onsdag, augusti 30, 2006

Liberaler och miljöbilar

Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan skriver idag ett förvånansvärt framsynt och nyanserat inlägg om miljöbilar och klimatförändringar, detta i samma tidning som där Carl Rudbeck för ett år sedan jämförde den tyska miljöministern med muslimska fundamentalister. Det går framåt!

Avellan har sett dokumentären ”En obekväm sanning” om hur växthuseffekten blir ett alltmer uppenbart faktum. Hon skriver, ”Den skånska sommaren har varit rekordvarm. Vilket inte var odelat underbart. De tio varmaste åren som uppmätts, globalt, finns bland de senaste fjorton åren. Med 2005 som toppnotering.” Frågan om oljeberoende menar hon borde vara en högt prioriterad valfråga och eftersom hon är politisk chefredaktör på liberala Sydsvenskan så lyckas hon dessutom med konststycket att få alliansen att framstå som lika miljömedvetna som regeringskoalitionen. Hur som helst är det positivt att även liberala debattörer behandlar frågan om klimatförändringar med respekt och utan den tidigare reflexmässiga förnekelsen.

I sin artikel skriver Avellan även om sitt eget miljöbilsengagemang. Hon har valt en gasdriven Volvo som hon brukar pendla med mellan Stockholm och Malmö. Ett val som hon menar har fört med sig många nackdelar, framför allt i form av ett alltför glest nät med tankställen. Nu är ju inte gas det mest spridda biobränslet på den svenska marknaden. Etanol är med sina drygt 400 tankställen klart lättare att få tag på. När gasen i Avellans Volvo börjar tryta är hon förmodligen någonstans i de småländska skogarna där gammal hederlig bensin är det enda som bjuds. Ingen katastrof dock, det är ju trots allt en hybrid och det finns även en bensintank i bilen.

Problemet är att Avellan alltjämt bortser ifrån det orimliga i att ta bilen från Stockholm till Malmö, oavsett drivmedel. En tågbiljett för samma sträcka kostar mellan 400-600 kronor beroende på tidpunkt för avresa. De pengarna täcker endast bränslekostnaderna om Avellan reser ensam i bilen. Till detta kommer värdeminskning (som är betydande på en sprillans ny Volvo) försäkringskostnader, slitage, parkeringsavgifter samt den icke försumbara risken att krocka och dö eller bli rullstolsbunden för resten av sitt liv. Dessutom tar bilresan minst två timmar längre och då får hon inte stanna någon gång utan måste sitta och stirra stint på den framrusande vägbanan.

På tåget kunde hon ha ätit lunch, tagit en tupplur, skrivit morgondagens ledare eller bara dåsat till med blicken vilande ut på det böljande sydsvenska landskapet. För mig framstår valet som ganska självklart. Som miljökämpe borde även Avellan tilltalas av tågets försumbara utsläpp av växthusgaser.

”Naturligtvis vore det bäst för miljön att biltrafiken försvann. Men utan bilen stannar mer än Sverige. Därför är det viktigt att fortsätta utveckla mindre miljöfarliga bilar och få ut dem på vägarna”, skriver Avellan. Visst, bilen kommer inte att försvinna. Behovet av individuella trasporter kommer alltid att finnas. Men i framtiden måste den stora majoriteten transporter ske kollektivt. Avellans syn på bilpendlande som något självklart skvallrar om att hon är ovillig att förändra sitt beteende i den utsträckning som krävs för ett hållbart framtida transportsystem.

Kommentarer: Skicka en kommentar

<< Tillbaka