fredag, februari 17, 2006
En dag i en students liv
Igår hade jag den första uppsatshandledningen för min magisteruppsats. Magisterkursen i statsvetenskap är det absolut sista jag kommer att läsa som student. När jag är klar med den kommer en drygt sju år lång period i mitt liv nå sitt slut, vårterminen 1999 läste jag min första kurs på universitetet. Därför känns det extra viktigt att genomföra denna sista kurs så väl och genomarbetat som möjligt eftersom det jag presterar nu på sätt och vis är resultatet av allt jag lärt mig under min studietid.Uppsatshandledningen igår varade i drygt tre timmar. Det var jag och tretton andra studenter som satt i ett dåligt ventilerat rum tillsammans med vår handledare. Upplägget var att var och en av oss studenter fick berätta om vår uppsatsidé, sen kommenterade handledaren och gav råd om hur man skulle kunna gå vidare.
Inget fel i det, förutom att man kan ifrågasätta nyttan med att tvinga en grupp studenter att avsätta tre timmar av sin arbetsdag för en kvart effektiv handledning. Visst kan det vara intressant att ta del av alternativa teoriansatser och undersökningsobjekt, men tre timmar är en mycket lång tid om man ska hålla sig skärpt och fokuserad.
Nu kommer dock det stora problemet. Handledningen jag fick igår utgjorde en tredjedel av min totala handledning. Statsvetenskapliga institutionen i Lund har avsatt sammanlagt 45 minuter för mig att (tillsammans med tretton andra) diskutera med min handledare om den största uppgiften jag fått under min studietid. Uppgiften där jag ska bekänna färg och visa allt jag har lärt mig. Jag ska heller inte förvänta mig att få några svar via e-post (min handledare har väldigt mycket att göra).
Det är ett hån. Uppsatsen utgör halva magisterkursen (10 poäng). Hur kan det omvandlas till 45 minuter? Hur kan en institution tillåtas göra så? Hur kan en arbetsgivare ta emot någon som gått en sådan kurs? I praktiken kommer jag ägna mig åt självstudier. Jag kommer själv försöka lista ut lämpliga teorier, metoder och problemformuleringar. Utan att ha någon att fråga om råd kommer jag att göra intervjuer och analyser. Och visst, det kan jag göra om jag får betalt för det. Nu skuldsätter jag mig för att göra en uppsats som sedan kommer att bedömas och kritiseras av samma institution som vänt mig ryggen och förvägrat mig den mest basala hjälp och vägledning en student på D-nivå kan begära. Jag överväger att ”glömma” sätta ut min handledares namn på försättsbladet till uppsatsen, allt annat skulle ju faktiskt vara lögn.
Så jag blir alltså blåst på min utbildning. När jag kommer hem har tidningen Studentliv kommit i brevlådan. ”Vägen till jobbet” är rubriken på deras huvudartikel. Tidningen har intervjuat tre studenter med monster-CV:s som berättar om hur de fick sina jobb. Statsvetaren Adam arbetar som utredare på Röda Korset. En tjänst han fick efter en lång oavlönad praktik som han finansierade med kvällsarbete inom åldringsvården. Efter tsunamin behövde Röda Korset mer folk och Adam fick en tidsbegränsad anställning, som visserligen har förlängts två gånger.
I samma artikel uttalar sig karriärcoachen Helena Hermansson: ”Det där med att ’bara jag har en utbildning så får jag nog jobb’ håller inte längre. Vi måste alla bli duktigare på att skapa nätverk, samla information, söka oss fram, tidigt i utbildningen.”
Det går en rak linje från min magisterkurs till Hermanssons konstaterande. För skulle det vara som det är meningen, att heltidsstudier innebär heltidsstudier, så skulle ingen ha tid, möjlighet eller anledning att nätverka (åh vad jag avskyr det ordet). Då skulle utbildningen räcka för att få ett jobb. Nu har istället värdet på en akademisk poäng devalverats så mycket att det knappt spelar någon roll vad man har pluggat.
Det för tankarna till en scen från filmen Nyckeln till framgång. Michael J. Fox letar desperat jobb i New York efter att ha tagit en collegeexamen i ekonomi någonstans ute på vischan. Överallt får han veta att han inte är tillräckligt kvalificerad. ”Then why did I go to college?”, frågar han tillslut, uppgivet. ”You had fun, didn’t you?”, svarar arbetsgivaren.
Kommentarer:
<< Tillbaka
Tack! Jag glömde skriva att handledare och examinator är en och samma person. Det är med andra ord ingen bra idé att inte sätta ut hans namn på försättsbladet. Jag måste i själva verket vara så j*vla inställsam och tillmötesgående som möjligt, och följa alla hans rekomendationer. Annars kanske han surnar till och underkänner mig för att han känner sig förorättad.
så här står det på institutionens hemsida:
"För närvarande har handledaren en ersättning för arbetet med varje uppsats som ger utrymme för 2-3 individuella handledningstillfällen om sammanlagt 1,5 timmar - inklusive handledarens föreberedelsetid inför rådgivningen. [...](På D-nivån tillkommer individuell handledning i samband med studenternas arbete med forskningsöversikt, eller motsvarande.)"
notera att de handledningar som rör vår aktuella fördjupningsuppgift alltså TILLKOMMER. jag har en känsla av att det kan finnas behov av att påpeka detta explicit för våra resp handledare.
hur som helst så har du, såklart, oavsett om det är 45 eller 90 minuter så rätt, så rätt :)
Skicka en kommentar
"För närvarande har handledaren en ersättning för arbetet med varje uppsats som ger utrymme för 2-3 individuella handledningstillfällen om sammanlagt 1,5 timmar - inklusive handledarens föreberedelsetid inför rådgivningen. [...](På D-nivån tillkommer individuell handledning i samband med studenternas arbete med forskningsöversikt, eller motsvarande.)"
notera att de handledningar som rör vår aktuella fördjupningsuppgift alltså TILLKOMMER. jag har en känsla av att det kan finnas behov av att påpeka detta explicit för våra resp handledare.
hur som helst så har du, såklart, oavsett om det är 45 eller 90 minuter så rätt, så rätt :)
# skrivet av 
: 06 mars, 2006 14:29
: 06 mars, 2006 14:29 << Tillbaka
