måndag, juni 18, 2007
I transit
Halvtimmesregeln har länge varit välkänd här i Stockholm. Vart man än ska någonstans så tar det alltid runt en halvtimme. Faktisk geografi har ingenting med saken att göra. Oavsett om resan går från Karlaplan till Vitabergsparken eller från Tullinge till Upplands Väsby så får man räkna med den där halvtimmen. Och jag tycker om det. Tiden som man tillbringar ”i transit” ser jag lite som bonustid. Tid för reflektion, tidningsläsande, att lyssna på podradio eller att bara stänga av hjärnan och titta ut genom fönstret. I mindre orter där avstånden är kortare och kollektivtrafiken glesare går man miste om den här bonustiden. Där är man sällan på väg, utan befinner sig i ett statiskt tillstånd där man måste vara effektiv. Saker ska utföras, nytta ska maximeras.
Mellan vakenhet och sömn. Från Pipilotti Rists installation
"Tyngdkraft, var min vän" på Magasin 3.
Foto: Johan Warden.
Det låg något i SJ:s reklam för några år sedan. ”Den inre resan.” Nya idéer, kreativa infall och insikter kommer till en lättare när man reser, eftersom det inte finns några yttre krav eller förväntningar. Precis som att man får sina bästa idéer just i gränslandet mellan vakenhet och sömn, då man har slappnat av och lämnat alla måstetankar. Egentligen skulle jag nog vilja leva hela mitt liv i transit. Men det skulle ju inte gå, tänk på vad som skulle hända med växthuseffekten.
Mellan vakenhet och sömn. Från Pipilotti Rists installation
"Tyngdkraft, var min vän" på Magasin 3.
Foto: Johan Warden.
Det låg något i SJ:s reklam för några år sedan. ”Den inre resan.” Nya idéer, kreativa infall och insikter kommer till en lättare när man reser, eftersom det inte finns några yttre krav eller förväntningar. Precis som att man får sina bästa idéer just i gränslandet mellan vakenhet och sömn, då man har slappnat av och lämnat alla måstetankar. Egentligen skulle jag nog vilja leva hela mitt liv i transit. Men det skulle ju inte gå, tänk på vad som skulle hända med växthuseffekten.
Kommentarer:
<< Tillbaka
Jätteintressant reflektion Erik - jag fundera själv rätt ofta på den psykogeografiska aspekten av att bo i olika miljöer, sedan jag flyttade till London för snart fem år sedan (shit vad tiden går snabbt!).
Vad jag upplever med jättestäder som London är att avstånden antingen är för långa; att det tar minst en timme att åka och besöka en kompis på andra sidan av stan. Detta gör att man gärna drar sig för att faktiskt åka någonvart och därför leder detta då istället till effekt nr 2: Att man lever sitt liv huvudsakligen i sin del av stan, att man blir lokalpatriot till sin postkod, eller 'local community' som engelsmännen aldrig upphör att säga.
Det är på detta senare sätt jag lever mitt liv nuförtiden; jag bor, jobbar och hänger i stort sett inom ett par kilometers radie. Inom detta område cyklar jag överallt, jag tar behöver med andra ord inte spendera så mycket på lokaltrafik. Och vad jag känner att jag förlorar är just det du pekar ut i artikeln: transit-tiden. Gud vad lite jag t.ex. lyssnar på walkman nuförtiden, jag som brukade leva med min portabla CD-spelare som om den vore en protes! (Ytterligare en aspekt av 90-talets CD-musikkultur som mer eller mindre gått förlorad...)
Så, kanske småorter och jättestäder har mer gemensamt än man tror, medan mellanstora städer ger just den där sköna mixen mellan anonymitet och bekantskap, och dessutom skapar väldigt specifika transit-miljöer, eller "limbokulturer" om man nu vill kalla det så.
Fan, det kanske blir att flytta hem till STHLM eller MLM snart ändå......
Vad jag upplever med jättestäder som London är att avstånden antingen är för långa; att det tar minst en timme att åka och besöka en kompis på andra sidan av stan. Detta gör att man gärna drar sig för att faktiskt åka någonvart och därför leder detta då istället till effekt nr 2: Att man lever sitt liv huvudsakligen i sin del av stan, att man blir lokalpatriot till sin postkod, eller 'local community' som engelsmännen aldrig upphör att säga.
Det är på detta senare sätt jag lever mitt liv nuförtiden; jag bor, jobbar och hänger i stort sett inom ett par kilometers radie. Inom detta område cyklar jag överallt, jag tar behöver med andra ord inte spendera så mycket på lokaltrafik. Och vad jag känner att jag förlorar är just det du pekar ut i artikeln: transit-tiden. Gud vad lite jag t.ex. lyssnar på walkman nuförtiden, jag som brukade leva med min portabla CD-spelare som om den vore en protes! (Ytterligare en aspekt av 90-talets CD-musikkultur som mer eller mindre gått förlorad...)
Så, kanske småorter och jättestäder har mer gemensamt än man tror, medan mellanstora städer ger just den där sköna mixen mellan anonymitet och bekantskap, och dessutom skapar väldigt specifika transit-miljöer, eller "limbokulturer" om man nu vill kalla det så.
Fan, det kanske blir att flytta hem till STHLM eller MLM snart ändå......
Småorter och jätterstäder har något gemensamt? Mmmm, kanske det. Effekten blir ju hur som helst likartad. Dessutom är Stocholms geografi särskilt bra lämpad för limbokulturer (underbart ord!) eftersom det ligger en massa vatten i vägen som man måste åka runt. Och vem kan undvika att bli inspirerad på tvärbanan mellan Stora Essingen och Gröndal?
Skicka en kommentar
<< Tillbaka
