onsdag, mars 21, 2007
Miljön mot byråkratin
I sitt första tal som partiledare inriktade sig Mona Sahlin på miljön. Liksom sin företrädare ser hon vikten av att bekämpa bilden av socialdemokraterna som ett betonggrått Volvo 240-parti där ekologiska hänsyn alltid kommer i andra hand. Det gröna folkhemmet var det närmaste Göran Persson kom en politisk framtidsvision. Det har givit resultat i form av klimatmål, satsningar på förnybara bränslen, med mera. Mona Sahlin ledde arbetet med det gröna folkhemmet i sin roll som samhällsbyggnadsminister och har kommit att bli ett av partiets främsta miljöförespråkare.
Men det är svårt att driva miljöpolitik nuförtiden. Bara det faktum att Sahlin hade titeln samhällsbyggnadsminister skvallrar om hur komplext området har blivit under de senaste decennierna. Miljö är inte ett avskilt litet prydligt politikområde längre. Det handlar inte om enkla sakfrågor som skogsdöd, miljögifter eller djurskydd. Miljön har idag mycket lite med natur att göra, och desto mer med samhället. I stort sett varenda politisk fråga har en miljödimension, vilket följaktligen gör miljöbegreppet abstrakt på gränsen till oanvändbart. Statsvetare talar om en övergång från s.k. end-of-pipe-lösningar, reaktiva lösningar som behandlar symptomen snarare än orsakerna, till en helhetssyn på problemet som även tar hänsyn till vad som leder fram till situationen vi befinner oss i, med vårat kolossala energislöseri och vår kortsiktiga syn på naturens begränsade resurser.
Synen beskrivs ofta med begreppet ”hållbarhet”. Det tog sin början i slutet av 80-talet då man började tala om ekologiskt hållbara samhällen. Men efterhand försvann ekologin och kvar fanns bara hållbarheten, som kunde appliceras på alla områden. ”Hållbar utveckling” är numera en välförankrad maxim inom svensk politik. Och vem kan vara emot hållbar utveckling? Vilka vill arbeta för en ohållbar utveckling? Problemet är att begreppet har kommit att omfatta allt och ingenting. Att gå från ett ohållbart till ett hållbart samhälle är en monstruöst stor uppgift som kan få vilken världsförbättrare som helst att vända i farstun. Det är mycket svårare att förändra ett helt samhälle än att lagstifta om katalysatorer på bilar eller förbjuda freoner i kylskåp.
I förra onsdagens DN ställde statsvetaren Victor Galaz frågan om politiker ens har en rimlig chans att göra något åt dagens globala miljöhot. Han skriver om kontrasten mellan omständliga politiska förhandlingar med klena resultat (Kyoto-protokollet) och globala miljöhot som uppstår snabbt och drabbar hänsynslöst. Problemet, menar Galaz, är inte att politiker skulle vara oförmögna finna lösningar på globala problem. Viljan att förändra och förbättra finns där. Det handlar istället är det ett byråkratiskt problem som varje samhälle möter efter en period av organisatorisk tillväxt. ”Uppkomna utmaningar möts med ny lagstiftning, mer administration och ytterligare central kontroll. Strategin är kortsiktigt mycket framgångsrik, men sedan hamnar samhällena i en fälla som ekonomerna kallar för ’minskad marginalnytta’.”
Ju mer man reglerar, desto mer måste man reglera. Och här ligger det riktigt kniviga. Hade vi stått inför dagens problem, men varit utan redan existerande regelverk och institutioner hade de enligt Galaz varit mycket lättare att angripa. Men det går inte att montera ner byråkratin. Inte ens Reagan och Thatcher under neoliberalismens glansdagar på 80-talet lyckades stoppa den organisatoriska tillväxten i den offentliga sektorn. Den byråkratiska logiken leder ofrånkomligen till allt större organisationer i allt fler sektorer. När ett beslut ska fattas – framför allt på den internationella nivån – måste hänsyn tas till en oöverskådlig mängd lagar, regler och institutioner. Inom EU vittnar tjänstemän och politiker om att när väl en överenskommelse är nådd, oavsett om den är bra eller uppåt väggarna ologisk, så håller man fast vid den. Alternativet, att riva upp ett samförstånd och börja om från början, är alltid värre. Lägg till detta faktumet att de statliga institutionerna inte längre är ensamma om att fatta beslut. ”Privata, frivilliga och akademiska organisationer från lokal till internationell nivå formulerar i allt högre grad sin egen agenda, skapar opinion och bedriver egna projekt”, skriver Galaz. Inom flera områden har staten fört över ansvar på utomstatliga aktörer.
Så hur ska man kunna förhindra stundande miljöproblem med en byråkratisk organisation som lider av elefantiasis? Kanske ska vi inte stirra oss blinda på staten. Idag har vi mer än någonsin tidigare själva makt att påverka vår verklighet. Vi kan söka och hitta information och dra slutsatser av våra upptäckter. Med ett ökat globalt medvetande kan vi också hoppas på att alla aktörer, stora som pyttesmå, förändrar beteenden. Frågan är bara om vi hinner.
Men det är svårt att driva miljöpolitik nuförtiden. Bara det faktum att Sahlin hade titeln samhällsbyggnadsminister skvallrar om hur komplext området har blivit under de senaste decennierna. Miljö är inte ett avskilt litet prydligt politikområde längre. Det handlar inte om enkla sakfrågor som skogsdöd, miljögifter eller djurskydd. Miljön har idag mycket lite med natur att göra, och desto mer med samhället. I stort sett varenda politisk fråga har en miljödimension, vilket följaktligen gör miljöbegreppet abstrakt på gränsen till oanvändbart. Statsvetare talar om en övergång från s.k. end-of-pipe-lösningar, reaktiva lösningar som behandlar symptomen snarare än orsakerna, till en helhetssyn på problemet som även tar hänsyn till vad som leder fram till situationen vi befinner oss i, med vårat kolossala energislöseri och vår kortsiktiga syn på naturens begränsade resurser.
Synen beskrivs ofta med begreppet ”hållbarhet”. Det tog sin början i slutet av 80-talet då man började tala om ekologiskt hållbara samhällen. Men efterhand försvann ekologin och kvar fanns bara hållbarheten, som kunde appliceras på alla områden. ”Hållbar utveckling” är numera en välförankrad maxim inom svensk politik. Och vem kan vara emot hållbar utveckling? Vilka vill arbeta för en ohållbar utveckling? Problemet är att begreppet har kommit att omfatta allt och ingenting. Att gå från ett ohållbart till ett hållbart samhälle är en monstruöst stor uppgift som kan få vilken världsförbättrare som helst att vända i farstun. Det är mycket svårare att förändra ett helt samhälle än att lagstifta om katalysatorer på bilar eller förbjuda freoner i kylskåp.
I förra onsdagens DN ställde statsvetaren Victor Galaz frågan om politiker ens har en rimlig chans att göra något åt dagens globala miljöhot. Han skriver om kontrasten mellan omständliga politiska förhandlingar med klena resultat (Kyoto-protokollet) och globala miljöhot som uppstår snabbt och drabbar hänsynslöst. Problemet, menar Galaz, är inte att politiker skulle vara oförmögna finna lösningar på globala problem. Viljan att förändra och förbättra finns där. Det handlar istället är det ett byråkratiskt problem som varje samhälle möter efter en period av organisatorisk tillväxt. ”Uppkomna utmaningar möts med ny lagstiftning, mer administration och ytterligare central kontroll. Strategin är kortsiktigt mycket framgångsrik, men sedan hamnar samhällena i en fälla som ekonomerna kallar för ’minskad marginalnytta’.”
Ju mer man reglerar, desto mer måste man reglera. Och här ligger det riktigt kniviga. Hade vi stått inför dagens problem, men varit utan redan existerande regelverk och institutioner hade de enligt Galaz varit mycket lättare att angripa. Men det går inte att montera ner byråkratin. Inte ens Reagan och Thatcher under neoliberalismens glansdagar på 80-talet lyckades stoppa den organisatoriska tillväxten i den offentliga sektorn. Den byråkratiska logiken leder ofrånkomligen till allt större organisationer i allt fler sektorer. När ett beslut ska fattas – framför allt på den internationella nivån – måste hänsyn tas till en oöverskådlig mängd lagar, regler och institutioner. Inom EU vittnar tjänstemän och politiker om att när väl en överenskommelse är nådd, oavsett om den är bra eller uppåt väggarna ologisk, så håller man fast vid den. Alternativet, att riva upp ett samförstånd och börja om från början, är alltid värre. Lägg till detta faktumet att de statliga institutionerna inte längre är ensamma om att fatta beslut. ”Privata, frivilliga och akademiska organisationer från lokal till internationell nivå formulerar i allt högre grad sin egen agenda, skapar opinion och bedriver egna projekt”, skriver Galaz. Inom flera områden har staten fört över ansvar på utomstatliga aktörer.
Så hur ska man kunna förhindra stundande miljöproblem med en byråkratisk organisation som lider av elefantiasis? Kanske ska vi inte stirra oss blinda på staten. Idag har vi mer än någonsin tidigare själva makt att påverka vår verklighet. Vi kan söka och hitta information och dra slutsatser av våra upptäckter. Med ett ökat globalt medvetande kan vi också hoppas på att alla aktörer, stora som pyttesmå, förändrar beteenden. Frågan är bara om vi hinner.
Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Tillbaka
<< Tillbaka
