda får lägre löner eller om underbetalda får högre löner spelar mindre roll eftersom prisnivåerna följer lönenivåerna. I sak håller jag helt med dig, dock. Kommunal slogs mot väderkvarnar. Som blivande akademiker i offentlig tjänst vill jag även påpeka att byggarbetarnas minimilön på runt 120 kr/tim (var det väl?) är ungefär lika mycket som min ingångslön, om jag skulle få något jobb, med den skillnaden att en byggarbetare kan börja arbeta efter gymnasiet. Själv har jag flera års studieskulder och förlorade pensionsinbetalningar att ta igen. Jag säger det igen: det finns många förfördelade grupper på den svenska arbetsmarkanden. Byggarbetarna är inte en av dem.
Samma sak i London, kan jag tillägga: här kan rörmokare tjäna finansanalytiker-löner, det finns exempel på just finansmänniskor som sadlar om och blir rörmokare för i det närmsta oförändrad lön, runt £40-50K (500.000-600.000 om året)...
Mansdominerade yrken, jovisst, men här handlar det nog mest om en riktig rövarmarknad där det finns allt för få rörmokare/hantverkare generellt och allt för många husägare med droppande rör och tjocka plånböcker.
Dessutom finns här massor av gästarbetare, från hela världen. Visst tjänar många av dem minimilön med svenska och brittiska mått mätt, jag antar det är ett ofrånkomligt tillstånd i en globaliserad värld. Jag skulle också önska att europeiska fack kunde 1) samarbeta sinsemellan och 2) erbjuda solidariska villkor även för icke-europeiska arbetare i Europa.
Men, det har sagts förut och bör sägas igen: de svenska fackförbunden, tillsammans med sossar och vänster, är Sveriges konservativa! Det är de som är *bakåtsträvarna*, därtill *maktfullkomliga*, samt (i likhet med britternas New Labour) *hycklande* - tro inget annat!
(obs, med detta menar jag dock inte att borgerligheten skulle vara det enda alternativet... trots att den tyvärr må framstå som det)
Tack Erik dessutom för att påminna om den närmast koloniala situation som faktiskt föreligger mellan Skandinavien respektive de baltiska staterna samt Polen. Detta är en verklighet många verkar glömma, eller blunda för.
Mansdominerade yrken, jovisst, men här handlar det nog mest om en riktig rövarmarknad där det finns allt för få rörmokare/hantverkare generellt och allt för många husägare med droppande rör och tjocka plånböcker.
Dessutom finns här massor av gästarbetare, från hela världen. Visst tjänar många av dem minimilön med svenska och brittiska mått mätt, jag antar det är ett ofrånkomligt tillstånd i en globaliserad värld. Jag skulle också önska att europeiska fack kunde 1) samarbeta sinsemellan och 2) erbjuda solidariska villkor även för icke-europeiska arbetare i Europa.
Men, det har sagts förut och bör sägas igen: de svenska fackförbunden, tillsammans med sossar och vänster, är Sveriges konservativa! Det är de som är *bakåtsträvarna*, därtill *maktfullkomliga*, samt (i likhet med britternas New Labour) *hycklande* - tro inget annat!
(obs, med detta menar jag dock inte att borgerligheten skulle vara det enda alternativet... trots att den tyvärr må framstå som det)
Tack Erik dessutom för att påminna om den närmast koloniala situation som faktiskt föreligger mellan Skandinavien respektive de baltiska staterna samt Polen. Detta är en verklighet många verkar glömma, eller blunda för.
En kommentar finns här: http://lotidningen.lo.se/nyheter/artikel.asp?type=LEDARE&nID=548
Annars handlar det om en tämligen enkel sak. I Sverige gäller svenska avtal. Liksom att i Sverige gäller svenska lagar.
Jan Wiklund
Skicka en kommentar
Annars handlar det om en tämligen enkel sak. I Sverige gäller svenska avtal. Liksom att i Sverige gäller svenska lagar.
Jan Wiklund
# skrivet av : 24 november, 2005 17:40
: 24 november, 2005 17:40 << Tillbaka
